Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Med en titel som Gods, mongrels and demons och en baksidestext som nämner »oddballs, tinks, heidbangers, saints, keelies, nutters, philosophers and freaks« är det inte underligt att Angus Calders bok lurade mig: här väntade jag mig biografier i den lättare skolan, med dårfinkar, halvgalningar, excentriker och diverse lustiga existenser som ämne, lättsamt hanterat och utan större ambitioner. Och visst, det där med halvgalningar och excentriker stämde, men i boken ryms också kommunister, helgon, gudomar, cricketspelare, flygpionjärer och akademiker: förvisso kanske inte direkt några av samhällets stöttepelare (ett par sådana finns dock också med), men i alla fall människor som inte alltid är så jämrans lustiga.

Det är inte Calder heller: han kan väl ibland få till något, men för det mesta är hans prosa bara torr; hans prosa känns främst igen på en förkärlek för ellipsligaturer som får en att undra om han menar nått med dem eller bara bestämt sig för att kasta in dem på måfå i texten. Lägg därtill att ett par av »biografierna«, speciellt de om övernaturliga storheter, mest verkar vara där för att ge honom chansen att kasta lite (rätt välförtjänt, skall erkännas) dynga på figurer han ogillar och att andra mest är en ursäkt för att skildra något större förlopp eller ett fenomen (i ett par artiklar sägs inte mycket mer om det förmenta subjektet än vad som hade räckt till ett »svar« i Jeopardy!), och resultatet blir en långt mindre intressant bok än vad man vid första anblicken kan tro.

Calder har förvisso lyckats skriva artiklar om en imponerande bred skara (icke)existenser, och vissa av dem är nog för att man skall vilja veta mer, men hans svagheter som författare gör att man ibland är mest uttråkad. Synd på en så trevlig idé.

Read Full Post »

Jan och Maria Berglin fortsätter att leverera i Berglins tolva: samma gamla absurda gråsverige, ett land där folk blir allt dummare, allt mer själviska, allt mer exhibitionistiska. Oavsett om det gäller Svenska Akademien, altanbyggande, jobbflyktande, personnamn eller miljonvinster på Lotto är det intressant, oväntat och vansinnigt roligt, även om man någon gång sätter skrattet i halsen när man inser att det är en själv som avporträtteras under namnet Bladdermyr.

Liksom i förra delen hittar man både helt fantastiska fyrrutingar och enkelstrippar, och liksom förra gången är det de förra som är bäst: paret Berglins humor är bäst när den får koppla samman oväntade ämnen. Berglins tolva är fantastiskt rolig, och försvarar väl sin plats i varje någorlunda samtidsintresserad persons bokhylla.

Read Full Post »

Elizabeth Costello, huvudfigur i  J. M. Coetzees roman med samma namn, är en uppburen författare som nått den ålder då hon mest får skörda vad hon tidigare sått: istället för att skriva nya böcker får hon ta emot priser, delta i debatter, och hålla föredrag på kryssningsfartyg. Boken är alltså inte så mycket en roman som en serie noveller där Coetzee får använda Costello som en probersten för att undersöka saker som realism, den afrikanska romanen, om humanismens förälskelse i den klassiska antiken gjort att den berövat sig själv kristendomens livgivande vatten eller om en författares sysslande med det onda släpper ondskan lös eller bara påvisar dess existens.

Intressanta saker för all del, men hela apparaten med Elizabeth känns för det mesta rätt överflödig; Coetzee inser förvisso detta själv, och påpekar i stycket om realism att när en realist vill diskutera idéer måste han låta sina romanfigurer framföra dem. Visst är det bra med sjukdomsinsikt, men den räcker i sig inte för att förbättra hälsotillståndet; de två inledande novellerna skulle ha mått bättre av att använda fler angreppsvinklar än bara den att en person får hålla ett tal som omgivningen sedan kan reagera mot. »Problemet ondska«, om ondskans förförande makt, och »Utanför porten«, där Elizabeth tvingas redogöra för vad hon tror på, fungerar då bättre, trots att man nästan bara hör Elizabeths röst, kanske för att själva utformandet av åsikterna får mer utrymme än själva åsikterna och deras försvar. Den femte novellen, »Eros«, har inget anförande alls, och skulle nästan lika gärna kunnat stå som en fristående essä, en form som också kanske passat åtminstone styckena om realism och den afrikanska romanen bättre.

Elizabeth Costello är inte ointressant läsning, men det beror främst på idéinnehållet – i synnerhet debatten mellan humanism och kristendom – inte dess styrka som fiktion: friheten och gestaltningsmöjligheterna som novellformen ger utnyttjas egentligen bara fullt ut i den avslutande delen, och då med god effekt, vilket bara understryker problemen i de tidigare berättelserna.

