Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Reseskildringar’ Category

År 1647 inkom en ung man till drottning Kristina med en begäran att få ge sig ut att informera sig om sjöfart, och detta genom att söka sig till Nederländerna att få anställning vid ostindiska kompaniet. Detta beviljades, och den unge mannen skulle sedan vara borta från hemlandet i närmare tio år, varvid han besökte de flesta länder mellan Suez och Jakarta, så även Kina, även om en tur till Japan fick uppges på grund av storm.

Den unge mannen hette Nils Mattsson Kiöping, bördig från denna stad, och hans skildring av de platser han besökte kom senare att tryckas av Per Brahe d.y. på Visingsö, troligen tack vare släktförbindelser. Denna skildring kom sedan ut igen flera gånger under 1600- och 1700-talen, och har nu genom Martin Rundkvist och Ruin förlags försorg, med förord av Kristiina Savin, åter gått från trycket, med bevarad originalstavning, ehuru ortografin lätt moderniserats. Titeln, Reesa som genom Asia, Africa och många andra hedniska konungarijken, sampt öijar medh flijt är förrättat, visar enligt tidens sed exakt vad det är fråga om.

Som reseskildrare är Nils Mattsson en mestadels mycket nykter herre: han återger visserligen några vanliga troper, som tvehövdade ormar, ostronträd och orangutanger som våldtar kvinnor varpå de (kvinnorna) föder apebarn, men han är också noga med att avfärda andra: han tar med sig paradisfåglar hem på det att lärda män skall kunna konstatera att de visst har fötter, han ställer sig tveksam till att ruiner från Babels torn kan uppvisas, och han konstaterar att pelikaner visst inte sargar sitt bröst för att föda sina ungar. Han är dock tämligen fast i den tradition ur vilken sådant stammar, och när han reser i Mellanöstern ger han i första hand akt på platser ur biblisk och grekisk historia (av vilka han accepterar de flesta som äkta).  Han är också noga med att poängtera den stora frihet som kristna har i de muslimska länder, om också vad det verkar för att påvisa den kristna trons överlägsenhet, i synnerhet jämfört med judarnas. Dessa framställs i gengäld stereotypt som opålitliga krämare.

1600-talssvenskan är för en modern läsare otymplig, men överkomlig; en kortare ordlista hade inte skämt verket, men det är endast i undantagsfall som det blir verkligt svårbegripligt (vad de »fyrfoota« som ett par gånger uppträder skall vara för djur är för mig fortfarande dunkelt; SAOB verkar föreslå svin, men detta stämmer dåligt med sammanhangen). Som ett prov kan tas en mening där han introducerar en sorts albiner, som tydligen historiskt kunnat kallas kackerlackor: »Här finnes så wäl som på Ambiona ett underligit slags Folck, hwilka blifwa kallade Kakurlacko, thesse hållas och uthrotas såsom Ohyra ehwar Inwånarena träffa dem«.

Kiöping är visst ingen Mandeville, snarare en föregångare till Linné, med intresse för det mesta han ser, och tämligen få fördomar (närmast mot judar och att gå naken). Hans bok hade lång livslängd, och kanske kan den nu komma till heders något igen. Det vore den väl förunnat, även om den troligen alltid kommer vara mer av intresse för forskaren än allmänläsaren.

Annonser

Read Full Post »

År 1663 reste en ung fransk man till det nyligen utsvullna Sverige; han landade i Skåne och ämnade sig småningom till Stockholm. Väl där skulle han komma att bese badstugor, samer, lutherska gudstjänster, en sjö med flytande öar, och andra märkligheter, innan han nästa år återvände till Paris.

Hans namn är märkligt nog okänt; vid denna tid var byråkratin såpass utbyggd att hans namn borde ha registrerats när han anskaffade de pass som var nödvändiga för att få lämna Stockholm och de anhalter han gjorde på vägen hem, men i så fall har registren förekommit. Han var dock inte någon storman vars namn skulle förekomma i någons minnen (även om tycks ha diskuterat en del med den italienske prästen Fransesco Negri, som också skrev ned sina minnen från Sverige), utan en kammartjänare hos en ung svensk adelsman som sedermera skulle bli rik på långiveri till staten men också få allt indraget under reduktionen, Joel Gripenstierna.

