Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Nanna Johanssons svar på frågan om Hur man botar en feminist ges direkt och rättframt: medelst en kuk. När väl sådan applicerats i feministfitta så frigörs icke feministiska endorfiner som får såväl just denna dårskap upphöra som eventuella synfel och alltför utspridd hårväxt. (Den vetgirige önskar dock svar på ytterligare ett par frågor: finns det risk för överdosering? Vad göra när feministen i fråga saknar fitta?).

Resten av boken behandlar andra saker: spännande träffar man får när man söker på Facebook efter »kvinnor«, »tjejer« eller »flickvänner«, ironiserande över SD, inklippta ansikten i diverse bilder (roligast när det gäller partiledarna för regeringspartierna), serieteckningar på en ruta. Det mesta av detta är roligt, eller åtminstone sådant som får en att tänka någon stund (allra bäst är sidan som visar på stadier i medias benämningar på SD. Inte bara för att den är rolig, utan för att den visar var vi kan hamna om det går illa). Appendixet, med ett kommenterat urval ur någon målarbok som hon hittat, är inte lika politiskt som resten men ändå på sitt sätt skrämmande i vad skit som kan presenteras för ungar.

Några stycken är dock rätt tradiga och skulle må bra av att kapas: »Nanna söker jobb« och »Nanna nätdejtar« verkar mest gå ut på att Nanna är störig. Båda innehåller roliga bitar, men att skicka befängda svar på jobbannonser blir egentligen bara kul om man faktiskt får svar. Nanna Johansson är dock inte att lasta för att Klara Johanson skrev en ännu roligare satir över könskodade skrivredskap för nittio år sedan (då bläckhorn för herrar respektive damer, nu pennor för kvinnor. Inget är nytt under solen).

Hur man botar en feminist är dock  inte min favorit av de politiska satirböcker jag läst de senaste åren. Den är inte dålig, men ojämn. En del material hade gärna fått utgå, och gärna ersättas med annat. Det som producerats på egen hand borde inte få lida av att andra människor är tråkiga och inte klarat av att göra Nannas brev till olika delar av samhället rättvisa.

Annonser

Read Full Post »

Den andra etappen genom Kipling togs mestadels per båt; många av dikterna har marint tema, och hör vanligen till epiken.

Nu förstår jag nog ungefär hur besökarna på de sittningar där jag envisades med att sjung »Briggen Blue Bird« kände sig: dikterna är långa, å så långa, och när man kommit dem igenom undrar man om det riktigt var värt alla dessa ord: Taube har i alla fall kravet att hans verk skall gå att sjunga igenom på ett par minuter, men här finns inga hinder för att bre ut sig om ett litet sjöslag mellan tjuvjägare ute efter säl i Barents hav, eller en skotsk maskinchef, eller vad det nu må vara.

Tekniskt finns det återigen lite att säga, men återigen så finns det något viktigare hos Taube som gör honom klart överlägsen: humor. Kiplings vers tar bara slut, och man ställs undrande varför han tyckt detta mödan värt att skriva.

Read Full Post »

Jag bör nog inte läsa fler av Georgette Heyers böcker, i synnerhet inte sådana som är satta under samma tid som Regency Buck (var hon får sina underliga titlar från förstår jag inte): inte för att de tagna en och en är särskilt dåliga, utan för att det bara blir mer och mer uppenbart att hon måste haft någon sorts checklista för saker som »måste vara med«.

Den här boken har dessutom den mycket dåliga smaken att ha en hjältinna vars egensinnighet måste tuktas av en stark man enligt mönstret att damen bedyrar alltför mycket (att deras första möte börjar med att han tror att han har rätt att kyssa henne trots protester gör inte det hela bättre). Att den »romantiska« handlingen satts samman med ett mysterium som måste genomskådas efter bara någon eftertanke hjälper den inte stort.

Huvudperson är Judit Taverner, extrem rik arvtagerska som tillsammans med sin bror Peregrin är på väg mot London för att leva loppan, trots att de blivit tillsagda av sin förmyndare att hålla sig i Yorkshire. Där gör hon liten skandal genom att själv köra häst och vagn samt använda snus (av alla fåniga saker…), samtidigt som någon tydligen fått för sig att ha ihjäl Peregrin. Hon försöker dessutom göra uppror mot sagde förmyndare, vilket varje gång slutar med att hon ser fånig ut och aldrig får någon liten poäng.

En del av  de tidigare problemen kan kanske förlåtas då detta var den första romanen satt under perioden författaren skrev. Det är också föregångaren till den mer intressanta An infamous army, i vilken ett flertal personer återkommer. Båda är resultat av noggranna forskningar, men medan dessa i den senare ledde till en med rätta beundrad skildring av slaget vid Wellington blir det här bara en lätt tråkig uppräkning av smådetaljer, liksom ett ändlöst paraderande av kungliga hertigar.