Read Full Post »

Carl von Linnés Gotländska resa är egentligen densamma som den öländska: båda företogs samma sommar, och han tog sig till Gotland från Öland och återvände hem samma väg; dessutom passade han på att i även Småland göra observationer, dock av något annorlunda slag än de han gjorde på öarna.  I vilket fall skiljer sig stilen ganska ordentligt: det är något färre utläggningar om blomster och tygfärgning, och något mer om ruiner, kyrkor och naturformationer, vilket i alla fall denne läsare är tacksam för.

Samtidigt är dock stilen något jämnare; även om huvuddelen av texten är trevligare är höjdpunkterna färre – när han får se en gravsten som ger vid sken att kopparhuggaren Berren Classon skall ha varit över 300 år vid sin död och han kommenterar att »stehuggaren lärer säkert räknat år som kopparmynt«, hans kommentar att tiden är en större förvandlingskonstnär än Ovidius då den kan förvandla klosterbyggnad till ladugård, samt hans skildring av överfarten till Öland med dess korta andfått uppskrämda satser visar han att den stilistiska förmågan inte gått förlorad vid överresan, men utöver det är det rätt tunnsått med guldkorn, även om det naturligtvis är trevligt med hans funderingar om att (åter) göra Torsburgen och Hoburgen till försvarsinrättningar.

Annars är det inte förrän färden genom Småland som han verkligen börjar skina: den lätt bitska skepticismen återkommer när han istället för kalkugnar och sälfångtsredskap (när slutade man förresten att stava säl med j eller k?) vänder blicken mot folklig vidskepelse, och när han vid Göta hovrätts samlingar kommenterar »häxeriinstrumenter« är han både rolig och sorglig: »de rätta trollinstrumenter« är inte horn att frambesvärja djävlar med eller mjölkkäppar för tjuvmjölkning, utan »knivar, hamrar, påkar och järnkulor«.

Den gotländska resan är därför på det hela taget en av de mer lyckade av Linnés skildringar, även om en stor del av förtjänsten därtill paradoxalt nog kommer av resan hem.

Read Full Post »

I inledningen till Erik Axel Karlfeldts Samlade dikter ojar sig redaktören över hur svår den före dette ständige sekreteraren betraktas som. Obegripligt varför. Visst, hans språkbruk är ofta lätt arkaiskt, och han alluderar ibland på bibelberättelser eller liknande, men det krävs inte mycket till notapparat för att avlägsna sådana hinder för de undrande. Utöver detta är han dock annars en föredömligt klar poet, som inte laborerar alltför mycket med långa liknelser eller dunkla ämnesval. Även om han lyckas ladda sina dikter med en stark men aldrig övertydlig symbolism så är denna inte hller speciellt svår att ta till sig.

Karlfeldt började sin bana med att besjunga den unga kärleken, hur unga män uppvaktar unga mör i ett idylliskt Dalarna, påtagligt befriat från all olust. I hela diktningen syns inte mycket av kärlekens avigsidor: ingen svartsjuka, inte mycket hjärtesorg, kanske någon gång olycka efter att man i kärlekens berusning förhastat sig. Det enda egentligen återkommande negativa temat är ålderns melankoliska impotens, och inte ens den förefaller som en alltför allvarlig åkomma.

Skall man jämföra med andra ligger såväl Fröding nära till hands; det säkra handlaget (jag tror det var knappt någon av Karlfeldts dikter som fick mig att snubbla på versen), lärdomen och den starka kopplingen till hembygden förenar, även om Karlfeldt är den avgjort mer romantiske och definitivt den mer okomplicerat levnadsglade av de två,  även om hans dikter med tiden blir mer färgade av religion och längtan tillbaka till ungdomens okomplicerade lantliv, där Fridolin dansade och talade med bönder på bönders vis.

Som ett exempel på en mer ungdomlig dikt kan tas ›Intet är som väntanstider‹, ur Fridolins visor:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Bara tre år senare börjar dock livet gå mer i höst, och istället skaldar han svenskans kanske mest citerade rader om höstens skönhet:

Nu är den stolta vår utsprungen
som de svage kalla höst.

I den tidiga diktningen dominerar våren, i den sena hösten. Sommar och vinter ser man mer sällan till, men desto mer av månar och blommor – Karlfeldt är en veritabel botaniker, som radar upp en förtjusande räcka blomster i sina verser. Förutom kärleken och naturen är religionen som sagt ett av huvudtemana, från dess introduktion i form av lätt roade men ändå respektfulla omvandlingar av kyrkomålningar till vers till några verk i den sista samlingens med nästan psalmartat tonfall.

Glöm alltså allt eventuellt prat om att Karlfeldt skulle vara otillgänglig: han kräver förvisso ett visst mått av kommentarer (vilka min utgåva ger ett överflöd av, så man nästan undrar om redaktören underskattat läsarna), men annars är han en mycket tillgänglig och trevlig poet.

