Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Deckare’ Category

Jag kan inte minnas att jag hört om vare sig Josephine Tey eller hennes A shilling for candles innan jag fick den i min hand; det är möjligt att jag hört hennes namn någon gång, men trots att boken till och med filmatiserats av Hitchcock (enligt Wikipedia inte särskilt troget) så kan jag inte säga att jag är helt förvånad: det hela är en kompetent skriven deckare, med en del intressanta misstänkta och mindre misstänkta, men jämfört med de stora i genren känns det lite ofokuserat.

Visst: detta är inte en klassisk pusseldeckare, utan något som närmat sig den moderna polisromanen betydligt. Vår hjälte, inspektör Grant, är inget stort geni, utan snarare en gedigen, kompetent undersökningsledare, dock inte utrustad med något besvärligare familjeliv eller alkoholproblem. Mordoffret är Christine Clay, en ung firad skådespelerska, som sökt sig ut på landsbygden för att slippa från världen, men som en morgon hittas drunknad på stranden.

Misstänkta är främst hennes man, en kollega, hennes avskydde bror (vars legat i hennes testamente är titelns skilling för ljus), samt en ung man som hon tydligen låtit bo i hennes stuga några dagar och som rört sig mystiskt under morddagen. Mycket energi ägnas åt en rockknapp som hittat i Clays hår, och den rock den eventuellt kommit från; ett något tunt bevis att använda mot någon.

Slutet kommer hastigt på en: även om mördaren visar sig ha ett någorlunda logiskt motiv, och det finns ledtrådar fint utspridda genom, känns det ändå något snabbt: från att fortfarande ha allvarliga misstankar i ett par tre riktningar så avslöjas många mystifikationer på något tiotal sidor. Välskrivet, men ingen ny favorit.

Read Full Post »

Efter att ha hört en hel del beröm för Laurie R. Kings böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes så tvekade jag inte länge när jag såg en illa behandlad pocketutgåva av den första boken i serien, The beekeper’s apprentice, i hyllan med »ta vad ni vill ha« på jobbet. Jag visste ungefär vad det skulle vara för bok: efter sin reträtt från världen möter Holmes sin granne Russell, en ung kvinna som kan matcha hans intelligens, och lär upp henne för att sedan tillsammans med henne lösa brott.

Det är inte den typ av brott som doktor Watson nedtecknade: för all del finns det en sådan episod, när Holmes hjälper en granne, men huvuddelen är av ett mer modernt snitt, med en dynamitard ute efter de båda, liksom andra av Holmes vänner, dessutom en som verkar mer skärpt än någon Holmes tidigare tampats med, inklusive Moriarty. Det är förvisso inte illa skrivet och rimligt konstruerat, men det är inte riktigt vad man väntar sig att Holmes skall råka ut för: lite för personligt, inte riktigt den typ av eleganta problem som han tidigare hanterat, och upplösningen känns halvt ovärdig.

Det är inte en dålig bok, och King klarar uppenbart av att skriva den typ av intelligenta problemlösare som Holmes och Russell skall vara (och verkar ha god koll på den typ av teorier som Sherlockianer älskar att konstruera vad gäller Holmes familj och allmänna levnad), men det är heller inget jag känner ett stort behov av att läsa mer av.

Read Full Post »

I Leslie S. Klingers The new annotated Sherlock Holmes, del 3, samlar de längre äventyr som doktor Watson – och inte bara Watson, för den delen –  nedtecknade. Med tanke på den allmänna Holmesianska inriktningen ägnas en hel del möda åt att reda ut vem som kan ha tecknat ner de episoder med oklar proveniens som utgör senare hälften av A study in scarlet och The valley of fear. Andra ägnas som vanligt åt att påpeka när Watsons datum inte går ihop, att se igenom hans försök att maskera verkliga människor och platser, eller bara avslöja handlingen i förväg.

Illustrationerna är fortsatt fina, noterna intressanta (om man gillar det akademiska spelet att låtsas att Holmes och Watson var verkliga människor), och boken värd sitt pris om man tilltalas av den. För den som bara vill läsa om den store detektiven rekommenderas något mindre ambitiöst (och mer hanterligt).

Read Full Post »

Den andra volymen av den av Leslie S. Klinger notförsedda The new Annotated Sherlock Holmes omfattar de senare novellerna. Detta medför naturligtvis en tydlig nedgång i kvaliteten, i synnerhet i den sista samlingen (även om där finns enstaka goda berättelser), vilket fått vissa av de Sherlockianer vars kommentarer återges att dra slutsatsen att berättelserna kanske inte är skrivna av doktor Watson – möjligen är det fria fantasier från Arthur Conan Doyles penna!

