Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2018

Louis de Rouvroy är inte ett namn man känner igen. Hans titel, vilken är vad han omtalas som, när han någon gång nämns, är något mer bekant, men knappast såpass att den ingår i allmänbildningen: hertig Saint-Simon. Han var pär av Frankrike under Ludvig XIV och Ludvig XV, i huvudsak verksam som hovman, medlem i förmyndarregeringen för Ludvig XV som leddes av hans barndomsvän, hertigen av Orleans, och vid ett tillfälle ambassadör till Frankrike. Detta var, utöver en kort och acceptabel men inte noterbar vända i armén i ungdomsåren, i princip allt vad offentlig karriär han hade.

Saint-Simons betydelse för eftervärlden är således i materiellt hänseende ringa; han är främst ihågkommen på grund av det författarskap han utövade när hertigen av Orleans avlidit, hovet mer eller mindre stängts för honom och hans stjärna slutligt dalat. Han drog sig helt tillbaka och sysselsatte sig med historiska och genealogiska frågor, och efter att ha läst en annan hovmans memoarer som förvisso var exakta men dessvärre helt onjutbara började han redigera sina egna. Under översättning av Stig Strömholm har ett litet urval (hela verket utgör många volymer) publicerats under titeln Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 (även om det sista fragmentet som tagits med dateras till 1718).

De minnen som medtagits rör olika områden: Saint-Simons tidiga militära karriär, hans giftermål, där han försökte skaffa sig en så fördelaktig svärfar som möjligt men där han till slut fann en hustru som visade sig passa honom ypperligt och som han senare kom att prisa högt, en redogörelse för kung Ludvig XIV:s död, en dito över hans person, och till slut en skildring av den triumfens dag som var den 26 augusti 1718, då parisparlamentet sattes på plats och Ludvig XIV:s oäkta avkomma deklasserades, båda två stora glädjeämnen för den processglade, bördsstolte hertigen som först låtit tala om sig när han knappt vuxen förde en grupp hertigars talan i ett mål där en annan av pärerna menade sig ha rätt till högre rang då han menade sig ha en titel med högre anciennitet.

Saint-Simon verkar dessutom ha varit observant, långsint, kapabel till storsint objektivitet likaväl som djupaste förakt för sina personliga fiender och den i hans ögon mycket tveksamma värdighet som tillkom den franska ämbetsmannaadeln, i synnerhet när den jämfördes med svärdsadeln (dessa var statsrättsligt åtskilda, även om de i praktiken var sammanflätade av släktband). Hans porträtt av kungen innehåller såväl klart uppskattande passager som djupaste klander av försöken att upphöja oäktingarna. Saint-Simon såg några av de problem som fanns inbyggda i franska staten, men förmådde inte komma med åtgärder.

Det är tyvärr också nödvändigt att säga en del om översättargärningen. Förutom att med berått mod ha försett en originaltext på dryga trehundra sidor med en inledning på tvåhundra, så används notapparaten besvärande ofta inte enbart för att komma med välkomna sakupplysningar om vem som döljer sig under vilken beteckning och hur Saint-Simon på annan plats uttalat sig om dem eller hur Versaills var organiserat, utan även för att komma med beskäftiga suckar över hur Saint-Simon låter samma pronomen syfta på olika personer i samma stycken, eller upprepat påtala hur Ludvig XV under den där dagen 1718, när han var nödvändig att ha med under ett sammanträde, vid tillfället endast var åtta år.

Saint-Simons minnen målar upp ett hov fyllt av intriger, styrt av åldrig sedvänja och byggt kring underliga ritualer. Han har tydliga antipatier, men en ovanlig gåva att alltid kunna se även goda sidor hos de han annars ogillar. När han började sin bana hade kung Sol redan passerat sin middagspunkt, och även om en del mycket oroande händelser med upphävandet av toleransediktet från Nantes som främsta exempel störde ordningen, så låg ännu det brak med vilket allt skulle falla samman långt fram i tiden. Saint-Simon är en intressant röst från förr som man är glad att kunna höra på svenska, låt vara att man önskat en mer diskret tolk.

Annonser

Read Full Post »

När turen i Sveriges statsministrar under 100 år kommit till Göran Persson så har den också på allvar kommit till min samtid: jag har röstat i val under hans tid som statsminister. Tidigare statsministrar har jag haft ett främst intellektuellt förhållande till, men Persson har jag en personlig uppfattning om. Caveat lector.

