Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2017

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Read Full Post »

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »