Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Egentligen borde jag ju läst Umberto Ecos On beauty före Om fulheten (den förra är slut på förlaget i svensk utgåva, och har därför lästs på engelska), men nu är det som det är.  Ämnet har i vilket fall varit ett populärt sådant genom tiderna, vilket gett författaren alla möjligheter att välja och vraka ur den västerländska (undertiteln är A history of a western idea) konst- och lärdomshistorien. Greppet är detsamma som i den senare boken: egna texter varvas med citat från tänkare eller skönlitterära författare samt bilder av konst.

Historien börjar i det antika Grekland och fortsätter sedan på den givna västerländska banan, över medeltid, renässans, manierism, barock, upplysningstid, romantik och modernism fram till dagens samhälle. Förutom att notera att detta verkar lite väl snävt kan jag inte säga så mycket om teoretiserandet; det får sådana med mer kunskaper inom ämnet göra istället – även om jag kan notera att det är i första hand mänsklig skönhet som avses, och att skönheten i naturen, i tillverkade föremål eller arkitektur visserligen tas upp men ändå inte till samma nivå. Som läsning är det rätt blandat: Ecos egna texter är för det mesta klara och intressanta, medan citaten varierar från fullt läsbara till dövande tråkiga eller filosofiskt invecklade (vilket ofta är detsamma).

Som bilderbok är On beauty fantastisk, med fina bilder på nästan varje uppslag (även om ett par av bilderna tyvärr fått egna uppslag: tyvärr då det gjort att deras fokus hamnat mitt i bindningen), och dessutom ibland utan att ta det mest uppenbara valet.

Rekommendation? Vete sjutton; jag är som sagt inte kunnig nog att säga om den historia Eco dukar upp är vettig. Förnöjsam läsning och trevligt tittande är det dock.

Read Full Post »

Willy Kyrklunds Aigaion är nog den underligaste reseskildring jag läst – inte för att jag läst så många, men i alla fall. Frågan är jag ens kan kalla den för reseskildring, men något lämpligare tycks jag oförmögen att åstadkomma: Kyrklund skildrar ju trots allt hur han besöker bortglömda öar, hur han sitter på café i Aten, hur han en längre tid bott i en liten by, och hur han upplever det klassiska arvet, även om det snarare görs essäistiskt än reportagemässigt.

Som vanligt är det en vackert skriven bok: inte bara hans beskrivning av hur han går i en bäckfåra med vissnad asfodill på sidorna, eller när han beskriver dotterns lek med arkemandriten, utan även när han ironiserar över den grekiska politiken: Grekland är fritt, emedan kommunistpartiet har förbjudits. Mindre trevligt är väl då det stycke om den grekiska »rasen«. Varför, o varför, skall sådant söka sig in även i de i övrigt bästa av böcker?

Nu bleknar dock detta inför den kanske mest stimulerande sida jag läst: den när han med berått mod sablar ner allt vad dyrkan av marmor och klassisk grekiska kan tänkas heta. Skulden för att intresset för antiken bleknat läggs helt vid de humanisters fötter som mest beklagat sig däröver, och all beundran av grekisk grammatik förkastas som obildning, då sådana komplikationer är ett tecken på primitivitet; istället för exempel på tankens upphöjdhet är de tecken på att man ännu inte lärt sig tänka abstrakt. Hans kritik av fonetiken är dock än roligare (eller värre, beroende på den tillfrågade): »den klassiska grekiskan ›på höjden av sin fulländning‹ lider av svårartad paradigmal elefantiasis: ett svallkött av former och knappast ett enda reglbundet verb.« Säg mig den som idag vågar sätta sådant på pränt?

Aigaion är inte en bok för den som planerar en resa till Grekland, knappast heller för den som vill lära sig något om detta land. Den är dock utomordentligt  rolig och intressant, för den som intresserar sig för detta hörn av Europa eller formuleringskonst i största allmänhet.

Read Full Post »

När jag först såg att tredje delen i Sveriges historia skulle avhandla åren 1350-1600 trodde jag att  redaktionen måtte drabbats av galopperande oförstånd: en enda bok om dessa 250 ytterst dramatiska år, som på så många sätt avgjorde hur den senare historien skulle arta sig (några exempel: Kalmarunion och unionsupplösning, bondeuppror och fyrståndsriksdag, reformation och stark centralmakt)? Vid läsningen av förodet kom det dock fram att det fanns en tydlig, och i stort sett redig, tanke med detta: att betona den kontinuitet som fanns mellan de perioder som historien med sedvaligt godtycke delas in i: senmedeltid och vasatid. Gott så, men tyvärr: om detta nu var tanken, varför har boken likt förbaskat klyvts i tvenne delar med just dessa rubriker?

