Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

Jules Vernes Den envise Keraban har tyvärr begåvats med en missvisande titel. »Den absurt halsstarrige och ständigt grälsjuke Keraban« hade varit mer korrekt, men alldeles för otympligt. Sagde Keraban är i vilket fall gammelturk, och så reaktionär att han får amerikanska högerkristna tokstollar att te sig progressiva. Således finner han sig oförmögen att ta en roddarslup från den europeiska sidan av Bosporen till den asiatiska där hans hem ligger , eftersom regeringen lagt en skatt på sådana transporter – en struntsumma för en rik köpman som Keraban, förvisso, men principen! Principen!

Keraban, som är en handlingens man, bestämmer sig därför att ta vägen runt Svarta havet. Att segla över någon annanstans motsätter han sig med hänvisning till sjösjuka, och tåg kan han självfallet inte sänka sig att åka – hur skulle det se ut, en gammelturk på ett tåg?! Med på resan följer hans dumme betjänt Nizib, samt hans holländske vän och handelspartner van Mitten, en mycket timid och flegmatisk herre, som åkt till Konstantinopel för att undkomma någon slags obehaglighet där hemma – tydligen något rörande fru van Mitten – och dennes betjänt Bruno, pessimistisk, alltid beredd att sätta upp en sur min, i synnerhet när han till sin förfäran tappat några kilo.

Som man kan förstå stöter man på diverse förvecklingar på resan, i synnerhet i samband med Kerabans brorson Ahmet, som måste gifta sig med den sköna Amasia innan en viss dag för att hon skall kunna få ut ett stort arv. Dock är det inte bara Ahmet som fått upp ögonen för henne, utan även den hänsynslöse seigneur Saffer, som lejt hejdukar för att enlevera henne.

Som synes är det en rätt hafsigt hopkommen historia, både sett till grundförutsättningen och alla turerna kring Amasia – till slut tröttnar man på att hålla reda på alla de sammanträffanden som inträffar. Därtill kommer en något vedartad dialog, i synnerhet i inledningskapitlet – annars en välskriven sak där författaren låter en undra över varför Konstantinopels gator är så märkligt tomma vid van Mittens ankomst –, och figurer som man har svårt att riktigt känna för: Keraban är en buffel, van Mitten en toffel, Bruno består mest av klagomål, och Ahmet är mest trånan efter Amasia. Man ser inget av den mänsklighet som utmärker Passerpartout eller de livsandar som Aouda uppväcker i Phileas Fogg, och skurkarna är mest skurkaktiga och inte bara misstagna som detektiv Fix.

Därmed inte sagt att det är en dålig bok: Jules Verne är helt klart i besittning av sin vanliga auktoritet, sin förmåga att få allt att verka troligt, och han får utmärkta tillfällen att teckna upp de mest intressanta punkterna i det landskap som genomkorsas. I några novellartade episoder – i synnerhet en brottsplatsundersökning som företas med stor slughet – så visar han på en stor skicklighet, och ehuru den namnmagi han är så skicklig med förtas något av ett envist placerande av främmande ord inom citationstecken så finns den ändå där. Boken är också förhållandevis inkännande – västerlänningen van Mitten är minst lika löjeväckande som Keraban, och även om några folk som passeras på vägen får mindre smickrande epitet är det knappast värre än man kan vänta sig.

På det hela taget är det dock fullt symptomatiskt att denna bok först översatts på senare år; dess starka sidor kan inte helt täcka upp för de svaga, och den teknikoptimism som annars är Vernes adelsmärke uteblir helt. Man kan lätt hitta bättre romaner av hans penna.

Annonser

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 4

Sista dagen  var rätt skön: jag var i stort sett färdighandlad, och slapp släpa runt på tunga bokkassar till seminarier och föredrag. Först av dessa var Dick Harrison som försökte sprida entusiasm för standardverket om Sveriges historia genom att närmast skrika in i mikrofonen vid Studieförbundets vuxenskolans lilla monter. Han försökte motivera den, något grumligt, genom att påstå att detta var enda chansen för akademiker att nå ut (märkligt påstående från någon som publicerat något tjog titlar). Nå, att det som han påpekade har hänt en hel del under de senaste femtio åren inom inte minst arkeologi är onekligen sant, men jag undrar om det att man grävt vid Vadstena och hittat gravar från 800-talet verkligen innebär att man måste skriva om hela religionshistorien?

