Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Drama’ Category

Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier.

Read Full Post »

Jag vet inte om det var så hemskt intelligent att läsa Harry Potter and the cursed child (som förutom J.K. Rowling har John Tiffany och Jack Thorne som författare): berättelser om hur det gick tjugo år senare tycks vara som upplagda för att man skall bli besviken, och när Harry och Hermione dessutom är ministrar så kan de väl inte vara annat än tråkigt respektabla. Lägg till det att berättelsen i mycket handlar om tidsresor, och, tja, allt som krävs för att det skall bli pannkaka finns där.

Tack och lov då att Harry inte är den egentlige hjälten, utan hans och Ginnys son Severus – en ung man som inte har en särskilt god relation till sin far, och känner sig som ett onaturligt misslyckande: han har sorterats in i Slytherin, är bäste vän med Dracos son Scorpius, och har inte det minsta talang för Quiddich. En dag hör han dock en konversation mellan sin far och Amos Diggory, och bestämmer sig för att stjäla en nyligen konfiskerad tidsvändare och tillsammans med Scorpius försöka rädda livet på Cedric – med förutsebart katastrofala konsekvenser.

Nåväl, om nu de forna pojkarne nu blivit män i staten så har de inte helt förlorat sin själ. När dessutom den lika orolige, och numer något mer klarsynte, Draco dessutom ansluter så visar det sig inte vara den något förutsägbara historien som är det viktiga, utan det fortgående temat av försoning och att växa som människa. Även om tidsresor och annat gör att historien ändras så är i alla fall budskapet troget.

Read Full Post »

Vid en klippa i Skytien fängslas han, vid en orubblig sten naglas han fast. Gudasmidda band håller honom, Hefaistos kedjor stannar hans flykt. Eldgivaren straffas, Zeus fiende plågas.

Aischylos Den fjättrade Prometheus är en lite udda pjäs: jag vet inte om den egentligen bör kallas tragedi, trots att Prometheus när den är över kommer att stå fjättrad vid sin klippa i tretton generationer innan Herakles befriar honom: för det är han för okuvligt stolt, för trotsig i nederlaget.

Som alla grekiska pjäser drivs denna främst av dialog, förutom mellan Prometheus och Hefaistos när han låses vid klippan, övervakade av Zaus hantlangare Makt, så mellan Prometheus och kören, som är en samling avkomlingar till Okeanos, och mellan Prometheus och den irrande Io, som han pekar ut vägen till Egypten för. Man förstår att Zeus nyss tagit makten, att Prometheus hjälpt honom, och att han sedan hjälpt människorna ut ur oförståndet, mot civilisationen: det är detta som fått Zeus att ana en utmaning och störta honom. Prometheus sitter dock fortfarande med ett trumf: han har sett en dumhet som Zeus är på väg att begå, vet att den kan leda till hans fall.

Den fjättrade Prometheus är långt ifrån den bästa antika pjäs jag läst: den innehåller en del intressant, men ingen riktig lyftning. Den stolthet i nederlaget som Prometheus uppvisar må vara grundad, men leder inte till någon större rörelse.

Read Full Post »

Euripides Trojanskorna är tyvärr en tidlös pjäs: skrapa bort utfallen mot sköna Helena och gudarnas nycker, och kvar förblir en pjäs om sorgen hos de som ständigt står som förlorare när striderna är slut, de för vilka krigets elände aldrig kommer riktigt slutas: de kvinnor som nyss blivit av med män och söner, och nu skall lämna hemmet i följe av de män som berövat dem detta. Den sörjande men stolta Hekabe, hustru till Priamos, och hennes dotter Kassandra, sierskan som aldrig blir trodd, som med manisk ironi spår hur hon skall driva Agamemnons hus i fördärvet, Andromache, som nyss blivit berövad Hektor och nu får höra att även hennes unge son skall dödas utan att hon får begrava honom själv, och den av alla hatade Helena, som såväl Menelaos som Hekabe vill ha ihjälslagen.

Det är mycket gråt och elände, många chanser att visa olika sätt att handla i sorgen, mycket tandagnissel och helt igenom tydligt vilket ont allt detta är; och allt dessutom opersonligt; förutom Menelaos, som endast kommer att plåga den som alla anser bära del av skulden (Helena får chans att försvara sig, men man övertygas inte riktigt), så är den enda grek som uppträder den stackars Talthybios, vad det verkar en någorlunda hygglig karl som dock ständigt får meddela dåliga nyheter.

Sorgligt och samtidigt undertryckt, det heroiskas sjaskiga efterspel, som ger lika chans till att visa vilken materia man är gjord av, men med långt mindre möjlighet att själv påverka sitt öde. Ett verk man önskar fler toge del av.

Read Full Post »

Sveriges allra förnämsta bidrag till kunskapen om Shakespeare torde ha kommit år 1904: det året upptäcktes, hemma hos en posttjänsteman, det hittills enda kända exemplaret av en tidig utgåva av Titus Andronicus. Denna första quarto är dessutom av hög kvalitet, tydligen satt direkt efter författarens egna papper, och med ytterligt få fel; jämfört med senare utgåvor, troligen huvudsakligen satta efter denna, är det endast en scen som helt saknas och några få ord som senare behövt rättas.