Det uppenbara svaret är: för att boken har två författare, Dick Harrison och Bo Eriksson, och att dessa fått varsin av dessa halvor. Vilket, om man glömmer syftet med att ha en enda bok, i sig är fullt acceptabelt, men man hade ju hoppats på att de skulle utnyttjat detta bättre. Nu är det väl inte mycket material som upprepar sig mellan delarna, men nog skulle det väl gått att tydligare betona några av de utvecklingar som faktiskt inte påverkades så mycket av bytet av formell överhöghet – rådskonstitutionalism, demografi, bondeuppror, juridik – och behålla den traditionella indelningen där den har ett större värde – som kungamakt och religion?

Annars finns det väl inte mycket att invända i sig mot framställningen, förutom att den kanske är något kortfattad, och kanske något sönderhackad, både kronologiskt och tematisk – att det är ett översiktsverk ursäktar det förra felet men gör det andra värre. Det finns också en hel del intressant material: man får så en bild av ett alltmer patriarkalt samhälle, vilken man gärna sett en mer sammanhängande beskrivning av, och skildringarna av till exempel arkeologins möjligheter att bidra med kunskap om Engelbreksupproret eller den svenska diplomatin under vasatiden gav i alla fall mig nya kunskaper. Beröm är också på plats för det utmärkta bildmaterialet: det är slösande många vackra färgbilder (tittar man i förteckningen är det faktiskt i förvånande grad hämtat från Wikimedia Commons).

Skall man säga något om de enskilda styckena så är det väl snarast att Harrisons prosa som vanligt är formellt oklanderlig, men här kanske lite väl begränsad: vissa uttryck och grepp återkommer lite väl ofta eller är lite väl ägnade att framhäva sig själva. Eriksson är då lite yvigare; han är både färgrikare och osäkrare, och framstår ibland som i behov av en redaktör som kunde avlägsna blandade metaforer eller misslyckade formuleringar.

På det hela taget är det dock inte mycket att orda om verket: man kan ha invändningar mot vissa detaljer, eller avsaknaden av sådana, men på det hela taget tycks boken täcka perioden så väl man kan förvänta sig på det givna antalet sidor

Read Full Post »

Svenska Akademiens ordlista definierar sofism som »spetsfundighet, avsiktligt felslut m.m«. Ordet kommer från den filosofiska riktning som hävdade alltings relativitet och allmän roffarmentalitet och som bekämpades av Platon, men förutom den starka negativitet som häftar vid de personer som identifieras som sofister tycks det i i alla fall de två dialogerna Gorgias och Symposion (även känd som Gästabudet) snarare som det är Platons lärare (eller språkrör) Sokrates som är den som kommer med sofistik.

Detta är tydligast i Gorgias, som skildrar Sokrates samtal med denne sofist, hans elev Polos och politikern Kallikles, och hur han plattar till dem och demolerar alla retorikens anspråk på att vara en anständig syssla: hans typiska metod är att ställa endast lätt ledande frågor med synbarligen självklart svar, låta en betydelse glida lite eller en möjlighet utelämnas, och därigenom bevisa sådant som att den som handlat orätt egentligen vill bli straffad även om han inte känner till det (resonemanget går ungefär ut på att hävda att situationen är analog med att den som är sjuk egentligen vill ta medicin, även om den är äcklig; analogin är mycket god, speciellt som även argumentets vederläggande kan överföras: möjligheten att medicinen inte skulle bita och således bara öka plågan). Egentligen är det heller inte sofisten Gorgias som råkar värst ut, utan Kallikles, som Sokrates till slut får att medge att alla politiker hittills har varit odygdiga (hade de varit dygdiga skulle folket ha blivit dygdigare under deras styre. Här det möjligheten till en dygdig men ineffektiv person som inte tycks föresväva filosofen). Sedan finns det lite tragisk men bitande ironi när Sokrates diskuterar möjligheten att korrupta politiker skall anklaga honom och att det då vore mer synd om dessa orättfärdiga som inte kan vara lyckliga. På det hela taget rätt intressant, även om man ibland förstår varför folkförsamlingen dömde Sokratestill döden.

Gästabudet är då lättare att stå ut med: här har Sokrates hamnat på samkväm hemma hos tragöden Agaton, tillsammans med bland annat Aristofanes, och sällskapet bestämmer sig för att hålla hyllningstal till Eros. Mycket blir sagt om hur denna trängtan – främst i form av pederasti – men skojigast är nog just Aristofanes, som dukar upp den märklig historien om hur människan en gång var förenad två och två: med fyra armar och ben skall den ha hjulat fram, till dess att den drabbades av högmod och försökte bygga en väg till himlen, varvid gudarna delade dem i två. Eftersom människan tidigare hade kunnat ha vilken kombination av två kön som helst, och nu sökte efter den förlorade halvan, så uppstod så människor med olika sexuell läggning. Till slut blir det dock Sokrates, som naturligtvis börjar med sina frågor och dessutom anklagar de övriga för att ha farit med osanning, innan han förklarar att genom kärleken höjer sig människan: först kärlek till den enskilde, sedan till de sköna, sedan till mänskligheten som helhet, sedan vetenskapen och till sist filosofin. Fast riktigt slut är det inte där, för in drumlar den fulle Alkibiades, och tar upp ett lovtal till just Sokrates, för att visa just hur dygdig denne är.

