Runt svarta havet

Jules Vernes Den envise Keraban har tyvärr begåvats med en missvisande titel. »Den absurt halsstarrige och ständigt grälsjuke Keraban« hade varit mer korrekt, men alldeles för otympligt. Sagde Keraban är i vilket fall gammelturk, och så reaktionär att han får amerikanska högerkristna tokstollar att te sig progressiva. Således finner han sig oförmögen att ta en roddarslup från den europeiska sidan av Bosporen till den asiatiska där hans hem ligger , eftersom regeringen lagt en skatt på sådana transporter – en struntsumma för en rik köpman som Keraban, förvisso, men principen! Principen!

Keraban, som är en handlingens man, bestämmer sig därför att ta vägen runt Svarta havet. Att segla över någon annanstans motsätter han sig med hänvisning till sjösjuka, och tåg kan han självfallet inte sänka sig att åka – hur skulle det se ut, en gammelturk på ett tåg?! Med på resan följer hans dumme betjänt Nizib, samt hans holländske vän och handelspartner van Mitten, en mycket timid och flegmatisk herre, som åkt till Konstantinopel för att undkomma någon slags obehaglighet där hemma – tydligen något rörande fru van Mitten – och dennes betjänt Bruno, pessimistisk, alltid beredd att sätta upp en sur min, i synnerhet när han till sin förfäran tappat några kilo.

Som man kan förstå stöter man på diverse förvecklingar på resan, i synnerhet i samband med Kerabans brorson Ahmet, som måste gifta sig med den sköna Amasia innan en viss dag för att hon skall kunna få ut ett stort arv. Dock är det inte bara Ahmet som fått upp ögonen för henne, utan även den hänsynslöse seigneur Saffer, som lejt hejdukar för att enlevera henne.

Som synes är det en rätt hafsigt hopkommen historia, både sett till grundförutsättningen och alla turerna kring Amasia – till slut tröttnar man på att hålla reda på alla de sammanträffanden som inträffar. Därtill kommer en något vedartad dialog, i synnerhet i inledningskapitlet – annars en välskriven sak där författaren låter en undra över varför Konstantinopels gator är så märkligt tomma vid van Mittens ankomst –, och figurer som man har svårt att riktigt känna för: Keraban är en buffel, van Mitten en toffel, Bruno består mest av klagomål, och Ahmet är mest trånan efter Amasia. Man ser inget av den mänsklighet som utmärker Passerpartout eller de livsandar som Aouda uppväcker i Phileas Fogg, och skurkarna är mest skurkaktiga och inte bara misstagna som detektiv Fix.

Därmed inte sagt att det är en dålig bok: Jules Verne är helt klart i besittning av sin vanliga auktoritet, sin förmåga att få allt att verka troligt, och han får utmärkta tillfällen att teckna upp de mest intressanta punkterna i det landskap som genomkorsas. I några novellartade episoder – i synnerhet en brottsplatsundersökning som företas med stor slughet – så visar han på en stor skicklighet, och ehuru den namnmagi han är så skicklig med förtas något av ett envist placerande av främmande ord inom citationstecken så finns den ändå där. Boken är också förhållandevis inkännande – västerlänningen van Mitten är minst lika löjeväckande som Keraban, och även om några folk som passeras på vägen får mindre smickrande epitet är det knappast värre än man kan vänta sig.

På det hela taget är det dock fullt symptomatiskt att denna bok först översatts på senare år; dess starka sidor kan inte helt täcka upp för de svaga, och den teknikoptimism som annars är Vernes adelsmärke uteblir helt. Man kan lätt hitta bättre romaner av hans penna.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 4

Sista dagen  var rätt skön: jag var i stort sett färdighandlad, och slapp släpa runt på tunga bokkassar till seminarier och föredrag. Först av dessa var Dick Harrison som försökte sprida entusiasm för standardverket om Sveriges historia genom att närmast skrika in i mikrofonen vid Studieförbundets vuxenskolans lilla monter. Han försökte motivera den, något grumligt, genom att påstå att detta var enda chansen för akademiker att nå ut (märkligt påstående från någon som publicerat något tjog titlar). Nå, att det som han påpekade har hänt en hel del under de senaste femtio åren inom inte minst arkeologi är onekligen sant, men jag undrar om det att man grävt vid Vadstena och hittat gravar från 800-talet verkligen innebär att man måste skriva om hela religionshistorien?

