Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

Om Ebbe Schöns Folktro om ödet och lyckan som bok betraktad finns inte mycket att orda om: det är en rättfram skildring av olika föreställningar om varför ödets lotter faller olika för olika människor, hur de möjligen kan förutses och vad som kan göras för att förändra dem. Boken är tematiskt uppställd, med en uppdelning i föreställningar om livsödet, äringen, jakt- och fiskelyckan, krig och farsoter samt diverse lyckoförändrande föremål och djur, allt tämligen rakt berättat utan att tyngas ner alltför mycket av teorier.

De teorier som finns tycks dock i allmänhet vara väl valda: man får påfallande respektfulla förklaringar till varför människor trodde på diverse saker vetenskapen idag kan avfärda. Ett bra exempel är smörkärning, där man tidigare trodde att djävulen eller trolldom var ansvarig när den misslyckades, när sådan aktivitet i själva verket är känslig för atmosfäriska förhållanden som kanske inte var helt lättförklarliga.

Mindre intressant är kanske försöken att dra in föreställningar hämtade ur isländska sagor: eftersom källorna där dels är sena, dels från annat område än Sverige (där fokus annars ligger), så är det tveksamt om de är rimliga att ta upp. Intressant är dock tanken att julgröten till (gårds)tomten är ett slags kvarvarande blot till hedniska gudar.

Slutligen skall också sägas något om de många illustrationer som pryder boken: i allmänhet väl valda och självförklarande lyser de upp en framställning som dock skulle ha kunnat stå helt på egna ben. Den som är intresserad av hur folk brukade se, och fortfarande i viss mån ser, på övernaturliga men ickereligiösa saker avgörande för livets gång men inte är intresserad av alltför mycket akademisk jargong och teoretiserande kommer knappast bli missnöjd.

Read Full Post »

Jag tycker inte om Karl XII. Jag tycker inte om Verner von Heidenstam. Så varför, varför, skulle jag då läsa Karolinerna? Till viss del för att man ibland bör göra saker just för att de gör ont, till viss del eftersom den var billig: 20 kr på ett antikvariat, där det mesta övriga utbudet inte ens kunde hävda svunnen beundran.

Karolinerna visade sig dock bara nästan svara mot förväntningarna på en allt förlåtande kärlek till krigsherren och ett servilt krypande inför härskaren: förvisso finns där hejdlös beundran inför kungen, och en massa äcklande dumheter om offervillighet och kriget som ett Guds straff för svenskarnas onda sinnelag, men det har i alla fall funnits så mycket klarsyn att Karl själv inte skall framstå som ett käril av den renaste rättrådighet och gudsfruktan, utan i alla fall får närma sig den märklige person han tveklöst var – vilket dock raseras av den devota inställning till honom som alla gestalter i novellerna tycks ha, liksom av skildringen av ryssarna som en hord plundrande våldtäktsmän, ledda av den omänsklige tsar Peter.

Huvudpoängen med en stor del av novellerna tycks också vara att producera så många vackra lik som möjligt; personer som glada i hågen offrar sig för Karl XII, eller något annat som råkar finnas till hands. Sådan dumnationalism var möjligen gångbar när Heidenstam skrev sina berättelser, men nu ekar det ihåligt. Inte blir det bättre av att han inte hade någon större talang för berättande: han tycks vara typen som i alla fall i teorin vet hur en historia skall sättas samman, men vars bästa föresatser blir till aska i händerna. Även om själva förloppet ofta nog skulle lämpa sig att skriva en historia om, så blir det i Heidenstams händer mest platt och tråkigt, när det inte blir direkt skrattretande: historien om en karolin som tar om hand om en liten rysk flicka utanför Poltava men sviks är så patetisk att man frestas att försöka parafrasera Oscar Wildes kommentar om lilla Nell. Den tycks vilja en med indignation mot den ryska grymheten, men det enda av sådana känslor som väcks är istället riktade mot författarens övertydliga hetsande. Den enda psykologi han tycks kunna föreställa sig ordentligt är den underdåniga kungatjänarens, låt vara att den någon gång är hoplegerad med diverse annat krams som med nöd och näppe gör att de olika personerna kan skiljas åt.

