Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

När svensk lyrik från förra halvan av 1800-talet kommer på tal är det väl främst det bombastiskt nationalistiska man tänker på: saker i stil med Tegnérs Karl XII eller Geijers Vikingen – om man nu inte är så lyckligt lottad att man styr sinnet mot Stagnelius. I vilket fall, så får man när man läser Geijers Dikter (utgivna av Svenska Akademien) intrycket att det är en smula orättvist även i det enskilda fallet. Förvisso är Vikingen inte helt oävet sammansatt, även om det håller sig med romantiska fånerier i stil med att vikingar endast plundrade andra vikingar, och dess något mindre äventyrslystne men minst lika nationalistiskt anstrukne broder Odalbonden är med sin frammaning av århundradens stilla slit och lyckade ordvändningar faktiskt styckvis riktigt bra, men det finns faktiskt ting i produktionen som stått sig än bättre.

Det märkliga giftemålet mellan mornande nationalism och de sista resterna av 1700-talets merkantilism som ger sig till känna i vissa av dikterna må ha märklig klangbotten i romerska klagomål över tiderna och sederna, men de är dock till slut inte speciellt intressant annat som idéhistoria. Sådana verk är väl inte direkt dräpande tråkiga (inte »mördande«: jag tvivlar starkt på att andra än vogoner hyser hopp om att deras poesi skall lyckas ta kål på publiken), men likväl är de långt från en lisa för själen, och det är skönt att kunna påminna sig att de faktiskt i mångt och mycket torde ha mönstrats ut ur kanon. Långt mer upplivad blir man då av en del material med annat tema, och stycken som  Den lilla kolargossen är ett mycket lyckat överförande av det romatiska skräcktema man annars kan möta på kontinenten – till exempel i Goethes Der Erlkönig – till nordisk värld och förtjänar helt klart fortsatt läsning. Konsekvent mest lyckade är annars en del kontemplativa verk, främst de med minnet som tema. Även en del av det som diktats för familjekretsen förtjänar nämnas; speciellt sorgedikten Vid min moders grav är gripande:

…De händer, som så ofta oss välsignat
I dödens dvala nu för evigt dignat
Ack! våra tårar, Moder! på Din grav
De enda äro Du ej torkat av.

Annat som kan noteras är hur Geijer föregriper Runeberg med ett par små dikter om Wilhelm Schwerin och bröderna Ramsay, liksom de psalmer han författat. Mycket av det religiösa inslaget är dock av föråldrat, passivt förtröstande slag.

Är det då till slut värt att ta sig tid till att läsa Geijers samlade dikter? Tveksamt, mycket av vad han åstadkom är sådant som kanske bäst gjort sig förtjänt av att få vila i frid från annat än litteraturhistorikernas varsamma undersökningar. En hel del är dock fortfarande njutbart; tillräckligt för att kunna ge bidrag till någon med utrymme väl utrustad antologi över svensk lyrik och ändå ha litet att spara på, men knappast tillräckligt för att ensamt riktigt motivera ett urval. Det finns således guldkorn, liksom en del mindre ädel metall, men man får vara beredd på att separera dem från tämligen riklig slagg.

Read Full Post »

Det är inte alla förunnat att kunna skriva en roman där det egentligen inte händer någonting – eller i alla fall ingenting som egentligen borde vara intressant för andra än de närmast berörda. Hjalmar Söderberg kan dock konsten, och i Martin Bircks ungdom får man följa huvudpersonens tankar under tre livsskeenden: som lätt bortskämt medelklassbarn, som nybakad student som långsamt, långsamt är på väg att förlora alla illusioner och som en etablerad, om än inte riktigt medelålders, man som har förlikat sig med livet och rentav kan destillera fram en smula njutning ur det.

Däremellan får man  ta del av välformulerade och säkra attacker på det tidiga 1900-talssamhället, på den ljumma tron, på sexualmoralen, på bohempoeters poserande. Martin Birck är en tvivlare, som inte kan tro på kyrkan, och enär han till en början tror sig ämnad till poet försöker han attackera den i diktens form bara för att finna att ingen tar honom på allvar. Långsamt, långsamt holkas hans liv ut på all mening, och diktandet bereder honom allt mindre nöje. Precis när man tror att romanen skall mynna ut i en slags resignerad nattsvart pessimism, där alla antingen är att betrakta som hycklare, intresserade enbart av oväsentligheter eller tomma personer som genomskådat allt och bara har kvar sin längtan till mer oskyldiga dar, just då kommer man till den tredje delen, när man kan se att det kanske finns lite glädje att få i alla fall, att kärlek kan vara något annat än ett ouppnåeligt, fördärvande ideal eller en tarvlig affärstransaktion (vare sig den fått kyrklig sanktion eller ej), samtidigt som denna äkta kärlek är minst lika problemfylld den för en inte alltför rik man ur medelklassen: om världen får reda på sanningen om Birck och hans älskade skulle det innebära katastrof, inte minst för henne, och även om han skulle vilja gifta sig med henne om så bara för att skydda henne från sådant fördärv så är hans inkomst långt från nog.

