Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Drama’ Category

Henry VI del tre är en pjäs som mer än de båda tidigare i tetralogin står i en specifik skugga: del ett har setts som underhaltig, del två har hållits tillbaka av sin position mellan två andra och avsaknaden av en tydlig centralperson, men del tre har ett väldigt specifikt problem som är mer eller mindre externt: Rikard III. Även om unge Rickard dök upp på scen i del två så är det här han verkligen börjar sin resa mot den diaboliske teaterskurk som förför omgivning och publik innan allt tar en ände med förskräckelse och Tudordynastin kan gå in för att återställa ordningen (unge Henrik, earl Richmond, dyker faktiskt upp i en scen här och välsignas av den alltmer helgonlikt frånvarande Henrik VI).

Annars är det en pjäs med mycket strid och liv och död: inte färre än fyra fältslag utspelas, en kung och två tronföljare mördas, Warwick får vara kungamakare flera gånger om innan han till slut möter sin skapare, och det är endast vid två tillfällen något som kan kallas fred råder: mitt i pjäsen när Edward av York kastat ned Henrik från tronen första gången, och i slutscenen när huset Lancaster till slut är slaget. Båda gångerna är det dock en högst tillfällig paus: vid den första finns fortfarande Henrik, hans son Edward och hustru Margaret kvar i livet i Frankrike, och den andra väntar man bara på att Rikard skall börja sitt intrigerande för att låta Yorks sol skina på sitt eget ansikte. Freden bryts första gången när kung Edward förolämpar franske kungen genom att bryta äktenskapskontraktet med dennes halvsyster och istället gifta sig med Lady Grey, vilket kastar om allianser och får eländet att bryta ut igen.

Mycket ståhej, alltså, och mycket lidande. Den ende som verkar se och bry sig är Henrik, men han är samtidigt den mest passive av alla i pjäsen: det mesta av initiativet står hans hustru för, vars son tycks ha fyllt henne med mod och riktning. Inbördeskriget blir allt mer brutalt: från att tidigare haft vissa mått av höviskhet och i alla fall pseudolegala anspråk, så hamnar det nu i ren hämnd och öppen makthunger, och när allt är slut så är Rikard visserligen värst, men inte mycket värre än någon annan.

Annonser

Read Full Post »

Shakespeares andra pjäs om Henrik VI är inte den typ av utfyllnad som mellanverket i en trilogi annars kan vara: första delen handlade i huvudsak om förlusten av de franska områdena, och även om de konfliktlinjer som dikterar handlingen här drogs upp redan i den tidigare pjäsen så är det nu de verkligen ställer saker på sin spets: tidigare handlade det om franska städer och ädla krigare, vilket nu finns mest som vaga minnen, och det som istället hamnar i rampljuset är politiker och upprorsmän. Bristen på mellanaktskänsla kan bero på att denna pjäs skrevs före den som internt kronologiskt föregick den; ett mindre tvisteäpple mellan de lärde.

I första halvan av pjäsen hålls våldet tillbaka av kungens farbror och lordprotektor, hertig Humphrey av Gloucester, en äldre, återhållsam, lärd, men också kolerisk herre som intrigmakarna, med drottning Margaret i främsta ledet, alla tycks avsky mer än varandra. Genom Gloucesters hustru, som verkar tro hon spelar i Macbeth, lyckas de snart komma åt honom, och sedan bryter eländet ut: ett folkligt uppror med grovt, uppsluppet våld, där alla intellektuella skall avrättas (advokaterna först!) och all ordning ställas på huvudet hinner knappt stillas innan det inbördeskrig vi egentligen väntar på tar full fart: rosornas krig.

Till skillnad från första delen är det här också en väl sammanhållen pjäs, där alla rollfigurer agerar konsekvent och där sympatierna tydligt skiftar: ingen av de viktigare rollerna kommer helt undan kritik: inte den helgonlike men ineffektive Henrik, inte ordningens upprätthållare i skepnad av den märkligt naive Humphrey, och ingen är helt och hållet ett monster: inte den splittrande Margaret eller hennes älskare Suffolk, inte den ambitiöse York, inte ens den unge man som senare skall bli känd som Rickard III, här främst en modig ung krigare. Eller, vänta lite: en skurk finns det – kardinal Beaufort har faktiskt inte mycket som rekommenderar honom.