Nå, om Harrison framstod som något neurotisk så var hans kollega Peter Englund betydligt lugnare i symposiet om behovstryck, som artade sig till en ovanligt motståndslös liten historia; varken Englund, Sigge Eklund eller diskussionsledaren Helena Eitrem hade annat än gott att säga om fenomenet, i synnerhet som de två senare är inblandade i var sitt företag som sysslar just med detta …

Lite mer fart var det till sist på Lars Strands föredrag om vad sherlockianer kallar The Great Game (icke att förväxla med vad mer fantasilösapersoner normalt menar med uttrycket, nämligen kampen mellan Ryssland och Storbritannien om herraväldet i Centralasien): den intellektuella lek som går ut på att försöka utröna allt som finns att veta om den store detektiven, inklusive en kronologi för hans verksamhet. Kanske var föredraget lite konturlöst, men ändå intressant.

För att summera seminariegåendet var det intressant och givande, även om jag av olika anledningar (läs: schemakrockar) missade en del jag velat gå på. Flerdagarskortet medförde även att jag släpade hem årets skörd över en längre period, vilket min rygg och mina handflator är nöjda med. För att närmare specifiera denna skörd kan sägas att jag köpt

  • en hel del olika essäsamlingar, vilka skall bli spännande att läsa. Troligen är genren dock helt förstörd för mig, då jag betvivlar att någon kan bemästra lika fullt som Frans G. Bengtsson.
  • historia. Det är märkligt att man hittar så mycket i just detta fält på bokmässan. (För övrigt observerade Wilhelm och jag att alla tidskrifter med populäriserad historia på omslaget lockar med artiklar om andra världskriget. Nästan alla omslag meddelar också att läsning om stormaktstiden finns inuti.)
  • Skönlitteratur från tidigare omötta kulturer: mexikanskt, egyptiskt, persiskt, österrikiskt.
  • Serier. Samlingsalbum med både Arne Anka och Jan Lööfs serier väntar på läsning (roligast reklam på mässan var för övrigt den läsarundersökning som visade att Arne var den roligaste ankan i Sverige, i konkurrans med både Kalle och Anna).

Nu bör jag ha läsning till jul. Minst.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 3

Andra dagen av bokmässegående medförde ett seminarium, betitlat »Riksdelningen som kom av sig«, vilket alltså var ett i den rad av seminarium som uppmärksammade märkesåret, samt en kort lyssning när Dick Harrison och Stig Welinder berättade om projektet Sveriges historia, ämnat att förse konungariket med en modern standardhistoria – den förra är från 60-talet! Sedan åts det temla, men jag missade all scenaktivitet i samband med dessa ädla bakverk. Jag hade lagt in föredrag om perspektiv på Astrid Lindgren och varför svenskar är så besatta av krigshistoria också, men dessa hanns inte med då föräldrarna och jag skulle ut och köpa platt-tv, som ersättning för den tjock-tv som nyss slutade ta in kanaler. Sedan visade sig att det snarare var mina båda uttag som slutat transmittera dessa … Någon som vill ha en tjock, men ganska bra tv? Fjärrkontrollen glappar bara litet …

Innan vi går närmare in på dagens aktiviteter bör dock gårdagens skildras i mer detalj. Som sagt inleddes bokmässebesöket med seminarium med unga svenska historiker – Erik Petersson, Christopher O’Regan samt Oskar Sjöström. Petersson var något tafatt och bortkommen, men de andra två var mer intressanta – i synnerhet O’Regan som tycks lida av det avundsvärda problemet att ha så många källor att han kan levandegöra Stockholm runt sekelskiftet 17–1800-tal så till den milda grad att hans förläggare började undra om han verkligen borde fabulera så mycket. Annars talades det lite om den vanliga kungar- och krigschablonen och vad som fick dessa herrar att ge sig i kast med historia, varvid det intryck man fick var att just eftersom detta varit tabu så har en massa galenskaper kunnat stå kvar i historieböckerna, och både O’Regan och Sjöström utlovade därför att deras böcker skulle innehålla den goda sortens historierevisionism – den som består i ett återgående till källorna. Sånt tycker jag är kul, och nu har jag också  ett par signerade volymer att läsa.

Sedan var det Lars-Gunnar Andersson. Om hans föredrag kan kort sägas att det var påfallande likt ett program ur Språket i P1, och att det hela kanske därför var lite mindre intressant än väntat. Roligt var dock brevet från den upbragte lyssnare, som hade förstått att vissa slarvrar hade börjat använda ordet »häftig« på ett mycket tveksamt sätt, och nu ville klargöra för världen att detta är ett i grunden mycket positivt ord, alls icke lämpat till att beskriva otrevliga tillställningar i stil med strider och eldsvådor. Någon ordning skall det vara i ett språk.

Fredagen avslutades så med vad jag halvt hoppades, halvt fruktade skulle bli ett levande fossil; programmet tycktes utlova en så rar figur som en göticist under titeln »Goterna: Sveriges och Spaniens gemensamma ursprung«. Lyckligtvis hade vid uppträdandet på forskarscenen även en underrubrik som sade något om »myt eller verklighet?« dykt upp, och det hela blev en idéhistoriskt intressant idé om hur de spanska medeltidhärskarna använde de gotiska arvet för att öka sin legitimitet, och därigenom utvecklade ett närmast abnormt intresse för skandinavisk historia. Sedan övertogs detta intresse som bekant av svenskarna. Professor Ingemar Söhrman sade sig arbeta på en bok i ämnet, vilket undertäcknad tycker låter mycket intressant.

Så dags för dagens program: under seminariet, som hölls med anledning av en bok av Torkel Jansson, visade sig en av deltagarna, Merete Mazzarella, hysa kraftiga invändningar mot tesen om att Sverige och Finland skulle vara så våldsamt lika. Ur juridisk och inrikespolitisk synpunkt otvivelaktigt, men på andra områden? Nej! Horace Engdahl instämde i detta och gav en intressant syn på Finland som en förlängning av det gustavianska Sverige, där Förenings- och säkerhetsakten av år 1789 fortsätte att gälla in på 1900-talet och där Runebergs poetik var djupt konservativ. Det hela avslutades med ännu ett varv av den gamla hur-illa-tycker-vi-om-Sverige-under-andra-världskriget-valsen.

Harrisons och Welinders tal var till slut inte vansinnigt mycket att hänga i granen; mer reklamtillfälle för nya boken än riktigt intressant diskussion om vad ett sådant projekt skall vara bra för. Nå, jag fick mina böcker signerade, och därmed var det bra.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 2

Det jäkla WordPress tycks ha ätit upp mitt inlägg. I sammanfattning handlade det om att jag:

  1. Bevistat ett seminarium med unga historiker, och fann det intressant.
  2. Bevistat ett föredrag med Lars-Gunnar Andersson, och fann det något mindre intressant
  3. Bevistade ett föredrag om spanska idéer om det gotiska ursprunget, och fann det mycket intressant.

Förhoppningsvis kommer jag ha ork att återskapa de mer välutvecklade redoförelserna för dessa tilldragelser i morgon, men nu känner jag mig för intellektuellt mörbultad för att orka med detta.

Read Full Post »

Bokmässan 2009, del 1

Göteborg är inte alltid världens trevligaste stad, det är påfallande ofta fuktigt och kallt, något som inte ändrar sig speciellt mycket med årstiden. Detta uppvägs dock mer än väl sista söndagen i september varje år, då man som bokälskare kan knalla ner till svenska mässan och där köpa på sig kassvis med böcker. I fjol var det på håret att jag kunde gå dit, då jag kommit hem från en resa endast dagen innan, men i år skall jag försöka att gå så mycket som möjligt. Jag velar lite över om det är värt att skaffa seminariekort, men eftersom det bara vore ett par hundralappar dyrare än att köpa biljetter, då det hör till den smått bisarra tillvaron som doktorand att man förutom tämligen gott betalt även uppbär studentrabatt. Listan över seminarier att besöka är dock rätt tunn, inte minst då de ofta överlappar, men det skall nog ändå bli intressant.

Read Full Post »

Det är märkligt att ett språk som ingen haft som modersmål på över tusen år fortfarande kan höra till de absolut viktigaste tungomålen i världen. Latinet ställer fortfarande upp och lånar ut ord, utan att någonsin kräva dem tillbaka, historiker intresserade av Europa före sjuttonhundratalet måste fortfarande studera det, och latinska författare översätts ständigt. Latinets grammatik tjänar dessutom som mall för de flesta europeiska språk – och som de flesta mallar är även denna något av en prokrustesbädd (jämför till exempel Churchill-apokryfen »this is the sort of English up with which I will not put«, angående »förbudet« mot att att låta preposition avsluta en mening).

