Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2017

Jag blir inte riktigt klok på om jag gillar Yens Wahlgrens Liftarens parlör till galaxen eller inte: den är onekligen skriven med stor kunskap om, och stor kärlek till de olika fiktiva världar där de likaledes fiktiva språken som är det egentliga ämnet uppträder: för att ta några exempel på vad som behandlas mer ingående kan nämnas språk i Tintin (främst då syldaviska), klingon och Tolkiens alvspråk, men även kanske lite mindre välutvecklade språk som de läten Pingu gör, utomjordiska språk i Star Wars och kvinnospråket láadan, eller för den delen nadsat och språket i Voynichmanuskriptet.

Samtidigt är det en bok som behöver mer redigering, med flera upprepningar och stycken som ibland ser ut att endast vara en lätt redigerad uppsats. Det är kanske inte underligt att mer inte kan sägas om språk som endast i några få fall kan sägas vara någotsånär kompletta (egentligen är det väl bara klingon som är tillräckligt utvecklat för att det skall gå att översätta litterära verk till det utan att man behöver hitta på alltför många nya ord),  men det blir ändå lite hattigt när det som mest presenteras några ord och fraser och några framträdande grammatiska egenheter. Och omslagets »101 språk som egentligen inte finns« är en stark överdrift; vissa av dem nämns bara i förbigående eller finns i högsta grad, även om de är mer eller mindre konstruerade (nynorska). Och varför är inte den avslutande listan över språk som behandlas i boken ett riktigt index?

Med detta sagt: det är kul att läsa om all den möda som lagts ned på att konstruera språk, i vissa fall först bara som rekvisita i någon scen som sedan växt okontrollerat, i andra fall ett medvetet försök att bara skapa läten som låter som språk (även vid mer noggrann granskning) och som kan förmedla vissa saker, men som egentligen inte har några regler (tänk Linus på linjen och Pingu, vars läten för övrigt skapats av samme skådespelare). När man är färdig undrar man dock lite om det inte var något mer.

Read Full Post »

Hjalmar Hammarskjöld har troligen det sämsta eftermälet av de senaste hundra årens ministrar; minns man honom alls är det som någon sorts reaktionär, »opolitisk« statsminister som den skumma högern och kungen förde fram för att slippa lämna makt till demokratins förkämpar, och vars politik senare ledde till hungersnöd till den grad att han kallas »Hungerskjöld« (man kan för all del även minnas honom som Dag Hammarskjölds fader, men det är lite en annan sak).

Mats Svegfors anser inte detta rättvist. Till viss del sant, men inte rättvist. Hammarskjöld blev enligt honom utnämnd när liberalerna inte kunde få igenom en försvarsreform, socialdemokraterna var otänkbara att låta ta makten och högern inte ville ta ansvar med tanke på ett snart stundande riksdagsval. Hammarskjöld, landshövding, erkänd expert på folkrätt, tidigare utnämnd till minister för att delta i förhandlingarna när unionen skulle brytas upp, ansågs som ett lämpligt alternativ att leda en regering tänkt att klara försvarsfrågan och sedan avgå efter valet.

Sedan kom kriget.

I det läget ansågs Hammarskjölds regering som en oväntad välsignelse: opartisk, ledd av en man med osedvanlig kunskap i internationell rätt. I väntan på den tyska segern (som de flesta tog för given) skulle denna regering kunna administrera krisen och stå för nationell samling bortom partikäbblet. Trots vissa fadäser visade den sig också kapabel att föra en rimlig neutralitetspolitik – så länge kriget vägde. Hammarskjöld har senare betraktats som för tyskvänlig, ovillig att närma sig Storbritannien för att kunna importera de saknade livsmedel som skulle lindra försörjningskrisen. Svegfors menar dock att det är svårt att bedöma om en annan politik skulle kunnat lyckas bättre; klart är dock att Hammarskjöld lyckades hålla den neutrala linjen (även om ingen av de krigförande på allvar ville utmana den), men att när Storbritanniens seger stod alltmer klar var han en förbrukad kraft, utan riktigt stöd.

Det är en förtjänstfull bild av en underskattad svensk politiker som tecknats. Jag är osäker på om äreräddningen är tillräckligt grundligt genomförd för att bli bestående, men att den inte kan ignoreras och att Hammarskjölds eftermäle varit onödigt hårt, resultatet av få vänner men mäktiga ideologiska motståndare, verkar efter läsningen stå klart.

