Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

David Toscanas Den sista läsaren är en mycket underlig bok. Den handlar om Lucio, bibliotekarie i den lilla mexikanska byn Icamole, och dennes son Remigio, som en dag hittar en död flicka i sin brunn, och eftersom Mexiko inte direkt är rättssäkerhetens stamort på jorden så frågar han först sin far vad han skall göra. Varför är oförklarligt; Lucio skildras som en halvt förryckt person, som läst så mycket att han har svårt att hålla isär bok och verklighet. Han råder också Remigio att gräva ner liket under hans avokadoträd.

Nu är väl Remigio heller inte helt vid sina sunda vätskor (det råder för övrigt allmän brist på sådana: byn har drabbats av svår torka), så han lyder sin far, men verkar också gå och förälska sig i liket. Lucio lyckas istället få polisen att arrestera den gamle Melquisedec, som just nu hankar sig fram på att hämta vatten från den med rikligare nederbörd begåvade grannbyn.

Förutom sammanblandningen av dikt och verklighet så är Lucios inställning till böcker osund i det att han tagit på sig att kontrolläsa alla böcker som skall upp i hans bibliotek, och kasta de som inte finner nåd inför hans ögon i vad han kallar »helvetet«, ett avstängt rum där kackerlackorna fritt kan frossa på de mindervärdiga böckerna. Att göra något sådant skulle väl normalt leda till problem, både med att få tid och med biblioteksnyttjarna, men här undviks detta av två skäl: för det första vill aldrig någon låna böcker (Lucio är således inte bara den siste läsaren, han är den ende), och för det andra kommer det ändå inte några nya. Biblioteket är nämligen nedlagt, just eftersom ingen i byn använde det.

Största behållningen av boken är väl Lucios inställning till och uttalande om litteratur.  Handling skall man inte läsa den för; den som av omslaget förväntar sig något slags deckare eller ens vettigt svar på gåtan med liket kommer bli besviken. Trött blir man dessutom på greppet att undvika sådant som citatmarkörer: detta gör någon gång att man blir undrande över vem som säger något eller vad tusan som pågår, men när man fått ordning på saker och ting upptäcker man att det mest varit ett billigt trick.

En underlig bok, läsbar, men knappast någon favorit.

Read Full Post »

Paris under mellankrigstiden var ett Mecka för engelskspråkiga författare: fransmännen tog lättare på det här med osedlighet och hade en liberalare inställning i tryckfrihetsfrågor samtidigt som francen gjorde det billigt att bo i staden. Därför kunde man vid förutom Notre Dame och Eiffeltorn gå på spaning efter författare som Joyce, Hemingway, Fitzgerald eller Pound. Ett av de ställen där man i händelse av sådan spaning hade störst chans att få syn på någon av dem var kring var Sylvia Beachs boklåda Shakespeare and Company. Förutom bokhandel var den mötesplats, bibliotek, postfack, bank och till slut även förlag: visserligen bara för James Joyce, och främst för hans Odysseus, men bara det är mer än nog för att ge den en plats i litteraturhistorien.

Den har dessutom gett namn åt hennes memoarer, vilka, föga förvånande, ägnar mycket utrymme åt just Joyce. Beach tycks haft en väl accepterande inställning till hans beteende, och som läsare undrar man om sättet hon ständigt sätter honom och hans författarskap i främsta rummet är riktigt sunt. Hans oförmåga att handskas med pengar gör att hon får nöja sig om hon får tillbaka de rent monetära utläggen, när hon kanske själv skulle behövt en viss inkomst för att få hela rörelsen att gå runt – till slut måste hon sälja av ett par förstautgåvor av Hemingway för att hålla butiken flytande.

Hemingway är annars den av författarna som får näst mest utrymme: han ser till att Odysseus kan smugglas in i högmoralismens förbuds-USA, han tar med Beach och hennes närmsta väninna Adrienne Monnier – som drev boklåda på andra sidan gatan från Shakespeare and Company – på boxning och cykellopp, och när andra världskriget håller på att ta slut och befrielsen kommer till Paris, vem är det om inte han som leder upprensningen på Beachs gata?

