Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2008

Under min gymnasietid brukade jag slaviskt följa Wallraff i P3. Det var ett program som hävdade att det hade som syfte att »kartlägga den lögnaktiga lille Svensson«, vilket i fiktionen gjordes via ett nätverk av mikrofoner över hela Sverige genom vilka man fick höra en mängd absurda diskussioner (en personlig favorit är sportfeministerna, där ett sportreferat övergår i en debatt om särarts- kontra likhetsfeminism, vilken sedan spårar ut och avslutas med handgemäng) . Programmets bästa stunder var när det avslöjade de tysta fördomar vi alla går och bär på och som ofta är nödvändiga för att inte världen skall brytas ned i en kaotisk mosaik av enskildheter. Just eftersom sportkommentatorer inte förväntas diskutera feminism blir det roligt om de gör det, på samma sätt som det är roligt när en debatt om ett sådant ämne uratar bortom all vett och sans eftersom vi normalt inte förväntas ha sådana passioner som möjliggör ett sådant åsidosättande av god uppfostran.

Om fördomar – även om det kallas »nationalkaraktär« så är det fråga om en sorts fördom – handlar även en artikel i dagens SvD som berättar om invandrares syn på svensken. Detta är intressant nog, men det verkliga godiset finns i just kommentarerna, för detta med »typiskt svenskt« verkar vara något som många svenskar gillar att uppehålla sig vid. Skolan som anser att Svensson är helt renons på positiva egenskaper och att avundsjuka, snålhet, brist på öppenhet och avsaknad av social kompetens grasserar är naturligtvis väl representerad. Detta tycks vara den enda samlade idé om svensken som står att finna. I artikeln presenteras tanken att begreppet »svenskhet« mönstrades ut när folkhemmet byggdes; när vi alla skulle blev normala så var det de andra som var konstiga och hade egna karaktärer medan svensken var som folk skulle vara om de inte blivit itutade en massa konstigheter eftersom de växte upp på konstiga ställen. Teorin är intressant eftersom den möjligen också förklarar varför »osvensk« har så negativa konnotationer: när man slutade att attribuera goda egenskaper till svensken blev det de missnöjda som kunde måla upp svensken som allt de ogillade, och detta fastnade.

Read Full Post »

En stilla nåd

Onådens år 1657 var utsikterna för Karl X Gustavs att uppnå någonting alls med sitt polska krig allt annat än ljusa. De inledande framgångarna hade visat sig vara av föga värde, och förutom Polen var Sverige även i krig med Ryssland och den tyske kejsaren. Som om inte det vore nog förklarade även Danmark krig, vilket skulle visa sig vara ett ohyggligt misstag. Karl X Gustav lyckades dra sig ur det polska företaget, marscherade in i Jylland, och hade en så infernalisk tur att isen lade sig tjock nog över bälten att den höll att marschera på – för övrigt inte sista gången den nordiska vintern skulle ge en svensk armé oväntad hjälp mot Danmark; slaget vid Lund hade heller inte kunnat stå om inte för en oväntad kyla. Karl X Gustav lyckades således med att hota Köpenhamn, och den följande freden i Roskilde blev den värsta Danmark nånsin fick uppleva – halva det gamla Danmark kom att övergå till Sverige: förutom de därefter permanent svenska landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge även Bornholm och Trondheim, vilka dock två år senare återgick i dansk kontroll (efter operation Weserübung slöts ingen fred. Danmark var ockuperat, inte en del av Tyskland).

Förutom i Nordeuropa utkämpades dock kriget även på en annan plats: det svenska fortet i Cabo Corso intogs av dess skapare, tysken Henrich Carlof, som ansåg sig ha åsidosatts av svenskarna och därför gått i dansk tjänst. Vid krigsslutet överlämnades stationen åter i svensk ägo, men den tidigare viljan att investera i slavhandel var borta. I och med detta kom de svenska fartygens andel i triangelhandeln att uppgå till någon promille istället för någon procent, vilket var hur stor andel som fraktades på danska kölar. Att hävda att att Sverige stod utanför slavhandeln på grund av någon slags moralisk övertygelse går inte, men kanske får man ändå tillåta sig en liten suck av lättnad över att ens förfäders andel i vidrigheten trots allt är högst begränsad.

