Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

David Toscanas Den sista läsaren är en mycket underlig bok. Den handlar om Lucio, bibliotekarie i den lilla mexikanska byn Icamole, och dennes son Remigio, som en dag hittar en död flicka i sin brunn, och eftersom Mexiko inte direkt är rättssäkerhetens stamort på jorden så frågar han först sin far vad han skall göra. Varför är oförklarligt; Lucio skildras som en halvt förryckt person, som läst så mycket att han har svårt att hålla isär bok och verklighet. Han råder också Remigio att gräva ner liket under hans avokadoträd.

Nu är väl Remigio heller inte helt vid sina sunda vätskor (det råder för övrigt allmän brist på sådana: byn har drabbats av svår torka), så han lyder sin far, men verkar också gå och förälska sig i liket. Lucio lyckas istället få polisen att arrestera den gamle Melquisedec, som just nu hankar sig fram på att hämta vatten från den med rikligare nederbörd begåvade grannbyn.

Förutom sammanblandningen av dikt och verklighet så är Lucios inställning till böcker osund i det att han tagit på sig att kontrolläsa alla böcker som skall upp i hans bibliotek, och kasta de som inte finner nåd inför hans ögon i vad han kallar »helvetet«, ett avstängt rum där kackerlackorna fritt kan frossa på de mindervärdiga böckerna. Att göra något sådant skulle väl normalt leda till problem, både med att få tid och med biblioteksnyttjarna, men här undviks detta av två skäl: för det första vill aldrig någon låna böcker (Lucio är således inte bara den siste läsaren, han är den ende), och för det andra kommer det ändå inte några nya. Biblioteket är nämligen nedlagt, just eftersom ingen i byn använde det.

Största behållningen av boken är väl Lucios inställning till och uttalande om litteratur.  Handling skall man inte läsa den för; den som av omslaget förväntar sig något slags deckare eller ens vettigt svar på gåtan med liket kommer bli besviken. Trött blir man dessutom på greppet att undvika sådant som citatmarkörer: detta gör någon gång att man blir undrande över vem som säger något eller vad tusan som pågår, men när man fått ordning på saker och ting upptäcker man att det mest varit ett billigt trick.

En underlig bok, läsbar, men knappast någon favorit.

Annonser

Read Full Post »

Paris under mellankrigstiden var ett Mecka för engelskspråkiga författare: fransmännen tog lättare på det här med osedlighet och hade en liberalare inställning i tryckfrihetsfrågor samtidigt som francen gjorde det billigt att bo i staden. Därför kunde man vid förutom Notre Dame och Eiffeltorn gå på spaning efter författare som Joyce, Hemingway, Fitzgerald eller Pound. Ett av de ställen där man i händelse av sådan spaning hade störst chans att få syn på någon av dem var kring var Sylvia Beachs boklåda Shakespeare and Company. Förutom bokhandel var den mötesplats, bibliotek, postfack, bank och till slut även förlag: visserligen bara för James Joyce, och främst för hans Odysseus, men bara det är mer än nog för att ge den en plats i litteraturhistorien.

Den har dessutom gett namn åt hennes memoarer, vilka, föga förvånande, ägnar mycket utrymme åt just Joyce. Beach tycks haft en väl accepterande inställning till hans beteende, och som läsare undrar man om sättet hon ständigt sätter honom och hans författarskap i främsta rummet är riktigt sunt. Hans oförmåga att handskas med pengar gör att hon får nöja sig om hon får tillbaka de rent monetära utläggen, när hon kanske själv skulle behövt en viss inkomst för att få hela rörelsen att gå runt – till slut måste hon sälja av ett par förstautgåvor av Hemingway för att hålla butiken flytande.

Hemingway är annars den av författarna som får näst mest utrymme: han ser till att Odysseus kan smugglas in i högmoralismens förbuds-USA, han tar med Beach och hennes närmsta väninna Adrienne Monnier – som drev boklåda på andra sidan gatan från Shakespeare and Company – på boxning och cykellopp, och när andra världskriget håller på att ta slut och befrielsen kommer till Paris, vem är det om inte han som leder upprensningen på Beachs gata?

Den lätt roat överseende intsällning till perioden som präglar Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, saknas i Shakespeare and Company. Sylvia Beach tog vad hon sysslade med på yttersta allvar. Det gör inte berättande tråkigt, men det är heller inte lika roande som när Hemingway beskriver Fitzgeralds neuroser eller hur han sitter på cafe och skriver. Beachs bok är inte stor litteratur, men trevlig läsning för den med intresse för mellankrigstidens litteratur och litteratörer.