Att vår kammartjänare övertaget är känd för eftervärlden beror på att han själv senare roade sig med att skriva ner sina intryck från resan. Manuskriptet försmäktade länge i arkiv innan de i våra dagar upptäcktes och nu utgetts på svenska av Ingemar Oscarsson under titeln Den franske kammartjänarens resa. Som tidsbild torde det vara en källa av stort intresse, även om den styckvis består av lån och parafraser på andra källor. Man får bland annat se enkla landsgudstjänster (i Skåne, under åren närmast efter den svenska erövringen), se hur man i badstugor tvagades av halvnakna flickor (vår berättare tycks mycket förtjust i detta, liksom att badstugorna inte var uppdelade efter kön), en beskrivning av nymodigheten med papperspengar, liksom reda på att det var under hans vistelse som drottning Kristinas triumfbåge revs, vilket ger en betydligt mer exakt tidpunkt än tidigare.

Berättaren är någorlunda skolbildad, tydligen sprungen ur förmögnare borgarstånd (styvfadern var anlitad vid franska hovet), men inte såpass att han mer än undantagsvis låter genre bestämma framställning, som hos andra reseskildrare. Ej heller räds han religiös polemik, ens i det vid det lagen tämligen ortodoxa Sverige (även om de förbud mot andra än legationsmedlemmar att deltaga vid bönsammankomster på ambassaderna inte verkar ha efterlevts). Det hela är fullt läsbart även idag, och den allmänhet med intresse av vardagsliv under stormaktstiden kan rekommenderas läsning.

Read Full Post »

Eftersom planen är att snart åka till vännen Magnus och hälsa på honom i landet upp-och-ner, har jag läst om Bill Brysons Down under. Jag ser ingen anledning att upprepa vad jag redan skrivit, utan skall bara säga ett par saker om hur hjälpsam den varit:

Inte speciellt.

Planen hittills ser ut ungefär som:

  1. Vi åker till Adelaide
  2. Spännande saker händer
  3. Vi åker hem från Brisbane

Som ni ser behöver punkt 2 lite mer arbete. Tanken var att låta Bryson hjälpa till med det. Nå, biltur längs kusten verkar värt det. rundvandringar lika så. Men såvida vi inte lägger in ett par dagar i Victoria, så är det mesta av det han pratar om i de relevanta delarna hur han kör bil mellan olika platser och lite historia. Allmänbildande, men inte stor hjälp här.

Nåja, roande var han fortfarande.

Read Full Post »

Om John Mandeville är följande känt: han var en lågadelsman som skänkte änkedrottningen Isabella av Frankrike ett par hjortar vid jul 1357. Han var dock vid det tillfället inte riddare, och om han har något som helst samband med den uppgivna författaren till John Mandevilles resor ( här med titeln The Book of Marvels and Travels) är högst tveksamt: i likhet med det mesta som har med denna reseskildring att göra är det svårt att få ett säkert grepp om några sanningar utöver det mest grundläggande. Den uppgivne författaren säger sig själv vara, förutom världsresenär, en riddare bördig från St Albans, men forskare har hittat alla möjliga kandidater, bland dem ovan nämnde John Mandeville.

Boken föreligger i en ohygglig mängd varianter, men troligen skrevs den på engelsk franska och översattes snart till engelska (liksom en hel massa andra språk; det var en av medeltidens allra mest populära texter), varvid material lades till, ströks, ändrades eller omformulerades; att arbeta med den är antingen en filologs mörkaste mardröm eller högsta önskan. Innehållet är dock i alla fall någorlunda enkelt att beskriva: det är i första halvan huvudsakligen en medeltida reseguide för pilgrimmer till Heliga landet, och i andra halvan en skildring av en rundresa i Asien, med stopp på såväl Java som i Cathay och prästerkungen Johannes rike.

