Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Deckare’ Category

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

Annonser

Read Full Post »

Så, någon tyckte att som jag läst såväl Christie och Sayers, och dessutom i alla fall testat Marsh, så borde jag prova på också den fjärde deckardrottningen, Margery Allingham, och då i More work for the undertaker. Boken är ungefär halvvägs in i serien om hennes deckare Albert Campion, och även om hans privatliv inte är lika viktigt som Peter Wimseys så verkar det i alla fall något mer framträdande än det hos Poirot och Miss Marple; bortsett från en del material i början av boken är det dock inget större problem att följa med.

I likhet med Wimsey verkar Campion också vara en ädling med litterär bildning och en pålitlig betjänt, låt vara en mer högljudd sådan än Bunter. Också i likhet med Wimsey (i alla fall när han är som bäst) är det här inte främst ett intrikat pussel där man skall spräcka ett alibi eller liknade, utan en mer långsamt arbetande detektiv som till slut med en blandning av tur och förnuft klarar upp det hela. Förvisso: det finns ett pussel att lösa, men det är egentligen inte det mer allvarliga brottet.

I en gammal herrgård i en nedgången del av London bor en gammal bekant till Campion som hyr ut rummen, bland annat till barnen till den viktorianske lärde som en gång byggde huset och deras systerdotter. De är märkliga typer: de är alla helt hjälplösa på det sätt som man blir om man är mycket intelligent men aldrig fått lära sig göra något praktiskt, och de har inga pengar efter att en av dem lyckats köpa aktier i snart sagt varje konkursmässigt bolag som tänkas kan.

För ett år sedan dog en av dem, och nyligen ännu en i vad som verkade vara en hjärtattack, men nu har frågetecknen börjat hopa sig, och en gravöppning visar tidigt att det var förgiftning. Över gatan bor också en märklig dödgrävare, svåger till Campions betjänt Lugg: han har uppenbart något fuffens för sig, men sannolikt inte direkt med mordet att göra. Exakt vad är ett pussel som kanske går att lista ut, medan vem som är mördaren som sagt snarare landar i en fråga om motiv och vilja än ren möjlighet: det finns det många som haft.

Det här var rätt trevligt, och även om jag nu inte har ett jättestort sug efter att läsa pusseldeckare så tror jag jag skall vända mig till Allingham om jag får ett.

Read Full Post »

När Raymond Chandler skrev den första boken om Philip Marlowe, The big sleep, var det 1939. Hollywood hade blivit Hollywood, men det var bara ungefär två generationer sedan som området var en del av vilda västern. Det våldet lever kvar under ytan i Marlowes värld: han må betalas av en gammal general som tjänat pengar på olja, men nästan alla övriga personer han stöter på har som bäst tagit en korrespondenskurs i civiliserat beteende: pornografer och utpressare, lurendrejare, mördare, småskurkar och spelhajar, korrupta poliser och bilfixare: förutom Marlowe är det få som har en moralisk standard som ens går att diskutera om den är acceptabel.

Marlowe är nu ingen direkt ängel, och även om han för det mesta rör sig inom lagen och för något som kan ses som rättvisa så är han ändå en person man helst vill undvika (förutom då att man knappast kan hitta någon bättre). Folk dör runtomkring honom, de skjuts eller förgiftas, och sällan är det av skäl som kan kallas rimliga. Svartsjuka, galenskap, penningen: alla motiv tycks duga, och människoliv är billiga. Att stoppa den utpressare som var efter den gamle generalen visar sig lätt, svårare är dock att försöka få reda på alla övriga trådar som helt plötsligt dyker upp: en gangsterboss, en försvunnen gammal smugglare, en pornograf och dennes älskare, två vildsinta döttrar, och en iskall mördare.

Det är en grym värld, där Los Angeles ter sig mindre som drömmarnas stad och mer som en vacker yta ovanpå en ondsint, rutten hög av korruption.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte läst någon av Georges Simenons böcker om Maigret, så det var kanske inte helt lämpligt att välja att börja med Maigret på semester: jag misstänker att denna Pariskriminalare normalt inte löser mord på landsorten utan att vara där i officiell kapacitet. Nu har han i vilket fall sökt upp en liten ort vid Atlantkusten, där han äter musslor och dricker för mycket vitt vin, besöker Fru Maigret som lagts in på sjukhem efter att ha opererats för blindtarmen första semesterdagen, och undersöker omständighterna kring en ung flickas plötsliga död, efter att någon av nunnorna som sköter hustrun lagt en mystisk lapp i hans ficka.