Read Full Post »

Så, upplägget för Ian Mortimers The time traveller’s guide to medieval England är endast delvis genomfört; det är snarare en bok som tar upp det man bör veta för att kunna förstå vad som pågår runt omkring en om man hamnar där än en som har fyllt resehandbokens form med innehåll från ett annat århundrade (så istället för »ät där och där«, eller ens »ät på sådana där ställen« så är det en bok som svarar på vad man kunde få att äta i olika sorters publika hus).

Inget fel på detta: i princip blir det en skildring av den lilla historien med en del nya frågor samt en del lite udda rubriker: det handlar fortfarande om medeltida geografiskt tänkande, lag och rätt, nöjen, kläder och hygien. Bland annat. Det är nöjsamt skrivet, ibland överraskande, för det mesta i linje med vad man redan kan tänkas veta. Om man inte känner till trettonhundratalets (som är det som fokuseras mest på, med visst material hämtat från senare tid om källorna är bättre) engelska politiska historia kommer en del meningar gå en något över huvudet, men inte så farligt att det bör avhålla en från läsning.

Jag vet inte om jag skulle nappa på ett erbjudande om en turistresa till den skildrade tiden (definitivt inte om inte en returresa ingick, ej heller utan skydd mot böldpest), men nu kanske jag är något bättre förberedd i alla fall.

Read Full Post »

Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren, Denna dagen, ett liv, ägnar sig inte i särdeles hög grad åt att analysera författaren: nog för att det finns omdömen om enskilda verk, förklaringar av biografiska inslag eller kopplingar till samtida samhällsfrågor, men fokus ligger på just Lindgren – eller Ericsson, som hon heter i den viktiga inledande perioden av vuxenlivet, då hon blir med barn med sin (gifte) chef, och föder det i Köpenhamn i syfte att inte låta denna historia påverka nämnde chefs pågående skilsmässoförhandlingar.

Tre år tvingas hon sedan leva med sin son Lasse i dansk fosterfamilj, och själv bara kapabel att hälsa på några få gånger per år. När fostermodern blir sjuk tvingas hon ta hem honom till Sverige, och sedermera placera honom hos sina egna föräldrar, som inte sett med gillande på hela historien men som i grunden goda människor ändå förlät. När hon sedan fick ihop det med sin näste (likaledes till en början gifte) chef så var ekonomin god nog att ta hand om sonen själv.

Det var först några år senare, när den inom äktenskapet födda dottern behövde roas, som författarskapet började arta sig – fast den historien är väl känd nog att inte behöva upprepas, liksom inte de om de kommande succéerna. Möjligen inte heller hur hon efter pensionen – och den älskade brodern tillika bondepartistiske riksdagsledamoten Gunnars död – började engagera sig politiskt, med början i pomperipossadebatten och med tiden i frågor som rörde miljö, djurskydd, kärnkraft och allmän medmänsklighet.

Om Andersen driver någon tes är det väl snarast hur erfarenheterna med Lasse formade Lindgren: det är knappast någon slump att det finns få i historierna närvarande fäder som också kan ses som goda förebilder; det är snarare regel än undantag med små gossar som förlorat sin fader, ofta även sin moder, och även när de finns där är de inte alltid vad man kunde önska. Man tar med sig en stor tacksamhet att Astrids och Lasses erfarenheter blivit alltmer ovanliga.

Read Full Post »

Martin Kellermans Rocky är en mycket pratig serie; det är inte ovanligt att texten får mer utrymme än det tecknade. Därför är upplägget  Kellermannen hälsar på samtidigt rakt motsatt och helt enligt samma linje: eftersom det är baserat på ett twitterkonto är texten ofta mycket kort, samtidigt som teckningarna till är rätt oväsentliga i sammanhanget; en underlig gubbe som säger någon rolighet, ibland med vissa drag som gör att man kan se att det är en stekare, en idrottare eller en gubbe i kalsonger och nätbrynja.

Satiren riktas vanligen inte så mycket mot som från något något: Kellerman tycks utgå från förnuft och anständighet istället för någon uttalad ideologi, så det blir kängor åt näthatare, aningslösa rikemän, kulturskymning, ett samhälle som tar ifrån gamla Agda pengarna när hon inte läser på internet, överdriven genuspolitik och allmän ytlighet.

