Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Mot slutet av Gamla testamentet ligger en hop kortare böcker: Joel, Amos, Obadja och Mika är den sedvanliga typen av domedagsprofetior, även om de två första når vissa poetiska höjder. Joel berättar om de plågor som skall drabba Israel: deras grödor skall först drabbas av gräsgnagare, därefter gräshoppor, därefter gräsbitare, därefter gräsfrätare. Exakt vad som menas är lätt dunkelt, men poetiskt fungerar det, liksom Amos domar över de folk som lever i och kring Palestina, och hans liknelse av profeterna vid lejonens rop i kulan: man vet att man är illa ute när man hör dem.

Jona är naturligtvis berättelsen om mannen som åts upp av en fisk (intet ord om någon val här), efter att han försökt fly Herrens befallning på en båt som hamnade i storm. Mindre känt är väl att han efter att ha frälsts väl begav sig på sitt uppdrag – att predika i Nineveh –, eller hur han efter att ha lyckats omvända staden börjar sura när Herren bestämmer sig för att skona den istället för att tömma sin vredes skålar över den, varvid Herren får berätta att han minsann har ihjäl vad han vill. Märkligt.

Annonser

Read Full Post »

Den latinska litteraturens främste biograf är utan tvekan Suetonius, vars Kejsarbiografier (översatta av Ingemar Lagerström) tillsammans med den samtide Plutarkos Parallella liv  utgör de bästa samlingarna levnadsteckningar från antiken. Suetonius skriver om de tolv första självhärskarna, från Julius Cæsar till Dominitianus; det är hos honom man kan läsa om Caligulas önskan att göra en kapplöpningshäst till senator, hur Augustus efter slaget vid Teutoburgerskogen gick runt i sitt palats, slog huvudet i väggarna och bad Quinctilius Varus att ge honom hans legioner tillbaka, eller hur Nero efter att ha tänt eld på den eviga staden stod och tittade på sjungandes (fiolen var ännu inte uppfunnen).

Förutom sådan detaljer finns det även mycket annat: Suetonius är förvisso intresserad av sängkammarskvaller, men han är metodisk och grundlig, och man får läsa om kejsarnas familjer och uppväxt, om deras väg till makten, om deras karaktär och svagheter, om omen före deras död, om denna i sig själv, och deras utseende. Mycket bra för historiker: det finns inte så mycket för den som vill skriva om det romerska imperiets historia (förutom vid våldsamma maktskiften; här täcks bland annat fyrkejsaråret), men det finns en hel del intressanta detaljer som nämns i förbigående.

Intressantast är dock detaljerna, som att Caligula lekte Farbror Joakim och simmade i pengar, eller de perversioner Tiberius roade sig med, eller hur Domitianus roade sig med att fånga flugor och spetsa dem. Min favorit är dock när det meddelas att Augustus inte avstavar orden, »utan skriver dem i högra kanten och gör en släng omkring dem med högra pennan«. Det hade varit något att slänga i skallen på klagande lärare, det!

Kejsarbiografierna är väl inte alltid den mest rafflande läsning, men de är ofta spännande nog (Neros död är ett speciellt bra parti), och de är väl värda att stifta bekantskap med, i alla fall för den som är intresserad av kejsartiden i allmänhet.

Read Full Post »

Att Jack Aubrey inte tycker om kvinnfolk ombord på sina skepp är väl känt – och med tanke på vad sådana medöfrt tidigare är det väl förståeligt. Händelserna i Clarissa Oakes är än mer vatten på hans kvarn: den unga straffången som en av Aubreys kadetter räddat från straffkolonin i Sydney och som fått ge namn åt boken visar sig snart sig själv oförhappandes inducera spänningar bland männen ombord, varandes den enda vuxna kvinnan på många långa mils avstånd.

Det är fantastiskt hur mycket som kan komma ur denna enkla premiss: det seglas förvisso runt en hel del i Stilla havet, mellan diverse öar som Stephen längtansfullt ser passera outforskade, men huvuddelen av boken beskriver rent interna skeenden: sjukproblem, de två melanesiska flickor som plockades upp i förra boken, en misslyckad middag som officerarna höll. Inget som borde kunna bli särskilt spännande, men som är nog så läsvärt som sjöstrider och jakter på flyende fransmän.

Clarissa Oakes är överraskande bra, och det är med sorg som högen kvarvarande böcker ses märkbart sjunka.

Read Full Post »

Främsta anledningen till inköpet av Rolf Christersons kompilation Pedagogiska godbitar från Grönköping var att den var billig. Grönköpings Veckoblad anländer då och då till jobbet via chefen, vilket är uppskattat, men tidningen är inte så rolig att jag skulle betala någon stor summa för en samling artiklar med i huvudsak anknytning till stadens skola eller konferenscenter (oavsett hur skälmskt frkn Palmodin, 27, ler).

Nåväl, Grönköping är trots allt ett rätt trevligt ställe: parodin och humorn kan lätt bli sökt eller tröttande, men ibland är återspeglingen av rikspolitiken i den lilla sömniga staden med dess sekelskiftesmaner (förra sekelskiftet, märk väl) via dess underliga veckotidning bitande och rolig: här kämpar man också med allt sämre betygsnivåer bland skolungdomen, men de lösningar som uppfinns går längre i »skoldemokrati« än vad den mest välvilligt utflummade skolpolitiker någonsin skulle våga föreslå.

