Frispel

Nionde boken om Lumberjanes, On a roll, innehåller två berättelser: först ger sig Zodiacstugan ut med Diane för att leta reda på magiska prylar hennes bror kan ha lämnat bakom sig; ett kort och småtrevligt äventyr, som handlar med om Diane och Barney och inte så mycket om Roanokeestugan.

De tar dock tillbaka huvudrollerna i den längre berättelse där de måste hjälpa de yetisar de mötte i första albumet och som då vaktade fyren: nu har de sparkats ur den stuga de bott i av ett sasquatchgäng. Med den vanliga underliga logiken blir metoden att hjälpa till att spela roller derby. På en bana fylld med dödsfällor.

Och naturligtvis slutar allt ganska bra, trots eldringar, bilor och automatiska armborst: sättet att nå framgång är återigen inte att ta till våld (utöver vad som är tillåtet i idrott), och elakhet är som oftast något som på något sätt kan avledas, eller botas. Att det fortfarande finns rum för konflikter och spänning är lika imponerande som sättet vi fortsatt får se scouterna utvecklas.

Read Full Post »

Ihålligt

En känd regel för författare är Tjechovs gevär: om författaren säger att det hänger ett gevär på väggen, skall det avfyras innan berättelsen är slut. I I shall wear midnight håller sig Terry Pratchett, inte bara med ett gevär, utan en hel arsenal oavfyrade eldvapen. Premissen är att Tiffanny Aching har lyckats väcka upp häxjaktens spöke, som nu går genom världen och väcker folks vrede mot henne och andra häxor. Detta spöke tar formen av en man utan ögon, och har förmågan att besätta människor.

Som om inte detta vore nog är gamle baronen döende, och hans son Roland, är förlovad med en flicka med den mest odrägliga tänkbara svärmor, härsklysten och bördsstolt. Och så allt annat som måste skötas när man är häxa med egen domän, i synnerhet om man är ung häxa och den första på sin post – att ta hand om allsköns otrevliga andar då och då är väl en sak, men däremellan skall de gamla och sjuka hjälpas, påbörjade och avslutade liv förlösas, och Nac Mac Feegle hållas ordning på.

Det finns som sagt att göra. Det finns också många antydningar i boken om hur hemsk spöket är, och vad det kan göra mot vänner och andra. I slutändan avfärdas det dock ganska snabbt (om inte enkelt), och mycket av spänningen upplöses i stället när Tiffany knyter en vänskap och samtidigt lyckas avväpna en helt separat attack på henne.

Så även om Pratchetts humor och humanism ändå gör boken läsvärd, så är handlingen långt ifrån den mest lyckade. Peripeti har redan passerats när det är dags att konfrontera bokens antagonist, och det är inte lyckat.

–

Read Full Post »

Mannen med pengarna

Socialdemokratins svenska högsommar förknippas huvudsakligen med två män: statsminister Erlander, och finansminister Sträng. Man kan ställa dem mot varandra på många sätt, men klart är de att med sina rekordlånga taburettinnehav mer än några andra stod för kontinuitet. Anders L. Johansson hade redan innan sin biografi Rikshushållaren skrivit en biografi över Sträng, Landsvägsagitatorn, som fokuserade på Strängs fackliga karriär, men här är det regeringsåren som står i fokus.

Sträng började inte som ekonom: han var facklig ombudsman för lantarbetarna, och lyckades som sådan förhandla bort statarsystemet, innan han kallades till statsråd, först på jordbruksdepartementet, sedan som föreståndare för folkhushållningen under efterkrigstid, och sedan, i erkännande av hans kapacitet och folkliga förankring, den som i mycket fick genomföra det socialdemokratiska programmet: han var först socialminister innan han hamnade på den post han mer än någon annan förknippats med.

Som finansminister hade han att hålla emot inflation, förmå LO att inte kräva för stora löneuttag och skaffa fram finansiering till nya välfärdsreformer. Han lyckades närmast på egen hand övertyga LO om att oms var en nödvändig skatt för att finansiera välfärden, spelade sedan bluffpoker med de borgerliga och vänstern tills skatten gick igenom riksdagen, och kunde sedan lugnt borga för att den ena reformen efter den andra kunde genomföras med full finansiering. Han var också omåttligt populär, en skicklig talare och pedagog som ingav förtroende.

När konjunkturerna sedan runt 1970 vände lyckades det sämre: han framstod som föråldrad och insyltad med kapitalet, hans metod att balansera mellan inflation och arbetslöshet hjälpte inte när båda uppstod samtidigt, och han misslyckades helt att hantera Astrid Lindgren när hennes marginalskatt uppgick till 102 % och hon tog sig för att skriva berättelser i Expressen.