Även om det inte finns någon hjälte, eller någon tydlig skurk, kanske inte heller någon riktigt avslutat skeende att skildra så är pjäsen ändå effektiv, med logiska förlopp, planer som korsas, uppror, mord och till slut en strid där flera personer faller ifrån. Att den trots sådana problem ändå känns så solid är ett klart tecken på att Shakespeare här verkligen börjat nå upp till sin senare hantverksnivå.

Read Full Post »

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

I introduktionen till The two gentlemen of Verona, möjligen Shakespeares första pjäs, gör redaktören Roger Warren poäng av att en del av innehållet återkommer i senare pjäser, om än inte på ett sätt så att denna kan ses som en förstudie. Namnmässigt finns visst överlapp med Romeo och Julia (inte bara ifråga om Verona och att en av de unga kvinnorna även här heter Julia, det t.ex. finns även en Mercatio), men vad gäller handling är vi snarare inne på Trettondagsafton.

Handlingen här är dock enklare: de två unga männen Valentin och Proteus är bästa vänner. Valentin skall lämna Verona för hovet i Milano och få lite puts på sin uppfostran, medan Proteus blir kvar och kan uppvakta den sköna Julia. I Milano förälskar sig Valentin i hertigens dotter Silvia, och hon i honom. Eftersom det även finns en annan uppvaktande man i spelet planerar de en enlevering. Då kommer även Proteus dit, ivägskickad av sin far för sin beskärda tid vid hovet. Även Proteus förälskar sig i Silvia, förråder Valentin, och försöker ställa sig in hos Silvia. Till slut kommer även Julia dit, utklädd till pojke, och så blir det lite komedi innan det hela slutar i skogen, i ett högst abrupt och nästintill oförtjänt slut, där Proteus kvickt ångrar och blir förlåten sina synder (han har utöver det ovan försökt våldta Silvia när han inser att hon inte kommer ge med sig!).

Egentligen är det fram till slutet inget större fel på handlingen, och ungdomarnas ibland vådligt romantiska syn på världen borde inte vara något större problem att hantera om man tar vara på komiken (enleveringen skall exempelvis utföras med hjälp av en repstege insmugglad under en mantel). Vissa andra problematiska scener bör kunna lösas. Kruxet ligger främst i Proteus, och hur man skall försona sig med honom. Han är förvisso länge inte någon alltför grov skurk: lite baktalande och förräderi skulle kunna förlåtas om han bara förlöjligas en stund, men när han i slutscenen går från våldtäktsman och bedragare till bästa vän och till nåder tagen älskare genom ett kort tal på fyra rader, så krävs det stora insatser av såväl regissör som aktörer för att det lyckliga slutet skall kännas gediget.

Som sagt, en tidig pjäs, och således intressant att titta närmare på. Som skådespel betraktat inte helt lyckat, med ibland lite klumpiga lösningar varvat med en del välfungerande partier. Lyriskt och verstekniskt däremot helgjutet; ibland lite absurt och vimsigt, som när vid ett tillfälle det målas upp en vision av valar som stiger iland för att dansa. Långt ifrån Shakespeares främsta, men ändå förvånansvärt fräscht och roligt.

Read Full Post »

Timon of Athens kan vara Shakespeares minst spelade verk (möjligen i konkurrens med något av historiespelen). Det har länge setts som oavslutat, experimentellt, kanske till och med kontaminerat genom samarbete med någon annan författare (horribla tanke). Det låter sig inte delas in i fem akter (vilket, oavsett att man numera vanligen nöjer sig med en paus, tydligen är viktigt), det är en tragedi (med termens ursprungliga mening), där huvudpersonen inte dör på scen, det finns en bihandling som helt plötsligt börjar och som visserligen interagerar med huvudhandlingen men vars relevans är svår att se, och det innehåller en lång scen där huvudpersonen gömmer sig i skogen och interagerar med en hel räcka personer, dock utan att det blir mycket av handling av det. Vissa delar av handlingen rinner ut i sanden. Dessutom är den kort. Och enda anledningen till att pjäsen bevarats och vi ens vet att den skrivits tycks vara att det var något problem när Troilus och Cresseida skulle tryckas i Första folianten, så att Timon fick bli inhoppare.

John Jowett, redaktör för Oxfordutgåvan, erkänner många av dessa problem (i synnerhet det där med samarbete med en annan författare, identifierad som Thomas Middleton baserat på diverse statistisk textanalys, även om han kanske inte riktigt ser det som ett problem). Problemet med längden tycks han nästan själv vilja åtgärda, medelst ett förord av ovanlig längd, längre än till och med andra i serien: i denna volym är den kritiska apparaten av samma omfång som själva texten. Däremot tycks han inte anse att det gör Timon till en misslyckad pjäs: det finns vissa partier som förvisso med fördel kan strykas, och annat som kanske skulle behöva förankras bättre, men han tycks mena att det är en högst spelbar pjäs, som dessutom kan ta publiken med överraskning då den är mindre känd än mycket annat av Shakespeares hand.