Bokens idéer är påfallande moderna och till skillnad från Doktor Glas är det väldigt lite som skulle uppröra dagens publik – snarare sitter man och nickar med, lätt förnöjd över att mänskligheten kanske trots allt gjort några framsteg det senaste århundradet. Språket skulle kanske, om det kom från en idag verksam författares penna, stundom kunna anses pretentiöst, men är på det hela taget utmärkt vackert. Stundom bryter berättelsen över i komik, när Birck ser igenom någon annans ihåliga dekadens. I romanen kallas han, måhända rättvist, hjärtlös, men det är i så fall en mycket mänsklig hjärtlöshet.

Read Full Post »

Det har förhoppningsvis inte undgått någon att det i år är 200 år sedan det som tidigare var ett klövs itu när Finland efter mer än ett halvt sekel som en del av det svenska riket övergick till att bli ett storfurstendöme under den ryske tsaren. För de som vill bättra knappa kunskaper om Finlands förhistoria, svenskfinsk statsbildning och biskopars bemödanden torde Kari Tarkiainens Sveriges Österland: från forntiden till Gustav Vasa vara en välfunnen volym. Boken är den första i en serie om fyra, och förtäljer den finska historien, med fokus på det finlandssvenska.

Vad är då att säga om detta infekterade ämne, som sedan det nittonde århundradet varit ett stridsäpple i finländsk historieskrivning ? Är svenskarnas ankomst att anse som så tidig att de som for snarade såg sig som svear, eller kanske inte ens det? Var det korståg, kristnande och kolonisation som kuvade karelernas västliga grannar? Var inlemmandet en svensk Drang nach Osten? Tarkiainen redogör för sådana föråldrade fantasier, men även om mer moderna teorier, som snarast pekar mot att inlemmandet av Finland i sveakungens välde är att se som en utdragen process, i stort sett utan allvarligare gnissel: det var helt enkelt inte speciellt stor skillnad på finnar och svenskar, och det fanns gott om utrymme i Finland för båda folken. Förvisso understöddes missionen ibland av maktspråk, men detta var oftare ett sätt att säkra själarna från rysk heresi än inhemsk hedendom.

Boken vilar på flera olika discipliner, och förutom de självskriva – arkeologi och historia – får filologi och ortsnamnsforskning bidra till kunskapsmassan. Tyvärr blir styckena om ortsnamnen ibland lite svåra att hänga med i för någon som inte har så bra koll på finsk geografi, och ett par extra kartor hade varit välkomna. Annars är boken i allmänhet rikt illustrerad och vackert tryckt. Andra små anmärkningar är att kapitlen om förhistorien skulle mått bra om ett lite annorlunda språkbruk; det är tveksamt om begreppen »svenskar« och »finnar«är meningsfulla för denna period. Annars är sammanställningen av olika discipliner lyckad, även om man även kanske skulle önskat en lite mer metodisk jämförelse med kolonisationen av bottenvikens västra kust.

Mycket av det som tas upp är sådant som alls inte är självklart att ens historieintresserade svenskar vet att de inte vet: Åbo biskopsdömes starka ställning, debatten om Mikael Agricolas härkomst, de folkvandrings- eller vendeltida språklånen från svenska till finska, att rusiga göticister ansåg att Sveriges vagga stått  i Egentliga Finland. Kanske inte den sortens kunskap som man kan ha ens den nyttan av att kunna vinna i frågesport med, men ändå intressant att läsa om.

Read Full Post »

Bokrean

Var på bokrean idag. Ehuru sällskapet med vilket stadens boklådor uppsöktes var trevligast tänkbara blev skörden högst begränsad; endast fyra volymer införskaffades: Söderbergs Martin Bircks ungdom, en samling av Geijers dikter, en samling brev av Frans G Bengtssons penna (jag lovar, jag ska hålla mig så att ni hinner återhämta er från senaste recensionen) samt en monsterjägarhandbok som glömdes i Wilhelms omvårdnad. Väntar istället på bokpaket från internetbaserade boklådor.