Read Full Post »

Jag hade nog väntat mig mer. Hemingway är ju trots allt ansedd som mycket skicklig på att berätta korta historier, så då borde väl The Complete short stories of Ernst Hemingway vara en sjujäkla bra bok? Tyvärr tyckte jag inte det: för det mesta var det bra och läsvärt, men andra tillfällen kändes det mest platt och ointressant: enligt isbergsmetoden saknas ofta början, eller slut, eller riktig poäng, eller allt på en gång, och även om det blir riktigt bra när det fungerar blir det ohyggligt dåligt när det inte gör det.

Temana får väl kallas maskulina: antingen sådana otrevligheter som krig (i Italien, Frankrike och Spanien, mot österrikare, tyskar respektive fascister), eller övningar såsom tjurfäktning, jakt eller fiske (de två senare främst i Afrika och Michigan respektive Michigan och Karibien), för det mesta pessimistiskt skildrat: världen är grym, kvinnan är grym, mannen är grym. Däremot finns det inget ynkande: det gäller att bita ihop och fortsätta. Gör man inte det är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Hemingway är ju känd för sin tuktade prosa, men jag måste säga att den kvaliteten var svår att upptäcka: förmodligen för att han är så efterapad att det blivit en normalprosa. Denna kvalitet verkar dock gå bättre fram på svenska, i alla fall av vad jag läst tidigare att döma.

På det hela taget var det väl inte tråkig läsning, men jag blev ändå lite besviken: jag hade som sagt förväntat mig och hoppats på något bättre. Möjligen var det besvikelsen över ett par av de första berättelserna kombinerat med trötthet som drog ned intrycket mer än rimligt: många av de senare berättelserna tyckte jag bättre om, när jag vant mig av med att vänta mig att det skulle finnas någon slags tanke bakom att upptäcka. Möjligen är väl hela poängen att livet inte har någon sådan: att det är grymt och sedan dör man.

Read Full Post »

En gång i tiden kunde även historiker komma ifråga för Nobels litteraturpris. Selma Lagerlöf nominerade Johan Huizinga. När man läser Ur medeltidens höst går det att se varför; stilistiskt är det mycket lyckat, och det är inte konstigt att boken, trots att den har en del erkänt märkliga idéer, fortfarande läses. Detta gör att den kan räknas till den mycket exklusiva gruppen med facklitteratur som överlevt trots att det kunskapen kanske inte övergett deras positioner, men i alla fall gjort en taktisk omgruppering, tillsammans med sådana saker som Det romerska rikets nedgång och fall och Om arternas uppkomst.

Den medeltida höst som tiden anspelar på är den franska och burgundiska senmedeltiden, en period av politisk splittring, och, enligt Huizinga, enorma spänningar på snart varje område: man var djupt religiös men avskydde prästerna för deras rofferi, man levde i en riddardröm trots att de behov som lett till riddarklassens uppkomst egentligen försvunnit och man förde ett utsvävande hovliv för att komma undan vardagens grymhet.

Trots att upplägget påminner om Burckhardts Renässanskulturen i Italien, som också refereras till då och då, med fokus snarare på kultur och mentalitet än den bullriga historien (en viss orientering kan vara av nöden innan läsning: Huzinga förutsätter att man redan har något hum om fransk historia), så är Ur medeltidens höst mycket läsvänligare, möjligen för att Huizinga inte är så uppfylld av ett behov att ständigt påpeka hur unika hans medeltida personer är – tvärtom betonar han snarare svårigheten att dra hitta en vattendelare mellan medeltid och renässans –, och nöjer sig med att beskriva hur de tänkte i religiösa frågor, om döden och kärleken, om riddare och dygder, om estetik. Ibland är han rätt trött på sitt ämne, som när han beskriver hur allegorin dominerade prosan, ibland är han upprymd och förtjust, som när han betraktar en bättre van Eyck, för trots att han betraktar senmedeltiden som en nedgångsperiod är han fullt beredd att erkänna att även sådana kan producera sköna ting.

Även om historiker säkerligen finner mycket att ifrågasätta, och boken ibland snärjer in sig i en del lite väl långrandiga resonemang, så är den ändå fortfarande läslig och läsvärd. Den som är intresserade av senmedeltid kommer finna mycket nöje i den.

Read Full Post »

På baksidan till Fredrik Sjöbergs Flugfällan skyltas med P C Jersilds omdöme: »Jag kommer närmast att tänka på Frans G Bengtssons Tankar i gröngräset«. En sådan provokation kan naturligtvis inte få passera. Alltså: inhandling och läsning, bedömning och recension.