Den lätt roat överseende intsällning till perioden som präglar Hemingways skildring av samma tid, En fest för livet, saknas i Shakespeare and Company. Sylvia Beach tog vad hon sysslade med på yttersta allvar. Det gör inte berättande tråkigt, men det är heller inte lika roande som när Hemingway beskriver Fitzgeralds neuroser eller hur han sitter på cafe och skriver. Beachs bok är inte stor litteratur, men trevlig läsning för den med intresse för mellankrigstidens litteratur och litteratörer.

Read Full Post »

Jag hade nog väntat mig mer. Hemingway är ju trots allt ansedd som mycket skicklig på att berätta korta historier, så då borde väl The Complete short stories of Ernst Hemingway vara en sjujäkla bra bok? Tyvärr tyckte jag inte det: för det mesta var det bra och läsvärt, men andra tillfällen kändes det mest platt och ointressant: enligt isbergsmetoden saknas ofta början, eller slut, eller riktig poäng, eller allt på en gång, och även om det blir riktigt bra när det fungerar blir det ohyggligt dåligt när det inte gör det.

Temana får väl kallas maskulina: antingen sådana otrevligheter som krig (i Italien, Frankrike och Spanien, mot österrikare, tyskar respektive fascister), eller övningar såsom tjurfäktning, jakt eller fiske (de två senare främst i Afrika och Michigan respektive Michigan och Karibien), för det mesta pessimistiskt skildrat: världen är grym, kvinnan är grym, mannen är grym. Däremot finns det inget ynkande: det gäller att bita ihop och fortsätta. Gör man inte det är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Hemingway är ju känd för sin tuktade prosa, men jag måste säga att den kvaliteten var svår att upptäcka: förmodligen för att han är så efterapad att det blivit en normalprosa. Denna kvalitet verkar dock gå bättre fram på svenska, i alla fall av vad jag läst tidigare att döma.

På det hela taget var det väl inte tråkig läsning, men jag blev ändå lite besviken: jag hade som sagt förväntat mig och hoppats på något bättre. Möjligen var det besvikelsen över ett par av de första berättelserna kombinerat med trötthet som drog ned intrycket mer än rimligt: många av de senare berättelserna tyckte jag bättre om, när jag vant mig av med att vänta mig att det skulle finnas någon slags tanke bakom att upptäcka. Möjligen är väl hela poängen att livet inte har någon sådan: att det är grymt och sedan dör man.

Read Full Post »

En gång i tiden kunde även historiker komma ifråga för Nobels litteraturpris. Selma Lagerlöf nominerade Johan Huizinga. När man läser Ur medeltidens höst går det att se varför; stilistiskt är det mycket lyckat, och det är inte konstigt att boken, trots att den har en del erkänt märkliga idéer, fortfarande läses. Detta gör att den kan räknas till den mycket exklusiva gruppen med facklitteratur som överlevt trots att det kunskapen kanske inte övergett deras positioner, men i alla fall gjort en taktisk omgruppering, tillsammans med sådana saker som Det romerska rikets nedgång och fall och Om arternas uppkomst.

Den medeltida höst som tiden anspelar på är den franska och burgundiska senmedeltiden, en period av politisk splittring, och, enligt Huizinga, enorma spänningar på snart varje område: man var djupt religiös men avskydde prästerna för deras rofferi, man levde i en riddardröm trots att de behov som lett till riddarklassens uppkomst egentligen försvunnit och man förde ett utsvävande hovliv för att komma undan vardagens grymhet.

Trots att upplägget påminner om Burckhardts Renässanskulturen i Italien, som också refereras till då och då, med fokus snarare på kultur och mentalitet än den bullriga historien (en viss orientering kan vara av nöden innan läsning: Huzinga förutsätter att man redan har något hum om fransk historia), så är Ur medeltidens höst mycket läsvänligare, möjligen för att Huizinga inte är så uppfylld av ett behov att ständigt påpeka hur unika hans medeltida personer är – tvärtom betonar han snarare svårigheten att dra hitta en vattendelare mellan medeltid och renässans –, och nöjer sig med att beskriva hur de tänkte i religiösa frågor, om döden och kärleken, om riddare och dygder, om estetik. Ibland är han rätt trött på sitt ämne, som när han beskriver hur allegorin dominerade prosan, ibland är han upprymd och förtjust, som när han betraktar en bättre van Eyck, för trots att han betraktar senmedeltiden som en nedgångsperiod är han fullt beredd att erkänna att även sådana kan producera sköna ting.

