Blod och död

Thomas De Quincey är väl framför allt känd för att vara världslitteraturens store narkoman: där hans vän Coleridge skrev vissa av sina bästa stycken i samband med opiumrus är De Quincey känd för att självbiografiskt skildra behovet av just detta rus i En engelsk opieätares bekännelser. Han skrev dock även en hel del annat, och det som skall recenseras här är två sådana texter, texter som inte gärna låter sig sorteras i någon sorts fack: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst.

Soldatnunnan är berättelsen om Catalina de Erauso, berättad i tredje hand; De Quinceys omtolkning av en redogörelse publicerad i Revue des deux mondes för hur denna spanska unga adelsdam flyr ur klostret hon satts i, iklär sig manskläder och skippar sig till Sydamerika där hon tar värvning. Grundgenren är alltså biografisk pikaresk, men iklädd ett tjockt lager av De Quinceys kommentarer. Som De Quincey själv påpekar är det högst otroligt att man skulle ha accepterat denna berättelse som sanning om det inte vore för att det faktiskt finns belägg för hennes äventyr – måhända en alltför romantiserande term för händelser där hon bland annat av misstag mördar sin egen bror och räddas från galgen där hon redan fått en (av henne själv knuten!) snara kring halsen. Klart är i vilket fall att sådana personligheter sedan länge tycks ha upphört att vandra på denna jord. Tyvärr får man dock säga att man får se lite väl mycket av De Quincey i berättandet: pikaresken är en genre god nog i sig själv, och är inte i behov av en smått pladdrig kommentator för att vara njutbar. På det hela taget är det godtagbar läsning, men skulle lätt ha kunnat vara betydligt mer spännande om berättelsen fått lysa mer av egen kraft.

Den andra halvan av boken upptas av Om mordet som skön konst, vilket väl får kallas en essä i tre delar. I de två första ikläder sig De Quincey rollen som medlem i ett uppdiktat sällskap för avnjutandet av mord ur en rent estetisk synvinkel, en satirisk fiktion som är mycket väl genomförd och faktiskt ger upphov till en del lyckade skämt som den allvarliga avvikelse från den rätta vägen som kan ske om man inte tar sig i akt: det börjar med mord och slutar med lättja. Denna trevliga lilla moraliska provokation avlöses så av den tredje delen, ungefär likalång med de två föregående sammantagna, där tonen blir en helt annan och De Quincey först försvarar sitt tilltag och bland annat hukar bakom Swifts gestalt innan han övergår till ingående fallstudier av två mordfall, där han i frossandet i detaljer och de spänningsskapande tricken kommer riktigt nära kriminalromanen, en genre i hans samtid ännu inte uppfunnits men som onekligen hade framtiden för sig. Som

läsning betraktat är denna andra bokhalva av märkbart högre kvalitet, och Mordet som skön konst kan tveklöst rekommenderas, medan man med gott samvete kan avstå från att leta efter soldatnunnan. Skulle hon ändå komma i ens väg med mordkonnässörerna har man dock ingen större anledning att beklaga sig däröver

Read Full Post »

Hemlisar

Neal Stephensons Cryptonomicon är svår att klassificera: hälften av boken handlar om en grupp soldater under andra världskriget, som på olika sätt försöker hindra tyskar och japaner från att lista ut att nästan alla deras krypton har forcerats, hälften om dessa soldaters nutida (nåja; boken har mer än tio år på nacken) ättlingar, och hur dessa försöker starta ett it-företag som skall göra dem snuskigt rika (tio år på nacken var det). Redan här har boken ett stort problem: marinsoldater som försöker inbilla tyskar att de spanat på deras hamn i ett år när det man egentligen gjort varit att läsa radiomeddelanden är spännande, ett nystartat IT-företag är det inte. Lägg därtill att författaren förutom att berätta dessutom vill göra det så tufft som möjligt, och dessutom har en förkärlek för ironiska grimaser och ibland får för sig att det inte räcker med att boken är en hybrid av krigsroman och försvarstal för IT-teknik utan också vill att det skall vara humor (bland annat läggs mycket energi på någon slags parodi på Wales och små ösamhällen i Nordatlanten), och det blir bara för mycket, vilket klart visar sig i sidantalet: 900 sidor används där det hade varit övernog med hälften.

