Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Drama’ Category

Listan med olästa verk av Shakespeare blir allt kortare: nu kan jag stryka även The two noble kinsmen, ett samarbete med John Fletcher som länge tillskrevs enbart denne. Det hela bygger på Chaucers Riddares berättelse i Canterbury Tales, och berättar om de två unga kusinerna Arcite och Palamon, som är trogna vänner och begivna på valpiga ord om evig vänskap och rönnbärsfilosoferande. De tillfångatas i strid av Theseus, får syn på Hippolytas syster Emilia (det finns en del ekon av En midsommarnattsdröm), och blir båda blixtförälskade och bittra rivaler. Mycket av handlingen visar sedan på hur de försöker att samtidigt uppträda höviskt mot varandra medan de båda säger sig vilja se den andres hjärteblod. I en bihandling ser vi hur fångväktarens dotter, som förälskat sig i Palamon och befriat honom inser att han inte älskar henne och blir galen.

Eftersom pjäsen länge inte troddes vara av Shakespeare, och säkerligen inte är enbart av hans penna, så har den fått förhållandevis lite uppmärksamhet. Det är synd; Fletcher är inte en ovärdig kollaboratör, och även om den omedelbara förälskelse som driver handlingen tycks orimlig är den varken mer eller mindre konstig än den i Romeo och Julia. Fångväktarens dotter är en bra roll, och några av scenerna när Arcite och Palamon närmar sig avgörandet med vapen är fortfarande goda i sin tragikomik. Det finns förvisso en del motsägande partier, men inte värre än att de lätt kan passera om de inte pekas ut för en, och i det stora hela verkar handlingen robust.

Det är kanske inte Shakespeares allra främsta verk, men nog är den förtjänt av en betydligt mindre undanskymd plats än som hittills kommit den till dels.

Annonser

Read Full Post »

När Strindberg i Tjänstekvinnans son ville visa hur undermålig undervisningen vid Uppsala universitet var lät han en av de föreläsningar som alter egot Johan bevistade vara de som fördes i engelska av en ung adjunkt, vilken läste och kommenterade Shakespeares Henrik VIII i en takt som gjorde att det skulle ta tio år att arbeta sig genom skådespelet; anledningen till att denna pjäs valdes torde inte enbart vara att den inte skrivits i sin helhet av Shakespeare (vilket började ifrågasättas ungefär vid Strindbergs födelse), utan tillsammans med John Fletcher, utan snarare för att den är en av de mer obetydliga pjäser som kom av hans penna; förvisso inte helt omöjlig i Storbritannien, men sällan uppskattad på andra platser.

Det är inte svårt att se varför: den ostentativa huvudpersonen är långa perioder fjärran från handlingen, som mer tycks handla om de olycksöden som drabbade tre personer i hans närhet (lord Buckingham, Katarina av Aragonien, och Thomas Wolsey). Det första av dessa fall framdrivs vad det verkar främst av Wolsey, i det andra samverkar Wolsey med Henriks vilja att skiljas och upphöja Anne Boleyn, men det är först i det tredje, då kungen förlorat förtroendet för Wolsey och driver fram hans fall efter att ha fått komprometterande dokument i sin hand som han själv tycks själv börja agera. I den femte akten ingriper han till sist själv för att förhindra ett fjärde fall, när hans nya ärkebiskop Thomas Cranmer är illa ute. Mest intressanta av de personer som uppträder är Katarina, som förutom att hon skildras som en god drottning också är rörande i sin kamp för att inte förskjutas, och Wolsey, som tyvärr är lite för outvecklad men annars kunnat bli en riktigt bra skurk, även medräknat hans omvändelse under galgen.

Även om handlingen utspelas under den tidigaste delen av reformationen i England så får de religiösa konflikterna spela en ganska undanskymd roll: Wolsey ogillar Anne Boleyn inte bara för att hon är protestantiskt lagd, utan även för att han vill att kungen skall gifta sig med en fransk prinsessa, och Henrik tycks ogilla att påvens legater skall ha så mycket makt. Det är först i det sista partiet, där Cranmer anklagas inför kronrådet, som frågan riktigt hamnar i förgrunden; Cranmer framstår där i kontrast till den stolte, härsklystne Wolsey som en mild och ödmjuk prästman.