På det hela taget skiftar dialogerna mellan intressant filosofi (när Sokrates framlägger egna åsikter, som att dygd gör en lycklig), och ogenomtänkt invändningsjuka (när Sokrates går till angrepp mot andras tänkesätt). Mycket av vad som sägs har relevans än idag (Sokrates avfärdande av politiken och retoriken), en del är intressant som tidsbild. Det är inte dålig läsning, men heller inget som får en att återgå till förfädernas hjulande.

Read Full Post »

Nu har jag provat något nytt: parallelläsning av två olika översättningar av samma verk, Rolandssången, ursprungligen nedtecknad/komponerad/berättad/komponerad av en viss Toruldos (han namnger sig själv på den sista raden, men verbet som används är synnerligen brett).

Översättarna i fråga är Jens Nordenhök respektive Leif Duprez och Gunnar Carlstedt, och i själva berättelsen är det inte så mycket som skiljer: några smärre detaljer, som inte påverkar förloppet nämnvärt. Den förra delen av detta lär vara hyfsat välkänt: Den nu närmare tvåhundra år gamle (!) Karl den store håller på och erövrar Spanien från muhammedanerna (av en märklig sort, som förutom Muhammed dessutom dyrkar två andra figurer kallade Apollin och Tervagant, och därutöver har avgudabilder av dem). Den svekfulle muslimske kungen Marsilje ber om fred i utbyte mot konversion, och Roland ser till att hans styvfar Ganelon sänds som ambassadör, vilket denne tydligen tar som en förolämpning och börjar stämpla med Marsilje för att få Roland dödad. Han får Karl att lämna Roland som befälhavare över eftertruppen, och Marsilje att attackera denna. Roland uppmanas av sin vapenbroder Olivier att stöta i sitt horn Olifant och tillkalla kung Karl, men vägrar av stolthet. Muslimerna attackerar, och långa, hårda strider går hårt åt frankerna, utom Roland, som mot slutet ångrar sig och ändå blåser i hornet så kraftigt att han spräcker tinningarna. Till slut är det bara han och biskopen Turpin kvar, och tillsammans med Karls förestående ankomst skrämmer de 40000 muslimer på flykten.  Sedan dör Roland av de där spräckta tinningarna. Karl kommer fram, och har ihjäl de kvarvarande muslimerna.

Så långt är de flesta nog bekanta med historien, men det finns en del kvar: till Spanien anländer nämligen kalifen med förstärkningar, vilka Karl ser till att besegra i en något kortare skildrad batalj. Sedan återvänder han hem för rättegången mot Ganelon, vilken kommer att avgöras i envig mellan två förkämpas. Fähunden Ganelons förkämpe förlorar naturligtvis, och Ganelon sönderslits av fyra hästar. Slut.

Om detta kan man göra vissa observationer, såsom att riddarhjältar, till skillnad mot grekiska heroer inte kan fällas i ärlig strid, liksom att Rolandssången liksom flera andra epos från tiden tycks väldigt upptagna med att nedkämpa högmodet: Roland är förvisso en stor krigare, men han liksom andra som tror sig vara själva nog går till slut under; det hela är en stark påminnelse om det dåraktiga att inte utnyttja alla resurser man har bara för att inte bli betraktad som vek (jämför till exempel slaget vid Maeldun, eller slutet på Beowulfkvädet).

Något annat som slår en är hur väl sammanhållet materialet trots allt är: det finns ett par smärre utvikningar, men på det stora hela är det bara historien om Ganelons förräderi, mycket rakt berättat, utan liknelser och liknande, med upprepningar som främsta stilgrepp (i synnerhet effektivt när det kommer till frankerns stridsrop »Monjoie!«)  – i alla fall av de som låter sig överföras: originalets uteslutande av konjunktioner blir nog obegripligt, assonanser (vokalrim) är för ovanliga, och bara en av de två översättningarna har satt det hela på meter.