Finns det då någon som helst anledning att rekommendera Karolinerna? Förutom till de som faktiskt är intresserade av gammal offerpatriotism och dyrkan av »hjältar«, knappast. Det är inte ens färgstarkt nog att lämpa sig att för ironisk läsning. Undvik.

Read Full Post »

De nordiska gudarna dukade relativt snabbt under för Vite Krist: bristen på samordning och tydligt kraftcentrum som kunde organisera motstånd gjorde sig snabbt bemärkt nästan överallt, möjligen undantaget Svealand, och även där lades till slut Uppsalas tempel i aska (om det nu alls existerat). Visserligen levde vaga minnen kvar även långt efter att tron dött: det berättas till exempel att Oden red ut för att en sista gång avgöra en strids utgång inför uppgörelsen i Lena mellan kung Sverker den yngre och Erik Knutsson, och när de normandiska trupperna stormade Jerusalems murar under första korståget skall deras stridsrop ha varit en bön till Tyr om hjälp som ärvts och förvanskats – en bild som skulle ha varit rätt festlig om inte för det blodbad som följde denna stormning. Likväl är materialet som finns kvar om de gamla gudarna sprött och fragmentariskt, och inte mycket bättre blir det när det dessutom skall användas för att undersöka all förkristen germansk religion, låt vara att det finns lite spridda reminiscenser på kontinental och brittisk botten.

Just sådant totalgrepp försöker H R Ellis Davidson ta i sin numera nästintill klassiska Nordens gudar och myter, ett översiktsverk över vad som är känt om dessa gestalter och myterna kring dem (och alltså inte så mycket om myter med mänskliga protagonister); materialet är brett och kan ibland överraska även hyfsat belästa nordbor just genom att det inte bara är ännu en återberättelse av de få historier Snorre bjuder på: sådant finner man visserligen också, men man får även läsa om diktfragment från Tyskland, Saxos visserligen formellt oklanderliga men annars rätt hopplösa framställning (tillnamnet grammatikern ger ju förvisso en aning om att han utmärktes av pedantism snarare än berättarglädje). Möjligen är några av de enskilda slutsatserna mer långtgående än vad forskare idag skulle gå med på: i synnerhet litar Ellis Davidson på Snorres och andras framställning av nordisk historia mer än vad jag vant mig vid.

Även i andra stycken finns en viss känsla av ålder: inledningen talar mycket om förfäder och nordisk anda på ett sätt som numera knappast är kutym, och även om detta aldrig riktigt slår över i det pinsamma så skruvar man ändå en aning på sig.  Vad gäller själva mytologin verkar det finnas en vilja att ställa upp tydliga kategorier, asar och vaner, dödsgudar, fruktbarhetsgudar och gudar för upprätthållande av världsordning (eller snarare en gud för detta ändamål: Tor), liksom ständiga jämförelser med andra religioner. Och låt gå för kelter och samer – dessa lär ju förkristna nordbor ha träffat på – men när man måste ta sig till Borneo för att finna lämplig parallell för en viss bild blir det kanske väl långsökt.

Nordens gudar och myter är inte en bok för den som vill läsa något lättsamt om Tors fiskafänge eller hur världen en gång skall gå under efter fimbulvintrar och brödrastrider; det är helt klart en akademiskt upplagd bok (tack och lov är de ganska sparsamma noterna placerade på tillbörlig plats: sidfoten), och även om den inte för sig med alltför mycket jargong antar texten att man vet att Kastor och Polydeuke och dioskurerna är identiska eller att ktoniska gudar har med underjorden att göra, samtidigt som den som sagt försöker föra in alla berättelser i ett större religionsvetenskapligt sammanhang. För den som är på jakt efter något mer teoretiskt men ändå relativt lättillgängligt om förkristna nordiska religionsföreställningar är den dock troligen ett utmärkt val, trots att åldern troligen gjort att arkeologiska fynd gjort att vissa teorier inte längre är giltiga.

Read Full Post »

Jag börjar få svårt att variera mig, och kommer därför genomföra en något stackatoartad sammanfattning. Alltså: Kyrklund, Den överdrivne älskaren. Noveller, vackert språk, strävans fåfänga, man är mans varg och vad övrigt är är svårtolkat. Emedan omständigheterna har blivit mindre ovanliga, och fokus klart ligger på kärlekens verkningar i enlighet med vad titeln antyder, har den mänskliga naturens banala elakhet också frigjorts mer effektivt än tidigare.