Trots detta så är det ändå ganska bra läsning: andra världskrigs-delarna är som sagt bra, och även om 90-talsdelen är betydligt slöare och ibland rätt poänglös bjuder även den på sina stunder av trevlig läsning. Samspelet mellan dem är också på det hela taget rätt väl hanterat, även om det är lite väl osannolikt att de yngre generationerna skall träffa på varandra sådär (fast det kanske är någon slags poäng att det inte skall vara sannolikt), och ibland undrar man faktiskt vad poängen med att ha med vissa av dessa yngre gestalter är överhuvudtaget. Eftersom Stephenson uppenbarligen identifierar sig själv som en nörd så är inte bara några av huvudpersonerna detta, utan boken innehåller även en hel del förklaringar av diverse relaterad matematik som kanske inte är strikt nödvändiga men som väl tjänar som ett sätt att visa upp hans kredentia: titta här, jag förstår faktiskt vad kryptering handlar om.

I slutändan lider boken något för mycket av allt extramaterial: den skulle kunnat vara betydligt tunnare och tätare, och med ett betydligt bättre slut än detta utpysande i ingenting. Svårare är att göra något åt sådant som att halva innehållet i grund och botten är rätt ointressant, eller att teknik- och samhällsutvecklingen lämnat Stephensons teorier liggande i vägrenen.  Det finns många goda idéer, och en del dåliga, men anrättningen är till slut mindre än summan av sina delar.

Read Full Post »

Det nya riket

När Jan Guillou bestämde sig för att skriva en uppföljare till sina Arn-böcker fick han genast tre problem att ta itu med; två som han själv försett sig med och ett som inte var mycket att göra åt. Det senare var att där Arns 1100-tal sannerligen är den svenska historiens mörka århundrade, om vilket vi vet mindre än det tidiga 1000-talet, så är 1200-talets första hälft förvisso också det dunkelt och svårtytt, men inte så svårtytt att det inte går att ställa frågor. En av de intressantare, och den som Arvet efter Arn är ett enda långt svar på, är denna: var höll egentligen Birger jarl hus? När han på allvar träder in på den historiska scenen är han redan en äldre man och vi vet att han hade bröder som besatte höga poster i riket, så han ha varit sysselsatt med något. Ändå tiger källorna. Guillou struntar i detta, och i hans berättelse finns egentligen inget gott skäl därtill; Birger skall ha varit kungens förkämpe som ständigt fick kämpa ner uppror, och frågan besvaras alltså helt otillfredsställande.

De två självförvållade problemen kommer in precis där det andra slutar: det första är Guillous idé om en »folkungaätt«, vilket någorlunda behändigt lät sig passas in i berättelsen om Arn, eftersom denne skall ha slutit sitt liv vid ungefär samma tidpunkt som de som samtiden kände under namnet folkungar för första gången sticker upp trynet: första gången de nämns är det som kung Sverker den yngres banemän. Senare står de mest för diverse uppror mot kungamakten, pikant nog just de som Birger jarl fick ägna så mycket energi åt att slå ner (»folkungaätten« som benämning på honom och hans ättlingar förefaller vara en 1600-talsuppfinning). Eller mycket och mycket, förresten: Guillou har ju uppfunnit en oövervinnerlig ryttarstyrka åt sina folkungar, och därför går mycket av berättandet åt till att, med dramaturgi lånad från Bamse, krångla till situationen så att dessa inte skall kunna användas.

Med sådana krumbukter, liksom ett detaljerat skildrande av hur de folkungska ryttarna slår allt sönder och samman när de väl kan släppas lösa, är det inte att undra över att berättandet blir mindre intressant än i de tidigare böckerna i serien: mindre tid till karaktärsutveckling – något det annat skulle finnas goda förutsättningar för: Birger går från ung, allvarlig forsvikare till kvinnojagande lätting till gotländsk handelsman till maktlysten ättejarl till hårdhänt riksbyggare, dock utan att man känner sig riktigt tillfreds med någon av metamorfoserna utom möjligen den första –, färre spännande detaljer om tidigmedeltida liv, mindre tid att riktigt komma in i någon rytm i berättandet. Birger, den hårde maktmänniskan, är dessutom långt ifrån sympatisk: man må hålla med om hans idéer, men knappast alla de medel han brukar. Det finns en intressant konflikt mellan hans längtan efter kärlek och hans vilja till makt, men den hamnar lite väl mycket i bakgrunden.