Ungefär där tar också författarens energi slut: efter valförlusten 1976 tycks Strängs enda viktigare insats ha varit att ha suttit i vägen så att kanslihushögern fick vänta på hans pensionering från riksbankofullmäktige innan de kunde avreglera bankerna. Det är också symptomatiskt: Sträng verkar ha varit en man som gick helt in för politiken och värnade sitt privatliv, en linje Johansson följer. Det är Sträng politikern, Sträng ministern, Sträng talaren, som möter, inte Sträng privatpersonen (Sträng hyresvärden skymtar hastigt förbi). Fokus ligger också nästan enbart på huvudpersonen, på samtiden enbart när hans agerande behöver förklaras.

Det är inte en dålig biografi, utan redogör i mycket för en man som från små förhållande blev en av 1900-talets mest framträdande svenska politiker, men också en man som kanske överlevde sig själv: han fostrades i fattigsverige, och det främsta erkännande man kan ge honom är att han bidrog till att göra nya politiker av hans egen typ närmast omöjliga.

Read Full Post »

Kontroversernas man

Sista delen av Strindbergs självbiografiska projekt, Författaren, har en titel som egentligen säger vad man behöver veta: här avhandlas nu den första delen av hans egentliga karriär, efter succén med Röda rummet och fram till att just den här boken kommer ut.

Det är förmodligen den tråkigaste delen. Strindbergs sätt att se världen i vänner och fiender, segrar och förluster, bakhåll och triumfer, är i sig ganska tröttande, men han ger sig också på att skriva ännu ett av sina politiska inlägg. Förutom att boken upptar Giftas och åtalet som kom som följd, så ger han sig även in och börjar hålla utläggningar om socialism, och speciellt sin beundran för visionerna om en återgång till lantliv i små samhällen, förtruten över att ingen vill tro att detta är framtiden.

Många nöjer sig att läsa endast Tjänstekvinnans son, och det är begripligt: ju vuxnare Johan blir, desto mer politik ger han sig på, och det är inte Strindbergs mest sympatiska sida.

Read Full Post »

Varför är det så ont om e?

Självpåtagna begränsningar kan hjälpa till med kreativiteten; det tydligaste tecknet på det idag är att det fortfarande produceras bunden vers. Inom romankonsten är den mest kända begränsningen troligen den Georges Perec ålade sig själv när han skrev Försvinna: en bok helt utan bokstaven »e«.

Att han skrev den var i sig en bragd. Att den översatts är troligen en större. Mina kunskaper i franska är skrala, men där tycks denna avsaknad främst leda till att feminina ord saknas. På svenska saknas istället bestämda och obestämda artiklar, och dessutom många ändelser för plural och tempus. Lösningar blir bland annat en evig någon agerar, presens och underliga ordval. Engelska blandas också in.

Själva berättelsen är en kriminalhistoria: folk dör, oklart varför. Tydligen finns någon koppling till att en bokstav är borta, för siffror som antyder det dyker ständigt upp. Men det hela vrider sig i det groteska, underliga, knasiga: när allt är över så är intrycket snarast att man läst en ovanligt lång skrivövning, inte en sinnrikt konstruerad roman. Konst, men inte det som normalt kallas romankonst.

Read Full Post »

Förbjuden kärlek

Ordningen jag läst de av Hope Nicholson redigerade antologierna med essäer om nördars kärleksliv är inte den naturliga, varför jag nu precis avslutat den första delen, The secret loves of geek girls. Som tidigare är det fråga om korta texter eller serier där olika nördar, här enbart kvinnliga, berättar om sina kärlekar, ofta romantisk-sexuella men även platonska eller till olika typer av populärkultur eller teknik.

Vissa skriver om lyckade relationer, andra om misslyckade. Många skriver om vägen till självkännedom, en del analyserar populärkulturella troper. En del närmar sig det barnförbjudna, men för det mesta är händerna ovanför täcket. Till skillnad från senare delar är även stilen ganska tam, och även om nörderiet gör att inte alla delar kommer vara helt begripliga för alla läsare, så kommer det i huvudsak vara för att man missar referenser, inte på grund av stilistiska val.

Har man läst några av de andra böckerna i serien vet man dock om man gillar det här: det är mer av samma, och lika bra, eller dåligt, för att hjälpa en att förstå sig själv och kanske känna sig mindre ensam.

Read Full Post »

Damlaget

På baksidan jämförs Frida Malmgrens Tjejerna på höjden blygsamt nog med Röda rummet. Nog för att Arvid Falk och vänner var ungefär lika ostadgade som Moa, Knutsson och Finkeln, men de hade också någon form av utveckling. Här finns sådant bara antytt bakom ett liv som i huvudsak tycks bestå av försök att få hem killar från krogen och samtal där de driver med sig själva och samtiden.

Mer närliggande jämförelser hade då varit Rocky och Zelda, i synnerhet den senare. Det finns skillnader: här är det tre personer som är huvudpersoner, och även om det finns några återkommande bifigurer så är de få och bär inte historien. Zelda är också betydligt mer uttalat politisk, besviken på att hon inte klarar att följa sina egna ideal, medan det här är finns ett lager feminism men ingenting av Zeldas underklassosäkerhet och allmänna politiska analys.

