Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2016

Ännu ett år, ännu en samlingvolym Berglings. Den stora nyheten i Serier från andra våningen (bortsett då från de som kommenteras) är att gränsen mellan en- och fyrrutingar gjorts mindre strikt, då de förra ibland delas upp på två.

Annars samma vanliga medelklasstristess och humanistiska klagan över världens tillstånd, iklätt den vanliga humorn.

Read Full Post »

Jag minns hur jag som ung läste en illustrerad version av den nordiska mytologin,  med fina akvareller och en någorlunda trofast version av vad man kan hitta i Snorres Edda. Jag tyckte om den då, men idag skulle jag nog tycka den var lite för enkel, och bilderna kanske något tama (den riktade sig ju trots allt till barn i slukaråldern, som kanske inte riktigt är mogna att få berättat för sig om valkyrior som väver med tarmar och med människohuvuden som lod). För mig finns istället nu Johan Egerkrans Nordiska gudar.

Ingen kan anklaga detta för att vara en lättviktig bok: i stort sett alla av de längre berättelser som finns bevarade finns här återberättade, liksom ett något annat urval gudar än man normalt tar upp (Gefjon och Skade får egna kapitel, dock inte Brage eller Ull), allt illustrerad med en vacker stil som ibland slår åt jugend, ibland drar mer åt rollspelsillustration. På slutet ges dessutom en ordentlig litteraturlista, för den som vill läsa mer.

Den jämförelse som ligger närmast till är dock Peter Madsens Valhall, inte bara för att Madsen skrivit ett översvallande förord: i synnerhet de senare alstren i den serien är minst lika mycket vackra illustrationer som berättande serier, och det finns klart överlapp dem emellan: att den åldrige Odin tecknas som en vithårig, långhårig man med rynkor är inte förvånande, men att även Loke är någorlunda lik dem emellan är inte så självklart (även om Egerkans tagit fast på det demoniska med Madsen mer ser honom som en feg men i grunden harmlös pajas). För övriga gudar är skillnaderna större, i regel genom att Egerkrans versioner är mer heroiska eller mörka.

Speciellt bör illustrationerna av Odin på Sleipnir och den stora stridsscenen ur Ragnarök framhållas, även om det finns mycket att sitta och förlora blicken i. Jag vet inte om dessa hade fått mitt hjärta som tolvåring att slå snabbare än den utgåva jag läste, men idag får de det garanterat.

Read Full Post »

Hemming Gadh är en av svensk historias mer fascinerande gestalter. Troligen sprungen ur det lägre frälset lyckades han bli den osäkra svenska statens sändebud vid den påvliga kurian under en period då detta sannerligen krävde sin man: inte nog med att riksföreståndaren Sten Sture måste hålla undan såväl andra stormän på hemmaplan som de danska kungarnas krigsmakt, vid kurian pågick dessutom processer för att drottning Dorotea skulle få kompensation för vad hon menade var sina utlovade gods. Trots att Danmark formellt hade högre status och hade mer pengar till mutor lyckades Gadh manövrera undan dem och se till att riksföreståndarskapet kunde bestå.

Denna kuria var inte heller vilken som helst: detta var under nepotismens tidevarv, och Gadh blev kammarherre under Alexander VI, borgiapåven, känd för sitt minst sagt utsvävande leverne. Gadh träffade möjligen under sin vistelse där Machiavelli, och är väl en av de svenska politiker som närmast motsvarat den bild som tecknas i Fursten. Vid återkomsten lyckades han bli vald till biskop i Linköping, även om detta aldrig bekräftades, och var även fortsättningsvis en av riksföreståndarnas starkaste stöd, såväl som diplomat som stridsman. Till slut gjorde han dock en felbedömning och anslöt sig till Kristian II efter att som gisslan svekligen ha bortförts efter dennes första misslyckade invasion av Sverige. När Kristian så försökte göra rent hus i Stockholms blodbad avrättades även Gadh.

Personligen var han snarast en kyrkofurste av sin tid: föga religiös, lärd, vältalig, begiven på livets goda och utan alltför stora skrupler.

Så, med ett sådant material, hur kan man som David Lindén så kapitalt misslyckas med att framställa en läsbar bok? Hans Hemming Gadh – Vasatidens gudfader är en svamlig röra, fylld av sedan länge avvisade gamla myter (som den om »Kristian bondekär«), okritiska värdeomdömen (som renässansen som en intellektuell nytändning), dåligt underbyggd argumentation (Johannes Magnus påstår att Hemming Gadh vid sin död var åttio år gammal, vilket Lindén avfärdar som orimligt, utan att anföra mer än att man misstänker att han tycker att det är orimligt med såpass pigga åttioåringar), och påträngande onjutbar svenska med felsyftningar och underligt uppbyggda meningar.