Arvet efter Arn är en sämre bok än de tidigare böckerna i serien. Det är inte en dålig bok, men Guillous tidigare fantasier om det tidiga Sverige har tyvärr fått spränga alla vallar och göra den till mindre intressant än vad den kunde varit på egen hand.

Read Full Post »

Arn och det militärindustriella komplexet

Guillous tredje Arnbok, Riket vid vägens slut, är den fånigaste av de tre. För visst kan man väl gå med på historien om lille ambidextriöse Arn som hamnar i kloster och uppfostras till tempelriddare, eller Arn som stridande i Heliga landet i tjugo år, eller Cecilia som botgörerska i kloster under samma tid. Men Arn som storföretagare och fostrare av en mindre armé riddare på Forsvik, där man dessutom tillverkar allt från svärd till filt till glas med närmast industriell organisation? Det blir för mycket, för fånigt, känns ytterligt anakronistiskt och mest dumt.

I andra stycken fungerar det bättre, som när Guillou bjuder på halvt uppdiktade bröllopsseder, låter Arn bygga hus med rinnande vatten eller förklarar varför man fortsatte med växelvisa kungar ur vad som numer kallas de sverkerska och erikska ätterna. Man kan väl invända att man efter att ha väntat på föreningen mellan Arn och Cecilia i en hel mellanliggande bok borde få se dem lyckliga tillsammans mer än Arn försökandes bygga fred med vapenmakt, men lycka och samförstånd är förvisso långt ifrån lika intressant som olycka och konflikt, och av sådant finns det en del: ovänskap mellan Arn och hans farbror jarlen, kung Knuts förtidiga död, krig med dansken, hämndaktion mot hustrumördare och annat.

Bortsett från att Guillou börjat virra runt med industrialisering och liknande, och att han därvidlag gjort Arn till en mer obetänksam person en vad en gammal borgherre borde vara, så är det väl på det hela taget en hyfsat värdig avrundning på serien: inte lika bra som de tidigare, men god nog ändå.

Read Full Post »

Arn i Heliga landet

I Tempelriddaren, andra installationen i Guillous bokserie om Arn och Cecilia (för åtminstone i denna del ägnar de två lika mycket utrymme), har Arn förflyttats till korsfararstaten Jerusalem medan  Cecilia går omkring och pinas på västgötskt kloster under den förfärliga moder Rikissa. Detta är också delen där Guillous från början påtänkta budskap skall meddelas: islam är i sig inget ont, muslimer är också människor, och även västerlänningar kan vara väl så enfaldiga och onda.

Arn rider tack och lov inte runt och är ambidextriös på ett lika iögonenfallande sätt som i första delen, även om det fortfarande påpekas då och då vilken fantastisk kämpe och hästman han är och hur gudfruktig och rättrådig han är till sinnet; det är alltså inte att undra på att berättelsen om den nästan lika gudfruktiga men betydligt maktlösare Cecilia är det som intresserar mest, eller att det är när Arn sitter på sin borg i Gaza och dömer mellan äktenskapsförbrytare och liknande som han är mest till sin fördel: hästburna våldsverkare finns det de som hanterar bättre än Guillou, men hans handlag med att hitta på småhistorier för att visa på annorlunda sätt att tänka är inte att klaga på.

En annan sak som talar till Cecilias fördel är att hon är den som utvecklas under bokens gång: från förskrämd och nästan ihjälmobbad, oskuldsfull liten flicka till stolt kvinna som kan ansvara för ett klosters ekonomi och genomskåda »sverkerhäxan« (ett ord som får det att rysa i kroppen, men av helt andra anledningar än de åsyftade) Rikissas anslag, medan Arn vid bokens slut är samme pragmatiske borgherre som hellre ser att de kristna kan hålla det heliga landet på lång sikt än invecklar sig i mördande fanatism, den ena av de två synder som till slut gör Saladins seger möjlig (den andra är den nepotism och allmänna inkompetens som utvecklade sig runt hovet i Jerusalem).