Read Full Post »

Sökes: decennium

Så har då återigen någon med större önskan att generalisera än förstånd uttalat sig om hurdana barnen av 80-talet är. Denne gång är det ekonomie doktor Anders Parment som uttalar sig på SvD, och det är det gamla vanliga om »framåt, krävande och orädda«, ökande individualism, bristande lojalitet och tro på auktoriteter som gäller. Jag känner inte igen mig i den bild han målar upp. Jag vet inte om det är jag som hamnat fel i tiden, eller Parment som inte vet vad han talar om (han har för övrigt starka skäl att hävda sådana här saker, då han har en bok att kränga), men med tanke på att det här med ungdomens förfall knappast är en nyhet – redan de gamla grekerna klagade – så jag tror jag tar och använder min orädsla och ifrågasätter just denna auktoritet.

Read Full Post »

Idag är det 90 år sedan finska inbördeskriget bröt ut. Liksom alla inbördeskrig var det ovanligt brutalt, och ovanligt svårläkt (de amerikanska sydstaterna fortsatte i hundra år att rösta demokratiskt enär president Lincoln var republikan, trots att väljarkårernas åsikter låg närmare det republikanska partiets). Efter att Finland med Lenins goda minne förklarat sig självständigt 6:e december föregående år (Lenin förväntade sig att Boljsevikerna skulle ta makten även i Finland varefter landet frivilligt skulle ansluta sig till Sovjetunionen), och de vita visat sig få parlamentarisk majoritet, planerade socialisterna att använda de redan tidigare bildade »röda« gardena (det fanns motsvarande borgerliga, kallade »vita«) för att göra revolution. Den 27 januari höjdes så upprorsfanan, eller snarare upprorslanternan: signalen för upprorets start var hissandet av en röd sådan i Folkets hus i Helsingfors. De röda stöddes av Ryssland, de vita av Tyskland, och det skulle visa sig att de vita fick mest nytta av sina allierade. Tyskland lyckades nämligen bryta sig igenom de ryska linjerna, och den 3 mars slöts freden i Brest-Litovsk. I och med detta var Ryssland ute även ur det finska kriget, och det vara bara en fråga om när den vita sidan skulle segra, och vad som då skulle ske.

Både SvD och DN uppmärksammar minnet med varsin artikel, varav SvD:s är den mest intressanta. I den fokuseras nämligen på det blodiga efterspelet, och den bild som tecknas är inte vacker. Den vita sidan använde metoder vi idag förknippar med de svartaste diktaturer; hemliga domstolar avgav hemliga domar baserade på åsikter, inte handlingar. Minnet av detta har döljts, och tydligen försökts höljas i senare tiders historieböcker. Det är inte utan att man tänker på hur Kina protesterat mot vad som upplevts som japanska försök att dölja historien, förutom att det här var landsmän som drabbades.

I detta ligger dock en märklig sorts tröst: under tidigare århundranden hade det inte setts som nödvändigt att ifrågasätta detta. Ingen samtida fransos fann troligen Bartolomeinatten underlig, och utlänska potentater hälsade den med glädje: Filip II av Spanien lär ha sagt »Detta är den största glädjen i mitt liv«, påven anordnade tacksägelsemässa. Än tidigare, under Nordiska sjuårskriget, gick den svenska propagandaapparaten så långt att man uppförstorade de svenskes mordiskhet vid intagandet av Ronneby, vilket lett till att händelsen är känd som Ronneby blodbad (annars brukar ordet ‘blodbad’ reserveras för politiska utrensningar bland misshagliga adelsmän). Således uppförstorade de svenske sina brott och katolska furstar gladdes åt sina trosfränders, men de finska mörkermännen sökte sopa bort sina spår. Då applåderade man, nu fylls man med avsky. Människan kan kanske trots allt gå framåt.