Och där är vi tillbaka vid parallelläsningen: på det hela taget är ju som sagt skillnaderna i text små, även jag tycker att Nordenhöks lite friare variant har en något säkrare ton. Ett exempel: rad 1015 förefaller egentligen vara oöversättbar utan att man hamnar i oavsiktlig komik, ty när Roland skall förklara varför han känner tillförsikt inför striden säger han enligt Duprez och Carlstedt att:

De hedna har ju fel,     det är de kristna som har rätt.

vilket har lite av bråk i sandlådan över sig. Nordenhök lyckas något bättre, utan talspråksmarkerande småord, och med det starkare paret rätten-orätt, även om takten är något sämre:

De kristna har rätten och morerna orätt.

Annars är Duprez och Carlstedts utgåva trevlig på andra sätt, med förklarande noter och mer upplysande för- och efterord (intressant nog motsäger böckerna delvis varandra). Om man tänker läsa Rolandssången – och det är inget tvivel om att det är ett läsvärt verk – så duger båda varianterna: Nordenhöks är lite tonsäkrare, Duprez och Carlstedts har bättre kringmaterial.

Read Full Post »

Jag vet icke hur man skall beskriva Willy Kyrklunds Mästaren Ma: det är en av dessa böcker som är ensamma i sitt slag, upphöjt oberörda inför de konventioner som de flesta andra anpassar sig efter. Till formen är det en viss kinesisk filosof Ma-fu-tsïs skrifter, kommenterade av hans kvinna Yao och akademikern Li, och tillsammans blir det en mycket märklig bok som blandar pessimistisk filosofi med en makaber men knapphändig romanintrig, och den vackraste prosa med den mest precisa av satirer.

Det är en i hög grad citervänlig liten berättelse: inledningsorden, »Jag söker den gåta på vilken människolivet är ett svar« slår perfekt an tonen och sedan tar sig mästaren an alltings meningslöshet och hur människans villkor gör människan till en vämjelig varelse, allt medan hans kommentatorer visar upp en moraliskt tvivelaktig, svag liten människa: en lätting, en före detta rövare, en fegis, en drinkare, en intellektuell lättviktare. Yao dyrkar uppenbarligen honom, försöker ständigt föra sig själv in i bakgrunden, men Li drar fram allt i ljuset, och det är oklart vad han egentligen tycker om mästaren.

Jag vet inget Mästaren Ma kan jämföras med, ej heller om det är nödvändigt. Det är samtidigt en av de vackraste och roligaste böcker jag läst: en bok som verkligen inte bör missas av någon, en bok som ensam skulle kunna göra författaren till en favorit. Fantastiskt.

Read Full Post »

De gamla etruskerna åtnjuter ett rykte som varandes särdeles mystiska: de direkta upplysningarna från antikens författare rörande dessa den norra italienska halvöns första kulturfolk är knapphändiga, och det är inte otänkbart att det finns historiker villiga att ge upp kroppsdelar för att få läsa kejsar Claudius förlorade historia över detta folk. Detta är desto mer frustrerande som en av deras mer bestående insatser var importen och anpassningen av det grekiska alfabetet, ur vilket romarna sedan utvecklade det som än idag används för de västeuropeiska språken. Vi har dessutom gott om etruskiska inskrifter, men som dessa i allmänhet sitter på gravar är de upplysningar de kan ge knapphändiga: vi kan skaffa oss kunskap om etruskiska namn och konstatera vilka romare som hade etruskiskt påbrå samt få några ord för familjerelationer, men utöver detta är det knapert.

Denna knapphet med detaljer gör att Alf Henriksons Hos etruskerna inte liknar hans andra historieverk: förvisso meddelar han vad kunskap som finns att veta, inklusive de anekdoter om hur romare visat mannamod och patriotisk glöd när de varit i strid med sina nordliga grannar, men det finns ingen riktig kronologi, och han lämnar ofta ämnet för att istället meddela hur det etruskiska områdets historia kom att gestalta sig även efter att etruskernas statsförbund inordnats i det romerska riket, ja, även vad som skedde i området långt efter att även detta pliktat för tidens tand.

Dessutom: även om historikerna månne inte kan säga så mycket om etruskerna så har arkeologerna desto mer att komma med. Området har i alla tider varit ett konstnärligt centrum, från etruskernas egen, grekiskinspirerade men kanske lite lättsinnigare konst fram till mästarna som gjort att familjen Medici omtalas med en vördnad som deras politik knappast berättigat dem till. Björn Bergs teckningar återger många sådana verk, förvisso inte med samma exakthet som en kamera kan åstadkomma, men ändå med stpr charm.

Hos etruskerna är således inte en av Henriksons vanliga annalistiska verk; det är väl snarast en blandning mellan historia och essäer, en blandning som faktiskt fungerar utmärkt så länge man accepterar den för vad den är och inser vad titeln egentligen säger, inte vad den tycks mena.

Read Full Post »

Older Posts »