I slutändan blir dock omdömet likartat som första delen: bättre än man kanske kunnat förvänta sig, på det hela taget trovärdigt men med en del fula missar.

Read Full Post »

Arn i klostret

För den som tycker om att leta fel är Jan Guillous böcker om Arn – här representerade av den första, Vägen till Jerusalem – en guldgruva. Guillou har påstått att det språk han använder skall vara 1800-talssvenska, vilket kan betvivlas. Det som inte kan betvivlas är att mycket av den historiska bakgrunden är rena 1800-talet: allt vad olika sena och opålitliga källor har att meddela om personer och händelser har utnyttjats, och följaktligen kan man träffa på skuggfigurer som Joar Jedvardsson, påstådd bror till Erik den helige, eller biskop Henrik som gör sagda Erik sällskap på korståg till Finland. Detta är nu dock den skönlitteräre författarens privilegium, och inte mycket finns att invända mot detta i sig, i alla fall när det inte går att definitivt motbevisa sådana påståenden (även om det är ytterst osannolikt att något sådant genomförts eller letts av en biskop Henrik). Visst kan man även hitta sådant som är uttalat fel, som när huvudpersonen i klosterträdgården hittar tulpaner en 400 år innan de skulle introduceras i Europa och ge upphov till världens första spekulationsbubbla, eller detta eviga tjat om »folkungar«, »erikar« och »sverkrar« (ingen av beteckningarna är samtida; det fanns förvisso de som kallade sig folkungar och som var verksamma mot slutet av trilogin, men de var troligare en politisk gruppering (en gissning som baseras på jämförelser med norska »-ungar«; oavsett om detta vore fallet kan vi dock inte sluta oss till vad deras politiska mål skall ha varit) än en »ätt«, ett uttryck Guillou också handskas ovarsamt med), men även det får man väl förlåta: i det stora hela beter sig personerna trots allt 1100-talsmässigt.

Historien är i korthet att den lille ambidextriöse folkungen Arn Magnusson på grund av ett löfte till Gud uppfostras i kloster av cistercier, inklusive en före detta tempelriddare, och växer upp till stor stark ambidextriös riddare, som hämtad ur en av de mer verklighetsfrånvända riddarromanerna: religiös, lärd, god, oövervinnerlig med vapen, med den enda svagheten att han är för oskuldsfull för det 1100-talsbarbari man möter utanför klosterportarna. Nu tycks en gång Guillou oförmögen att ha annat än övermänniskor som huvudpersoner, och man får väl vara tacksam för att övriga figurer är mer trovärdiga. I vilket fall, Arn förälskar sig i granndottern Cecilia, de klarar inte att hålla på sig till bröllopet, och på grund av en del andra omständigheter och märkligheter i den kyrkliga lagen måste de ägna sig åt botgöring i 20 år, något som riktiga 1100-talsmänniskor knappast skulle fått göra men som är nödvändigt för att Guillou i nästa bok skall kunna ha Arn rida runt i det heliga landet och vara rättrådig och ambidextriös.

Så som den här recensionen artat sig hittills  är det väl lätt att få intrycket att jag inte direkt uppskattat böckerna. Visst är det lätt att driva med den superbegåvade Arn eller beklaga sig över Guillous många misstag, men i slutändan är det dock en bok som är svår att lägga ifrån sig, som faktiskt utnyttjar vad lite är känt om Sveriges 1100-tal på ett överraskande intelligent sätt, och som trots en del bekymmer i början faktiskt är skrivet på ett språk som lyckas ha en viss patina utan att låta alltför tillgjort. Det är inget odödligt mästerverk, men det är bättre underhållning än mycket annat man kan råka på i en bokhylla.