Det är en ganska långsam och sävlig historia: Maigret tycks vara närmare i släkt med Martin Beck (inte han på TV4) än Hercule Poirot, och löser fallet snarare genom metodiskt men inspirerat arbete än genom att arbeta med detaljer ingen annan noterar. Det finns också något av samhällskritik från vänsterhåll: en stackars berövad familj får Maigrets medkänsla, medan han fylls av ilska i möten med socialt överordnade.

När allt är över och allt fått sin lösning är Maigret kanske moraliskt en segrare, men vad hjälper det när flera dött?

Read Full Post »

För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).

Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.

Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb«  och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!

Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.

Read Full Post »

Jag har haft väldigt svårt att plocka upp och fortsätta läsa i Raymond Chandlers The little sister. Inte för att den varit så hemskt oangenäm (även om det överlägsna sätt kvinnor behandlas inte ger några poäng), men för att annat verkat mycket trevligare. I vilket fall: Philip Marlowe söks upp av ung kvinna från småstad, som vill att han skall leta reda på hennes bror för löjligt lite pengar. Han gör det i alla fall, och i stort sett allt verkar gå fel: alla han pratar med verkar få en ishacka i nacken.

Spåren leder till Hollywood, en sjaskig värld där folk med tvivelaktig moral och talang blir stjärnor, sammanlänkad med en gangstervärld där obehagliga typer traskar runt och hotar varandra. Marlowe må framstå som den mest moraliske, men det är inte på grund av några större egna kvaliteter: en viss dödsdrift, en gnutta ridderlighet, och en vilja att ställa sig på den underlägsnes sida. Han kommer med cynismer, beter sig som en rövhatt mot kvinnor, och ljuger för polisen.

Det är ett skitigt, rangligt Los Angeles, där usla hotell, knarkarkvartar och filmstjärnevillor tävlar om utrymmet. Det är en värld där man hugger varandra i ryggen, bildligt och bokstavligt, och det enda som är riktigt som man kan önska är Chandlers prosa. Läsvärt, men kanske inte helt nyttigt för själen.

Read Full Post »

Jag kan inte minnas att jag hört om vare sig Josephine Tey eller hennes A shilling for candles innan jag fick den i min hand; det är möjligt att jag hört hennes namn någon gång, men trots att boken till och med filmatiserats av Hitchcock (enligt Wikipedia inte särskilt troget) så kan jag inte säga att jag är helt förvånad: det hela är en kompetent skriven deckare, med en del intressanta misstänkta och mindre misstänkta, men jämfört med de stora i genren känns det lite ofokuserat.

Visst: detta är inte en klassisk pusseldeckare, utan något som närmat sig den moderna polisromanen betydligt. Vår hjälte, inspektör Grant, är inget stort geni, utan snarare en gedigen, kompetent undersökningsledare, dock inte utrustad med något besvärligare familjeliv eller alkoholproblem. Mordoffret är Christine Clay, en ung firad skådespelerska, som sökt sig ut på landsbygden för att slippa från världen, men som en morgon hittas drunknad på stranden.

Misstänkta är främst hennes man, en kollega, hennes avskydde bror (vars legat i hennes testamente är titelns skilling för ljus), samt en ung man som hon tydligen låtit bo i hennes stuga några dagar och som rört sig mystiskt under morddagen. Mycket energi ägnas åt en rockknapp som hittat i Clays hår, och den rock den eventuellt kommit från; ett något tunt bevis att använda mot någon.

Slutet kommer hastigt på en: även om mördaren visar sig ha ett någorlunda logiskt motiv, och det finns ledtrådar fint utspridda genom, känns det ändå något snabbt: från att fortfarande ha allvarliga misstankar i ett par tre riktningar så avslöjas många mystifikationer på något tiotal sidor. Välskrivet, men ingen ny favorit.

Read Full Post »

Older Posts »