Nå, om Harrison framstod som något neurotisk så var hans kollega Peter Englund betydligt lugnare i symposiet om behovstryck, som artade sig till en ovanligt motståndslös liten historia; varken Englund, Sigge Eklund eller diskussionsledaren Helena Eitrem hade annat än gott att säga om fenomenet, i synnerhet som de två senare är inblandade i var sitt företag som sysslar just med detta …

Lite mer fart var det till sist på Lars Strands föredrag om vad sherlockianer kallar The Great Game (icke att förväxla med vad mer fantasilösapersoner normalt menar med uttrycket, nämligen kampen mellan Ryssland och Storbritannien om herraväldet i Centralasien): den intellektuella lek som går ut på att försöka utröna allt som finns att veta om den store detektiven, inklusive en kronologi för hans verksamhet. Kanske var föredraget lite konturlöst, men ändå intressant.

För att summera seminariegåendet var det intressant och givande, även om jag av olika anledningar (läs: schemakrockar) missade en del jag velat gå på. Flerdagarskortet medförde även att jag släpade hem årets skörd över en längre period, vilket min rygg och mina handflator är nöjda med. För att närmare specifiera denna skörd kan sägas att jag köpt

• en hel del olika essäsamlingar, vilka skall bli spännande att läsa. Troligen är genren dock helt förstörd för mig, då jag betvivlar att någon kan bemästra lika fullt som Frans G. Bengtsson.
• historia. Det är märkligt att man hittar så mycket i just detta fält på bokmässan. (För övrigt observerade Wilhelm och jag att alla tidskrifter med populäriserad historia på omslaget lockar med artiklar om andra världskriget. Nästan alla omslag meddelar också att läsning om stormaktstiden finns inuti.)
• Skönlitteratur från tidigare omötta kulturer: mexikanskt, egyptiskt, persiskt, österrikiskt.
• Serier. Samlingsalbum med både Arne Anka och Jan Lööfs serier väntar på läsning (roligast reklam på mässan var för övrigt den läsarundersökning som visade att Arne var den roligaste ankan i Sverige, i konkurrans med både Kalle och Anna).

Nu bör jag ha läsning till jul. Minst.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 3

Andra dagen av bokmässegående medförde ett seminarium, betitlat »Riksdelningen som kom av sig«, vilket alltså var ett i den rad av seminarium som uppmärksammade märkesåret, samt en kort lyssning när Dick Harrison och Stig Welinder berättade om projektet Sveriges historia, ämnat att förse konungariket med en modern standardhistoria – den förra är från 60-talet! Sedan åts det temla, men jag missade all scenaktivitet i samband med dessa ädla bakverk. Jag hade lagt in föredrag om perspektiv på Astrid Lindgren och varför svenskar är så besatta av krigshistoria också, men dessa hanns inte med då föräldrarna och jag skulle ut och köpa platt-tv, som ersättning för den tjock-tv som nyss slutade ta in kanaler. Sedan visade sig att det snarare var mina båda uttag som slutat transmittera dessa … Någon som vill ha en tjock, men ganska bra tv? Fjärrkontrollen glappar bara litet …

Innan vi går närmare in på dagens aktiviteter bör dock gårdagens skildras i mer detalj. Som sagt inleddes bokmässebesöket med seminarium med unga svenska historiker – Erik Petersson, Christopher O’Regan samt Oskar Sjöström. Petersson var något tafatt och bortkommen, men de andra två var mer intressanta – i synnerhet O’Regan som tycks lida av det avundsvärda problemet att ha så många källor att han kan levandegöra Stockholm runt sekelskiftet 17–1800-tal så till den milda grad att hans förläggare började undra om han verkligen borde fabulera så mycket. Annars talades det lite om den vanliga kungar- och krigschablonen och vad som fick dessa herrar att ge sig i kast med historia, varvid det intryck man fick var att just eftersom detta varit tabu så har en massa galenskaper kunnat stå kvar i historieböckerna, och både O’Regan och Sjöström utlovade därför att deras böcker skulle innehålla den goda sortens historierevisionism – den som består i ett återgående till källorna. Sånt tycker jag är kul, och nu har jag också  ett par signerade volymer att läsa.

Sedan var det Lars-Gunnar Andersson. Om hans föredrag kan kort sägas att det var påfallande likt ett program ur Språket i P1, och att det hela kanske därför var lite mindre intressant än väntat. Roligt var dock brevet från den upbragte lyssnare, som hade förstått att vissa slarvrar hade börjat använda ordet »häftig« på ett mycket tveksamt sätt, och nu ville klargöra för världen att detta är ett i grunden mycket positivt ord, alls icke lämpat till att beskriva otrevliga tillställningar i stil med strider och eldsvådor. Någon ordning skall det vara i ett språk.

Fredagen avslutades så med vad jag halvt hoppades, halvt fruktade skulle bli ett levande fossil; programmet tycktes utlova en så rar figur som en göticist under titeln »Goterna: Sveriges och Spaniens gemensamma ursprung«. Lyckligtvis hade vid uppträdandet på forskarscenen även en underrubrik som sade något om »myt eller verklighet?« dykt upp, och det hela blev en idéhistoriskt intressant idé om hur de spanska medeltidhärskarna använde de gotiska arvet för att öka sin legitimitet, och därigenom utvecklade ett närmast abnormt intresse för skandinavisk historia. Sedan övertogs detta intresse som bekant av svenskarna. Professor Ingemar Söhrman sade sig arbeta på en bok i ämnet, vilket undertäcknad tycker låter mycket intressant.

Så dags för dagens program: under seminariet, som hölls med anledning av en bok av Torkel Jansson, visade sig en av deltagarna, Merete Mazzarella, hysa kraftiga invändningar mot tesen om att Sverige och Finland skulle vara så våldsamt lika. Ur juridisk och inrikespolitisk synpunkt otvivelaktigt, men på andra områden? Nej! Horace Engdahl instämde i detta och gav en intressant syn på Finland som en förlängning av det gustavianska Sverige, där Förenings- och säkerhetsakten av år 1789 fortsätte att gälla in på 1900-talet och där Runebergs poetik var djupt konservativ. Det hela avslutades med ännu ett varv av den gamla hur-illa-tycker-vi-om-Sverige-under-andra-världskriget-valsen.

Harrisons och Welinders tal var till slut inte vansinnigt mycket att hänga i granen; mer reklamtillfälle för nya boken än riktigt intressant diskussion om vad ett sådant projekt skall vara bra för. Nå, jag fick mina böcker signerade, och därmed var det bra.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 2

Det jäkla WordPress tycks ha ätit upp mitt inlägg. I sammanfattning handlade det om att jag:

1. Bevistat ett seminarium med unga historiker, och fann det intressant.
2. Bevistat ett föredrag med Lars-Gunnar Andersson, och fann det något mindre intressant
3. Bevistade ett föredrag om spanska idéer om det gotiska ursprunget, och fann det mycket intressant.

Förhoppningsvis kommer jag ha ork att återskapa de mer välutvecklade redoförelserna för dessa tilldragelser i morgon, men nu känner jag mig för intellektuellt mörbultad för att orka med detta.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 1

Göteborg är inte alltid världens trevligaste stad, det är påfallande ofta fuktigt och kallt, något som inte ändrar sig speciellt mycket med årstiden. Detta uppvägs dock mer än väl sista söndagen i september varje år, då man som bokälskare kan knalla ner till svenska mässan och där köpa på sig kassvis med böcker. I fjol var det på håret att jag kunde gå dit, då jag kommit hem från en resa endast dagen innan, men i år skall jag försöka att gå så mycket som möjligt. Jag velar lite över om det är värt att skaffa seminariekort, men eftersom det bara vore ett par hundralappar dyrare än att köpa biljetter, då det hör till den smått bisarra tillvaron som doktorand att man förutom tämligen gott betalt även uppbär studentrabatt. Listan över seminarier att besöka är dock rätt tunn, inte minst då de ofta överlappar, men det skall nog ändå bli intressant.

Read Full Post »

Lingua Roma

Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).

Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade någåt är eniga om att det i så fall var på grekiska).

Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.

Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande.

Read Full Post »

Maskinpsykologi

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Så lyder robotikens tre lagar i den nyöversättning av Isaac Asimovs  Jag, robot som kom för några år sedan. Dessa lagar ligger som grund för de noveller som boken består av, berättade av en åldrig robotpsykolog. Man får möta den stumma robot (liksom i Stjärnornas krig kunde man till en början bygga robotar kapabla till en hel massa saker, inklusive känslor, men inte till att tala) som är en liten flickas lekkamrat, en robot på en avlägsen rymdstation för inhystande av solkraft som utvecklar en religion där stationens transformator är gud, en robot som beordras att försvinna och gömmer sig bland en massa andra och därför måste hittas, en politiker som anklagas för att vara en robot, samt fler. Egentligen är naturligtvis inte robotarna själva huvudpersoner, utan ett litet antal personer vid företaget som tillverkat dem och nu måste ta itu med deras beteende och lista ut vad som gått snett.

Som synes finns det en hel del märkliga och fantastiska uppslag, och det är inte oförtjänt som bokens robotlagar anses influera mycket av vad som senare skrivits om sådana maskiner. Samtidigt som det psykologiska anslaget gör att boken säger något om att vara människa hjälper det också till att i viss mån dölja allt som blev annorlunda: förutom att man uppfinner robotar före integrerade kretsar och svävarbilar före talsyntes (de första talande robotarna verkar ha utrustats med diafragma…) så är hela den artificiella intelligensen rätt så fånigt baserad på någon slags positronteknik.

Nå, även om stilistiken och dialogen kanske är något oputsade, och man ibland undrar lite hur långt de där robotlagarna sträcker sig, så är historierna överlag intressanta, insiktsfulla och läsvärda.

Read Full Post »

En rå pjäs

För den som är intresserad av att se hur en Shakespearepjäs kan ha sett ut innan den var helt färdiggenomarbetad kan Much Ado about Nothing vara ett lämpligt studieobjekt. Här finns biroller som sägs gå in på scen men aldrig yttrar sig, vissa personer har ena stunden söner och nästa enbart döttrar, och dialogen är för det mesta inte omvandlad till blankvers. Den ena halvan av handlingen är dessutom märkligt skakig, och skurken har inte fått något särskilt djup. Å andra sidan är den andra halvan av handlingen lysande med rapp dialog och en intressant psykologi.

När allt börjar är Don Pedro av Aragonien på väg mot ståthållaren av Messinas, Leonatos, hem, efter att ha besegrat och försonats med sin bastard till halvbror Don John. Förutom brodern har han de två gentlemännen Claudio och Benedick i sällskap. Den evige ungkarlen Benedick tar åter upp gamla stridigheter med Leonates brorsdotter Beatrice, ett ordkrig som står för mycket av nöjet i pjäsen. Samtidigt blir Claudio förälskad i Leonates dotter Hero, och får Don Pedro att fria i sitt ställe. Don Pedro, Claudio, Leonato och Hero konspirerar dessutom för att lura Benedick och Beatrice att bli förälskade i varandra. Samtidigt försöker Don John – en äkta teaterskurk, ute efter att göra ondska för dess egen skull – blanda sig i leken, och lyckas till slut lura Claudio och Don Pedro till att tro att Hero varit otrogen, varefter de båda skämmer ut henne vid vigseln och stolt går därifrån. De kvarvarande får för sig att lura värden att Hero dött av skammen, medan Beatrice tar löfte av Benedick att han skall döda Claudio som hämnd för skymfen. Trots att stadsvakten leds av två inkompetenta idioter – Shakespeare tycks ha varit förtjust i tanken på rättstjänare som försöker använda ord de inte behärskar, ty sådana förekommer även i Measure for Measure – lyckas de dock höra en konversation mellan Don Johns underhuggare och kan avslöja hela sammanhanget, varefter det hela slutar med en bisarr scen där Claudio luras att gifta sig med en Leonatos brorsdotter, som dock visar sig vara Hero.