Annika Ström Melin erkänner också att det inte rimligen kan bli en rent historisk utläggning: när boken skrevs hade bara ett par år gått sedan Persson inte fått förnyat mandat, och hans gärning var fortfarande oklar. Han hade förvisso under nittiotalet osentimentalt sanerat statens finanser, han hade lyckats sitta kvar som statsminister över två val och tio år, han hade lett Sverige in i EU – och han hade till synes helt regerat sönder socialdemokraterna och sig själv. Det finns en efterbild av Persson som en politiker som gillar makten snarare än vad den kan användas till, som hade svårt att unna någon i sin omgivning uppmärksamhet.

Denna bild är inte helt felaktig; Persson beskrivs inte heller av Ström Melin som någon större ideolog (hans främsta idé på området, det »gröna folkhemmet«, verkar idag fortfarande någorlunda korrekt, men namnet har knappast fastnat). Han drog partiledarskapet och regerandet alltmer mot en enmansshow, vilket underlättades av behovet att koordinera mot EU. Han gjorde utspel i medierna som inte förankrats i partiet, ibland inte ens med ansvarig minister.

Samtidigt får man ge honom att mycket till slut visade sig fungera: Sverige gick från att fortfarande vara i chock efter nittiotalskrisen till att ha en statsbudget i balans, arbetslösheten sjönk, framtidstron vände åter. Sverige var kanske inte längre ett föredöme för de som ville gå en tredje väg, men det var i alla fall ett land med ordning på ekonomin och fortfarande viss hållning (i synnerhet inom EU, där Persson var pådrivande för utvidgningen österut). Persson kommer knappast bli ihågkommen som en av Socialdemokratins stora, men kanske i alla fall som en vars förtjänster övervägde.

Read Full Post »

Det skulle gå att skriva ohyggligt mycket om Fredrika Bremers Grannarne: om dess för tiden radikala men tämligen lågmälda budskap om kvinnlig frigörelse, uppfostran, sexuell makt, förlåtelse och allmän moral. Om den satir som då och då hamnar i förgrunden. Om dess skildring av ett harmoniskt äktenskap, grundat på respekt mer än passion. Om den hårdnackade gamla damen ma chére mére, hennes byronske son Bruno och den änglalika Serena.

Jag börjar dock med två detaljer ur Carina och Lars Burmans förord, eftersom de lika mycket som ovanstående klargör vad det är för slags berättelse: dels att den raskt utgivna engelska upplagan sades vara skriven av »Sweden’s miss Austin [sic!]«, dels att Charlotte Brontë var rädd att folk skulle tro att hon kalkerat Jane Eyre på berättaren Fransiska. Likheter finns det helt klart: båda är inte längre fullt så unga damer som tvingats sörja för egen utkomst gifter sig med väletablerade män. Ingen har speciellt fördelaktigt utseende, båda kan vara nog så frispråkiga men har i grunden gott hjärta. Skillnaden sitter främst i männen: Fransiska är redan vid bokens början gift, och hennes make är långt från en romantisk hjälte. Rochesters kvaliteter skulle då snarare ha hämtats från den plågade Bruno.

Vad gäller Austen så ligger släktskapet främst i dagen i bokens första halva, när Fransiska lär känna sina grannar. Austen skrev i ett brev till en av systerdöttrarna som också funderade på författarbanan att »tre eller fyra familjer i en by på landet är det bästa materialet«, och den första halvan av boken tycks lova något sådant: förutom Fransiska och hennes make så är det fråga om hans styvmor, den formidabla, manhaftiga ma chére mére, som har fått hem en annan styvson med maka att hjälpa till att sköta hushållet, samt familjen Dahl, bestående av ett par äldre samhällets stöttepelare i den närliggande staden som snart skall fira guldbröllop samt deras föräldralösa dotterdotter som tar hand om dem. I utkanten skymtar diverse karikatyrer, bland annat en högfärdig adlig familj, där döttrarna fostras hårt för att få en fernissa av bildning, och en familj av lantjunkare där barnen tillåts löpa fritt.