För den som roas av diverse uppfunna, underliga folk och seder är i alla fall andra halvan en guldgruva (även första halvan har sina stunder, även om den redan vid nedtecknandet något föråldrade skildringen av Jerusalem med omnejd är aningen seg): man får såväl sådana klassiker som enfotingar och människor med hundhuvuden, som en lätt omstöpt version av Den gamle på berget med sina assassiner (för den som inte är bekant med historien: han skall ha skapat en paradisisk trädgård, befolkat den med vackra unga jungfrur, drogat unga män och visat dem trädgården, utlovat dem jungfrurna som himmelsk belöning om de föll i strid, och sedan tussat dem på sina fiender. Förutom förundran över att detta alls framstod som trovärdigt är den största gåtan att jungfrurna skulle förbli detta även efter det att sagda unga män gjort det unga män plägar göra med unga kvinnor).

Dessutom besöker man öar där fri kärlek utövas och all egendom är kommunal. Detta tycks den överlag vidsynte författaren inte haft mycket att invända mot (seder som tillåter män att ha många sexualpartners är en lite väl vanlig komponent i de kulturer han skildrar för att man inte skall ana att han tyckta att detta verkade mycket klokt), för det enda han har att anföra mot dem i moraliskt hänseende är deras kannibalism – vilket ju dock får sägas vara en tämligen ful plump. Annars är Mandeville ivrig att ständigt peka på dygdigheten hos diverse främmande folk, och man får närmast intrycket att missionerande och dop enbart skulle vara formaliteter. Ett undantag gives dock: judarna, som ständigt tycks vara ute efter sätt att förgifta kristenheten.

Den största humbugen med resorna är dock att de alls skall ha utförts: förutom det att materialet är så opålitligt (vad som förefaller vara korrekta upplysningar har ofta smygit sig in bland de rena påhitten) så är det också hämtat utifrån andra källor. Huruvida dessa är såpass lättsmälta som Mandevilles bok låter jag dock vara osagt.

Read Full Post »

Det land Bill Bryson skriver om i The lost continent (vad är det som gör att världen så lätt glömmer att Nordamerika bara till två femtedelar består av USA?) är nu i dubbel mening borta: dels är hans barndoms land än mer oåterkalleligen förlorat, dels är det USA han faktiskt reste genom för snart 25 år sedan ungefär lika avlägset idag som hans uppväxt var då.

Eller? Nu har jag inte varit i USA, men jag tvivlar på att de ändlösa raderna med snabbmatsställen och köpcenter som han tycks upptäcka i färd med att belägra alla tätorter krympt, eller att amerikanerna blivit bättre på att låta samhällen åldras med värdighet – så kanske han skulle känna igen delar av landet om han åkte igen: de delar han avskydde mest.

Annars är det vad jag nu lärt mig förvänta mig: Bill Bryson åker bil en lång sträcka, stannar i en håla, checkar in på ett motell (vanligen ett man själv inte vill hamna på), går ut och käkar lite mat. Nästa dag åker han till en »sevärdhet« av något slag, vanligen platsen där någon föddes, eller ett dyrt museum, eller en halvgammal kåk (USA är ett av få västländer som kan få svenska gamla byggnader att framstå som uråldriga). Under tiden kommer han med lustiga kommentarer om det ena eller andra, som hur amerikanska etersändningar dödar hjärnceller, eller hur det gick till när han åkte på familjesemester som barn.

Han saknar den tiden. Han saknar ett USA där man faktiskt gick till butiker mitt i staden, ett USA vars ungdom inte var från Senare och därför var bättre och smartare, ett USA innan man körde bil från stormarknaden till hamburgerstället (han saknar dock defintivt inte ett USA där svarta per definition var andra klassens medborgare). Han gör vad han kan för att hitta sodaautomater och tidningsbud på cykel och välskötta trädgårdar och Diana Durbin. Ibland hittar han små fragment, men för det mesta står han där med besvikelsen. Eller så äter han sig bara tjockmätt på amerikansk mat, går på trevligt museum eller ser vacker utsikt, och glömmer det en stund.