Annars är huvuddelen av kommentarerna förklaringar för den moderne läsarens skull – i vissa fall ord, men oftast förklaringar av samhället, som varför en viss karaktär hänger i ett fönster på en viss gata. Mycket energi läggs också på att identifiera de mer illustra klienter Holmes fick, liksom naturligtvis vilket universitet han studerade vid. Bildmaterialet är fortsatt rikt, med dels klassiska teckningar av såväl Sydney Paget som Frederick Dorr Steele samt mindre kända avbildningar, liksom gamla foton och annonser, men till syvende och sist är detta främst en volym för den specialintresserade, inte den som bara vill ha en vacker utgåva.

 

Read Full Post »

I flera år hade jag gått förbi den där inne på Hedengrens: en stor uppsättning vackra böcker, tung, gedigen, lockande. Nu slog jag till slut till, och fick med mig hem en komplett, annoterad samling Sherlock Holmes. The new Annotated Sherlock Holmes är uppdelad på tre volymer, där de två första omfattar novellsamlingarna och den tredje de längre berättelserna. Första delen innehåller dessutom en lång introduktion till Holmes och Watsons samtid, liksom Arthur Conan Doyles liv.

Redaktör för det hela är Leslie S. Klinger, och han är uppenbar Sherlockian: förutom sådana hjälpsamma ting som ordförklaringar och utläggningar om personer som nämns i förbigående, eller till och med de fotografier och reproducerade annonser som tillsammans med bland annat Sidney Pagets klassiska teckningar illustrerar verket, så är kommentarerna klart tillkomna för den som vill fördjupa sig i det stora spelet: de korsrefererar historier, ger försök till dateringar, listar förklaringar till de konstigheter som doktor Watson av olika anledningar fört in i historierna (som när hans egen hustru kallar honom ”James”), och ibland ger de även mer, skall vi säga, fantasifulla idéer (som att professor Moriarty, brottets Napoleon, i själva verket var greve Dracula). Det man inte får är istället källor som Arthur Conan Doyle skulle kunnat använda, eller någon djupare analys av historierna.

För den som tjusas av det stora spelet är det en väl värd investering. Är man bara intresserad av mästaren i arbete så gör såväl priset som omfånget troligen att man tjänas bättre av något mer modest.

Read Full Post »

Det finns många trådar i John Dickson Carrs Det krökta gångjärnet: det mord som begås har kopplingar till Titanic, automater (den gamla 1700-talssorten som vanligen var en människa som låtsades vara en sorts robot som låtsades vara en människa) och häxor. Samt frågor om identitet.

Boken öppnas med att den lokale godsägaren sir John Farnleigh utmanas: en person utifrån hävdar att han är den riktige sir John, och att de fick byta plats i samband med Titanics förlisning. Med sig har han en småskum advokat och Johns gamle lärare, som skall ha oemotsägeliga bevis på identiteten.

Naturligtvis slutar det med mord – men inte på den person man väntar sig. Snart dyker doktor Gideon Fell upp i utredningen, och det börjas ryckas i de mest oväntade trådar: en stackars flicka som dog ett år tidigare, det giftskåp som föurotm ockult litteratur också är lagringsplats för en halvt sönderåldrad automat, en jungfru skrämd till hysteri.

Det hela ordnar till slut upp sig, efter erkännanden och en djävulsk detalj som gör det svårt att gissa någonting. Bokens titel får också en förklaring, men den är som mycket annat inte det man främst bör fokusera på om man själv vill försöka reda ut vad som hänt.

Det är kanske inte den allra mest lysande deckare jag läst: det är lite för mycket vagheter i en del ledtrådar, och en del av förklaringen är lite väl långsökt för att det inte skall kännas som om inte taskspel så åtminstone lite osportsligt av författaren. Även om det kanske inte är en bok att anföra som det främst exemplet på pusseldeckare kan den dock sättas i händerna på någon som redan är intresserad av genren med förvissning om att den kommer läsas med behållning. Den kusliga stämningen är i vilket fall lysande.

Read Full Post »

Böckerna om Tvillingdetektiverna har vanligen titlar som direkt kopplar till något samtida fenomen. Det är dock inte alltid detta har så värst mycket med handlingen att göra. Så också med Segelflygmysteriet, som kanske lika gärna skulle kunna hetat »Knarksmugglarmysteriet«. Segelflygandet är mest en ursäkt för att placera tvillingdeckarna och Hubbe ut i den norrländska skogen, med en ilsken knarksmugglare och hans vänligare underhuggare (som ej heller tycks medveten om exakt vad han är inblandad i).

Sedan blir det vanligt spring och smygande, när de tre försöker hålla sig undan de två och sedan få kontakt med omvärlden. Inte mycket till mysterium, men hyfsad spänning.

Read Full Post »

Older Posts »