I slutändan blir det dock inte särdeles likt Austen: Bremers penna är mindre skarp, vilket gör att satiren betydligt mildras och de flesta personer framstår som mindre entydiga. Båda är moralister, men Bremer betonar förlåtelsen och nåden mer än det goda uppträdandet.  Bokens andra halva är dessutom inte alls speciellt Austensk: den milda komedin, interfolierad med kortare predikningar mot slavhandel eller malträterade av djur, övergår alltmer i romantisk melodram, i form av kärlekshistorien mellan Bruno och Serena.

Bruno fördrevs hemifrån av ma chére méres hårdhet när det upptäcktes att han stulit en summa pengar; han har nu återvänt för att söka förlåtelse efter ett kringflackande liv; det hela är mycket 1800-talsmässigt och framstår idag som tämligen överspänt, i synnerhet som han i släptåg har en vacker judisk kvinna vid namn Hagar, som dessutom föranleder en del mindre fördelaktiga yttranden som idag framstår som en pinsamhet i en annars framsynt bok. Även om den inte är helt oävet turnerad framstår denna halva i mycket som en påminnelse om hur totalt smaken har ändrats.

Mer överraskande är att andra delar av innehållet ger motsatt effekt: det ger perspektiv att läsa de partier som rör barnuppfostran och inse att vi inte rört oss så långt från mitten av 1800-talet. Även då ansågs det modernt och fint att ge barn en fri uppfostran, utan pekpinnar och förmaningar, även då kunde detta resultera i små monster till telningar. Bremer är dock mer nyanserad än så: ett av de centrala spänningsmomenten är vad som blir resultatet av stenhårt fasthållande vid sin myndighet.

Främst i boken står dock Fransiska, inte minst på grund av formatet: detta är en brevroman, låt vara en inte fullt utförd sådan (ett »främmande fruntimmer« bryter då och då in och återger viktiga passager mellan Bruno och Serena). Mycket av det bästa i romanen kommer från Fransiska och hennes samvaro med sin make. De smågnabbas, försöker forma tillvaron med varandra, och konspirerar för att hjälpa sina grannar att komma förbi de föreställningar som står i vägen för en bättre tillvaro, ofta med lyckat resultat.

Grannarne är helt klart en produkt av sin tid: den är sentimental och moralistisk, med en handling som idag framstår som tillgjord. Det är dock en god skildring av sin tid, och de svagare delarna är fortfarande mildare än de excesser i samma riktning man kan hitta hos Dickens. Noterbart är att Bremer framstår som mer modern ju mer hon fjärmar sig från samtidens grundidéer. Läsvärt, på flera plan, dock kanske inte för handlingen.

Read Full Post »

Fjärde samlingen med Ms. Marvel-serier, Last days, är lite udda ihopsatt: förutom huvudhandlingen finns en med där hon teamar upp med Spindelmannen (inte oväntat, och rätt roligt att se hur han tar hand om hennes entusiasm), men det är rätt uppenbart att den utspelar sig före den andra serien.

Även den utgörs nämligen till stora delar av en ihopparning, denna gång med den tidigare Ms. Marvel, Carol Danvers, numera under namnet Captain Marvel: den utspelar sig under en annars rätt usel dag, som Kamala börjar med att försöka komma över förälskelsen i suggskaftet Kamran genom att äta korv och beklaga sig inför pölsemannen, varpå hon upptäcker att New York håller på att kollidera med en annan dimension (eller något sånt). När hon åker hem för att varna familjen är suggskaftet där och har kidnappat hennes bror, och när så Carol Danvers dyker upp tar hon tag i henne och åker ut för att leta (härav den felaktiga ordningen, för i den senare serien är det rätt tydligt att hon aldrig mött Danvers).

Det blir inte så mycket action över det hela; Danvers är lite för stark för sådant, men å andra sidan blir det mer lektioner om vad som är viktigt, mer prat med familjen, en storebror som är såväl fantastisk som frustrerande, och ett slut på allt. Eller? Förutom en bra berättelse, och Kamalas vanliga förmåga att få de flesta att skämmas och hjälpa till istället för att bete sig som idioter, så är det ånyo Adrian Alphona som tecknar, vilket innebär såväl klart tecknade, expressiva figurer som fullt med roliga detaljer i bakgrunden; att ta sig tiden att titta på olika saker i bakgrunden är lika roligt som att följa historien.

Desto mer action med Spindelmannen: uppenbarligen är berättelsen hämtad ur hans tidning, och Kamala dyker mest upp som en hjälte som hjälper honom. Vältecknat och bra, men inte så mycket av det som gör Ms. Marvel till den hon är.