Read Full Post »

Ellis Duckworths glada män

Robert Louis Stevensons Den svarta pilen är på sätt och vis löjligt lik Robin Hood: engelsk medeltid (förvisso 1400-tal),  rövarband som försöker hämnas på en grym feodalherre, vacker ung dam som skall räddas, äventyr mest hela tiden. Samtidigt är det helt klart inte Robin Hood: huvudpersonen Richard Shelton är en ung, oerfaren ädling som uppfostrats av sin fars mördare, rövarbandet är mer ute efter hämnd än rättvisa, och kaoset i riket kommer inte från en frånvarande kung utan från det pågående rosornas krig, där lyckan hinner växla ett flertal gånger under berättelsens lopp.

Det är alltså en rätt enkel bok, som någorlunda rättvist förvisats till barnkammaren: för en vuxen är Richards naivitet och de moraliserande författarkommentarerna rätt störande, de senare i synnerhet som författaren i stycket innan han uttryckt hur fruktansvärt det var för en stad att plundrats har hyllat modet hos den soldatesk som går lös i den. Lite intressantare är det då att den blivande Richard III får spela en positiv roll, om också omgiven av varningar för de grymheter han senare skall utföra.

Ett annat problem är att den ende personen som tycks vara i besittning av något som man möjligen, i brist på bättre, kan benämna karaktär, är Richards fosterfar, en konstant skurkaktig typ: övriga tycks vara en sorts ständigt ombytliga vindflöjlar som man aldrig kan vara säker på hur de skall reagera. Richards kärlek till Joanna tycks bero mer på att historien och konventionen kräver den, och proklameras med endast någon fördröjning från det han får reda på vem hon är. Stevenson verkar heller inte kunna bestämma sig om den svarta pilens rövarband är en samling skurkar eller hjältar, och intrycket av dem blir mest förvirrat. Nu är det förvisso sällan så att enkla, endimensionella gestalter är eftersträvansvärt, men hellre det än att de framstår som helt oförutsägbara.

I slutändan är Den svarta pilen precis vad den utger sig för att vara: historisk ungdomsroman, fylld med äventyr. Det är inte direkt något stort mästerverk, men ändå hyfsad läsning för stunden.

Read Full Post »

Den rena njutningens litteratur

Egentligen finns bara ett fel med mitt exemplar av Frans G Bengtssons De långhåriga merovingerna: boken är något fruktansvärt ful, med ett omslag som från början tycks haft en slags  smutsgul färg (möjligen tänkt som guld), men där tidens gång och handens nötning skrapat bort denna så att dels ett underliggande lager grönt, dels papprets vita på sina ställen kommit i dagen. Men innehållet! Innehållet! Det kan vara den yppersta prosa som skrivits med svensk penna, med en stilkonst som endast ett fåtal kan mäta sig med (på), och en lärdom av lika sällsynt djup och bredd, förevisadi essäer som titelns frankiska härskare bland mycket annat behandlar kavallerigeneraler från amerikanska inbördeskriget, en bortglömd florentinsk bibliotekarie, brittisk science fiction, ortsnamnsforskning, Robinson Crusoe, och hur det epizephyriska lokrerna fick sina lagar.

Vi kan ta det sista av dessa exempel och studera närmare: essän behandlar herden Zaleukos, som av Athena fick i uppgift att bringa ordning i det arma Lokroi, olyckligt inte därför att ingen brydde sig om lagen, utan för att alla endast brydde sig om just den lag de hade med sig från sitt eget hörn av Grekland. Inledningen av essän förtjänar att citeras som prov på den poesi som präglar Bengtsson prosa i hans allra bästa stunder:

De epizephyriska lokrerna, som kommit på skepp från Grekland till bruttiers och messapiers land, byggde sin stad vid foten av berget Zephyrion på det tarnetinska havets kust och erhöllo därav sitt namn: »de bortom Zephyrion boende«.