Sedan finns det naturligtvis andra problem: förutom redan nämnda otrevliga manliga huvudperson en skurk som gör skurkaktiga skurkigheter enbart för att handlingen skall gå framåt (det är tydligen inte nog att gifta sig med en arvtagerska som är rikare än Mr. Darcy, utan även hennes broders pengar skall has). Värst är dock att boken är så tråkig: här finns mycket, mycket lite av den humor som finns i andra av Heyers böcker, och som annars kan få en att överse med en del av deras problem.

Jag plockade upp den i huvudsak för att en del av personerna skulle återses; det är väl i princip den enda anledningen att läsa den för någon som inte fått för sig att läsa alla Heyers böcker som jag kan se. Och det gick rätt bra att läsa om dem några år senare utan bakgrundshistorien, så den här boken borde hamna långt ner på prioritetslistan.

Read Full Post »

Ingenting av vad Bengt Liljegren skriver i Winston Churchill: Del 1. 1874-1939 motiverar egentligen boken. När den slutar är Churchill visserligen på väg in i den politiska värmen, för att inte säga elden, återigen, men de gånger han varit där förut har det varit med minst sagt blandade resultat. Men ändå: hittills finns inget som direkt motiverar att han blivit annat än en i den långa raden av politiker som försvunnit in i halvglömskan. Fiaskot i Gallipoli, uppdelandet av mellanöstern i de stater vi än kan se på kartan och återinförandet av guldmyntfoten skulle visserligen alla gjort att hans namn varit känt av specialintresserade, och författandet kanske skulle gett ytterligare något värn mot glömskan, men inget av dessa är ens i närheten att ge honom plats på listan över historiens viktigaste personer i Storbritannien.

Det som dock skulle leda till att han blev den som ledde Storbritannien genom andra världskriget var dock precis det som gjorde att hans anseende var så lågt precis innan det började: hans envetna varnande för att Hitler var det största hotet mot freden, stort nog för att det till och med skulle vara värt att komma över avskyn mot kommunister bara han stoppades.

Det krävdes naturligtvis en hel del envetenhet för att stå ut så länge: det var dock en egenskap som även tidigare såväl stjälpt som hjälpt honom tillbaka: efter att som marinminister  ha haft del i ansvaret för en av första världskrigets alla onödiga katastrofer, samt efter att även i mindre skala arbetat upp rykte bara för att förlora det på någon felsatsning.

Liljegrens bok är en tämligen rak kronologisk skildring. Instick som gäller mannens natur eller böjelser är korta och lämnar snart plas för mer handling. Detta gör att det hela hänger samman väl, sällan blir oredigt eller krångligt, men å andra sidan blir det sällan riktigt djuplodande: det konstateras att Churchill definitivt inte var antisemit, men däremot imperialist och möjligen hade fördomar på gränsen till rasism, men det görs utspritt så man själv måste skapa sig en idé ungefär hur denna idémassa såg ut. På liknande sätt konstateras att Churchill vid ett tillfälle använde dumdum-kulor i striderna i Sudan, och att han senare i samband med boer-kriget fördömde dem för att de använde dem. Men om detta var den typ av anpassliga skenhelighet det antyds ha varit kanske en bok som utger sig för att vilja visa även Churchills mindre tilltalande sidor skulle kunna göra en lite mer uttalad poäng.

Nåja, det hela är trots ett par mindre frågetecken fullt läsbart, och till skillnad från ämnets egen biografi över sin anfader, hertigen av Marlborough, så lär de flesta läsare återkomma till nästa del. Inte tack vare stilistiken, men ämnet: nästa del är ju den då det börjar på riktigt.

Read Full Post »

Jag har tagit mycket god tid på mig att läsa Piratens Tre terminer. Inte för att den är speciellt lång, eller för att den är på något sätt outhärdlig – även om jag haft svårt med vissa partier; sådana där vår hjälte Herman Lange beter sig medvetet dumt – utan för att annat verkat mer spännande.

På ytan borde den dock passa någorlunda: det som skildras är Lund under åren precis före kriget, i boken som i verkligheten befolkat av diverse akademiska original – så uppträder en lätt maskerad Sam Ask som en av de mer framträdande bipersonerna (även en förekommande professor har en verklig förebild: mannen med historiens kanske mest imponerande mustascher, Johan Thyrén). Unge Lange anländer också bara något år före Frans G. Bengtsson skall ha gjort det, och överlag är det en tid som setts tillbaks på genom ett visst romantiskt skimmer (alternativt alkoholdunster) – det enda som aldrig tycks ändras (till det sämre) vid universiteten är det förflutnas överlägsenhet.

Problemet antyds dock av baksidestextens utdrag ur Hans-Uno Bengtsson efterord: denne menar boken vara den perfekta student-, Lunda- och kärleksromanen. Detta kan jag inte hålla med om; boken börjar som en habil blandning av de båda förra men sedan viker studentinslagen alltmer undan för kärleksinslagen. Lange börjar med att anlända till lärdomsstaden, hamnar i utlevande sällskap, beter sig dåraktigt och mister det monetära stödet hemifrån och börjar leva på växlar. Här ser boken ut att gå mot ett högst sedelärande slut. Dock träffar han på en kvinna, maka till en äldre bekant. Därmed sjunker problemen med växelrytterierna undan, men inte heller en del av de andra problemen som signalerats för dyker upp: detta må vara en sorts realism, men inte är det en god berättelse.

