Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dorothy Sayers’

I På tal om Sherlock Holmes har fem essäer om den store detektiven, samtliga signerade Dorothy L. Sayers, samlats. Dessa är skriven i god sherlockiansk tradition, och reder ut vad som möjligen kan ha fått den gode Watsons hustru att kalla sin make »James« (i »The man with the twisted lip«), när han alltid annars går under namnet »John«, huruvida sagda hustru kanske egentligen var så många som tre (Sayers sträcker sig motvilligt till två, men icke längre), när och var Holmes låg vid sin studietid, hur man skall göra vettighet av datumen i »The red-headed league«, samt slutligen en avhandling om hur Aristoteles skulle sett på detektivromanen.

(För den oinvigde: Sherlockianer tar Conan Doyles berättelser på högsta allvar. Eller rättare sagt, de tar doktor Watsons berättelser på högsta allvar, och ser väl Conan Doyle på sin höjd som någon sorts bulvan som utgett Watsons helt autentiska anteckningar. Mycken möda läggs på att försöka få ordning i datum och kronologier, då doktorn tycks ha varit något förvirrad, och med en särdeles oläslig handstil, även för en läkare).

För att ta ett exempel: om Holmes studietid berättar denne i två olika berättelser, »The Gloria Scott« och »The Musgrave ritual«. Inte mycket sägs där explicit, och vad som sägs tycks inte trivialt att fås att passa samman, men genom att bara göra ett litet antagande om ett sättningsfel lyckas Sayers troliggöra att detektiven legat vid Cambridge, ca 1871-1874, vid ett mindre college, och att han till en början bodde inackorderad ute på staden, inte på själva universitetet. Rimligen kan han antas ha studerat kemi samt komparativ anatomi och fysiologi och ha levt på stipendier.

På liknande sätt tillgår det i de övriga essäerna, men även om Sherlock naturligtvis skulle uppskatta metoden att avslöja slutsatsen men inte stegen på vägen så lär detta vara tröttande för de som råkar ut för det, speciellt som det inte är den egna slutledningsförmågan som bär ansvaret. Den intresserade läsaren rekommenderas därför att själv ta del av Sayers försök.

Annonser

Read Full Post »

Jag är idag något osäker på varför jag inte läste Lord Peter views the body där den hör hemma i utgivningsordning – efter Naturlig död: det hade troligen varit bättre, eftersom man här t.ex. möter Death Bredon och vikomt St George för första gången.

Det är inte så många vanliga mordfall i boken– de är lika många (fyra stycken) som de som istället bygger på att klara ut underliga testamenten, och fyra stycken är snarare stöldhistorier. En påfallande andel av dem bygger tyvärr på att man inte skall känna igen Lord Peter (i ett görs ett försök att identifiera honom genom att testa hans förmåga att känna igen viner), vilket möjligen skulle fungerat i annan publiceringsform eller en bok där hans fall är blandade med andras, men nåväl. Annat är trevligare, som när den tioårige vikomten får vara med och ta fast en tjuv som varit ute efter den i sig tämligen oremarkabla bok han nyligen köpt, eller den märkliga spökhistoria Lord Peter får börja nysta i och där upplösningen återigen bygger på hans bibliofili. Ett mysterium bygger på ett korsord, som läsarna får chans att själva lösa. Annat är mest barockt, som de inälvor som en doktor får i arv av sin onkel.

Det är sällan några rena historier där man som läsare får känna sig riktigt nöjd över att kunna lista ut vad som pågår: i en del fall är det för uppenbart, i andra avslöjas viktig information lite för sent för att det hela skall fungera. Överlag är det dock roande, speciellt som man får träffa flera av personerna runt Wimsey igen (tyvärr dock inte Änkehertiginnan).

Read Full Post »

Omslaget på Dorothy Sayers In the teeth of the evidence säger att det är en samling »med Lord Peter Wimsey«. Detta är naturligtvis helt sant. Det är också sant att det är en samling med Montague Egg, om någon nu skulle vara mer förtjust i denne resande i dryckesvaror. Ännu mer sant är dock att det är en samling med mordgåtor som inte har något med dessa herrar alls att göra: av sjutton berättelser handlar två om lord Peter, fem om herr Egg, och resterande tio har ingenting med någon av dem att göra.