Som synes är Claudio en minst sagt dubiös figur: han kan inte fria själv, uppträder glatt och uppsluppet efter att ha skämt ut Hero och fått reda på att hon dött därav och är sedan beredd att gå i brudstol med en flicka han knappt sett. Man undrar om Hero någonsin kan bli lycklig med en sån karl?  Däremot har jag inga problem med Don Johns ondska, vilket tydligen andra kommentatorer som väntar sig mer psykologisk realism har: med tanke på att att han är en skurk i en komedi är det väl knappast otänkbart att denna brist på egentlig motivation inte är menat som annat än ett tillfälle att driva med andra skurkar på scen?

Nå, om Claudio och Don Pedro till slut visar sig vara ganska tvivelaktiga figurer och Don John aldrig blir annat än ett sätt att få till någon som helst dramatik, så är Benedick och Beatrice så mycket mer tillfredsställande. Till en början försöker de mest få sista ordet i strider utkämpade med tungorna som vapen, men när de båda lurats att lyssna till konspiratörernas samtal om hur mycket den andra älskar dem så blir de snart mer respektfulla mot varandra och överger sina övertygelser om att dö ogifta. De får snart själva känna på omgivningens vassa tungor, men det är även främst de enda som uppträder med något som kan kallas rimlighet efter det misslyckade bröllopet: Beatrice med sin önskan om hämnd, och Benedick med sin vilja att tillmötesgå henne, och när endast tystnaden återstår så är det de som tidigare tagit parti för det ogifta civilståndet som verkar vara kärlekens förkämpar medan de som förut varit utsatta för deras gyckel också är de som visat sig mest ovärdiga.

En bra pjäs, men när man läst den grämer man sig över att den inte finns bevarad i mer upputsat skick, för då hade den kunnat vara fantastisk.

Read Full Post »

Galanterier

Ger man ut en diktsamling med titeln Konsten att älska (utan att därmed ägna sig åt falsk marknadsföring), ja, då får man nog finna sig i att bli förvisad av en ärkemoralist som Augustus. För detta var just vad Ovidius blev, 8 e.Kr, troligen som en direkt följd av inblandning i en skandal i den kejserliga familjen men även för att bli av med denne spridare av dekadenta seder. I landsförvisningen lyckades han i viss mån hålla uppe sin produktivitet – Ovidius är den latinske diktare som vi har flest böcker från – men hans mest kända verk var då redan avslutade: förutom Förvandlingar (Metamorphoses), Brev från forntida berömda kvinnor (Heroides) och tidigare nämnda Ars amatoria även hans förstlingsverk, Kärleksäventyr (Amores), där han på elegisk distikon besjunger sådant som romare besjunger på detta versmått: sina galanta äventyr med någon namngiven dam, hos Ovidius kallad Corinna.

Skall man jämföra med Sextus Propertius är Ovidius än något vekare personlighet: här rasas det inte lika intensivt när Corinna är otillgänglig (även om det ändå rasas), och Ovidius har inget emot att inte vara ensam som älskare så länge han inte får reda på något. Han är dessutom en något elegantare diktare, i synnerhet i den första av de tre böcker verket är indelat i finns ett par fina och väl hanterade teman för dikten – en jämförelse mellan krig och kärlek i I:9, och i I:1 låter han på ett snyggt sätt olika gudar byta roller med varandra. Även II:4 förtjänar att nämnas, vari skalden berättar om sin kärlek till alla slags kvinnor:

Kvinnan där är så högväxt, hon liknar Homerus'[sic!] hjältinnor
och fyller säkert ut sängen i hela dess längd;

kortvuxen, därför hanterlig är en; jag faller för bägge
typerna: lång eller kort, det kvittar lika för mig.