Även om historiker säkerligen finner mycket att ifrågasätta, och boken ibland snärjer in sig i en del lite väl långrandiga resonemang, så är den ändå fortfarande läslig och läsvärd. Den som är intresserade av senmedeltid kommer finna mycket nöje i den.

Read Full Post »

På baksidan till Fredrik Sjöbergs Flugfällan skyltas med P C Jersilds omdöme: »Jag kommer närmast att tänka på Frans G Bengtssons Tankar i gröngräset«. En sådan provokation kan naturligtvis inte få passera. Alltså: inhandling och läsning, bedömning och recension.

Att klassificera boken är inte helt lätt: den uppvisar lika drag av essäsamling, introduktion till entomologi och biografi över René Malaise (entomolog, upptäcktsresande, Atlantisentusiast, uppfinnare och konstsamlare. Med mera): ena stunden berättas om Sjöbergs insamlande av blomflugor (till vilken ordning bland annat de bi-mimikrerande men ofarliga kryp man kan stöta på under sommaren hör), nästa hör man om hur Strindberg myntade begreppet »knappologi«, och den tredje får man serverat några av de fåtaliga detaljer som finns att veta om Maliases liv, allt på en lätt och trivsam prosa som inte tyngs ner av alltför mycket tungt grubblande, även om Sjöberg absolut inte drar sig för filosoferande. Även om ämnena alltså till en början kan verka mer än lovligt snäva så är det en i högsta grad läsvärd och intressant bok.

För att återvända till Jersilds kommentar: nej, tanken går inte till samlingsvolymen med några av Bengtssons bättre essäer: Sjöbergs bok är i högre grad variationer på ett fåtal teman. Däremot kan han väl utstå att jämföras med någon enstaka Bengtsson-essä – närmast kanske »En gammal ek« eller »Det närmaste sällskapet« –, där han uppvisar liknande förmåga att nörja med något ämne som vid en första anblick ter sig tämligen harmlöst bara för att hamna på de mest oväntade och förtjusande ställen. Jag har i min ägo ännu en bok med Sjöbergs namn på omslaget, och om den är tillnärmelsevis lika bra som denna har jag definitivt funnit mig en ny författare att fylla bokhyllan med.

Read Full Post »

Eftersom premisserna och strukturen inte ändrats nämnvärt vore det möjligen bortkastad möda att skriva en ny recension av Justina Robsons Going under; kanske borde jag bara upprepa några omdömen från de tidigare böckerna i serien? Å andra sidan vore detta orättvist, eftersom de outgrundliga känsloreaktionerna är färre, magin börjar komma på rätsida, och man slipper att få en stor klump nyheter om hur allt hänger ihop serverat.

Men vi kanske skall börja från början: sedan förra gången har Lila hunnit gifta sig, inte bara med Zal utan även med demonen och lönnmördaren Teazle (vilket hon aldrig riktigt lyckas motivera vettig ens utåt), och hon har efter en längre tid i Demonia börjat tröttna på att slakta demoner som utmanar henne på duell. Hon blir därför rätt nöjd när Malachi dyker upp och ber henne återinträda i tjänst för att städa undan de älviska varelser han släppt ut på »jorden«. Inget är dock lätt, och innan hon hunnit dra sig ut från Demonia råkar hon och hennes vänner ut för ett mycket olyckligt möte, som dock tycks var inforcerat: det verkar inte finnas någon vettig anledning till att de helt enkelt inte bara stack därifrån. Väl tillbaka hemma knyts några gamla trådar ihop innan Lila och Zal av misstags transporteras till Faery, och där träffar på en sällsynt mäktig älva, som dessutom är mer än intresserad av en liten sak hon bär kring halsen.

Som sagt har några av svagheterna i berättandet försvunnit, men jag börjar ändå känna mig en aning uttröttad och undra vad som riktigt är poängen med hela övningen. Nå, en fjärde bok är ute, en femte på gång – även om det är en smula oroande att författaren inte riktigt vet om det skall bli den sista eller inte – och eftersom det ännu inte är tråkigt skall väl de också läsas någon gång.

