Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Deckare’ Category

Tack och lov var Dr No ett steg upp från den genomsyrande misogynin och konstiga berättartakten i Casino Royale: här får Bond åka till Jamaica för att undersöka vad som hänt när den tidigare Secret Service-mannen där försvann, och hamnar då i den mystiske tysk-kinesiske doktorns klor (bokstavligen klor. Boken roligaste mening är helt klart »The hand that drew down the sheet was not a hand«).

Om misogynin lättat (Bond hamnar förvisso i sällskap med den naiva Honey Ryder, men här anser han i alla fall inte att hon är skuld till det hela), så finns det å andra sidan ordentliga doser kvarvarande kolonial rasism. Kinesisk skurk, kinesiska hantlangare. Mycket av boken är faktiskt liksom Jamaica en form av kolonial kvarleva, med den vite mannen som modigt beger sig in i den vilda naturen med en inhemsk tjänare vid sin sida. Dr No har installerat sig på en ö där han utvinner guano och troligen håller på med skumrask, vilka han till slut avslöjar i typisk skurkmonolog.

För all sin övermänniskoideologi och iskalla beräkning i början av boken visar han sig dock rätt dum på det vanliga skurksättet: han skickar in Bond i en helvetisk hinderbana »för vetenskapen!«, och har tydligen planer på obduktion efteråt. Han har bara glömt det människoätande monster han placerat i slutet på den. Bond klarar sig igenom på ren smärttröskel och planering – lite svårt att veta om sättet han skaffar vapen på var en kliché vid tiden det skrevs eller om No bara struntade i det –, och kan sedan med en rejäl dos tur göra slut på No och stänga ner hans bas.

Dr No är inte den andra boken i serien, och det märks ibland att den hänvisar till närmast föregående äventyr. I huvudsak är den dock fristående. Jämfört med bok ett har i alla fall handlingen blivit bättre, om än ibland fortsatt fånig, och de mer obehagliga åsikterna dämpats i alla fall en aning. Men filmen är nog faktiskt mer intressant.

Read Full Post »

Sista boken ut för Simenon för denna gång: Maigret min vän. Pariskommissarien har två problem: dels ett mord på en ö i Medelhavet, där den mördade kvällen innan han sköts i huvudet hördes högt omtala Maigret som sin vän (Maigret hade tidigare burat in honom, och hjälpt hans flickvän att lämna gatan och hamna på sanatorium), dels Mr Pyke från Scotland Yard som följer honom för att lära sig hans metoder.

Han lämnar i alla fall det regniga Paris för Porquerolles, som verkar fylld med udda existenser: en anglo-indisk major, en åldrad bordellägarinna, en anarkistisk målare med ung flickvän, en gammal stenrik engelska, en pensionerad läkare som är expert på boule. Det hela påminner snarast om något Poirot skulle ramlat ner i. Som tidigare antytts var inte den döde någon ängel, men han verkar varken ha varit någon speciellt förhärdad brottsling, eller ha något själv som gjorde att någon skulle vilja döda honom.

Även om det hela verkar lite av pusseldeckare så löser Maigret det hela med sina vanliga metoder: han pratar med folk, dricker alkohol, låter underhuggare göra bakgrundskontroller och har lite tur. Han oroar sig för att de inte skall framstå för konstiga inför Mr Pyke, dabbar sig och reder till slut upp det hela. Trevligt, helt i linje med tidigare böcker om honom.

 

 

Read Full Post »

Nu börjar det bli tydligare varför man egentligen vill återkomma till böckerna om Maigret: det är inte för att de skulle vara särdeles välkonstruerade pussel för läsaren, eller riktigt olidligt spännande i sin jakt på ännu en förhärdad, knivskarp brottsling, utan snarare för de där vardagliga glimtarna som omger den vanligen ganska rättframma, långsamma jakten på mördaren.

Detta är tydligt i Maigret gillrar en fälla: vi får reda på vi är ute efter en seriemördare som med cirka en månads mellanrum fem gånger mördat unga, ensamma kvinnor i Montmartre, att det nästan inte finns några spår, och att Maigret beslutat sig för att lägga ut snaror, genom att låtsas ha tillfångatagit en misstänkt: tanken är att mördaren i sitt högmod då skall ge sig till känna på något sätt. Sedan löper det mesta på: ledtrådar hittas och analyseras, en misstänk vaskas fram, förhör hålls och vi får till slut ett svar på allt. Som detektivroman mycket rudimentärt, knappast mer än ett skelett.

På detta skelett hade de flesta lagt på kött främst i form av falska ledtrådar, missgrepp, underliga lagbestämmelser och annat liknande. Simenon lägger istället till människor: Maigret och hans hustru, underlydande, journalister, domare, samt vanor, platser, minnen. Det är faktiskt ganska stillsamt, trots att jakten och hettan i augusti gör att Maigret när allt är över är helt utpumpad.