Nå, latin är således ett språk som kan studeras även av andra anledningar än dess ansenliga ålder eller att man har en Caligula flåsande i nacken, varför Tore Janson skrivit Latin: Kulturen, historien, språket, ämnad att kunna bibringa läsande allmänhet elementa dels i grammatik och ordförråd, dels i realia. Tyvärr är den rätt så tunn, och det hela blir därför rätt så ytligt – något som förvärras av att tilltalet är på nivå mellanstadieklass, och egentligen bara passar den direkt okunnige. För den som redan känner ämnet är enda ljuspunkten att det är befriande med någon som vågar påpeka hur vedervärdiga en del av de där gamla romarna var, i sin konservatism eller orimliga ståndaktighet. Annars är avsnitten om romersk historia närmast barnsliga och bör egentligen undvikas, något som dock kan vara svårt då även mer lingvistiska påpekanden finns insprängda. Någon gång blir det också direkt fel, som när texten ger intryck av att Caesars sista ord skall ha varit Shakespeare-uppfinningen »Et tu, Brute« (de mer samtida källor som påstår att han sade någåt är eniga om att det i så fall var på grekiska).

Liknande fel finns även när det blir dags för det post-romerska latinet, som när läsaren leds att tro att rimmad vers skall ha varit någon medeltida latinskspråkig skalds uppfinning, när det i själva verket är ett arabiskt påhitt. Annars är det här bokens mer intressanta halva, eftersom Janson nu slipper ägna sig så mycket åt storpolitiken som han inte kan hantera (å andra sidan tycks han ha svårt med helheten – han lovar vid en tidpunkt att han senare i boken skall berätta »en hel del« om sådana svenska latinskribenter som Petrus de Dacia, Oxenstierna, Swedenborg och Linné, men det är bara de två senare som man får se igen, och då knappast så fylligt som antyddes). Stycket om hur de bevarade manuskripten med antika texter minutiöst har granskats för att rensas på kopisternas misstag är faktiskt riktigt intressant, och nog finns det en del annat hyfsat material. Problemet är bara återigen att det blir för ytligt.

Nej, för att det här skulle vara en vettig bok för den som redan känner sig hyggligt bildad hade den behövts dels renodlas, dels utökas: med mer om enskilda brukare, mer detaljer överlag och mindre historieberättande hade det kunnat bli en riktigt bra bok. Som nu är den för lättviktig och med ett för barnsligt tilltal, som dessutom försöker göra läsaren medskyldig genom ett ständigt juande.

Read Full Post »

  1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
  2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
  3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Så lyder robotikens tre lagar i den nyöversättning av Isaac Asimovs  Jag, robot som kom för några år sedan. Dessa lagar ligger som grund för de noveller som boken består av, berättade av en åldrig robotpsykolog. Man får möta den stumma robot (liksom i Stjärnornas krig kunde man till en början bygga robotar kapabla till en hel massa saker, inklusive känslor, men inte till att tala) som är en liten flickas lekkamrat, en robot på en avlägsen rymdstation för inhystande av solkraft som utvecklar en religion där stationens transformator är gud, en robot som beordras att försvinna och gömmer sig bland en massa andra och därför måste hittas, en politiker som anklagas för att vara en robot, samt fler. Egentligen är naturligtvis inte robotarna själva huvudpersoner, utan ett litet antal personer vid företaget som tillverkat dem och nu måste ta itu med deras beteende och lista ut vad som gått snett.

Som synes finns det en hel del märkliga och fantastiska uppslag, och det är inte oförtjänt som bokens robotlagar anses influera mycket av vad som senare skrivits om sådana maskiner. Samtidigt som det psykologiska anslaget gör att boken säger något om att vara människa hjälper det också till att i viss mån dölja allt som blev annorlunda: förutom att man uppfinner robotar före integrerade kretsar och svävarbilar före talsyntes (de första talande robotarna verkar ha utrustats med diafragma…) så är hela den artificiella intelligensen rätt så fånigt baserad på någon slags positronteknik.

Nå, även om stilistiken och dialogen kanske är något oputsade, och man ibland undrar lite hur långt de där robotlagarna sträcker sig, så är historierna överlag intressanta, insiktsfulla och läsvärda.

Read Full Post »

Older Posts »