Det finns några korta historier, där tjejerna åker Finlandsfärja eller firar midsommar, men på det hela taget är det tillfällighetsstrippar där man inte behöver läsa en serie för att förstå nästa. Inget fel med det, men det gör att det tar något lite tid innan man får någon känsla för upplägget (och efter att ha läst allt är jag fortfarande inte säker på om det finns något som tydligt skiljer Moa från Knutsson: Finkeln är tydligt den som saknar spärrar).

Det är inte på något sätt dåligt, ibland roligare än mycket annat, men det är inte något färgsprakande originellt.

Read Full Post »

Liv, vi förstå dig inte

Joseph Conrad är väl tillsammans med Kipling en författare där politiska diskussioner kommit att överskugga estetiska – fast med mindre renodlade skäl. Kipling gjorde sig själv uttalat till talesperson för imperialismen, Conrad ägnade sig snarare åt att skildra den. Kiplings romaner framstår i efterhand som oerhört habila, men knappast som nyskapande, Conrads var tekniskt enormt drivna och förebådade modernismen.

Conrads skicklighet och subtilitet framgår tydligt i Victory, den sista av hans romaner som ses som förstklassig. Summeras handlingen låter den som något ur en sämre äventyrsroman: i den indonesiska övärlden räddar Axel Heyst, en svensk baron, den enkla orkesterflickan Lena från förföljelse av Schumberg, en slem hotellägare, och de drar sig tillbaka till en ö där inga andra västerlänningar finns. Hotellägaren lyckas då övertala de skrupelfria äventyrarna Mr Jones och Martin Ricardo att Heyst gömt skatter på sin ö och får dem att söka vinna dem.

I själva verket är det som vanligt snarare psykologin än den i sig skickligt uppbyggda handlingen som intresserat författaren: de illusioner som skurkarna gör sig om skatten och varandra, Lenas oförmåga att tro på Heyst kärlek om hon inte offrar sig, och Heyst ovilja att erkänna att han är en del av världen. Detta gestaltas delvis genom den avancerade berättartekniken, där personernas egna tankar färgar av sig på berättandet, så att man aldrig kan vara säker på om det är författaren eller personerna som uttrycker vissa tankar. Där är vi så tillbaka vid politiken: vissa av de idéer som uttrycks framstår som föga anpassade för dagens värld, och den som upprört vill anklaga Conrad för sexism eller rasism kan tämligen lätt hitta material.

Allt detta kan verka aningen frustrerande: om man prompt vill läsa boken som en spänningsberättelse så måste man ta sig igenom många sidor innan hotet mot idyllen blir reellt, och även om Ricardo och Mr Jones bär på vissa anlag som senare skulle visa sig i andra hotande par i skurkar störs en sådan bilden tidigt, och inte enbart av att de också har en tredje kompanjon i form av den enbart halvt mänsklige Pedro.

Nej, Victory är inte lättsam underhållning för stunden. Det är snarare en varning för den skada lögner kan leda till: lögner man berättar för sig själv, sådana man berättar för andra för att skada dem och sådana man berättar för andra för att skona dem. Exempel på sådana ges många, och de leder aldrig till något gott.

–

Read Full Post »

Salig dumbom

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek är förmodligen en av få krigsromaner som avslutas just när huvudpersonen anländer till fronten – Hašek själv avslutade inte sin roman, och den utgavs postumt. Den tappre soldaten ifråga hinner ändå med en väldig massa. Han är synbarligen ingen starkare begåvning, är begiven på starka drycker, mat och att berätta långa anekdoter om personer han någon gång stött på. Vore det inte för att han frivilligt sökt sig till armén skulle man kunna tro att han med sin godlynta uppsyn och förmåga att alltid ställa till det för sig eller sin omgivning vore slugheten personifierad, någon slags agent utskickad för att ställa till det i den k. och k. östterikisk-ungerska armén.

Švejk är på väg ut i kriget, i en armé styrd av lika delar inkompetens, nepotism och allmän fnoskighet. Det finns ett fåtal någorlunda sympatiska officerare, men de flesta är antingen nippriga, alkoholister eller översittare. De få som verkar någorlunda intelligenta är de som förstår att de kommer klara sig bättre om de håller sig någorlunda väl med Švejk, som alltid tycks klara sig helskinnad igenom vad som nu månde hända, från att bli kalfaktor hos en söndersupen fältpräst till att bli tillfångatagen som rysk rymling och hamna inför ståndsrätt.

Det hela är ungefär som 91:an, förutom att det faktiskt pågår ett krig: i slutet hamnar Švejk vid fronten, och får beskåda sönderskjutna byar, svältande familjer och stinkande, grunda gravar. Det är brist på nästan allt utom dumhet, och de vanliga soldaterna får försöka klara sig så gott de kan. För Švejks del är det gott nog, men liksom 91:an så blir det efter ett tag lite väl enahanda.

–

Read Full Post »