Read Full Post »

Ulf Ellerviks tredje bok är lite av ett återtåg till mark han redan täckte i den första. Den svåra konsten att leva handlar dock om frågan från det motsatta perspektivet: hur kan vi undvika att dö ( företrädesvis med hjälp av kemi)? Detta låter som det kommer handla om läkemedel, och det gör det, i viss grad, men också om diverse dödsorsaker, främst sjukdomar, och varför åldersdöden på sitt sätt är oundviklig (hade vi inte åldrats hade vi troligen dött ännu tidigare, men i cancer istället).

Det är lättsmält, men sällan förenklat så långt att det blir felaktigt. Mycket bygger på ankedoter om enskilda forskare, ibland mer kända, ibland mindre. Många stora upptäckter verkar tillkomna på slump, även om det också förekommer de som kommit från hårt, systematiskt arbete (den inte obekante Ignaz Semmelweiss, som var den som först föreslog att läkare skulle tvätta händerna, kom fram till detta först efter att ha provat ett tjog andra hypoteser för att förstå varför barnaföderskor överlevde i så mycket högre grad på den avdelning där barnmorskor tränades jämfört med den där läkarstudenter fick öva, efter att tidigare på dagen varit med och obducerat lik).

Ett litet aber förekommer tidigt i boken, där det noteras att läkemedel är så kostsamma att ta fram att företagen bara är beredda att göra detta om de kan vara säkra på patent och möjligheter att dra in pengar, och att detta gör att den eventuelle filantrop som gjort en stor upptäckt och vill donera den till mänskligheten därmed gör att ingen kommer vilja plocka upp den: förvisso sant, men det innebär ju inte att detta är det enda tänkbara sättet världen kan ordnas på, inte ens det enda sättet som man kan finansiera läkemedelsforskning ens i ett kapitalistiskt system.  Visserligen är det inte sådant som boken fokuserar på, men om frågan nu tas upp kunde man hoppats på en djupare diskussion.

Men som sagt: detta är bara en liten skavank i ett annars solitt bygge. Är man intresserad av forskning om hur den mänskliga organismen fungerar, och hur den slutar att fungera, är detta god läsning.

Read Full Post »

Bristerna i upplägget för Sveriges statsministrar under 100 år har tidigare påtalats: på sitt sätt är det än mer framträdande i Tommy Möllers biografi över Carl Bildt än till och med för Erlander, för där man för denne har en väldigt lång period som statsminister att redogöra för har man för Bildts del en lika lång tid som verksam, därtill på olika arenor: han har varit inblandad i alla de tre perioder då de borgerliga partierna haft makten i Sverige under efterkrigstiden, först som politiskt tjänsteman, sedan som statsminister, och nu senast som utrikesminister; han har varit oppositionsledare, han har varit medlare på Balkan och han har varit rådgivare åt mer eller mindre ljusskygga företag. Möller fokuserar i första hand på tiden fram till avgången som statsminister, vad som därefter skett får 15 sidor, och de flesta av dem berör hans agerande som oppositionsledare; rollen som medlare berörs knappt alls.

Bildt är en oerhört polariserande politiker, och jämförs därvidlag vid ett par tillfällen med Palme (som han också förmådde reta till ursinne). Möllers bild är en politiker med blick för de politiska möjligheterna, men sämre på att möta väljare och med en personlighet som framstår som arrogant när han skall möta motståndare. Hans insats som statsminister framstår som i tämligen lyckad, med väl genomfört ledarskap för regeringens interna arbete, liksom med många genomförda reformer, men plågad av den kris som devalveringspolitiken framtvingade och med försök att lösa den som i efterhand framstår som felaktiga, möjligen inlåst av uttryck som »den enda vägens politik«.

Man kan säga mycket om Bildt som politiker och hans förmåga att skaka av sig skandaler och intervjuare, men man får ge honom detta: hans mål var att ta makten för att skifta över svensk politik så att den blev mer liberal och individuell (till skillnad från de tidigare borgerliga regeringarna som mer får beskrivas som förvaltare). Detta lyckades han i stort sett med, låt vara att vissa reformer sedan återställdes. Hade han varit sämre på att åstadkomma borgerlig samling hade Sverige idag troligen sett väsentligt annorlunda ut.

Read Full Post »