Nu är Titus Andronicus inte en av Shakespeares högst hållna pjäser; den räknas som hans första tragedi, och det är tveksamt om den kan kallas det annat än rent formellt: det är förvisso gott om våldtäkt, blod, död och hämnd, men detta är också i princip allt. Jag har inte räknat om det är fler dödsfall i exempelvis Hamlet, men de är knappast varken så snabbt överståndna, eller skildrade med samma råa brutalitet.

Det finns inte mycket djup i karaktärerna heller: Titus själv är till att börja med lätt monstruös, och offrar fångar till de dödas välgång och har ihjäl sin egen son över en tvist om vem dottern Lavinia skall gifta sig med, för att sedan i pjäsens senare del med låtsat vansinne ta hämnd på den gotiska drottningen Tamora. Hon har med sin moriske älskare Aaron lyckats få sina söner att våldta Lavinia efter att första ha mördat hennes make, och sedan få två av Titus återstående söner avrättade för mordet. Aaron är egentligen den ende som visar något större djup; förutom en helt igenom ångerfri skurk så är han också en förvånansvärt beskyddande far, som inte tänker någon skada komma vid den son han fått med Tamora.

Det finns några mer poetiska partier (inklusive en synnerligen obehaglig passage där diverse ohyggligheter satts på vers), och pjäsen är åtminstone rättfram och utan några större logiska felaktigheter, men faktum kvarstår att dess enkla intrig i huvudsak tycks bygga på så ohygglig hämnd som bara är möjligt, där det är svårt att riktigt sympatisera helt med någon utom de helt oskyldiga offren.

Read Full Post »

Under hans livstid var en av Shakespeares största succéer Pericles, Prince of Tyre (alltså inte Perikles, styresman i Aten). Idag är det en av de mer obskyra pjäserna, främst på grund av att den bara bevarats i form av en rent usel quarto-utgåva, samt delvis i form av en prosatext utgiven av (den mycket trolige) medförfattaren George Wilkins, varur många rader vers kunnat återskapas.

Exakt hur långt medförfattarskapet sträcker sig är inte helt och hållet klarlagt, men av stilistiska skäl anser man att de första tio scenerna skrivits av Wilkins, och resterande tolv av Shakespeare; Wilkins har troligen även bidragit med konceptet för hela historien. Även om Wilkins inte har riktigt samma mästarhand, i synnerhet inte med vers, så innebär det inte att det är något större fel på pjäsen: den är lite episodisk, men annars är de främsta bristerna sådana som kommer från att quarto-utgåvan troligen baserats på vad som rapporterats av en av skådespelarna (och möjligen även censurerats).

I vilket fall, Perikles är en vandrande riddare, förvisso härskare i Tyros, men med ett behov av att hålla sig undan efter att i de första scenerna ha upptäckt att den betydligt mäktigare kung Antiokus har ett incestuöst förhållande med sin dotter. Perikles hamnar därför i Pentapolis, där han vinner kungens dotter Thaisas hand. På väg hem råkar de dock i storm, och Thaisa nedkommer med dottern Marina, och avlider skenbart. Hon läggs i en kista som kastas i sjön, men hittas och återväcks. Marina lämnas att fostras i Tarsus.

När hon är fjorton år ser dock den avundsjuka fostermodern hur hon ställer hennes egen dotter i skuggan, och försöker få henne mördad. Hon tillfångatas dock av pirater (man kan bara älska scenanvisningen»Enter pirates«; nästan lika bra som »Exit, chased by a bear«!), och säljs till ett horhus, där de dock snart vill bli av med henne då hon omvänder alla kunder så de hellre går till templen. Perikles blir galen när hennes död rapporteras, men sedan är det dags för de sena pjäsernas återföreningar och allmänna glädje.

Det är bra, det finns mycket potential i diverse scener, speciellt om man arbetar bort de påtvingade defekterna. Det kanske inte är en av Shakespeares allra främsta pjäser, kanske inte ens skulle ses som det om den bevarats ordentligt, men det är kapabelt, med en del vacker poesi och känsloladdade scener.

Read Full Post »

Det skall till en Shakespeare för att göra en person som Coriolanus någorlunda sympatisk; en romersk patricier och krigshjälte som är så konservativ att han väljer att i landsflykten liera sig med sin stads fiender för att hämnas på packet är inte direkt vad de flesta skulle se som hjälteämne.

Och ändå, med de tillägg som Shakespeare gjort till Plutarkos version så blir han faktiskt en gestalt som inte är helt omöjlig: bara det att hans ambition är framtvingad av hans grymma moder gör att han framstår i ny dager, och hans stolta vägran att bli ett spektakel är mycket förståelig. Även ärkekonservativt ilskna gamla män kan ju få viss respekt av de de föraktar, så länge de håller sig till sitt skrå. Hennes ambition får honom dock att söka konsulsposten, och därmed stöta sig med de två nya folktribunerna Brutus och Scininus, som kan manipulera folket men annars tycks i stort sett odugliga.

Politiken är den främsta anledningen till att detta alltjämt är en spelad pjäs: Shakespeare är noga med att se till att varken de konservativa eller de radikala krafterna framstår som de har helt rätt, och Coriolanus själv, sitt förakt för pöbeln till trots, framstår lika mycket som en man med alltför stark känsla för sin integritet som en stockreaktionär. Handlingen är visserligen aldrig ologisk eller underlig, men eftersom Coriolanus nästan hela tiden framställs som en offentlig person, och dessutom en som bär idéer som idag inte är så gångbara, så är hans slutliga, ensamma undergång inte så hjärtknipande som andra Shakespearehjältars slut.

Read Full Post »

Older Posts »