Värst av allt är dock att man aldrig riktigt får grepp om människan Hemming Gadh, utan att det nästan bara är maktspelaren som får figurera. När huvuddelen av biografin är över och Lindén skall försöka summera, ja först då får man reda på att Gadh troligen höll sig med en älskarinna; när man läser om hans vistelse i Rom får man vid ett tillfälle reda på att han på något sätt slingrat sig ur en skuld, men inget om hur detta gick till. Det värsta är dock nog det allra sista kapitlet, då Hemming Gadh skall omvandlas till någon sorts modern chefskonsult, vilket blir lika delar floskel och truism.

Hemming Gadh var som sagt en ytterligt intressant människa som verkade vid intressanta skeenden i såväl Sveriges som Italiens historia. Vill man få någon känsla av detta rekommenderas Lars-Olof Larssons Kalmarunionens tid, eller Sten Carlssons artikel i SBL. Dessa är såväl i vetenskapligt som litterärt hänseende vida överlägsna.

Read Full Post »

År 1647 inkom en ung man till drottning Kristina med en begäran att få ge sig ut att informera sig om sjöfart, och detta genom att söka sig till Nederländerna att få anställning vid ostindiska kompaniet. Detta beviljades, och den unge mannen skulle sedan vara borta från hemlandet i närmare tio år, varvid han besökte de flesta länder mellan Suez och Jakarta, så även Kina, även om en tur till Japan fick uppges på grund av storm.

Den unge mannen hette Nils Mattsson Kiöping, bördig från denna stad, och hans skildring av de platser han besökte kom senare att tryckas av Per Brahe d.y. på Visingsö, troligen tack vare släktförbindelser. Denna skildring kom sedan ut igen flera gånger under 1600- och 1700-talen, och har nu genom Martin Rundkvist och Ruin förlags försorg, med förord av Kristiina Savin, åter gått från trycket, med bevarad originalstavning, ehuru ortografin lätt moderniserats. Titeln, Reesa som genom Asia, Africa och många andra hedniska konungarijken, sampt öijar medh flijt är förrättat, visar enligt tidens sed exakt vad det är fråga om.

Som reseskildrare är Nils Mattsson en mestadels mycket nykter herre: han återger visserligen några vanliga troper, som tvehövdade ormar, ostronträd och orangutanger som våldtar kvinnor varpå de (kvinnorna) föder apebarn, men han är också noga med att avfärda andra: han tar med sig paradisfåglar hem på det att lärda män skall kunna konstatera att de visst har fötter, han ställer sig tveksam till att ruiner från Babels torn kan uppvisas, och han konstaterar att pelikaner visst inte sargar sitt bröst för att föda sina ungar. Han är dock tämligen fast i den tradition ur vilken sådant stammar, och när han reser i Mellanöstern ger han i första hand akt på platser ur biblisk och grekisk historia (av vilka han accepterar de flesta som äkta).  Han är också noga med att poängtera den stora frihet som kristna har i de muslimska länder, om också vad det verkar för att påvisa den kristna trons överlägsenhet, i synnerhet jämfört med judarnas. Dessa framställs i gengäld stereotypt som opålitliga krämare.

1600-talssvenskan är för en modern läsare otymplig, men överkomlig; en kortare ordlista hade inte skämt verket, men det är endast i undantagsfall som det blir verkligt svårbegripligt (vad de »fyrfoota« som ett par gånger uppträder skall vara för djur är för mig fortfarande dunkelt; SAOB verkar föreslå svin, men detta stämmer dåligt med sammanhangen). Som ett prov kan tas en mening där han introducerar en sorts albiner, som tydligen historiskt kunnat kallas kackerlackor: »Här finnes så wäl som på Ambiona ett underligit slags Folck, hwilka blifwa kallade Kakurlacko, thesse hållas och uthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa dem«.

Kiöping är visst ingen Mandeville, snarare en föregångare till Linné, med intresse för det mesta han ser, och tämligen få fördomar (närmast mot judar och att gå naken). Hans bok hade lång livslängd, och kanske kan den nu komma till heders något igen. Det vore den väl förunnat, även om den troligen alltid kommer vara mer av intresse för forskaren än allmänläsaren.

Read Full Post »

Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.

Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).

Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.

Read Full Post »

Förutsättningarna i Charlotte Cederlunds Middagsmörker är de närmast klassiska: Áili har blivit föräldralös, måste flytta till morfar, och upptäcker då mystiska krafter inom sig, krafter hon måste använda för att försvara sina vänner mot onda makter som varit förvisade många århundraden men nu är på väg tillbaka. Samtidigt måste hon se vem i sin nya omgivning som är att lita på, och hantera en groende förälskelse.

Det som klarast avviker från mönstret är väl då att morfar är same, och att Áilis krafter kommer av att hon är noaidi (eller, som det vanligen stavas på svenska, nåjd), den första på fyrahundra år, efter att en konfrontation med missionärer lett till att mer militanta, »borri noaidi« kastats ut ur samesamhället och de övriga noaidi gett upp sina krafter för att de förra skulle förlora sina. Nu verkar de barriärer som då sattes upp vara på väg att brista. Och, som sagt, dessutom måste Áili ta hand om sorgen efter pappa, och försöka passa in i det nya samhället.

Som historia betraktat följer detta standardformuläret kanske lite väl hårt. Inget av det som sker är så värst överraskande, och konflikterna är i stort sett de förväntade. Hur nära skildringen av en samisk by ligger verkligheten kan jag heller inte avgöra, men skildringen av Áilis enda kvarvarande släktingar är fin utan att dölja att de är människor med egna sår och sorger att läka. Detta är inte någon ny Cirkeln, men den som efter att ha läst den är sugen på mer kan nog ta detta som ett acceptabelt substitut.

Read Full Post »

Den under Markus Hagbers redaktion utgivna Gudhems kloster är en underlig liten bok: av själva klosterbyggnaderna finns idag inte mycket kvar, och de skriftliga källorna om detta cistercienskloster är heller inte påtagligt rika, så boken bär tydliga drag av att man sökt koka soppa på en spik. Att det dessutom varit en hel mängd kockar inblandad gör inte anrättningen mycket smakligare: de få kända detaljerna kan upprepas både två och tre gånger.

Samtidigt gör tvånget att ta skriva om allt som på något sätt har med klostret att göra att det blir en bok om lite av varjehanda, på ett rätt trevligt sätt: cisternciensorden i allmänhet, moderna försök att återskapa klosterträdgården, Gudhems betydelse innan klostret anlades, Dahlbergs arbete med Suecia antiqua et hodierna, de två drottningar som knutits till klostret, Gunhild under 1000-talet och Katarina Sunesdotter under 1200-talet, och Sveriges tidigmedeltida historia i allmänhet.

Om de två drottningarna, och i synnerhet Bo J Theutenbergs långa artikel om dem som avslutar boken, kan mycket sägas. Gunhild var en nära släktning till kung Anund Jakob och giftes bort med Sven Estridsson av Danmark, men äktenskapet upplöstes på grund av för nära blodsband, varefter hon drog sig tillbaka till Sverige och levde i avskildhet, utförandes fromma gärningar. Så långt enligt Adam av Bremen och Saxo Grammaticus. En senare tradition, först nedtecknad av Johannes Magnus, har velat placera henne i just Gudhem och förlänga klostrets historia med 200 år. Huvudredaktör Hagberg ägnar sin artikel åt att reda ut hur denna tradition beretts plats i historieböckerna.

Katarinas koppling till klostret vilar på långt säkrare grund: hon var en donator som när hon blivit änka såg till att klostret kraftigt kunde byggas ut och rustas upp, och levde där i ett par år innan hon dog och begravdes i en nästintill unik grav, vars häll ägnas en lång artikel i boken, signerad Jan Svanberg.

Theutenbergs artikel, slutligen, är en lång, något rörig historia, som rör sig över långa perioder, från ca år 1000 till trettonhundratal, och berör inte bara klostret i sig utan även Sigrid Storråda, folkungarna, Västergötlands bon, Uppsala och Vreta klosterrov. Den bakomliggande idén tycks vara dels att bjälboätten hade Katarina av Alexandria som ett slags familjehelgon, dels att visa på hur olika gods gått i arv mellan de olika kungaätterna. Helt klok på artikeln blev jag inte, men som han utan tvekan tycks acceptera Gudhem som platsen för Gunhilds tillbakadragande och använder detta som argument för vidare spekulation så känner jag mig mycket tveksam till den.

Det är lite synd att en såpass lång, ofokuserad sak fått avsluta boken; den upptar till och med en tredjedel av utrymmet i den. Som det är så försvinner de redan ganska sammanfallna ruinerna efter denna gamla kulturhärd än mer i den svenska tidiga historiens allmänt tunna luft, vilket är synd på allt annat arbete.

Read Full Post »