Det gör dock kanske inte så mycket. Lord Peter har visserligen personlighet, men den kommer ändå inte riktigt till sin rätt på femton-tjugo sidor. Eggs ständiga citerande av verser för den lyckade försäljaren är mer anpassat till formatet, men han är ändå en tämligen likgiltig figur, även om det är intressant på vilka sätt en kringresande försäljare kan blandas in i olika affärer. Resterande historier om olika mordfall (vilka inte alltid visar sig vara mord) är av varierande men intressant slag: en man som misstänker sin nyanställda kock för att vara en omskriven giftmörderska, en lägenhet där mjölken inte tas in på morgonen och mjölkmannen börjar oroa sig, en hårfrisör som lyckas stoppa en mördare på rymmen som kommit till honom för att ändra sitt yttre. Bra saker för det mesta, även om de två sista novellerna inte är vad jags kulle velat avsluta med: en utflykt i den typen av sammansvärjningar som till slut inte tillfredsställer någon, och en övning i mystik som visserligen har en massa katter i sig men annars inte heller känns som något man läser Sayers för.

För att återvända till Lord Peters fall är i alla fall det första, med en tandläkare som tycks ha begått självmord rätt originellt, och det andra, med en död kropp i en matsal och alibin att spräcka alls inte dåligt. Montague Eggs fall bygger i något fall på den sorts specialkunskap som normalt skulle ses som fusk, men som inte gör så mycket i så korta historier. Ett av fallen är också mycket bra, i alla fall för bokälskaren (jag skrev en gång i högstadiet en historia som byggde på något liknande, även om jag nu kan se att min idé var betydligt vekare). Överlag är det en ganska bra samling, men bara om man är beredd på att läsa om andra än Lord Peter.

Read Full Post »

Dorothy Sayers är troligen tämligen ensam bland bättre författare att författa sina egna apokryfer: normalt måste man söka på internet eller i hektograferade tidskrifter för att hitta berättelser som utspelas efter att de älskande fått varandra. I Busman’s honeymoon (slappt, Dorothy, att använda samma ordstäv igen!) är Lord Peter Wimsey och Harriet nygifta och har köpt ett tudorhus som de planerar att hålla smekmånad i när liket efter den föregående ägaren upptäcks i källaren.

Eftersom de nyligen flyttat in och börjat städa innan upptäckten har många ledtrådar försvunnit, och misstänkta finns det flera: ägarens systerdotter miss Twitterton, trodde att hon skulle få ett gott arv, polismannen Sellon, hade utpressats, unge Crutchley, hade lurats på pengar, och hushållerskan mrs Ruddle och pastorn Goodacre, fanns i närheten.

Boken är baserad på en pjäs, och det märks på sitt sätt: handlingen är i huvudsak koncentrerad till ett hus, och lösningen bygger i hög grad på fysisk rekonstruktion och små förbisedda detaljer. I huvudsak har den byggts ut med familjeliv – den inleds med diverse brev angående Peter och Harriets bröllop, samt utdrag ur Änkehertiginnans dagbok (denna Dowager Duchess är kanske den bästa skapelsen av de alla): nästan fjärdedelen av boken har gått innan liket upptäcks.

Att det är en smekmånadsbok innebär dock inte att allt är rosor och liljor, bortsett från att detektivarbete i sig inte är vad man drömmer om att göra med sin nyblivna äkta hälft: Peters samvete plågar honom svårare än någonsin efter att brottslingen hittats, och det lyckliga slutet här består snarare i att Harriet hjälper honom med det än någon sagotillvaro på Duke’s Denver.

Read Full Post »

Skall man verkligen kalla Dorothy Sayers Gaudy night för en deckare? Förvisso finns det ett mysterium att lösa (denna gång för Harriet Vane istället för Lord Peter Wimsey), men är det verkligen det man läser den för? Är det inte för skildringen av Oxford, där mysteriet utspelar sig (närmare bestämt på det fiktiva Shrewsbury College, där Vane studerat) och för att se Harriet och Peter slutligen släppa garden för varandra?

Det hela börjar med att Harriet för första gången återvänder för titelns kamratfest, då en gammal väninna bjudit in henne. Förutom gamla medstudenter och hur de ändrats av tiden, samt gamla lärare och hur de inte gjort det, får hon med sig en ovälkommen påminnelse om hennes förflutna: en lapp med utklippta tidningsbokstäver som kallar henne mördare. Inget att göra: hon återvänder hem och lägger undan lappen och besvikelsen över hur de flesta av hennes vänner ändrats (vanligen av äktenskap). Men så ringer dekanus och ber om hennes hjälp, då fler personer har fått hotbrev, och någon har klottrat obsceniteter på väggar. Publicitet skulle kunna förstöra skolans rykte – det är fortfarande kontroversiellt med kvinnliga studenter. Kan Harriet komma och hjälpa till?