Det är långt ifrån den roligaste bok jag läst, men för en stunds stillsamt gyckel duger den utmärkt.

Read Full Post »

Daniel är nästan en bra bok i sig själv: man får läsa om hur den unge israeliten tyder drömmar för Nebukadnessar och därmed kommer främst i hans gunst (har vi inte läst det förut?). Sen gör han detsamma för dennes son Belsassar. Och sedan får han ett par apokalyptiska visioner.

Nebukadnessars första dröm är källan till uttrycket om kolosser på lerfötter, hans andra berättar hur kungen skall förkastas av Gud och människor och får leva på dagg och gräs innan han kan återkomma. Detta är trevliga saker: för en gångs skull tycks författarna förstå vad som krävs av en bra historia.

Hosea är en mer traditionell profetbok, men lite rolig i början när Herren befaller honom att ta sig en trolös hustru och ge sina barn mindre trevliga namn, för så har ju Herran det med Israel. Annars är det mest sedvanlig förkastelse som var gammal redan för två böcker sedan.

Read Full Post »

Få icke-religiösa böcker har väl lästs med samma vördnad som Tacitus Germania: här kunde ju senare tiders nordeuropéer läsa att de gamla germanerna var ädla, stolta och friborna män, den sortens karlar man ville att ens förfäder och därmed en själv skulle vara, till skillnad från de vekliga sydlänningarna. Allt dessutom nedtecknat av någon man inte kunde anklaga för chauvinism!

Om Germanias inflytande på historien på det hela taget får sägas ha varit negativt (det är svårt att säga något annat om böcker som varit en viktig byggsten i tysk nationalism), så är dess inflytande på historievetenskapen av idag närmast retande: det är till exempel tydligt att vissa av de stamnamn som förekommer senare skulle återkomma bland några av de mer framträdande folken som slog sig ner bland de skadeskjutna resterna av det västromerska riket (de enda som egentligen saknas är de som skulle inta nuvarande Frankrike: dels frankerna själva, dels burgunderna), och det finns många punkter där beskrivna seder och bruk motsvarar sådana från senare tidevarv.

Men ändå kvarstår faktum: ett av Tacitus syften var att framhålla hur mycket bättre till och med de illaluktande nordliga barbarernas seder var jämfört med den dekadens som utvecklats i det romerska riket. Allt de höll på med där i norr var förvisso inte gott, men i många fall var deras seder någorlunda lika de som de gamla romarna under republikens stortid höll sig med. Och var inte germanerna ett folk som dels alltid undgått att underkuvats, och till och med ett flertal gånger besegrat romerska härar? Säkerligen fanns det ett samband däremellan, för alla som hade förstånd att se det!

Det är en ytlig, men tämligen bred skildring av folket bortom Donau och Rhen: seder, krigföring, klädesdräkter, rättsskipning, samhällsordning, religion, kost, jordbruk: allt skall hinnas med, liksom en förteckning av de olika folkstammarna och vad som utmärker dem; och detta på 90 varken sidor, varv många dessutom halvblanka till följd av den täta kapitelindelningen. Det är en bok som kräver försiktighet, och ingen större läsupplevelse, men likväl av stort och bestående intresse för forskningen. Synd bara att den varit av än större intresse för vissa ideologier.

Read Full Post »

Novellerna i Dorothy Sayers Hangman’s Holiday kan delas upp i tre högar: de i vilka Lord Peter Wimsey är hjälten, de i vilken Montague Egg är hjälten, och de i vilka ingen hjälte finnes.

Lord Peter behöver väl ingen närmare presentation, ej heller hans något excentriska stil, eller hans närmast encyklopediska kunskaper: här får han lösa två brott med hjälp av medicinska sådana (varav ett har lite för många sammanträffanden för att vara riktigt bra), samt två brott begångna när olika högdjur samlats för julfirande. För ovanlighets skull är bara två av dessa brott mord (även om ett av dem är bra nära), men detta gör inte så mycket; i alla fall mycket mindre än det faktum att man får se personer som änkehertiginnan av Denver skymta förbi utan att riktigt ta plats på scen – jag gillar henne, speciellt med hennes engelska, allittererande titulatur –, vilket känns som slöseri. Jag vill ju läsa om Lord Peters familj, också!

Även Montague Egg får klara upp olikartade fall (eller i en novell spräcka ett alibi; huruvida detta innebär att den anklagade verkligen var skyldig framgår inte). Det är förvånande hur mycket en handelsresande i vin och sprit kan stöta på: från mördade kroppar till någon som är beredd att betala märkligt mycket för en råttfångande katt. Herr Eggs kunskaper är inte riktigt lika vidsträckta, men han är en betydligt mer praktisk karl, och alltid redo med ett rimmande motto för hur en försäljare skall uppträda.

I de två sista novellerna möter istället två mer vanliga män som finner sig inblandade i mordfall men utan Wimseys eller Eggs möjligheter att göra något åt det; i synnerhet den första är en obehaglig sak man vet kommer sluta i olycka, men där det är oklart hur och varför. Båda är något avvikande, men inte sämre för det.

Read Full Post »

Older Posts »