Read Full Post »

Bokmässerapport, del 2

Idag blev det inte lika mycket bokmässa: bokköpen var i stort sett klara, och bara seminarierna lockade.

Först gjorde Dick harrison reklam för Sveriges historia under rubriken »Så blev Sverige Sverige«, med ett upplägg jag redan hört förut: »vi har så mycket material som inte har undersökts förut som vi nu vill berätta om«. Bättre blev det sedan på »Följ med på en resa genom svensk stormaktstid«, som dock snarare handlade om andra delen av Finlands svenska historia, och även om inte mycket nytt blev sagt var det trevligt nog att lyssna på.

Dagen fortsatte sedan på finlandssvenska: ett seminarium med Anna-Lena Laurén om hennes bok om livet som singel i Moskva, som jag mest gick på för att sitta av tid och för att det skulle hållas på denna vackra dialekt. Sedan blev det lite mer tungviktigt: »Antisemitism – på historiens soptipp«, ett intressant och viktigt ämne som dock led av att moderatorn inte riktigt visste hur man skulle hantera ett seminarium och började med att låta en av deltagarna prata i en kvart. Nåväl, det bättrade sig mot slutet, och en del intressant om hur vi är blinda för antisemitism som inte klär sig i naziuniform och problemet med att en del motstånd mot den istället kan bli islamofobi.

Efter detta var det dags för vad jag egentligen var mest nyfiken på : »Från amerikansk purpur till blågult helylle«, ett seminarium om Dragos (eller Fantomen, för de som inte är invigda), och hur denne tämligen uppenbart är den mest svenske av superhjältar: skoj, men aldrig riktigt brännande: det blev lite för mycket anekdoter och lite för lite diskussion.

Så slöts också tredje dagen.

Summering av bokmässan: flera intressanta seminarier, en skörd på närmare 30 böcker (vilket är tämligen normalt), förutom de som köpts för andras räkning. Saker som kommer att läsas om i framtiden inkluderar Astrid Lindgren, romare, Fred Åkerström, Västergötland, gamla psalmer, skånska pojkar, vita stornästa troll och svensk religionshistoria.

Read Full Post »

Bokmässerapport, del 1

Idag och igår har bokmässan besökts; så kommer även ske imorgon. Igår blev det aldrig tid att skriva ihop intrycken då öl skulle drickas med vänner, så därför är denna rapport dubbel.

Under gårdagen bevistades ett stort seminarium och ett antal mindre föreläsningar. Seminariet kallades »Högläsningens och berättandets magi«, leddes av John Cripsinsson och utgjordes i övrigt av Karin Alvtegen, Susanna Ekström, Göran Hägg, Lena von Sydow och René Vázquez Díaz; ämnet framgick tydligt av rubriken, och som vanligt när man samtalar om något ingen kan ha något emot så höll sig stämningen på en behagligt stillsam nivå, även om Göran Häggs förmåga att fara ut på tangenter och René Vázquez Díaz anekdoter höll humöret mer än gott. Slutsatsen blev en lågoddsare: högläsning och berättande är bra och trevligt, så gör det.

Resten av dagen hamnade jag mest uppe vid grafiska torgets mindre scen, där diverse språkrelaterade föreläsningar hölls: först påpekade Martina Finnskog hur nedlusad svenskan är med latin (vilket troligen är till viss del en effekt av de språk latin lånat av – förutom då grekiskan – i allmänhet inte är bevarade). Sedan fick Ola Wikander berätta om hur författare använder språk för att ge framställningar en känsla av ålder: första exemplet var Röde Orm, där dock knappast pluralformernas användning i allmänhet var ett exceptionellt drag (däremot deras användning i återgivet tal), och sedan följde saker som The Passion of the Christ och Rosens namn. Intressant ämne,men lite dåligt flyt i framställningen. Tredje föreläsningen kom från Anna Vogel, som berättade om hur laddade ord – här främst för funktionshindrade – kommer in i språket och hur de kommer att brukas.

Så slöts första dagen.

Idag har istället fyra seminarier och en föreläsning hunnits med: först ut seminariet »Ett eget rum, en egen väg«, om litterära klassiker och läsning av dem, som visade sig mycket intressant, förutom att det ibland kanske slog över lite väl mycket i reklam för Bonniers utgivning: både den av Jane Austen i nyöversättning och Prinsessan de Clèves togs upp, den sista i samband med ett resonemang om hur det ofta är tillfälligheter som styr om en nyutgiven klassiker visare sig bli en lyckad satsning eller ej. En annan intressant aspekt var hur lätt det är att drabbas av ovilja att läsa en bok så många andra har åsikter om.

Därefter följde två kortseminarier där författare presenterade sina böcker: först Anna Lihammer med Arkeologiska upptäckter i Sverige, vilket förefaller vara en trevlig bok om enstaka utgrävningar och hur de påverkat synen på historien, och sedan Åke Persson med 101 historiska myter, där alltifrån svampknaprande bärsärkar till klassiska vita marmorstatyer skall avslöjas som senare påhitt. Recensioner av båda kommer förhoppningsvis dyka upp här någon gång i framtiden. Emellan dessa hans det också med att gå till deckarakademin och äta en temla.

Så åter ett lite större seminarie: »Det magiska Norden«, där författare från fyra nordiska länder – John Ajvide Lindqvist, Lene Kaaberbøl, Jo Nesbø samt Andri Snær Magnason – diskuterade fantastik: återigen intressant, även om det var roligast i avvikelserna från ämnet. Även om samtal fördes på fyra språk, förutom utslätad skandinaviska (vid ett par tillfällen fick engelska tas till) så gick det bra att hänga med, och saker som nödvändigheten att förankra berättelsen i verkligheten, hur man kan använda frågan om ordningen återställs på slutet för att avgöra genre, litteraturen som moralism och annat diskuterades. Tråkigt dock att seminariet låg samtidigt med »Vårt behov av skräck – vampyrer i en tradition« som också lät intressant

Slutligen hans även en föreläsning av Göran Hägg över hans nya bok Gud i Sverige med: »föreläsning« trots att det formellt var upplagt som en diskussion med Alf Linderman, men Hägg har som tidigare noterades en vana att ta ett ämne och springa iväg med det. Roligt var det dock, ty prata kan han.

Så slöts andra dagen.

Read Full Post »

Vid första anblick är det svårt att tro att Hwang Tsu-Yüs och Alf Henrikssons antologi Kineser faktiskt gavs ut för Svalans lyrikklubbs räkning; det vackert röda omslaget med tuschteckningar visar på en omsorg som knappast förknippas med bokklubbar (i listan över utgivna titlar hittar man förövrigt, bland svensk nittonhundratalspoesi och diverse samlingar från olika länder den oefterhärmliga titeln Mörk sång – Amerikansk negerlyrik).

Det är alltså fråga om översättningar av diverse alster av kinesisk lyrik, huvudsakligen sådant med mer än 900 år på nacken, med ett par mer samtida alster på slutet. Intrycket är kontemplativt, melankoliskt: det är mycket om glädjen i det stilla livet eller att dricka vin med vänner, mycket naturbilder, speciellt vårstämning, ibland milda antydningar om fåfängan i att söka denna världs ära. Någon gång är det mer uppsluppet, som när Li Po dricker ensam under månen; sällskap skaffar han sig dock genom att bjuda in månen och sin skugga:

Jag sjunger, och månen lyssnar med glans
Jag dansar, och skuggan tar del i min dans

Som synes är versen översatt med rim, något som visserligen är i enlighet med originalet men naturligtvis ibland inkräktar på andra egenskaper hos dikterna. I övrigt tycks dock översättningen vara välgjord och klar.

Förutom översättningarna finns också korta introduktioner till dikterna, för det mesta något stycke, ibland extremt korta – min favorit i den stilen är  Chu Shu-chen, som ombesörjts med biografin »Chu Shu-chen var en dam«, varmed allt som tycks vara värt att säga har sagts. Bättre då med biografin om T’ao Ch’ien, vilken som brukligt var för kinesiska poeter fick anställning i förvaltningen som distriktsguvernör. T’ao Ch’ien visade sig vara en av de mer ostadiga poeterna, avgjort inte av det sansade sinnelag som kineser tycks förknippa med denna typ av författande, och beordrade att endast ris av den typ som användes till framställning av starkare drycker skulle sättas. Han avgick dock snart då han inte kunde med den ceremoniel som krävdes av honom vid inspektion av hans guvernat, och framlevde sedan sina dagar odlandes krysantemum, drickandes ädla drycker och spelandes på ett osträngat stränginstrument.