Read Full Post »

Jag kanske skall ta tillbaka några tidigare omdömen om Maigret: han kan förvisso göra minst lika skarpa slutledningar som mer kända, engelska kollegor, men han gör det med betydligt mindre fanfarer, så att det framstår mindre som ett magiskt trick och mer som erfarenhet av världen. Till skillnad från dem har han dock inga problem med att arbeta utifrån större kunskaper om saker än läsaren, som i Maigret och hans mord, där en man som försökt få kontakt med honom för att klara sig undan förföljare hittas död utan identifikationspapper och utan att någon verkar veta vem han var, och viktiga delar i förklaringen till det hela inte framkommer förrän mer än halvvägs in i boken, närmast på slump.

Maigret får i vilket fall försöka ta reda på mannen var, varför han dumpats ur en gul Citroën på Place de la concorde, och vem som kan ha varit ute efter honom, med hjälp av egen förmåga och ett stort anal inspektörer och specialister. Han får tillfälle att leka cafévärd, besöka ruffiga kvarter likväl som en barnsäng och skicka folk att skugga misstänkta och förhöra sig på kapplöpningarna: mycket arbete, men så är det också ovanligt förhärdade mördare som varit i farten, och när förklaringarna kommer blir boken faktiskt ganska otrevlig på flera sätt. Det här var inte en favorit.

Read Full Post »

I Montmartre sent på natten rör sig främst de halvt eller helt utstötta, narkomaner, bögar, prostituerade, strippor; deras kunder, män som fortfarande är ensamma efter nattklubb; polisen som går sin rond; en strypmördare. En av stripporna söker mod i alkoholen och går in på polisstationen för att berätta om ett planerat mord på en grevinna. Nästa dag är hon död, och snart hittas även en nedgången grevinna död. Detta gör att kriminalpolisen får börja söka.

Maigret på nattklubb är stundom obehaglig. Inte för att det finns snaskiga detaljer kring döda kroppar, utan för att den värld kommissarien rör sig i är så genomsjaskig. Prostitution och narkotika är inget som upprör, det är acceptabelt att använda en narkoman som ovetande lockbete för att få tag i en mördare och ingen tycks finna det underligt att Maigret när han vill få upplysningar av en cabaretägare sätter sig och dricker med honom och ser unga kvinnor åma sig. Samtidigt är det inte helt och hållet cyniskt: dansarna är utnyttjade anställda, men inte slavar, och även om narkomanerna är föraktade så är det inte helt berövade sin mänsklighet. Ibland tycks det idag närmast oskuldsfullt, som när olika personer förundrar sig över att en strippa rakat av sig könsbehåring.

Maigret är inte någon överslug detektiv som lägger samman obetydliga detaljer för att entydigt lista ut vem som är skyldig. Han arbetar med metod och människor, och med en hel stab av poliser som får ta otacksamma uppgifter. Resultatet är inte djupt tillfredsställande som när Holmes eller Poirot förklarar vad som hänt, men å andra sidan närmare en riktig vardag.

Read Full Post »

På Bokmässan kom jag bland annat över ett parti med några av Georges Simenons Maigret-böcker, däribland Maigrets första fall. Möjligen borde jag inte börjat med denna, eftersom den uppenbart inte var den som skrevs först: det hänvisas ofta till framtida vanor hos mannen som här bara är kriminalassistent vid ett poliskontor, och som en natt får motta ett vittnesmål av en flöjtist som råkat gå förbi ett hus och genom ett öppet fönster fått höra ett pistolskott och ett rop på hjälp.

Huset visar sig tillhöra en familj som gjort sig rik på kaffehandel, och Maigret får snart en lektion i praktiskt polisarbete: undersök, men orsaka för allt i världen ingen onödig skandal i en fin familj där din kommissarie umgås. Ohövliga rikemän, deklasserade grevar, spetsbovar i getskinnspäls och tavernaägare som bjuder på calvados kantar utredningen, som till slut mynnar ut i en förklaring som gör att det hela förklaras, men inte sonas.

Maigret är, trots personliga egenheter, inte någon utredare av den osannolikt skarpsinniga sorten, utan nöter sulor och munläder minst lika mycket som hjärnceller. Trots att det sker mord, hans överordnade vill att allt skall täckas upp och att han hamnar bland prostituerade och småskurkar tycks det hela ändå ganska snällt: den typ av bok som kan placeras intill en solstol på någon semesterort.

Read Full Post »

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

Read Full Post »

Så, någon tyckte att som jag läst såväl Christie och Sayers, och dessutom i alla fall testat Marsh, så borde jag prova på också den fjärde deckardrottningen, Margery Allingham, och då i More work for the undertaker. Boken är ungefär halvvägs in i serien om hennes deckare Albert Campion, och även om hans privatliv inte är lika viktigt som Peter Wimseys så verkar det i alla fall något mer framträdande än det hos Poirot och Miss Marple; bortsett från en del material i början av boken är det dock inget större problem att följa med.