Att klassificera boken är inte helt lätt: den uppvisar lika drag av essäsamling, introduktion till entomologi och biografi över René Malaise (entomolog, upptäcktsresande, Atlantisentusiast, uppfinnare och konstsamlare. Med mera): ena stunden berättas om Sjöbergs insamlande av blomflugor (till vilken ordning bland annat de bi-mimikrerande men ofarliga kryp man kan stöta på under sommaren hör), nästa hör man om hur Strindberg myntade begreppet »knappologi«, och den tredje får man serverat några av de fåtaliga detaljer som finns att veta om Maliases liv, allt på en lätt och trivsam prosa som inte tyngs ner av alltför mycket tungt grubblande, även om Sjöberg absolut inte drar sig för filosoferande. Även om ämnena alltså till en början kan verka mer än lovligt snäva så är det en i högsta grad läsvärd och intressant bok.

För att återvända till Jersilds kommentar: nej, tanken går inte till samlingsvolymen med några av Bengtssons bättre essäer: Sjöbergs bok är i högre grad variationer på ett fåtal teman. Däremot kan han väl utstå att jämföras med någon enstaka Bengtsson-essä – närmast kanske »En gammal ek« eller »Det närmaste sällskapet« –, där han uppvisar liknande förmåga att nörja med något ämne som vid en första anblick ter sig tämligen harmlöst bara för att hamna på de mest oväntade och förtjusande ställen. Jag har i min ägo ännu en bok med Sjöbergs namn på omslaget, och om den är tillnärmelsevis lika bra som denna har jag definitivt funnit mig en ny författare att fylla bokhyllan med.

Read Full Post »

Eftersom premisserna och strukturen inte ändrats nämnvärt vore det möjligen bortkastad möda att skriva en ny recension av Justina Robsons Going under; kanske borde jag bara upprepa några omdömen från de tidigare böckerna i serien? Å andra sidan vore detta orättvist, eftersom de outgrundliga känsloreaktionerna är färre, magin börjar komma på rätsida, och man slipper att få en stor klump nyheter om hur allt hänger ihop serverat.

Men vi kanske skall börja från början: sedan förra gången har Lila hunnit gifta sig, inte bara med Zal utan även med demonen och lönnmördaren Teazle (vilket hon aldrig riktigt lyckas motivera vettig ens utåt), och hon har efter en längre tid i Demonia börjat tröttna på att slakta demoner som utmanar henne på duell. Hon blir därför rätt nöjd när Malachi dyker upp och ber henne återinträda i tjänst för att städa undan de älviska varelser han släppt ut på »jorden«. Inget är dock lätt, och innan hon hunnit dra sig ut från Demonia råkar hon och hennes vänner ut för ett mycket olyckligt möte, som dock tycks var inforcerat: det verkar inte finnas någon vettig anledning till att de helt enkelt inte bara stack därifrån. Väl tillbaka hemma knyts några gamla trådar ihop innan Lila och Zal av misstags transporteras till Faery, och där träffar på en sällsynt mäktig älva, som dessutom är mer än intresserad av en liten sak hon bär kring halsen.

Som sagt har några av svagheterna i berättandet försvunnit, men jag börjar ändå känna mig en aning uttröttad och undra vad som riktigt är poängen med hela övningen. Nå, en fjärde bok är ute, en femte på gång – även om det är en smula oroande att författaren inte riktigt vet om det skall bli den sista eller inte – och eftersom det ännu inte är tråkigt skall väl de också läsas någon gång.

Read Full Post »

Jag har, i en annan recension, sagt att det finns två huvudsakliga saker man kan få med sig ur en litterär essä: nya tankar om vad man redan läst, samt idéer om vad man borde läsa. Utöver detta finns ju läsandet för dess egen skull: vissa författare skulle kunna skriva om gammal gröt och få det att bli intressant. Horace Engdahl är inte en sådan författare, i alla fall inte i Ärret efter drömmen. Han är heller inte en författare som ökar min läslust. Däremot är han duktig på att fördjupa kunskaper: hans essä om Runeberg är till exempel riktigt trevlig.

Tyvärr är Runeberg en av de få författare han tar upp som jag redan har upplevt själv; inte för att de andra är några okända eller helt otillgängliga storheter: Freud, Atterbom och Almqvist må kanske inte höra hemma i de flesta bokhyllor, men är väl heller inte helt okända. Värre är det kanske med hans förtjusning i fransk litteratur – Mallarmé dyker upp någon gång för mycket, och franska citat lämnas någon gång oöversatta. Fast när han vet att läsaren inte gärna kan ha läst den aktuella boken kan han också prestera riktigt bra; essän om madame de Staël och hennes döda litteratur är en de bättre, och kräver väl egentligen bara att man läst Gösta Berlings saga och kan komma ihåg att det var Corinne som Gösta Berling kastade till vargarna om man inte skall ställas konfys.

Men som sagt, på det hela taget en intressant bok, som dock kanske kräver att läsaren är mer beläst än vad jag är för att kunna avnjutas till fullo.

Read Full Post »

Older Posts »