Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2012

Vid läsningen av Lars Magnar Enoksens Fornnordisk mytologi – enligt Eddans lärdomsdikter hamnar öronen snabbt långt tillbakadragna: detta är nämligen mycket tydligt ett verk av den intresserade amatören, vilket förvisso ger en god portion entusiasm med vilken kan sköljas ner de ibland skakiga resonemangen, önskan till entydighet, upprepningarna och det adjektivistiska framställningssättet, men som ändå knappast döljer dem helt.

Boken är som undertiteln antyder byggd kring dikterna i Den äldre Eddan – eller, för att vara exakt, kring Vaftrudnesmål, vari Oden vinner över Vaftrudner i gåttävling på liknande sätt som Bilbo över Gollum: genom att ställa en fråga bara han kan kunna svaret på (skall sägas att det inte är så mycket av gåtor över resten av frågorna heller; snarare är det en tävling i esoterisk kunskap). Efter en genomgång av denna, med kommentarer till varenda vers (där författarens entusiasm dövat omdömet, i synnerhet det stilistiska), så kommer sedan en mer tematisk uppställning över de fornnordiskes mytvärld.

Det största problemet med själva tankeinnehållet är en utvecklad förkärlek för cirkelresonemang: i den skisserade mytologin förekommer många dualismer, alltså måste de gamle ha sett detta som fundamentalt, och alltså är det inte förvånande att man återfinner dualismer i mytologin (de första leden står naturligtvis inte utskrivna, men med tanke på att dessa dikter är de enda källor som möjligen kan återge tankesättet från vikingatiden så blir det ända tydligt så att man tar de fakta man bildar sin teori från som bekräftelse på den). Man kan sedan också i alla fall resa frågetecken för om nordborna nödvändigtvis skall ha varit så vördnadsfulla inför sina gudar att det är uppenbart att Lokesenna endast bör handskas med i avsluten atmosfär: det kan vara ett lika kristet färgat synsätt på myterna som Snorres prologer.

Nå, som någorlunda kortfattad genomgång av sitt ämne är väl detta någorlunda passabelt, även om genomgången av Vaftrudnesmål knappast ökar läsbarheten för den som har ett mer flyktigt intresse för ämnet. För den med ett mer stabilt sådant finns det verk med betydligt hållbarare resonemang och mindre yvig stil.

Read Full Post »

Att beskriva Martin van Crevelds The art of war är med nödvändighet aningen omständligt: det är en översikt över diverse tänkares syn på krig och krigskonst; inte hur krigskonsten i sig har utvecklats genom tiderna, utan hur det intellektuella studiet av den har det. En metastudie över metastudier, om man så vill.

Förutom de gamla kinesiska manualerna, med deras delvis annorlunda syn på kriget som ett nödvändigt ont som måste bemästras, helst undvikas, så är det i huvudsak västliga tänkare som presenteras: från de gamla greker och härdade romerska författare som under medeltiden var allt som fanns i västliga Europa (den närmsta egna produktionen där var instruktionerna för hur en riddare skulle föra sig), en del bysantinska instruktionsböcker, ett par tidiga renässansteoretiker (som Machiavelli med hans till synes dödfödda idé om medborgarsoldater), sedan ett stort hopp fram till 1700-talets begynnande idéer och sedan det moderna ramverk som Clausewitz ställde upp.

Det är roande läsning, ty van Creveld kan skriva. Tydligen ingår boken i någon slags serie av böcker för de som tycker att krig är ett lämpligt ämne att ha böcker om på ditt kaffebord: stor är den, och det finns många bilder, inklusive sådana med färgade block och pilar och små namn inritade på en karta.

Översikten är troligen sund (med tanke på att den ende presenterade författaren jag läst är mäster Sun så kan jag inte uttala mig); och trots att den skrevs innan Al Qaida kapade plan och flög dem in i byggnader så har dess avslutning, där det meddelas att trots – eller på grund av – att atomvapen gjort krig mellan stormakter nästan omöjliga så är fortfarande sådana med smärre länder, och organisationer som inte har något territorium det. Krigets historia är inte all, och således knappast heller den för de militära tänkarna.