Dikterna är i allmänhet korta, inte speciellt finurliga men ändå ytterst läsbara. Kineser är en på samma sätt en trevlig liten volym, alls icke oumbärlig men troligen en så trevlig introduktion till mittens rikes poesi som önskas kan.

Read Full Post »

Det sista krig som till större delen utspelade sig på vad som idag är svensk mark var det skånska. Förvisso har ryska trupper invaderat vad som då var svenskt kärnland vid senare tillfällen, och förvisso blir det skånska kriget till delar obegripligt om man inte betraktar de strider som stod på tysk mark, och det avgjordes till sist inte av de två mest aktiva parterna, men faktum kvarstår: i mer än tre år fanns främmande trupp i Skåne och  Bohuslän.

Om detta krig handlar Kampen om Skåne, redigerad av Göran Rystad; många av bidragen var menade till en bok som kom till i samband med trehundraårsminnet men aldrig nådde marknaden.  Bidragen täcker det mesta man kan tänkas vilja ha reda på om detta i slutändan mer än vanligt meningslösa krig: bakgrund och upptakt, förlopp (inkorporerat i kapitlet om svensk strategi och krigsledning), närmare studier av fältslagen (som vanns av svenskarna) och sjöslagen (som vanns av danskarna), kriget i Tyskland (som vanns av danskarna eftersom svenskarna inte kunde skicka förstärkningar), hur kriget finansierades (bidrag endast en kamrersjäl kan älska), snapphanarnas verksamhet, hur freden kom att slutas av Sveriges franska allierade, till ingens riktiga belåtenhet, samt vad de politiska följderna blev efter kriget.

Enär utbytet av kriget inte blev mycket för någon av de krigförande – Sverige fick till slut avstå från några smärre landområden till Brandenburg – är det lätt att betrakta det skånska kriget som en högst futil affär, där det mest intressanta är slaget vid Lund i all sin blodighet. Dess stora arv till eftervärlden är snarare vad som skedde inrikespolitiskt i Sverige: framväxten av det karolinska enväldet och det nya svenska systemet med indelningsverk och ständigt knektehåll, en slags förspel till det stora nordiska kriget då förhör skulle anställas för att se om de svenske tagit till sig av varningen och lärt sig sin läxa.

Nej, är man inte intresserad av krigshistoria i allmänhet skall man definitivt hålla sig borta från Kampen om Skåne: den som vill ha reda på de inrikespolitiska följderna kan få tag i verk som är mer specialiserade på sådant, och i övrigt finns det inte mycket av mer allmänt ämne. Den som faktiskt är intresserad av krigshistoria lär å andra sidan få sitt lystmäte.

Read Full Post »

Jag vet inte om det är att räkna till de bättre skälen att läsa en bok, men till stor del berodde min läsning av Madame De Lafayettes Prinsessan de Clèves på Nicolas Sarkozys ogillande av den: han har vid ett par tillfällen uttalat att han inte kan förstå hur folk kan läsa sådant känslosvammel när man kan sysselsätta sig med så kallat nyttiga ting, varmed troligen skall förstås ting såsom nationalekonomi och »socialt nätverkande«, vilket medförde att det i Frankrike snart dök upp knappar med texten »Jag läser Prinsessan de Clèves«. Bonniers har tydligen haft fingret i luften och har nu åter gett ut boken i svensk översättning.

Det är lätt att förstå att Sarkozy inte direkt uppskattar boken: en ung kvinna som trotsar förväntningarna och följer sitt eget samvete, som väljer bort kärleken för att slippa bli besviken – inte direkt material som i förståne verkar kunna tilltala en modern läsare. Ändå är det en bra bok, förvånansvärt tillgänglig (i alla fall när man börjat hitta i det rika persongalleriet), och trots att den ibland anses som den första moderna kärleksromanen (eller till och med den första romanen) förvånansvärt originell i genren: idag skulle knappast förlagen släppa fram en bok med sådant slut.