Read Full Post »

Låt det genast vara sagt att Jan Olof Olssons (Jolo) och Margareta Sjögrens Amerikafeber inte riktigt når upp till Drottningens Englands standard: amerikaner är helt enkelt inte riktigt lika roande som britter. Å andra sidan är det långt ifrån en tråkig bok, med skildringar av diverse amerikanska ämnen med mer intelligens och förstånd än man kan ha rätt att vänta: det finns en analys av cowboymyten och dess historia, ett indignerat kapitel om den djupa södern och rasmotsättningarna (resan som skildras gjordes precis innan medborgarrättsrörelsen kom i gång på allvar), amerikansk religiositet, som ofta tycks mer grundad på samfund än på teologi (när de väl börjar grubbla på den senare tycks det vara de enklaste och mest fördummande slutsatser som nås).

Dessutom kan man läsa om den amerikanska överklassen, likt den brittiska skildrad i tidningar och centrerad kring debutantbaler samt med nöjen maskerade som välgörenhet, eller vad som väntas av ungdomen, med bokens äckligaste stycke, om en cheerleader som beskrivs på ett sätt som ligger mitt emellan brunstig tonåring och sliskig pornograf, samt hur unga flickors främsta mål framställs som att bli populär och att gå på många dejter.

Slutligen får man läsa om amerikansk politik, inklusive det system där politiker kan tillsätta tjänster efter eget skön och därigenom vinna anhängare, och hur detta byggt upp det något säregna systemet, samt om utsocknes favorittro om amerikaner som genommaterialistiska mammons tjänare, utan all  kultur: detta sägs vara ett missförstånd baserat på att de egentligen har ett mer avslappnat förhållande till pengar: man skall ha dem för att ha roligt för dem, och det finns mycket lite skam i att vare sig ha mycket eller lite av dem.

Det är kanske inte allt som är aktuellt, men mycket stämmer fortfarande, eller spelar fortfarande roll. Det finns troligen betydligt nyare men sämre böcker att vända sig till för att lära om det stora landet i väst.

Read Full Post »

Den första av Carl von Linnés resor företogs när han var en tämligen oansenlig student, så även om det även finns en hel del av de mer tröttande dragen från senare resor – förbättringsförslag för jordbruk, nyttiga växter, geologi – och latinet är nästan ännu mer rikflödande, så är det ändå en lite mer lättflytande skildring.

I huvudsak tycks han ha undersökt dels växter och djur, dels samernas livsföring, dels vilka mjölkprodukter som framställdes: den som vill lansera nya sådana finner här rikligt material. Samerna skildras tämligen fördomsfritt: det finns lite av både den moderna människans beskäft samt beundran inför den starke jägaren, och även om han säkert fått en del om bakfoten så finns där ändå respekt nog för att det absolut inte skall vara plågsamt.

Det är tämligen ostrukturerat: betraktelser om klädesdräkter följer på något fynd av en blomma eller en dum prästman som försökt argumentera med den unge lärde. Ibland blir komiken ofrånkomlig, som när Linné räknar upp olika sorters rävar och de pris man får för deras pälsar, och däribland lakoniskt meddelar:

5. Röda rävar, gula till färgen.

Inget pris, bara en upplysning om kulören. Och redan några sidor senare får vi reda på, för säkerhets skull mestadels på latin, att

Kvinnfolks [livmoderslida] blir ej av [fetma vidare], snarare trängre, och ju magrare, ju större vagina.

Anmärkningen står i stycket om den »lulensiska prefekturen«, oklart dock hur allmängiltig observationen skall vara eller hur han nått till detta resultat. Nåväl, med tanke på hur Linné utformade sitt system för klassificering av växter är väl sådana observationer inte att förvånas över.

Read Full Post »

Older Posts »