Det står snart klart att det är någon av lärarna, en tjänare eller en av de få studenter som låg kvar vid universitet när kamratfesten hölls – och de två senare grupperna blir alltmer otroliga. Fler incidenter kan bara med nöd och näppe undvikas. Vem kan vara ute efter att skada skolan, och varför?

Och vad skall Harriet göra med Peter? Nu har hon dessutom fått hans brorson halvt på halsen, lika aristokratisk men inte fullt lika taktfull, samt en massa exempel och varnande fingrar från omgivningen. Kan hon verkligen gifta sig och behålla någon form av frihet? Kanske skall hon ge upp författarkarriären och försöka återvända till akademin?

Nå, till slut ordnar det mesta sig, utan några allvarligare konsekvenser. Mysteriet är kanske inte mycket att hurra över (även om det är fullgott), men miljöskildringen och personerna är det. En mycket trevlig bok.

Read Full Post »

Det är möjligt (i mitt huvud åtminstone) att Dorothy Sayers skrev The nine taylors mest som ett sätt att vara en värre än Agatha Christie, med tanke på att lösningen visar sig innehålla element av två av dennas mer kända böcker. Fast troligt är det knappast: det är betydligt troligare att det mesta av inspirationen kommit från inläsning på växelringning (en sant engelsk sysselsättning, där en grupp klockor rings enligt bestämda mönster, som knappast är njutbar eller ens begriplig för den som inte är grundligt insatt i en stor mängd invecklade regler och som knappast praktiseras på andra paltser i världen).

Lord Peter Whimsey finner sig i vilket fall fast i en liten by i fenlandet i Östangeln, där man tänker genomföra en riktig långringning, men finner sig en man kort. Som den renässansman och allmänt hjälpsamme typ han är rycker han in efter påtryckningar av den vänlige men lite virrige pastorn. Några månader senare hittar man en grupp i en nygrävd grav som öppnas för att även maken skall begravas– vilket i sig inte vore konstigt, om det bara vore rätt kropp, den inte låg bara två fot under ytan, den inte saknade händer och ansiktet inte vore förstört. Whimsey kallas in, och därpå följer ett knepigt mysterium, med ett smaragdhalsband som stals för femton år sedan, ett chiffer, fransmän med minnesförlust, legala teknikaliteter och 200 pund uttagna och sedan insatta på banken igen. Whimsey får tillfälle att undra om han inte gör mer skada en nytta, Bunter får visa sig ovärderlig samt få ett ilsket utbrott, inspektör Parker får hjälpa till, och till slut löses det hela under en översvämning. Och hela tiden växelringning.

Det var andra gången jag läste (första på engelska), och även om jag mindes lösningen (som är minst sagt speciell) och lösningen på ett av de viktigare problemen så var det mesta av det övriga glömt. Detta var i vilket fall nog för att kunna uppskatta det hela, speciellt som jag hade fått en sak helt om bakfoten (troligen från någon helt annan bok). Bra var det fortfarande.

Read Full Post »

Dorothy Sayers står inte främmande inför ironi, men frågan är om den största, svartaste ironin i Murder must advertise är avsiktlig: att trots att Lord Peter onekligen ser till att mördaren möter sitt öde, så kommer troligen hans eget agerande i längden att leda till betydligt  fler dödsfall.

Titeln syftar på den miljö Wimsey måste infiltrera: en reklambyrå, där en medarbetare nyligen dött genom att trilla ned för en trappa – eller? Som Death Bredon tar Peter över hans anställning, och lär sig snart det tämligen cyniska hantverket genom att börja med margarin, och fortsätta till dess han kläcker en enorm kampanj för cigaretter.

Dessutom har han som sagt ett mord att lösa, en knarkliga att spränga, och två identiteter att upprätthålla. När dessutom hans familj nu får ta lite mer plats (syster Mary har blivit mor) så blir det en väldigt bra bok, trots att en av idéerna som Peter listar ut kom rann fram i i alla fall den här läsarens sinne långt tidigare, men det kan i och för sig bero på viss meta-läsning. Bra är det i alla fall, så nära perfektion som Sayers har kommit så här långt.

Read Full Post »

Older Posts »