Huvudperson är den unga prinsessan de Clèves, uppfostrad av sin mor, ansedd som en stor skönhet, väl ansedd vid det franska hovet. Det är sent 1500-tal, Henrik II sitter på tronen och Maria Stuart har ännu inte rest hem till Skottland; unga fröken verkar vara ett gott parti men på grund av vissa förvecklingar (å dessa förvecklingar!) får hon gifta sig med den i henne förälskade och mycket ärbare men inte speciellt framstående prinsen av Clèves, som inget annat önskar än att hon skall älska honom tillbaka. Hon förlorar dock hjärtat sitt till den vackre kvinnokarlen hertigen de Nemours, som också förälskar sig i henne, och sedan följer ett utdraget spel där de uppdagar sanningen om varandras känslor, både genom sina egna göranden och genom den skvallriga hovkulturen. Kulmen nås när de Clèves börjar förtäras av svartsjuka, trots hans unga hustrus okonventionellt dygdiga uppförande.

En litteraturvetare på jämförelsehumör skulle kunna göra en hel del med denna bok och Anna Karenina – det finns till och med en liknande hästolycka som avslöjar huvudpersonernas inre tankar – och det är inte säkert att Tolstoj skulle komma ut som den bättre: Prinsessan de Clèves är en betydligt mer tuktad bok (här finns inga utläggningar om ryskt bondeliv), och trots en del orimligheter i yttre handling minst lika förstående för de inre händelserna.

Extra eloge till prinsessans moder, tidigt avliden men en i hög grad förståndig kvinna, som insett att man inte kan få sina barn dygdiga genom att komma med önskedrömmar och lögner om världens beskaffenhet – henne hade man verkligen velat se mer av. Istället får man dock, förutom prinsessan, till livs intriger och skvaller, kärleksaffärer och brustna hjärtan från det stormiga franska hovet; en väl fångad och använd miljö.

Jag vet inte om Sarkozy har en speciell talang för att avråda folk att läsa egentligen högst läsvärda böcker så att man i allmänhet bör uppsöka vad han ogillar, men här ledde det i alla fall rätt: Prinsessan de Clèves är definitivt en bok som förtjänar att läsas.

Read Full Post »

Varför, oh varför skall jag göra dessa försök att bringa tillräcklig reda i Willy Kyrklunds produktion för att kunna skriva recensioner? Denna gång är det Hermelinens död som lätt undviker mina försök att se någon som helst sammanhållande mening i novellerna: det är Timur Lenk (ständigt denne Timur Lenk!) och en västerlänning som blir helig man i Indien, den långsamt ihärdige Geronimo och en man som klättrar upp i ett fort och jagas av en hund, ett barnsligt grymt spöke och fred i Bulgarernas rike.

Möjligen kan man uppställa hypotesen att det är fråga om en illustration av alltings meningslöshet: gudarna skall veta att det är besvikelser nog för en sådan läsning. Ändå är det inte helt nattsvart: det vore mycket att kalla det hopp, men livet som det skildras är åtminstone inte outhärdligt förvirrande: grymt och svikande, visst, men åtminstone inte ute för att jävlas med en hela tiden – om det förhoppningar inte uppfylls är det för att inget bryr sig snarare än att det finns något kosmiskt förbud.

Förutom slutnovellen, om en man som försökt hålla förväntningarna nere men ändå njuta av livet och nu hemsöks av en barnsligare variant av sin döda hustru, samt möjligen också novellen om mannen med tumören som han tycks tro är ett barn, så är det flesta berättelser – för att låna en formulering ur novellen om det persisktalande charkuteribiträde som en dag får konkurrens av ett annat, likaledes persisktalande, biträd – verkligen egendomliga ehuru på intet sätt onaturliga.

Ibland är det fråga om noveller med slutvändning, som den om en man som varit vegetarian men som nu äter kött, speciellt sådant från djur som påminner om ogillade egenskaper hos människan – vilket är de flesta. En variant finns i berättelsen om en man som en dag går ut från fru och barn och blir sjöman; efter några år återvänder han och även om slutklämmen inte på något sett kastar nytt ljus över vad som tidigare skett så lyckas den ändå förändra tonen totalt. För det mesta uteblir dock även sådana effekter till förmån för den stora besvikelsen.

Hermelinens död är inget för den som vill ha lättsmälta kortberättelser: finns det någon djupare mening får man gräva efter den. Kyrklunds språk och hans förmåga att utan medlidande teckna den mänskliga naturen är dock desamma som alltid.

Read Full Post »

Older Posts »