Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Persuasion’

En märklig detalj i Persuasion är att berättaren vid endast ett fåtal tillfällen ironiserar över huvudpersonen: där Emma var en triumf i att hålla dem separerade men ändå få läsaren att följa huvudpersonens tankar, låter Persuasion läsaren aldrig tvivla på Anne Elliots insikt, och nöjer sig med att milt kommentera hennes förtvivlan eller lycka på sätt som lätt kan gå en förbi. Det är också roligt att ha läst Emma precis innan, för man känner lätt igen henne i Mrs Russel – mindre fantasifull, men änddock lätt bländad av det yttre och en förmåga att med välmenta råd till slut orsaka smärta.

Något annat som slår en är att detta är den enda av Austens böcker som är tydligt förankrad i tiden: att Stolthet och fördom och Mansfield Park är satta under napoleonkrigen framgår visserligen av milisen respektive flottans aktivitet, men Persuasion fastslår exakt år och månader: boken utspelar sig under den korta freden innan de hundra dagarna, och dess slutliga lycka kommer skuggas av Napoleons återkomst.

Slutligen: trots hennes rykte är detta Austen kommit att skriva vad som uttryckligen och konsekvent är en romans: visst är slutet i alla hennes böcker giftermål, men vägen dit är aldrig ensamt fokus på detta sätt. Trevligt.

Read Full Post »

Tidigare, innan det uppsluppna utkastet till Sanditon riktigt uppmärksammats, sågs Jane Austens Persuasion som ett slags avsked till litteraturen av en dödsmärkt författare. Detta med viss rätt: den är inte lika uppsluppen som tidigare verk, satiren är något mörkare, och tematiken med den förlorade kärleken som återvänder kan knappast kallad ämnad för en speciellt uppsluppen stämning.

Huvudperson är Anne Elliot, dotter till den självupptagne, fåfänge baroneten Walter Elliot, och den ende i hennes familj med vett i kroppen. Hon är något unikt bland Austens hjältinnor i det att hon har en historia: när boken börjar är hon 28 år gammal, moderslös och med en kvävd kärleksaffär bakom sig, en romans med den unge flottofficeren Frederick Wentworth som ogillades av både hennes familj och hennes äldre vän Lady Russell och som därför slogs upp. Som 28-årig ungmö, och med en äldre, vackrare, men ohyggligt självupptagen och ogin äldre syster som är deras faders favorit finns inte mycket att hoppas på, mer än möjligen en kontakt genom den yngre systern Mary som lyckats få tag på en hygglig karl trots att hon själv är hypokondrisk och självcentrerad, om dock inte lika »osysterlig« som den äldre Elizabeth.

När boken börjar har sir Walter insett att han levt över sina tillgångar, och han bestämmer sig för att hyra ut stamsätet och flytta till Bath. Hyresgästen visar sig vara kapten Wentworths bror, och som Anne för tillfället bor hos Mary för att hjälpa henne kan inte de två före detta älskande undgå att mötas.

Som sagt är satiren mer argsint än tidigare: Annes familj framställs som små monster allesammans, utan den åtminstone delvis försonande humor som Austen tecknat andra oduglingar med. Dessutom kontrasteras klart den självupptagna, högfärdiga lågadeln – främst Annes familj och släkt samt Lady Russel– mot den kamratskap och vänlighet som övriga familjer visar upp: förutom den besuttna men obetitlade familj Mary gift in sig i de flottans män som Wentworth omger sig med. Här går dessutom hjältinnans rivaler i stort sett fria från uttryckligt klander: de är förvisso inte lika sofistikerade eller inkännande som Anne, men de är heller inga dåliga eller ovänliga personer och utrustas båda innan berättelsen är över med passande giften.

Bokens stora svaghet, förutom att upplösningen startar tidigare än vad som är nödvändigt och önskvärt, är väl snarast att de båda älskande förblir en aning konturlösa: de beskrivs som allmänt förträffliga och stadiga men verkar utöver detta inte ha speciellt mycket personlighet. Detta innebär inte något större hinder för njutning – Austens prosa är i sig nog för att få mig att brista ut i spontan högläsning –, men bidrar till att jag inte är riktigt lika nöjd med denna som andra av Austens böcker.

Read Full Post »