Read Full Post »

Jag har, i en annan recension, sagt att det finns två huvudsakliga saker man kan få med sig ur en litterär essä: nya tankar om vad man redan läst, samt idéer om vad man borde läsa. Utöver detta finns ju läsandet för dess egen skull: vissa författare skulle kunna skriva om gammal gröt och få det att bli intressant. Horace Engdahl är inte en sådan författare, i alla fall inte i Ärret efter drömmen. Han är heller inte en författare som ökar min läslust. Däremot är han duktig på att fördjupa kunskaper: hans essä om Runeberg är till exempel riktigt trevlig.

Tyvärr är Runeberg en av de få författare han tar upp som jag redan har upplevt själv; inte för att de andra är några okända eller helt otillgängliga storheter: Freud, Atterbom och Almqvist må kanske inte höra hemma i de flesta bokhyllor, men är väl heller inte helt okända. Värre är det kanske med hans förtjusning i fransk litteratur – Mallarmé dyker upp någon gång för mycket, och franska citat lämnas någon gång oöversatta. Fast när han vet att läsaren inte gärna kan ha läst den aktuella boken kan han också prestera riktigt bra; essän om madame de Staël och hennes döda litteratur är en de bättre, och kräver väl egentligen bara att man läst Gösta Berlings saga och kan komma ihåg att det var Corinne som Gösta Berling kastade till vargarna om man inte skall ställas konfys.

Men som sagt, på det hela taget en intressant bok, som dock kanske kräver att läsaren är mer beläst än vad jag är för att kunna avnjutas till fullo.

Read Full Post »

Det tycks som om Jane Austen när hon skrev Emma tröttnat på att skriva om väluppfostrade dygdemönster till hjältinnor: Emma Woodhouse skulle nästan passa som en avskyvärd kusin eller syster någonstans som på grund av sin högfärd och inbilskhet gör allt för att hindra det lyckliga slutet, och skulle som sådan ställa till med en hel del förtret. Fast ändå inte, ty Emma inser naturligtvis till slut alltid när hon handlat fel och rättar sig, och hon har faktiskt en stor portion förmåga att göra rätt från början: det är egentligen bara andra ungmör i hennes närhet som hon lyckas trassla till saker för (även om det vore långt mer moraliskt rättvist om hon kunde göra detsamma för några av de självupptagna bifigurer som finns i romanen).

Det kanske är lika bra att ta det från början: Emma Woodhouse bor med sin gamle, rike, orolige fader. Hon har för ovanlighetens skull inte det minsta pengabekymmer (även om andra i hennes omgivning kompenserar för detta klara karaktärsfel hos en Austenhjältinna), hon är vacker, intelligent, beter sig för det mesta väluppfostrat. Så vad kan då fattas henne? Tja, något att göra, förutom att ta hand om fadern och hushållet: den brist på verklighetsförankring hon uppvisar – hon låter ofta sin fantasi springa iväg med henne och formar idéer som sedan visar sig helt sakna grund – tycks vara ett resultat av den instängda tillvaron i ett samhälle där varje ny ankomst ger diskussionsunderlag för flera veckor. Speciellt illa drabbar fantasierna Harriet Smith, oäkta dotter till någon som satt henne i internatskola, som Emma tar under sina vingar och försöker få att uppträda som en dam, utan en tanke på att hon kanske aldrig kan komma att få de pengar som krävs för sådant.

När Emma först börjar med detta är det nästan så man vill ge upp för att slippa läsa om hennes inbilska, uppblåsta beteende. Som tur är går detta över, och till slut var det hela så spännande att jag inte kunde lägga ifrån mig boken vid normalt sovdags – något som inte hänt på riktigt länge. Till den köping som utgör Emmas hela värld – hennes orolige far hindrar henne från att röra sig längre sträckor – kommer nämligen nya människor, och snart har alla dragits in i ett väldigt spekulerande om vem som egentligen är förälskad i vem. Emmas fantasifullhet gör att man förstår att hennes gissningar troligen är fel – speciellt som det motsägs av den mer klarsynte Mr. Knightley – men det innebär ju inte alltför mycket. Det är dock fullt möjligt att lista ut åtminstone vissa av dessa kärlekspar på förhand.

