Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 oktober, 2012

Mansfield Park brukar vara den av Jane Austens böcker som tycks minst om: den mörkare tonen, de mindre tydliga skillnaderna mellan vem som är att lita på och vem som är en skurk och den timida, hårt självkontrollerande Fanny Price som internaliserats omgivningens (d.v.s. Mrs. Norris) ogillande placerar den långt från de mer uppsluppna tidiga böckerna. Dock inte av mig: bara det att man femtio sidor innan slutet fortfarande inte är säker på om inte Fanny kanske inte bör ta Henry Crawfords hand gör att den är mer spännande än någon annan av Austens böcker, och den mörkare tonen går också ihop med viss realism: även om Mrs Norris är överdriven så är hon tillräckligt rundad för att inte bara vara en karikatyr.

Något som också slår en är hur välkomponerade den är: här finns inga sammanträffanden som att Mr Collins patron råkar vara Mr Darcys moster, och det enda som inte tycks helgjutet är som vanligt slutet: att Austen säger sig villig att låta andra pennor dröja vid skuld och sorger är inte den minst uppenbara av hennes ironier med tanke på att Fanny gått med sin svartsjuka i över fyrahundra sidor medan hennes slutliga lycka bara återberättas, aldrig visas.

Svartsjuka, ja: det är lite märkligt att ett av de vanliga klagomålen på henne är att hon är så övergod när hon tycks vara den av Austens hjältinnor som ständigt går och kämpar mot en såpass otillåten känsla. Man kan ju invända att det inte vore så illa om inte miss Crawford vore Edmund ovärdig, men man är länge snarare benägen att hålla med honom i hans överslätningar än Fannys mer kritiska hållning. Läsning av henne som en svartsjuk varelse istället för en med ständigt klar moralisk blick är i vilket fall givande, även om hon i det stora förblir en person nästan för god för att vara sann.

Annonser

Read Full Post »