Lite trist är det dock att gå på bokrea här i Göteborg; det finns inte mycket utöver de båda drakarna Akademibokhandeln och Wettergrens. SF-bokhandeln är förvisso trevlig, men deras rea är begränsad till manga (som jag inte finner särdeles intresseväckande) samt en hylla översatta verk med mestadels ointressant fantasy. Utöver detta finns väl sträng taget bara Pocketshop samt någon bokhandel med kristen profil, och ingendera är särskilt upphetsande. Bristen på variation hos försäljare av nyutkomna böcker uppvägs väl av att det förvisso finns fler antikvariat än vad som är riktigt nyttigt, men det hade varit kul att kunna gå till något ställe där rean kunde få lite mer karaktär av lagerrensning än försäljning av standardutbud till nedsatt pris. Jaja, om ett par veckor blir det väl slutrea och läge för drakarna att rensa i realagret…

Read Full Post »

Först en liten bonusrecension, av Erik Martinsson kallad Leif den lyckosamme, en bok som jag fiskade upp ur samma låda som Kanonerna på Navarone: den visade sig vara en tramsig melodram som inte borde tillåtas förgifta sinnet hos de försvarslösa barn den verkar ämnad att läsas av, byggd på missuppfattningar och förenklingar i stil med att alla gamla nordbor var vikingar. Undvik till varje pris, och läs eller läs om Röde Orm istället.

Röde Orm för oss osökt in på huvudämnet för detta inlägg: Frans G Bengtssons Den lustgård som jag minns, av mig läst i volymen Lycklig resa, där den samsas med diverse essäer av mer eller mindre biografisk karaktär som tidigare publicerats i andra volymer och som jag därför redan läst. Lustgården i fråga är hur som haver det gods på vilket Bengtsson växte upp som son till förvaltaren, och boken består till stor del av olika episoder ur en barndom som framstår och framställs som tämligen bullerbyaktig: många olika småberättelser som blir intressanta genom framställningsförmågan hos författaren snarare än någon större inneboende dramatik. Bengtsson bjuder på ett flertal skrönor om folk i hans omgivning, och ibland även sådant han själv var inblandad i – han drabbades till exempel av en längre tids mycket allvarlig sjukdom som var nära att ta livet av honom, men som uppvägdes av en behaglig konvalescens, där till hälsans bättrande ett glas madeira intogs varje morgon och goda böcker fanns tillhanda. Uppblandat med reminiscenserna förekommer ett par mer eller mindre allmänt reaktionära utbrott mot olika företeelser (stavningsreformer, »klemande« med skolbarn och annat i den stilen), som trots en viss hätskhet ändå lyckas framstå som mer eller mindre älskvärda.

Jag skulle vilja rekommendera alla som har det minsta intresse av stilistisk briljans att läsa åtminstone något av Bengtssons alster, förutom och utöver Röde Orm. Den lustgård som jag minns kan kanske då vara lämplig för de som är mindre intresserade av essäistik och istället hellre avnjuter berättelser från en flydd landsbygd, även om båda dessa delar av författarskapet är väl värda att utforskas.

Read Full Post »

I kejsar Augustus dagar sysslade man icke enbart med skattskrivning och förlorande av legioner i mörka, nordtyska skogar. I imperiets hjärta kulminerade samtidigt den romerska litteraturens guldålder, och skalder som Vergilius sysslade med att förhärliga stadens förflutna genom att härleda den till Aenas av Troja. Vid samma tid, och på samma tema, skapade Titus Livius sin Ab Urbe condita, där han på prosa återberättade sägner om Roms äldsta tid. Trots att Livius var berättare snarare än historiker och moralist snarare än forskare, och trots att han själv ibland ställer sig kritisk till sitt material, så gör det faktum att han är en av de äldsta bevarade källorna till Roms äldsta tid att han fortfarande används, ehuru med försiktighet. Delarna om de absolut längst förflutna tiderna tycks idag avfärdade, men han tycks fortfarande kunna åberopas vad det gäller den yngre kungatiden och framåt.

Jag har nu tagit del av Sture Linnérs översättningar av just de äldsta delarna, Roms kungatid samt Romerska republikens äldsta tid 509-468 f.Kr., av outgrundlig anledning publicerade i två tunna volymer som tillsammans icke fullt kan komma upp i 300 sidor trots viss överlapp i det introducerande materialet. Föga förvånande berättar den första av dessa sägnerna om Roms grundande, av Livius sammanslagna till en enda, samt stadens dagar under de sju kungar som styrde innan republiken tog vid. Enligt Livius skall dessa kungar samtliga ha varit tämligen ensidiga personligheter – Romulus brydde sig föga om annat än krig, Numa beskärmade sig främst om religionen, och så vidare – som alla lyckades hålla sig kvar på tronen i i alla fall tre decennier. När republiken tog vid tycks dess krafter främst tagits i anspråk för att dels bekriga etrusker, sabiner, vejenter, aequer, volsker och andra likaledes ovänligt sinnade grannar utan att stort annat därmed uppnåddes än att sinnena riktades bort från inrikespolitiken, där främst fördelningen av jord emellan patricier och plebejer tycks ha varit ett stridsäpple.