Med en sådan livshistoria får man naturligtvis ett bestående rykte om snusk, och omslaget till min utgåva bygger vidare på det med en teckning av ett kopulerande par. Det är egentligen orättvist mot alla parter – den som plockar upp boken och väntar sig ångande sexscener kommer bli besviken. Visst finns det hänvisningar till skira plagg, halvt avdragna tunikor och utprovande av olika ställningar, men för det mesta så blir det inte värre än så. Detta kan naturligtvis bero på översättningen, signerad John W Köhler, men även om jag inte kan avgöra saken tvivlar jag ändå på att man idag skulle anfäktas av sådan prydhet. Översättningen verkar också allmänt lyckad, versen flyter på bra, och även om det finns ett par tillfällen när det verkar som ett idiom fått ersätta ett annat (vilket enligt min mening inte är helt lyckat när det kommer till poesi) så irriteras jag egentligen mest över det eviga stavandet av »Jupiter« med två p.

Nå, som slutomdöme får väl sägas att även om den lättsinnige Ovidius kanske inte är lika intressant som personlighet som den brinnande Propertius så är hans dikter betydligt lättillgängligare och ungefär lika läsvärda.

Read Full Post »

Romantik och inbundenhet

Den som vill begå litterär analys mot Jane Austens Sense and sensibility har många trådar att följa; den spänning som finns mellan titelns två substantiv (den svenska översättningens »förnuft« respektive »känsla« är måhända det bästa som går att göra, men ändå missvisande – »sense« syftar lika mycket på ett gott uppförande som förnuft medan »sensibility« drar lite mer åt känslosamhet – »Vett och känslighet« kanske är mer exakt, men å andra sidan inte lika bra i sig själv) speglas inte bara i de två huvudpersonerna – systrarna Elinor och Marianne Dashwood – men också i de karlar som uppvaktar dem och den övriga omgivning som visar än mer uttalad renodling av den ena eller andra egenskapen, eller för den delen total avsaknad av båda.

Berättelsen börjar med att de båda systrarna blir faderslösa och tillsammans med mor och lillasyster lämnar sitt gamla hem, där deras okänslige halvbror och hans gräsligt giriga hustru nu styr och ställer, för att istället flytta till en stuga som ägs av moderns fryntlige släkting Sir John Middleton. Elinor har då hunnit påbörja en romans med den inbundne brodern till svägerskan, och i deras nya hem träffar Marianne på både den äldre, melankoliske överste Brandon och den unge, energiske Willoughby. Elinor, som är den av systrarna där proportionen vett är större än proportionen känsla, försöker mana den romantiska och tanklösa Marianne till besinning, utan att lyckas. Snart börjar så alla karlarna att bete sig minst sagt mystiskt, och syskonen nås av oroande tidender …

Det är uppenbart att Austen försöker få oss att ta den förståndets och  Elinors parti, men lika uppenbart är det Marianne som är den av systrarna man känner mer för; Elinor framstår snarast som kylig och inbunden ända tills slutet då botten går ur flaskan och allt kommer ut på en gång, i samma veva som Marianne får tillfälle att tänka över vart hennes hänsynslösa känslor kunde ha lett henne. Å andra sidan får ett par av de till en början rätt vulgära och taktlösa bipersoner som initialt förorsakat systrarna en hel del obehag med sina obetänksamma kommentarer sin upprättelse: när det verkligen är fråga om allvarliga saker tar de deras parti som gjort sig förtjänta av det. Samtidigt visar det sig att de personer som visserligen genom sin goda uppfostran kanske var lättare att ytligt umgås med visar sig ha föga mer än en proper yta. Att ha »sensibility« utan att ha »sense« kan måhända göra en till ett svåruthärdligt umgänge, men de som kan uppträda i fina rum men saknar känslor är i längden etter värre.

Boken har Austens vanliga ironiska kommentarer och löjliga bifigurer, men är å andra sidan mindre lyckad vad det gäller romantiken; Elinor verkar inte bara dölja sina känslor för omvärlden utan även delvis för sig själv, och det är som sagt inte förrän i slutet de kommer fram. Berättelsen är också något rumphuggen, och slutar egentligen då alla allvarliga problem är över – inte när lyckan skall till att börja på riktigt. Med detta sagt är det dock en charmerande bok, om ock inte Austens bästa.

Read Full Post »