Read Full Post »

Språkets cirklar

RökstenenI Östergötland, i en kommun med det fantastiska namnet Ödeshög, ligger en ort som idag skulle vara helt okänd om det inte var för en man som levde för 1 200 år sedan. Hans namn var Vämod, och till minne av sin son Varin reste han en runsten. För att visa vilken bildad man han var skrev han denna med alla de lönnrunor han kände, och texten fylldes med hänsyftningar till en historia som idag till stora delar är glömd. Så berömd blev stenen att orten fick namn av denna, och kallas således än i denna dag Rök. Detta ord har nu försvunnit ur svenskan, med undantag för att det tjänar som benämning på vittrande kalkstenar på Gotland och Öland; raukar. Vämods sten hamnade i väggen på en tiondebod till Röks kyrka, och även om den fortfarande var synlig, vittrade kunskapen om vad orten fick sitt namn ifrån bort, och när den kom fram igen, fick den tillbaka namnet från orten, och kallas således i denna dag för just Rökstenen.

Att namn sålunda vandrar från en sak till en annan och sedan tillbaka igen är inte ovanligt. Ortsnamnet »Trelleborg« återfinns förutom staden södra Skåne även på andra platser i Danmark och Sydsverige, däribland utanför Slagelse på Själland. Där har man har upptäckt en av de vikingatida ringborgar som därefter kallas just »trelleborgar« (detta är i alla fall det sätt som jag tolkar de uppgifter som säger att de uppkallats efter den borg som finns där; huruvida det även finns en faktisk ort av något slag verkar högst oklart). Man får dock utöva viss försiktighet då inte enbart de stora anläggningarna utan stundom även vad som för entydighets skull endast borde kallas Trojaborgar stundom även de omnämns under detta namn. Namnet har tidigare förklarats utifrån förledets likhet med »Träl«, och man har menat att sådana skulle ha uppfört dem. Förutom det bisarra att man således skulle uppkalla ett stort prestigebygge efter föraktad arbetskraft (det vore ungefär som att kalla Göta kanal för »De indeltes kanal«, då sådana utförde det mesta arbetet), så faller teorin även på det att inte ens den danske kungen hade de maktresurser som skulle krävas för sådant slaveri. Slavar förekommer sällan som storskalig arbetskraft på detta sätt: romarna klarade med nöd och näppe att hålla stora grupper slavar i arbete utan att de gjorde uppror, Egyptens pyramider byggdes troligen av formellt fria bönder i ett corvée-system. Att då en svag kung i Nordeuropa skulle klara detta är helt och hållet orimligt. Aningen mer troligt är att de skulla användas till att förvara trälar i, men detta verkar också orimligt: varför skulle stora, dyra borgar byggas för att förvara trälar? Ett sådant projekt kan det inte ha varit ekonomi i. Trälar användes lågintensivt, utspritt, bland de som hade råd, inte i stora arbetslag. Att bygga stora borgar för handel skulle kräva handel på en skala som det inte finns några tecken på. Namnet förklaras nu istället komma ifrån ett ord för stockar, ‘trällar’, vilket synes mig vara betydligt mer tillfredsställande.

Ett annat exempel på liknande språklig reinkarnation är centrerat kring Håga utanför Uppsala, där en stor gravhög återfinns som senast på 1700-talet kopplades samman med den gamle sagokungen Björn at Haugi (möjligen hade den gamle skojaren Rudbeck gjort denna koppling något tidigare. Kungen har för övrigt av vissa identifierats med den kung Björn som förekommer i Vita Anskarii), och fick tydligen därigenom namnet Kung Björns hög. Sporrad av detta grävdes högen ut, under det att vissa hoppades finna rester av denne potentat. Dessa blev dock tvungna att besvikna öka högens ålder med en faktor tre; i kung Björns dagar hade högen redan genomlevt nära två millennium (att graven däri visade sig vara rik, med bland annat ett guldbelagt bronssvärd var väl då snarast en tröst för tigerhjärtan).