Igen: det är egentligen inget egentligt fel på skildringen av kärleken till Anne, och de känslokval och dumheter detta leder till, men det får  vad som skett innan att helt försvinna. Psykologiskt må detta vara fullt berättigat, men dramatiskt är det inte det.

Däremot finns det en hel del av typiska piratenanekdoter, som väl passar in i Lundamiljön. Det är dock nästan så att summan blir mindre än delarna, vilket är mycket synd, för dessa är goda som de är.

Read Full Post »

I min ägo har jag en volym med Kiplings samlade verser. Jag köpte den på en bokmässa för sisådär åtta år sedan, läste en 80 sidor, och gav sedan upp när jag insåg att min engelska inte räckte. Detta i synnerhet som Kipling använder mycket av sådan där anglo-indisk vokabulär som lätt travesteras, och även om dessa ord förklaras, så gör de det endast en gång.

Nu har jag i alla fall tänkt försöka igen, och då med boken tagen i åtta portioner: Wordsworthutgåvan har inte gjort någonsomhelst egen uppdening av materialet, inte ens i de samlingar som kom ut under författarens egen livstid, så där har jag ingen hjälp utan tänker använda sidantalet.

De första hundra sidorna har i alla fall påmint mig om ett par saker: för det första vilken begåvning han är i fråga om versen. Det är takt och rim och inrim, för det mesta dessutom lätt att följa med i (när man väl förstår orden). För det andra hur påfallande ofta dikterna är noveller satta i vers: unga soldater som kommer upp sig genom vacker sångröst, en ung man som sitter och väljer mellan kärleken till cigarrer och den till en kvinna, ett kompani indier som hämnas sin vita officers död. För det tredje hur mördande tråkig han kan vara: den längst dikten hittills tar formen av en vicekung av Indiens överlämning till sin efterträdande, och för den som inte är insatt i det sena artonhundratalets indiska administration så finns inte mycket att glädjas år.

Nåja, smärtan går snart över, och resterande bitar är fullt läsbara.

Read Full Post »

Jag skulle säga att en mer korrekt titel på Kalle Linds Människor som har haft fel vore »Människor som borde hållit käft«: visst, de har i princip alla varit ute och cyklat, men t.ex. Göran Perssons sekreterare (sekreterare till Sveriges f.d. statsminister) som skrev en svars-rap på Timbuktus »Ett brev« hade egentligen inte fel (eller jo, på vissa sätt: det var troligen fel att propagera för euron), bara taskig känsla. Och när Börje Ahlstedt (dramaten-skådespelare) mindes Astrid Lindgren genom att berätta en historia om en prostituerad så var det inte så mycket att han hade fel i sin historia om en rysk prostituerad som att han inte kunde uppföra sig.

Andra har bara fått fel i efterhand: Svenska Tobak (svenskt tobaksbolag) som förberedde sig på att få börja sälja hasch, eller kungen (kung av Sverige) som gav serafimerorden till Ceaușescu. Vissa har inte haft fel så mycket som de ljugit, som Kjell Albin Abrahamsson (utrikesreporter) och Mats och Mikael Peterson (autografsamlare).

Vissa har dock faktiskt haft direkt fel: från att ha använt överdrivna metaforer  som Axel Oxenstierna (rikskansler som inte såg skillnad på Norrland och Indien), till att ha varit direkt dum i huvudet som Sara Lidman (författare som inte fattade att film är på låtsas) över bara märkliga uttalande, som att Moneybrother (artist) skulle ha gått på gynekologundersökning och Runar Søgaard (predikant) som inte hade mer koll på tungan än att han fick det att låta som kvinnor inte är människor.

En hel del av innehållet faller faktiskt under »elakt valda exempel«. Vilket inte hindrar att personer som Jan Guillou (kunnigast, bäst och skickligast), Amelia Adamo (tidningsmakare) eller Leif Silbersky (advokat) faktiskt  kan behövas tas ner ett par pinnhål ibland. Och det är faktiskt snällt av Lind att påpeka för oss att Ulf Adelsohn (f.d. moderat partiledare) troligen är trött på allt tjat om att han en gång dansat i bastkjol, så att vi kan sluta skriva om hur Ulf Adelsohn dansat i bastkjol (det fel han gjort var att skicka tiggarbrev för moderaterna till Erlander. Som då var död sedan en månad).

Det liknar mycket de tidigare böckerna Lind skrivit om andra människor som tagit mer plats än man kanske önskat. Gillade man dem gillar man den här. Gillar man dem inte kan man glädjas åt att det inte tycks komma några fler.

Read Full Post »

Older Posts »