Det är inte någon omöjlig pjäs (om inte annat finns kan kostymfetischister få sitt lystmäte), men heller knappast något lysande. Att pjäsen fått stå tillbaka för annat från författaren är helt i sin ordning.

Read Full Post »

Shakespeares Troilus and Cressida hör till de absolut minst spelade av hans alster; redan i hans samtid försökte en krämarsjäl sälja en utgåva med argumentet att inga smutsiga åskådare lusat ned det genom att se på någon uppsättning, ty sådan hade veterligen aldrig getts (men hade en sådan getts hade rimligen pjäsen varit överhöljd i träck) – som synes inte ett speciellt logiskt argument.

Det hela utspelas under trojanska kriget, under samma period som Iliaden, och två olika handlingar tvinnas samman: dels hur Akilles sitter och tjurar i sitt tält medan Hektor vill ha en chevaleresk duell, som han till slut får med Ajax, dels hur i Troja de unga titelpersonerna sammanförs av Cressidas farbror Pandarus. Hennes far har dock förrått staden och gått över till grekerna, och får henne utväxlad mot en krigsfånge – dagen efter de älskandes enda natt tillsammans. I grekernas läger ger hon sig till Diomedes, vilket Troilus får reda på och svär hämnd. Samtidigt har Akilles fegt dödat Hektor, och där – slutar pjäsen.

Handlingen är således underligt rumphuggen: istället för vändpunkt blir Cressidas övergång klimax. Man skulle kunna argumentera att detta är i enlighet med att hela trojanska krigets förlopp var allmänt känt, men å andra sidan gäller detta även historiedramerna, som i allmänhet har fått bättre slut. Pjäsens behållning ligger istället främst i kvick dialog, i Tersites galla och hur den förgyllda ytan i allmänhet visar sig dölja murket trä. Rolig är dock den den scen där trojanerna sänt en ambassad till grekerna, och där Diomedes och Aeneas tävlar om att önska varandra hälsa – utom om de skulle möta varandra på slagfältet, då de lovar varandra snabb död.

Nästan ingen i persongalleriet klarar sig undan helskinnad – Troilus kan beskyllas för naivitet, Odysseus planer fungerar dåligt, Agamemnon är knappast den ståtlige kung man skulle kunna vänta sig, Helena är skön men fånig, och knappast värd detta krig, Hektor är ädelmodig och blind för att andra skulle kunna ha färre skrupler. Detta, tillsammans med en mindre välarbetad handling gör att det inte är förvånande att pjäsen knappast blivit en favorit.

Read Full Post »

Shakespeares King John är inte längre ett populärt skådespel: det var det en gång, med sina möjligheter till stridstablåer och sin engelska patriotism, sina antikatolska tendenser och franska skurkar. Pjäsen lyckas också undvika de två saker som John idag är främst hågkommen för: som otäck skurk i berättelser om Ivanhoe och Robin Hood, och som undertecknare av Magna Charta, även om bakgrunden till bådadera syns. Han får nästintill inte ens vara huvudperson själv: mer minnesvärd är ofta hans brorson, född som Phillip Faulconbridge men under pjäsens gång erkänd som oäkta son till Rikard Lejonhjärta och därefter vanligen kallad för bastarden, en ädling med skarpt svärd och skarpare tunga, och den som till slut håller samman England när Johns svaghet lockar till fransk invasion.

Annars kretsar pjäsen i mycket kring en annan brorson, den späde Arthur, som till Johns äldre bror Geoffrey av Bretagne, och formellt den rätte kungen av England, men i besittning av endast en stadig förkämpe i sin mor Constance (en magnifik roll), och mer opålitliga sådana i kungen av Frankrike och Dauphin, båda män beredda att bryta sina ord för realpolitisk gagn. Arthur hamnar till slut i fångenskap hos John, vilket blir början till dennes slut.