Sådan klang i språket påträffas också hos Lagerlöf, men annars är det tunnsått med prosaister som kan ge liknande njutning. Att någon essäist skulle kunna åstadkomma en liknande blandning av stilistisk förmåga med lärdom och vilja att befatta sig med de flesta sorters litteratur (även om Bengtsson fått fel i sitt svepande avfärdande av de flesta författare som framkom efter första världskriget) tycks även det högst osannolikt: man skulle möjligen kunna hitta någon som skulle kunna göra en liknande analys av Defoe: enligt Bengtsson den ypperste av journalister med sin förmåga att alltid låta alltigenom sanningsenlig även när han bevisligen inte är det, men samtidigt en högst medioker författare på grund av sina huvudpersoners enahanda karaktärer; de är ständigt samma förnuftiga, lätt grubblande och religiösa normalmänniskor. Men visa mig på den som sedan kan gå vidare och ge en sammanfattning av Gregorius Frankerkrönikan, eller en anekdotisk genomgång av bruket lakonismer i västvärlden, och få texten att bli en sådan njutning!

Nog pratat: nästan varje enstaka essä skulle kunna ge upphov till en egen recension, så innehållsrika och varierade är de (och jag har ännu inte ens nämnt »Vintermänniskan«, vari utmålas det jävelskap som vintern före värmeelementens tid och den enkla lycka som låg i människornas av naturen erövradevärld utgjorde), och måste jag ge ett enmenings omdöme kan det bara bli att detta är den absolut bästa bok jag någonsin läst.

Read Full Post »

Blomsterspråk och grymhet

Redan från första meningen stod det klart att Françoise Sagans Bonjour tristesse skulle bli plågsam läsning:

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

Bläh. Samma överblommiga, kväljande språkbruk fortsätter hela boken igenom (tack och lov är den kort), mildrad endast av avtrubbning och att handling och gestalter är nästan lika outhärdliga: Huvudperson och berättare är Cécile, en sjuttonårs flicka som trivs med den obekymrade tillvaron med sin pappa, en kvinnokarl som endast tycks leva i nuet. Hakuna matata-ordningen störs dock av att fadern bestämmer sig för att sluta med affärerna med lättsinniga kvinnor för att gifta sig med den kyligt intellektuella Anne, och Cécile kläcker en plan för att förstöra det hela: hon låter sin pojkvän låtsas ha en affär med faderns före detta älskarinna för att göra fadern svartsjuk. Det är osäkert vad som är mest förvånande: att dessa går med på det eller att läsare tydligen accepterat det.

Egentligen finns väl inte mycket att tillägga förutom hur totalt befriad på allt som kan få en att känna en smula empati med Céciles bortskämt, egoistiska lilla nyckfulla jag är: ena stunden glad för att hennes pappa skall gifta sig med Anne, som kommer förvandla henne från lätting till till intellektuell, andra planerande hennes bortdrivande för att hon inte skall mista det lättjefulla livet.

Den enda positiva egenskapen hos Bonjour tristesse är väl att dess 140 sidor snart går över. Hur någon kunnat med att skriva de berömmande ord som pryder baksidan övergår mitt förstånd.

Read Full Post »

På bokjakt i Göteborg

Idag gick jag på bokjakt i stadens antikvariat; att läsa-högen hade tömts innan jul och tomten var tydligen ovillig att gissa mer exakt vad de hårda paketen borde innehålla (undantaget LibraryThings hemlige tomte, som sände mig Neal Stephensons Cryptonomicon. Tjock bok, och kanske inte helt och hållet min kopp te, men det blir ett senare inlägg).

Nåväl, förutom de inhandlade böckerna – som var flera och varierade – bjöd dagen på en riktigt trevlig överraskning: Antikvariat Faust har gått från att ha varit trångt och oorganiserat till att bli hyfsat rymligt, hyfsat organiserat, välfyllt och framför allt beläget betydligt närmare min lägenhet. Svåra frestelser väntar…

Vad jag köpte? Förutom att täppa till några gapande hål (svensk 1300-talshistoria, samt ett par böcker jag läst men ville äga) har jag införskaffat Bédiers tolkning av Tristan och Isolde, Den gudomliga komedin, en bok om brittiska orter vars namn börjar på »Z«, en isländsk historia, epp par essäer av de Quincey, Robert Burns samlade verk i en rätt trevlig utgåva från 1891. Och par böcker till. Det blir nog en trevlig läsvår, om jag bara får tid över från Dragon Age: Origins.

Read Full Post »