Read Full Post »

Egentligen hade det förmodligen varit mer opportunt att läsa om Bengt Beckmans Svenska kryptobedrifter för ett par år sedan, när FRA-lagar och liknande var mer uppmärksammade. Det är ju trots allt i huvudsak en skildring av FRA:s tidiga år, när byrån läste ryska och tyska meddelanden för att skydda Sverige under det pågående världskriget och den typ av verksamhet som nu ifrågasätts var ovedersägligen nyttig, ehuru fortfarande moraliskt tveksam.

Visst, det finns ju lite annat material också: svensktillverkade kryptomaskiner, och en kort biografi över Arne Beurling, som var den som gjorde det möjligt att läsa meddelanden skrivna med den tyska Geheimschreibner som skickades från Norge, Finland och den tyska ambassaden till Tyskland. I synnerhet biografin känns som något som hakats på för att författaren beundrade mannen, inte för att det har så mycket med kryptografi.

Rent militärt visade sig de utvunna uppgifterna inte ha speciellt stort värde, men arbetet var långt från bortkastat: diplomatiskt var det användbart, och eftersom man kunde känna sig säker på att förvarnas innan en eventuella tysk invasion så fick svenska politiker lite ro.

Det hela är rätt anekdotiskt, i inte helt positiv bemärkelse: författaren är långt ifrån det stilsäkraste man sett, och en del material har egentligen inget med kodknäckande att göra utan skulle kunnat försiggått på andra hemliga operationer. Å andra sidan gör detta att boken inte tyngs alltför mycket med tekniska beskrivningar (de som finns varierar från förhållandevis klara till helt obegripliga, med siffror som dyker upp från ingenstans och en del rätt taskig formattering). Eftersom ämnet är intressant i sig bortser man dock gärna från dessa brister.

Read Full Post »

Det är egentligen bara en av novellerna i The adventure of the christmas pudding som har jultema; i de övriga löser Hercule Poirot (i ett fall Miss Marple) fall under andra delar av året.

Fallet med nämnda pudding är heller inte det mest spännande, trots att de innehåller såväl en juvelstöld som en ung flicka liggandes livlös i snön: det kan bero på att det är en berättelse skriven utifrån när det händer, inte vad som händer, och mysteriet är därför någorlunda genomskinligt. Nå, en insnöad herrgård på engelska landsbygden (med ordentligt värmesystem, tack och lov) är en ganska trevlig plats, trots mindre önskvärda personers närvaro.

Bättre då med övriga nummer: »The mystery of the spanish chest« och »The under dog« är hyfsade, även om motiven för morden är rätt skakiga, men »Five-and-twenty blackbirds« bygger på en intressant idé med en excentriker som en dag helt tycks bryta mot sina annars bergfasta vanor, och i »The dream« tillfrågas Poirot av en gammal affärsman om en återkommande dröm denne har om att ta livet av sig – och så hittas han en dag skjuten.

Egentligen är nog Christie bättre i det längre formatet, där det finns mer utrymme att skaffa fram en minst misstänkt mördare, men dessa små mysterier, mer i Sherlock Holmes anda, fungerar ändå väl.

Read Full Post »

Man kunde hoppas att en bok som Torbjörn Nilssons Guide till Sveriges historia i Europa skulle kunna täcka lite mer okända bitar historia: det känns något poänglöst att återigen läsa om stormaktstidens slagfält, vikingatåg i österled, och Bernadotterna från Pau: detta är inget man behöver en specialbok för att känna till. Samtidigt slår det ibland över åt andra sidan: visst är klostren i Meteora intressanta, men förutom att det en svensk skrivit en av de mer ingående skildringarna undrar man lite vad de har i boken att göra, eller varför man skall läsa om jordbävningen i Lissabon när den inte verkar haft någon nämnvärd anknytning till Sverige.

Några gånger är det dock riktigt intressant och bra: de svenska frivilliga i finska inbördeskriget som slogs i Tammerfors (ha! 10 poäng i På spåret!), den svenske prästen Birger Forell som räddade judar i Berlin, abortresorna till Polen; tämligen begränsade ämnen som man i vanliga historieböcker skulle kunna passera utan mer än en blick men nog så intressanta.