Själva handlingen är snabbt sammanfattad: Timon tycks leva för att visa upp sin generositet, ger flådiga fester och skänker bort dyra gåvor. En dag tar pengarna slut, och han försöker hålla sig flytande genom att låna av sina »vänner«, som dock vägrar, varför han till slut flyr ut i skogen för att leva enstöringsliv. Samtidigt förvisas Alkibiades från staden då han alltför ivrigt försvarat en soldat mot en anklagelse för dråp. Timon, som nu hatar mänskligheten och rikedomen, hittar guld, och ger bort till diverse folks om av olika anledningar söker upp honom, innan han dör, varefter Alkibiades försonas med Atens styresmän och allt är över.

Det ges en del möjligheter till härligt bittra tirader, och det förekommer en cynisk filosof som kommer med ovälkommet insiktsfulla kommentarer, men oavsett detta är det svårt att bortse från att pjäsen tycks oavslutad: bud skickas till personer men man får aldrig höra något om svaret, avslutningen är oväntat klumpig, hatet mot mänskligheten som Timon uppvisar leds aldrig över i ens partiell försoning som i Kung Lear. Men, alla aber till trots: det är trots allt Shakespeare, och även om Middleton tycks vara en andraplansfigur så var han dock en del av den engelska teaterns gyllene ålder, och skriver flyhänt han också. Kanske inte det bästa av Shakespeare, men om det här är hans sämsta så har han mycket lite anledning att skämmas.

Read Full Post »

Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.

Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.

Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.

Read Full Post »

När Strindberg i Tjänstekvinnans son ville visa hur undermålig undervisningen vid Uppsala universitet var lät han en av de föreläsningar som alter egot Johan bevistade vara de som fördes i engelska av en ung adjunkt, vilken läste och kommenterade Shakespeares Henrik VIII i en takt som gjorde att det skulle ta tio år att arbeta sig genom skådespelet; anledningen till att denna pjäs valdes torde inte enbart vara att den inte skrivits i sin helhet av Shakespeare (vilket började ifrågasättas ungefär vid Strindbergs födelse), utan tillsammans med John Fletcher, utan snarare för att den är en av de mer obetydliga pjäser som kom av hans penna; förvisso inte helt omöjlig i Storbritannien, men sällan uppskattad på andra platser.

Det är inte svårt att se varför: den ostentativa huvudpersonen är långa perioder fjärran från handlingen, som mer tycks handla om de olycksöden som drabbade tre personer i hans närhet (lord Buckingham, Katarina av Aragonien, och Thomas Wolsey). Det första av dessa fall framdrivs vad det verkar främst av Wolsey, i det andra samverkar Wolsey med Henriks vilja att skiljas och upphöja Anne Boleyn, men det är först i det tredje, då kungen förlorat förtroendet för Wolsey och driver fram hans fall efter att ha fått komprometterande dokument i sin hand som han själv tycks själv börja agera. I den femte akten ingriper han till sist själv för att förhindra ett fjärde fall, när hans nya ärkebiskop Thomas Cranmer är illa ute. Mest intressanta av de personer som uppträder är Katarina, som förutom att hon skildras som en god drottning också är rörande i sin kamp för att inte förskjutas, och Wolsey, som tyvärr är lite för outvecklad men annars kunnat bli en riktigt bra skurk, även medräknat hans omvändelse under galgen.

Även om handlingen utspelas under den tidigaste delen av reformationen i England så får de religiösa konflikterna spela en ganska undanskymd roll: Wolsey ogillar Anne Boleyn inte bara för att hon är protestantiskt lagd, utan även för att han vill att kungen skall gifta sig med en fransk prinsessa, och Henrik tycks ogilla att påvens legater skall ha så mycket makt. Det är först i det sista partiet, där Cranmer anklagas inför kronrådet, som frågan riktigt hamnar i förgrunden; Cranmer framstår där i kontrast till den stolte, härsklystne Wolsey som en mild och ödmjuk prästman.

Det är inte någon omöjlig pjäs (om inte annat finns kan kostymfetischister få sitt lystmäte), men heller knappast något lysande. Att pjäsen fått stå tillbaka för annat från författaren är helt i sin ordning.

Read Full Post »

Older Posts »