Som skådespel finns det mycket av spektakel, en del roligheter från främst Bastarden, som älskar att plåga hertigen av Österrike som allierat sig med Frankrike (i pjäsen framställs han inte bara som den som tillfångatog Rickard I på väg tillbaka från det heliga landet, utan även som den som dödade honom), en plågad mor som förlorat sin älskade son (som också är hennes väg till stadgad makt), korrumperande politik och svek och en melodramatisk liten prins, men även till synes slumpmässiga dödsfall och ett slut där saker kompliceras i berättade partier för att till slut ändå redas ut och ända på det sätt man trodde de skulle. Det finns en del att hämta, men helt lyckat är det inte.

Read Full Post »

Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier.

Read Full Post »

Jag vet inte om det var så hemskt intelligent att läsa Harry Potter and the cursed child (som förutom J.K. Rowling har John Tiffany och Jack Thorne som författare): berättelser om hur det gick tjugo år senare tycks vara som upplagda för att man skall bli besviken, och när Harry och Hermione dessutom är ministrar så kan de väl inte vara annat än tråkigt respektabla. Lägg till det att berättelsen i mycket handlar om tidsresor, och, tja, allt som krävs för att det skall bli pannkaka finns där.

Tack och lov då att Harry inte är den egentlige hjälten, utan hans och Ginnys son Severus – en ung man som inte har en särskilt god relation till sin far, och känner sig som ett onaturligt misslyckande: han har sorterats in i Slytherin, är bäste vän med Dracos son Scorpius, och har inte det minsta talang för Quiddich. En dag hör han dock en konversation mellan sin far och Amos Diggory, och bestämmer sig för att stjäla en nyligen konfiskerad tidsvändare och tillsammans med Scorpius försöka rädda livet på Cedric – med förutsebart katastrofala konsekvenser.

Nåväl, om nu de forna pojkarne nu blivit män i staten så har de inte helt förlorat sin själ. När dessutom den lika orolige, och numer något mer klarsynte, Draco dessutom ansluter så visar det sig inte vara den något förutsägbara historien som är det viktiga, utan det fortgående temat av försoning och att växa som människa. Även om tidsresor och annat gör att historien ändras så är i alla fall budskapet troget.

Read Full Post »

Vid en klippa i Skytien fängslas han, vid en orubblig sten naglas han fast. Gudasmidda band håller honom, Hefaistos kedjor stannar hans flykt. Eldgivaren straffas, Zeus fiende plågas.

Aischylos Den fjättrade Prometheus är en lite udda pjäs: jag vet inte om den egentligen bör kallas tragedi, trots att Prometheus när den är över kommer att stå fjättrad vid sin klippa i tretton generationer innan Herakles befriar honom: för det är han för okuvligt stolt, för trotsig i nederlaget.

Som alla grekiska pjäser drivs denna främst av dialog, förutom mellan Prometheus och Hefaistos när han låses vid klippan, övervakade av Zaus hantlangare Makt, så mellan Prometheus och kören, som är en samling avkomlingar till Okeanos, och mellan Prometheus och den irrande Io, som han pekar ut vägen till Egypten för. Man förstår att Zeus nyss tagit makten, att Prometheus hjälpt honom, och att han sedan hjälpt människorna ut ur oförståndet, mot civilisationen: det är detta som fått Zeus att ana en utmaning och störta honom. Prometheus sitter dock fortfarande med ett trumf: han har sett en dumhet som Zeus är på väg att begå, vet att den kan leda till hans fall.

Den fjättrade Prometheus är långt ifrån den bästa antika pjäs jag läst: den innehåller en del intressant, men ingen riktig lyftning. Den stolthet i nederlaget som Prometheus uppvisar må vara grundad, men leder inte till någon större rörelse.

Read Full Post »

Older Posts »