I likhet med Wimsey verkar Campion också vara en ädling med litterär bildning och en pålitlig betjänt, låt vara en mer högljudd sådan än Bunter. Också i likhet med Wimsey (i alla fall när han är som bäst) är det här inte främst ett intrikat pussel där man skall spräcka ett alibi eller liknade, utan en mer långsamt arbetande detektiv som till slut med en blandning av tur och förnuft klarar upp det hela. Förvisso: det finns ett pussel att lösa, men det är egentligen inte det mer allvarliga brottet.

I en gammal herrgård i en nedgången del av London bor en gammal bekant till Campion som hyr ut rummen, bland annat till barnen till den viktorianske lärde som en gång byggde huset och deras systerdotter. De är märkliga typer: de är alla helt hjälplösa på det sätt som man blir om man är mycket intelligent men aldrig fått lära sig göra något praktiskt, och de har inga pengar efter att en av dem lyckats köpa aktier i snart sagt varje konkursmässigt bolag som tänkas kan.

För ett år sedan dog en av dem, och nyligen ännu en i vad som verkade vara en hjärtattack, men nu har frågetecknen börjat hopa sig, och en gravöppning visar tidigt att det var förgiftning. Över gatan bor också en märklig dödgrävare, svåger till Campions betjänt Lugg: han har uppenbart något fuffens för sig, men sannolikt inte direkt med mordet att göra. Exakt vad är ett pussel som kanske går att lista ut, medan vem som är mördaren som sagt snarare landar i en fråga om motiv och vilja än ren möjlighet: det finns det många som haft.

Det här var rätt trevligt, och även om jag nu inte har ett jättestort sug efter att läsa pusseldeckare så tror jag jag skall vända mig till Allingham om jag får ett.

Read Full Post »

När Raymond Chandler skrev den första boken om Philip Marlowe, The big sleep, var det 1939. Hollywood hade blivit Hollywood, men det var bara ungefär två generationer sedan som området var en del av vilda västern. Det våldet lever kvar under ytan i Marlowes värld: han må betalas av en gammal general som tjänat pengar på olja, men nästan alla övriga personer han stöter på har som bäst tagit en korrespondenskurs i civiliserat beteende: pornografer och utpressare, lurendrejare, mördare, småskurkar och spelhajar, korrupta poliser och bilfixare: förutom Marlowe är det få som har en moralisk standard som ens går att diskutera om den är acceptabel.

Marlowe är nu ingen direkt ängel, och även om han för det mesta rör sig inom lagen och för något som kan ses som rättvisa så är han ändå en person man helst vill undvika (förutom då att man knappast kan hitta någon bättre). Folk dör runtomkring honom, de skjuts eller förgiftas, och sällan är det av skäl som kan kallas rimliga. Svartsjuka, galenskap, penningen: alla motiv tycks duga, och människoliv är billiga. Att stoppa den utpressare som var efter den gamle generalen visar sig lätt, svårare är dock att försöka få reda på alla övriga trådar som helt plötsligt dyker upp: en gangsterboss, en försvunnen gammal smugglare, en pornograf och dennes älskare, två vildsinta döttrar, och en iskall mördare.

Det är en grym värld, där Los Angeles ter sig mindre som drömmarnas stad och mer som en vacker yta ovanpå en ondsint, rutten hög av korruption.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte läst någon av Georges Simenons böcker om Maigret, så det var kanske inte helt lämpligt att välja att börja med Maigret på semester: jag misstänker att denna Pariskriminalare normalt inte löser mord på landsorten utan att vara där i officiell kapacitet. Nu har han i vilket fall sökt upp en liten ort vid Atlantkusten, där han äter musslor och dricker för mycket vitt vin, besöker Fru Maigret som lagts in på sjukhem efter att ha opererats för blindtarmen första semesterdagen, och undersöker omständighterna kring en ung flickas plötsliga död, efter att någon av nunnorna som sköter hustrun lagt en mystisk lapp i hans ficka.

Det är en ganska långsam och sävlig historia: Maigret tycks vara närmare i släkt med Martin Beck (inte han på TV4) än Hercule Poirot, och löser fallet snarare genom metodiskt men inspirerat arbete än genom att arbeta med detaljer ingen annan noterar. Det finns också något av samhällskritik från vänsterhåll: en stackars berövad familj får Maigrets medkänsla, medan han fylls av ilska i möten med socialt överordnade.

När allt är över och allt fått sin lösning är Maigret kanske moraliskt en segrare, men vad hjälper det när flera dött?

Read Full Post »

Older Posts »