Tyvärr blir det aldrig särskilt roligt: oftast är målen lite väl självskrivna, och de företrädda åsikterna lite väl uppenbara. Räddningen hade kunnat ligga i att skruva till satiren lite mer, eller att någon gång komma med något oväntat, men nu blir det hela lite väl fatt.

Read Full Post »

I Sverige vidgades rösträtten vid ett tillfälle av högern, med motröster från såväl liberaler som socialdemokrater. Orsaken till detta kan stavas Arvid Lindman, högerledare, sjöofficer (senare allmänt kallad amiral efter att ha utnämnts till sådan i reserven), politisk taktiker och en av de som starkast präglat det svenska politiska livet.

Man behöver inte som Leif Lewin hävda att han är en av orsakerna till att Sverige under mellankrigstiden behöll demokratin och inte hade något större inhemskt nazistparti för att erkänna hans betydelse: det räcker med att konstatera att hans analys av ställningarna i riksdagen samt av hur vindarna blåste gjorde att han lyckades rädda åtminstone delar av högerns program. Delar av denna analys var självskriven: att valresultaten i allt högre grad utföll till vänsterns fördel var uppenbart, och att detta till slut skulle tvinga fram en rösträttsreform likaså. Stridsfrågan gällde snarast hur den skulle se ut: enmansvalkretsar eller proportionell representation? Lindman lyckades sockra ett förslag om det senare tillräckligt för att kunna få med sig riksdagens båda kammare, och därmed lades spelplanen för den svenska demokratin.

Striden var inte slut därmed: än återstod även frågan om parlamentarism, och frågor om försvar och annat. I dessa var han inte lika lyckosam, även om han även lyckades rädda monarkin. Lewin hävdar att detta även säkrade demokratin: högern kunde se att kungahuset bestod som garant för samhällsordningen, och Lindmans grundtro på en demokrati fri från en majoritetens diktatur ökade samarbetsvilja ytterligare.

Det är så man önskar ytterligare några sidor att läsa om Lindman, i synnerhet under de långa åren under tjugo och trettiotal då vågmästarpolitiken var den enda möjliga; om inte annat skulle man velat se exempel på den »dräpande replikkonst« som sägs ha utmärkt Lindman. Annars är denna skrift en utmärkt introduktion till en man som bidrog till att forma den svenska samförståndsmodellen, ibland på tvärs med egna önskningar.

Read Full Post »

När Peter Englund med 1915 kommer till första världskrigets andra år står det för de flesta av de skildrade klart att detta inte är det krig de väntade sig: talen om att vara hemma innan löven faller var i efterhand enorm självöverskattning. Än så länge har krigströtthet ändå inte hunnit infinna sig hos andra än de mest utsatta (vanligen kvinnor; en läkare i det hård drabbade Belgrad, en amerikanska i det ockuperade Polen), och hos de flesta finns ännu en tro på en slutlig seger.

Samtidigt har västfrontens generaler börjat anlägga sitt rykte om världsfrånvändhet, med upprepade attacker mot ointagliga positioner. För övrigt likaså i Italien, där fyra Izonso inte lett till annat än förluster, och i Ryssland, där ort efter ort skall försvaras utan reträtt, till varje pris. Resultat: inga starka försvar hinner anläggas, så de tyska vapnen kan vara fortsatt segerrika.

Allt detta, liksom mer (Gallipoli, brittiska arméns intåg i Mesopotamien, strider i Afrika, sysslolöshet i tyska Nordsjöflottan, arbete med utbetalningar till invalider) skildras genom diverse temperament och sinnelag (entusiasm, uppgivenhet, pliktkänsla, motvilja, utmattning). Fram träder en bild av ett krig som kännetecknas av totalt vanvett; vid ett tillfälle undras över om ett offer till förmån för ingenting ändå inte är störst?

Som befarades vid läsningen av första delen är detta utökade format nog inte helt idealt: antalet olika personer är lite för stort, speciellt när man inte läser böckerna någorlunda samtidigt. Vissa personer står ut, antingen för att de är kända eller för att de är tämligen unika i boken, men det är inte helt lätt att hålla isär de olika soldater och sjuksköterskor som dyker upp. Prosan är dock fortsatt njutbar och håller samman vad som annars hade blivit oläsligt fragmentariskt.

Read Full Post »

Older Posts »