I en av de där fantastiskt avslöjande essäerna som bifogats texten – varför de prompt skall vara först förstår jag inte; de ger ingen större glädje till den som inte redan läst berättelsen – klandras en av filmatiseringarna för att den placerar alltför stor emfas vid klassamhället. Författaren påstår att Emma i själva verket speglar ett samhälle där sådana distinktioner nästan suddats ut. Det är märkligt, för av de Austen-romaner som jag hittills hunnit med är detta nog den där huvudpersonen varit mest upptagen med att hon tillhör en bättre samhällsklass: man kan ge gåvor till och prata vänligt – inte nedlåtande! – med de mindre bemedlade, men en fri bonde går inte att umgås med, och hon den nyinflyttade köpmansdottern skall inte tro att hon har någon rätt att föreställa bygdens främsta dam (hennes totala vulgaritet är nog snudd på rekord till och med hos Austen). Och kan man verkligen gå på middag hos paret Coles? De verkar ju vara trevligt folk, men någon verklig klass verkar de inte ha – de har ju själva tjänat ihop sina pengar!

Nå, detta var som sagt första boken på länge som höll mig vaken längre än planerat (Austen har till och med lyckats få till ett slut som inte tycks alltför abrubt) vilket gör att jag inte kan annat än rekommendera den varmt.

Read Full Post »

För den som närmast tänker på Runebergs infama porträtt i Fänrik Ståls sägner är det en lätt chockartad upplevelse att läsa Christopher O’Regans skildring av Gustav IV Adolf i I stormens öga: långt ifrån att en halsstarrig galning som tror sig kunna påverka kriget med ryssen genom ett maskeradnummer (sådant hade fadern bättre hand med) skildras Gustav IV Adolf här som en i grunden plikttrogen och klarsynt politiker, dock totalt utan förmåga att omge sig med pålitligt folk: hans regering sysslade mest med att obstruera hans beslut, hans befälhavare i finska kriget ägnade sig mest åt att fly eller kapitulera, och till och med hans närmaste intrigerade mot honom.

Boken ägnar sig främst åt att beskriva 1809 års revolution, då Gustav Adolf berövades tronen, samt vad som ledde fram till den och något av vad som därav kom. Fokus ligger alltså i första hand på intriganter, i andra hand på den utrikespolitik som Gustav Adolf fick så mycket stryk för men som hans efterträdare sedan kom att ansluta sig till. För det mesta är det rakt berättande, där författaren undviker att sätta sig och sitt resonerande i rampljuset. Detta gör nu kanske inte så mycket när det är frågan om en tid när det egentligen finns mycket att bråka om när det gäller händelseförloppet, men ibland blir man betänksam: visserligen påpekar han att det är segrarna som skrivit Gustav Adolfs historia, och att det var för dem passande att häva så mycket skit de bara kunde på honom, men den skulle lättare kunna tvättas bort genom att det pekades ut mer explicit var den fått fäste än genom att låtsas som om den inte fanns. Nu undrar man om det är O’Regans personliga fördom som får honom att säga att det var hertig Karl som spred ryktet om att Gustav Adolf inte var son till Gustav III, eller om det verkligen är allmänt accepterat, speciellt som O’Regan inte håller sig med någon notapparat.

På det hela tagen framstår boken som lite väl apologetisk och gustaviansk: revolutionärerna och ämbetsmännen som motverkade Gustav Adolf utmålas som ett gäng skurkar (vilket de formellt sett också var. För att avgöra huruvida de även var det moraliskt krävs det mer än vad O’Regan meddelar för att avgöra). Gustav Adolf utmålas som en nästan alltigenom god figur: när han begår missgrepp skildras det som misstag, inte som något grundläggande karaktärsfel (förutom det att han är för naiv). För den som vill få reda på vad som verkligen hände när Gustav IV Adolf fördrevs från tronen finns det naturligtvis mycket att hämta här, men boken verkar inte helt pålitlig på den när den kommer med omdömen.

Read Full Post »

20 år idag

20 år sedan muren föll. jag borde väl skriva något långt och förklarande om pan-europeiska picknickar, DDR-ledningar, och Gorbatjov, men det får nog stå tillbaka för kanske den bästa sammanfattningen av hela skitprojektet de hjälptes åt att demolera som skapats:

Read Full Post »

Older Posts »