Så långt de stora linjerna. Vad ville då Livius få fram i återberättandet av dessa? Främst ville han, likt i stort sett varje annan framstående romare som yttrade sig om saken, att folket skulle återgå till sina forna, förment enklare och ädlare vanor. I gamla dagar kunde en enda romersk ädling minsann försvara en bro mot en hel etruskisk här och, sedan den rivits utan att en djävul släppts däröver, iklädd full rustning simma tillbaka över Tibern, eller av motvilja mot tyrannstyre behärska sig så att det var fullt möjligt att låta högra handen förkolnas i en eldslåga, märk väl utan att hållas fast och utan att röra en min. Livius säger sig förvisso inte sätta större tilltro till sådana sägner, men inte desto mindre har han återgett dem. Förutom detta tycks han vara ute att ge en etymologi till diverse platser och företeelser utifrån just sådana anekdoter; allt emellan himmel och jord skall ha uppkallats efter diverse förtjänstfulla romare.

Om vi då bortser från alla frågor som tenderar att bekymra historiker av facket, hurdant är det rent litterära värdet? Livius var ju verksam under den romerska guldåldern, och då har man väl rätt att förvänta sig skicklig komposition, både språkligt och vad det gäller berättelserna i sig? Jodå, för det mesta är det utmärkt läsning; i synnerhet vad det gäller kungatiden och den första delen av bocken om republiken är det mycket läsvärt med skicklig komposition. Under republikens senare del så blir det tråkigare; politik och övergripande slagskildringar hör inte till Livius styrkor. Huruvida Linnérs översättning gör originalet full rättvisa i fråga om språket är jag inte i stånd att avgöra, men språkdräkten är tagen för sig själv lyckad. Min största invändning är mot de många noterna och deras placering; har man i snitt en not per uppslag är det att fresta väl mycket på läsarens tålamod att placera dem efter brödtexten. En placering i sidfoten hade varit mer läsvänlig. De har dessutom ibland placerats ut på märkliga platser i själva texten. Förutom en mycket lätt irritation över beslutet att publicera verket i två volymer är detta dock det enda jag har att invända mot ett verk som förtjänar att fortsätta att läsas.

Read Full Post »

När jag var hemhemma i helgen gick jag igenom en låda med gamla böcker som låg på vinden. Mycket var tämligen ointressant, men ett par saker var rätt kul – till exempel fanns där en utgåva av Skriet från vildmarken från 1913. I vilket fall hittade jag även Alistair MacLeans Kanonerna på Navarone, och räddade den ur vindsförvisningen för vidare studium. För den som bara är vagt medveten om den som en bok som utspelas under andra världskriget och som filmatiserats kan meddelas att upplägget är som följer: fortet på ön Navarone behärskar farvattnen kring en annan ö, där en stor brittisk styrka befinner sig, och nu är en tysk flotta på väg däråt för att utplåna denna styrka. Tidigare försök att oskadliggöra fortet har misslyckas, och nu faller uppgiften på en liten styrka av soldater med vitt skilda expertiser som samlats enkom för detta. För de som sett filmen är dock resten radikalt annorlunda, eftersom medlemmarna i sagda styrka i stort sett samtliga bytts ut i filmen.

Bokens styrka ligger helt klart i själva handlingen; allt som kan gå fel går i princip fel för de modiga allierade, och styrkan under ledning av kapten Mallory tvingas till en ständig katt och råtta-lek där läget hela tiden ser mer och mer hopplöst ut. De klarar sig – självklart – ur det hela med knapp nöd, även om de till slut är långt ifrån helskinnade.  Svagheten ligger mer i karaktärsteckningen: eftersom det är Mallorys tankar man upplever det mesta genom kan kanske det att han i princip hela tiden verkar dummare än han egentligen skall vara ursäktas för spänningens skull, och tre av de övriga medlemmarna är så trovärdiga man kan begära, men den femte de har fått med sig är en grekisk övermänniska av sällan skådade mått, som aldrig tröttas eller gör misstag, och som kan leda med sig hela tyska patruller på en avledningsmanöver och sedan komma promenerandes tillbaka till gruppen utan att knappt ha börjat svettas. Vissa försök till stämningsteckning går också i samma överdrivet heroiserande stil, men de är det å andra sidan ganska långt emellan. Bättre för intrycket är då de varierade porträtten av tyskar, där det förvisso förekommer en illvillig galning men även en på det hela taget sympatiskt tecknad löjtnant.

Nu skall man dock kanske inte förvänta sig att vad som i botten är en äventyrsroman är alltför djup, och vissa orimligheter och liknande kan lätt förlåtas om bara spänningen finns där. Det gör den definitivt i Kanonerna på Navarone, och den som vill ha något spännande och inte alltför svårsmält kommer troligen att finna den passa perfekt.

Read Full Post »

Older Posts »