Så vandrar de vikingatida namnen ur språket, bara för att återvända vid ett senare tillfälle, i ny form. Det ligger något vackert i detta; trots att glömskan tycks ha frätt bort nästan alla minnen kan de ändå återvända med full kraft, via namnens märkliga stigar.

Read Full Post »

Efter att ha avslutat första delen av Dick Harrisons stora verk om mänsklig ofrihet genom tiderna är det inte svårt att hitta problem. I en historia som den här är det självklart avvikelserna som är mest intressanta; att de rike och välborne så gott som alltid använt slavar som statusmarkör kan väl behöva påminnas om för att det ordentligt skall inpräntas i huvudet på personer som främst förknippar slavar med triangelhandeln, kanske mer så som vi lever i den del av världen där så faktiskt inte varit fallet. I Nordeuropa avvecklades nämligen slaveriet av sig självt under medeltiden, och de lagar som tillkom som förbjöd träldomen verkar snarare som en senkommen spegel än en sporre för detta. Den enda parallell som ges i denna bok är utvecklingen i Europas särling, Ryssland, där avvecklandet dock skedde 500 år senare. (I inget av fallen kan den marxistiska historiematerialismens tes om slaveriets utveckling till feodalism äga full giltighet. I båda fallen var slavar snarare lyx än grovarbetskraft, och i alla fall i Sverige har vi också förskonats från feodalism, förutom en senkommen, mindre allvarlig släng på 1600-talet, men det är en helt annan historia). I vilket fall så lämnas det Nordeuropeiska avvecklandet helt utan förklaring eller ens antydan till sådan – nog måste någon gjort bättre försök än de två som avfärdas med en handviftning?

Nå, boken är på flera sätt behövlig då den som sagt avlivar flera myter om slaveri, men till Harrisons bättre kan det nog tyvärr inte räknas.

Read Full Post »

I en ett par dagar artikel i SvD står att läsa att forskare upptäckt en gen för nedbrytning av laktos i över fem tusen år gamla skelettdelar från Falan, vilket är äldst hittills. Naturligtvis dras slutsatsen (av artikelförfattaren, forskarna har tack och lov vett att uttala sig mer vagt) att mutationen även uppstått där, och att således alla älskare av diverse mjölkprodukter står i tacksamhetsskuld till någon gammal hederlig västgöte. Det är förvisso en föga djärv hypotes att denna mutation en gång uppstått i mellanmjölkens land, eller i alla fall i östersjöområdet, men det faller mig likväl en smula lustigt att från ett enda fynd utropa just Falbygdens slätter till urhem för denna förändring. Nå, lokalpatrioter får väl trösta sig med att om mjölkgenen skulle gå Västergötland förlustigt står ju sig i alla fall äran av att vara upphov till den näst Rudbecks Atlantica mest vanvettiga feltolkningen av historiska källor någonsin.

Read Full Post »

Mamelukerna

Lite mer än 200 år efter hijra experimenterade kalifen al-Mutasim det som skulle senare skulle blir ryggraden i de muslimska staternas härar: mameluker, eller slavsoldater. Om detta står självklart att läsa i Harrisons bok om slaveri, liksom det faktum att mameluker ytterligare 250 år senare grep makten i den muslimska stat som motsvarar dagens Egypten. De kom senare att utvidga detta välde även över Syrien, de forna korsfararstaterna, och den arabiska halvön. Där levde de senare i all önsklig välmåga, importerade ersättare till sig själva (en av anledningarna till att systemet kunde bestå var att statusen som mameluk inte kunde gå i arv; enligt Sharia är det förbjudet att göra en muslim till slav, ett förbud som innefattar barn till muslimer) och, om de hade tur, steg i graderna ända upp till Sultans värdighet. En sak gjorde de dock inte, och det var att avskaffa sitt eget slaveri. Att göra detta hade varit att avskaffa grunden för sin egen makt, och hade troligen, paradoxalt nog, minskat deras egen frihet. Som mameluker var de statens herrar, som fria soldater skulle de blivit dess tjänare.