Dessa ämnen är dock tämligen få i förhållande till de där det känns som författaren gapat efter alldeles för mycket; det går helt enkelt inte att på en handfull sidor skriva om bondesveriges omvandling till en militärstat eller redogöra för Kreugerkraschen, och även om det görs ett tappert försök så känns kopplingen till Breitenfeld respektive Paris i sammanhanget mest som ursäkter.

Nej, boken skulle nog mått bättre om man försökt undvika de stora händelserna helt och istället fokuserat lite mer på att hitta intressant och inte så upptrampad mark, och sedan verkligen kopplat dem till platserna istället för att försöka sig på att skriva om helt andra ämnen.

Read Full Post »

Tillståndet att vara ung och fattig och lycklig existerar troligen i högre grad i dåtid än nutid; lycka är väl överhuvudtaget snarare ett minne än något man uppfattar annat än i mycket korta ryck. Det skimmer av arbetande glädje som vilar över Paris i Hemingways En fest för livet kan snarare vara den gamle mannens upplevelse av det förlorade paradiset (förlorat genom hans eget syndafall) än ett verkligt sådant.

Det saknas förvisso inte irritationsmoment mellan skrivandet på caféer, hästkapplöpningar och skidresor till Alperna: irriterande aspirerande skribenter, Gertrude Steins grälsjuka, F Scott Fitzgeralds alkoholorsakade paranoia och inbillningssjuka, underblåst av Zelda (hon får den stackars Scott att oroa sig för sin penisstorlek, och det slutar med att Hemingway tar med honom till Louvren för att titta på statyer), försök att lura Hemingway att skriva noveller för en tidsskrift med ett underförstått löfte om ett litterärt pris, lätt avundsjuka mot James Joyce framgångar, besök i Shakespeare and company för att låna böcker, ibland också pengar, men dessa tycks i minnet förvandlas till högst tillfälliga saker.

Det är kanske inte en alltid angenäm tillvaro, och vissa beskrivningar gränsar till det infama, men den gamle Hemingway får ändå det hela att framstå i ett förklarat ljus.

Read Full Post »

Essäerna i Peter Englunds Brev från nollpunkten behandlar de svårare fläckarna i västerlandets historia under första halvan av 1900-talet: första världskrigets skyttegravar, den stora terrorn i Sovjet, nazisters och kommunisters tävlan i monumentalkitsch, Förintelsen, de allierades försök att bomba Tyskland till underkastelse samt atombomben. Boken har nu halvannat decennium på nacken, och skrevs alltså ungefär samtidigt som Om detta må ni berätta. Att de mest synliga rasisterna nu istället för punkare tagit engelska huliganer till stilförebilder (järnrör tycks fortsatt populära) gör dock dem knappast mindre aktuella.

Som vanligt när det är Englund som för pennan så är det välskrivet och hårt tuktat: detta är långt ifrån de mer meandrande stycken där en tanke följer på en annan i vad som förefaller vara ett oredigerat flöde, utan istället uppställt för att vinna andra effekter, med kast mellan två parallella perspektiv. Jag vet egentligen inte om just essäer är vad jag skulle kalle det hela. Snarare är det väl en typ av numera rätt sällsynt historieskrivning, med tydligt moralisk syftning, och en uppmaning: historien kan bara anses skriven i förväg om vi tror att den inte går att påverka, och även om det är svårt i ett sekel där till och med dödande utförs enligt industriella principer, styrt av tjänstemän och byråkrater, så finns det ändå alltid en möjlighet att vinna åtminstone en smula anständighet, även om priset kan bli högt.

Varje essä är upphängd på någon enskild person, och växlar mellan denna och en mer övergripande skildring. Förutom i fallet med den stora terrorn fungerar det i allmänhet väl, i synnerhet vad gäller Förintelsen och den stackars Kurt Gerstein som desperat försökte låta omvärlden få veta vad som pågick men som vid krigsslutet själv fängslades och skulle prövas som bödel.

Mycket är värt att tänka på även idag, inte minst som påminnelse av vad som händer om man låter sig duperas av tal om ordning och enkla lösningar på svåra problem.

Read Full Post »

Older Posts »