Read Full Post »

Var skall jag sortera in Ulf Danielssons Den bästa av världar? Skall jag utifrån dess beskrivningar av modern fysik (den gamla vanliga populärvetenskapliga uppsättningen: en del partikelfysik, lite kvant, lite relativitetsteori) ställa den bland andra naturvetenskapliga böcker, skall jag ta fasta på dess försök att förstå människans roll och dess framtid och ställa den i filosofihyllan , eller skall jag kanske ta dess angrepp på organiserad religion och ställa den bland debattböckerna? En knepig fråga, men inte lika knepig som den som gjort att boken skrivits: vad är människans roll i universum? Är allt bara slump? (»ja, såvitt vi kan förstå«, svarar Danielsson.) Hur kan vi veta något över huvudtaget?

Fast det blev nog lite för enkelt: ämnet för boken verkar lite diffusare än så, och Danielsson förklarar som sagt både modern fysik och ger sig på att attackera kreationister, tala om livets skörhet och vart det kommer ta vägen. Somligt av detta klara han bra, annat blir småfånigt (som när han gissar att människans framtid antingen kommer gestalta sig som borgerna i Star Trek, som i The Matrix eller som i – Sagan om ringen), och även om han i bokens sista kapitel säger sig stå för en syn på religion och andlighet som jag kan skriva under på – diskutera gärna moralfrågor, men förvänta er inte att det att ni påstår er ha en viss gud på er sida kommer ses som ett stöd, och håll er för allt i världen från att klampa in på vetenskapens område – så har denna tidigare genererat både rätt tillåtande stycken och vad som sett ut som direktattacker på religionen, en splittring som inte ger pluspoäng.

Fysiken i sig är för det mesta redigt beskriven, även om jag starkt ifrågasätter att han påstår att Stora smällen var det som skedde precis efter det att universums inflationsfas avstannat (Danielsson är dock den som arbetar med området, så hans auktoritet är klart överlägsen min). Annars är det som vanligt i att populärvetenskapliga böcker lite tråkigt att fysik nästan enbart framstår som högenergifysik, trots att denna är ett ganska begränsat forskningsområde (om också ett av de mest filosofiskt intressanta: upptäckten av jättemagnetoresistans må ha varit viktig nog att ge nobelpris, men den har knappast fått någon att ifrågasätta sin roll i skapelsen).

På det hela taget är Den bästa av världar en intressant och välskriven bok som lyckas röra sig över stora områden, dock kanske utan att riktigt lyckas knyta ihop dem till en tydlig helhet (För tillfället har den placerats i hyllan för essäsamlingar, men det kan komma att ändras). Rekommenderas den intresserade av fysik och filosofi.

Read Full Post »

Jag vet inte riktigt vad det är med essäsamlingar om fåglar som gör att jag  inte kan stå dem emot: jag har egentligen inget speciellt intresse för fjäderbeklädda flygfän, men ändå har jag långt fler böcker om fåglar än om, säg, reptiler eller skalbaggar. Senast i raden är Lennart Nilssons Kråkan som var en mes, som handlar om hur man försökt indela just fåglar i olika arter: om vilka artbegrepp som finns, hur olika arter uppstått, hur man upptäcker dem, hur de kan försvinna, och annat i den stilen.

Intressanta saker, alltså, och inte minskas nöjet av Peter Elfmans fina illustrationer. Det gör det dock kanske i någon grad av Nilssons något bristande tilltro till läsarnas minne, som får honom att upprepa kortdefinitioner, trots att boken till och med har en ordlista för de som nu kan ha glömt vad »allopatriska« betyder (›med icke överlappande utbredningar‹). Annars är väl den största plumpen det lite fega intryck som kapitlet om striderna om artbegreppet ger: när han har redogjort för ungefär vad de två huvuddrabanterna, »det biologiska« och det kladistiska står för (en art utgörs av fåglar som kan (få för sig att) para sig med varandra och få fertil avkomma, respektive fåglar med gemensamma anfäder) och dragit ett par vändor av debatten så avslutar han inte med egna åsikter utan genom att citera en Per Alström.

Annars är det en trevlig bok, som inte minst belyser hur extremt simplifierat det är att tänka på evolutionen som någon slags förgreningsprocess: artbildning är något som sker successivt, och den kan avbrytas om två  populationer som separerats på något sätt tvingas återförenas. Att tillhöra samma art behöver inte heller vara transitivt: om fågel A och fågel B tillhör samma art, samt fågel B och fågel C, så behöver det inte innebära att fågel A och fågel C skulle tillhöra densamma, i alla fall enligt det biologiska artbegreppet; det finns exempel på populationer som spritt ut sig och under spridningen successivt ändrar beteende, och att fåglar från spektrets utkanter troligen inte skulle känna igen varandra.

Kråkan som var en mes är en trevlig bok för den som är intresserad av fåglar, artbegreppet eller evolution. Den kanske inte är den främsta av läsupplevelser, men dess sakinnehåll är mycket tänkvärt.

Read Full Post »

Older Posts »