Häri låg, enligt John Keegan också fröet till deras stats undergång: eftersom en mameluk per definition var en ypperlig kavellerist som stred med lans, svär och pilbåge kunde de inte anpassa sig till det paradigmskifte som handelvapnen markerade, och deras rike föll snart för den osmanske sultanens egen slavhär. Detta perspektiv tycks dock inte delas av Harrison; enligt honom var det trots, inte på grund av, mamelukerna som deras rike en gång gick under, då han beskriver institutionen som starkt meritokratiskt ändamålsenlig. Han antyder istället att det hela skulle bero på att mamelukernas ekonomiska bas skulle undergrävts av digerdöden, som försvagade det närmast feodala länsväsen som stod för deras försörjning. Sanningen finner man väl i båda utsagor: mamelukerna frambringade de bästa krigare som gick med de förutsättningar de hade, förutsättningar som de själva begränsade, till slut så kraftigt att de inte kunde stå emot när de möttes av en beslutsam motståndare. Att de inte ensamma gjort det senare synes självklart, men frågan är hur många som kan skryta med det förra?

Read Full Post »

Slaveri

Läser just nu första delen av Dick Harrisons serie Slaveriets historia. Inte den mest upplyftande läsning, i synnerhet som det inte är hans bättre alster; han upprepar sig och det känns som om stoffet tryter. Inte blir det lättare av det ordval han gjort då han berättar om slavägare som också tänker döma kvinnliga slavars barn till träldom: »avel«, kallas det, och såsom uppväxt på landet funderar jag över om konnottationerna av planering stått riktigt klara för lundahistorikern; i de flesta fall tycks det något mindre beräknande »uppfödning« vara betydligt mer lämpat.

Samtidigt undrar jag varför just detta är det jag reagerar på: slaveri är en nog så brutal företeelse som det är, och viljan att ens slavar skall få god avkomma tycks vara ett betydligt kortare steg att ta än det att överhuvudtaget acceptera slaveri – även om avsaknaden av slavar är undantaget, inte normen. Avsmaken inför tanken kan möjligen var kopplad till att avel inte bara likt träldomen i sig skulle innebära att slavarnas fria vilja skulle undertryckas, den skulle helt avskrivas som ens en potentiell möjlighet; för att avel skall kunna bedrivas måste ägaren själv kunna välja vem som får skaffa barn med vem, inte bara acceptera och utnyttja det faktum att en slavinna som har samlag ibland blir havande. Jag är osäker på vad som är mest obehagligt: tanken på att någon skulle försöka sig på detta, eller tanken på att de skulle kunna lyckas.

Read Full Post »

Välkommen till Arn-land

Att Arn-filmen skulle få »biopublikens pris« på guldbaggegalan förvånade knappast någon (speciellt inte som den hade en hord skaraborgare bakom sig), men nog kunde man hoppas på lite bättre? Böckerna är väl ganska typiska för Guillou: Arn är kan allt, gör allt rätt (förutom det där att ligga med Katarina då; fullt så odräglig som i filmen är han inte), men eftersom han nu bara är en ursäkt för Guillou att skriva om klosterliv, hur det gick till på ting och att saracener också var människor så gjorde det nu inte så mycket. Att allt detta knappast går att knöka in i en film är inte att förvånas över, men varför försökte man? När man väl dödat de två första timmarna så hinner man inte bygga upp den spänning som krävs för att en stor stridsscen skall vara meningsfull (jaha, saracenerna vill ha Jerusalem. Varför skall jag engagera mig i det?). Att skådespeleriet ibland var sällsynt svagt är då bara sista spiken i kistan; där Guillou faktiskt klarade att skildra människor för vilka Gud faktiskt är en figur att ta på djupaste allvar blev det i filmen bara pekoral. Det är synd att man inte klarade att förvalta sitt pund bättre än så, för ambitionen tycks det ju inte ha varit något fel på.

Read Full Post »

Older Posts »