Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2015

Frans G. Bengtssons Silversköldarna kan aldrig bli den essäsamling som står allra främst i författarens produktion: den upppvisar i hög grad hans mindre tilltalande politiska åsikter i frågor som kolonialism och etnicitet, främst i styckena om Indiens historia och Arthur de Gobineau, och även om passagen om amerikanska inbördeskrigets orsaker i essän om Ulysses S. Grant bäst läses som en förvisso cynisk men ändå klarsynt analys av att trots att slavarna frigjordes så var de fortfarande förtryckta – de var och förblev »negrer« i de ljushyltas ögon –, så är hans slutsats att sydstaternas secession var juridiskt oantastlig och att det hela därför var ett utslag av nävrätt, i efterhand försedd med knappt skylande ursäkter om kamp mot slaveriet, varför man som moralisk människa måste anse det hela som en stor tragedi: detta är svårt att smälta för den som sitter med facit och möjlighet att anbringa konsekvensetik.

Annat är betydligt trevligare: vi kan bortse från det relativt svaga numret om kärleksbrev, och att hans åsikter om det talade språkets låghet tar sig något paradoxala när man håller i minnet hans stora uppskattning av diverse litteratur som utformats i tidevarv när skribenter i första hand sysslade med nedtecknande av olika muntliga traditioner (här representerade av de »danska« medeltida balladerna, där han förvisso också betygar herrar filologer som avskrapat senare tiders anhopade tillägg och förvanskningar sin uppskattning), samt att han ägnar lite väl mycket energi åt nedsablande av undermåliga översättningar (dels av stycket om Jehu farande i Andra konungaboken i 1917 års bibel, dels av Egil Skallagrimsons saga i översättning av Per Wieselgren) liksom av grumligt tänkande i form av en engelsk författare som menar att Hamlet borde svälja att kung Claudius dödat sin bror och ursurperat tronen, och att allt som sker i pjäsen är Hamlets fel (sådant är förvisso roligt att läsa, även när sabeln möter sedan länge dött kött, men inte riktigt lika roligt som mer positivt laddat material).

Som bäst är Bengtsson när han behandlar rent historiskt material: texten om Grant som blir till en överblick över hela kriget och nordstaternas allmänna brist på dugligt högsta befäl, i Froissart där han hittar en själ med liknande inställning till historien (med skillnaden att för Froissart var det samtiden, och Bengtsson tvivlar på att inställningen då är riktigt sund), i Carlyle en annan, ingenjör Andrée behandlas inkännande men utan att skulden avskrivs, och de gamla stortjuvarna Lasse-Maja och Carl Fredrik Lilja bestås med uppskattning för sina biografier: av Bengtsson kallad enkel, hederlig litteratur.

Sekunda varor är nog tyvärr oundvikliga i denna typ av klippböcker (även om Bengtssons har den stora fördelen att han faktiskt omarbetade och fyllde på sina gamla tidningsartiklar med ytterligare material), men här är även sådant av en klass som annars alltför sällan ses. Inte ens de förkastliga åsikter som på enstaka sidor ventileras är tillräckliga för att förta nöjet när de väl passerats.

Annonser

Read Full Post »

Richard Benson har producerat en uppföljare till sin tidigare F in exams: F for effort, med ungefär samma blandning av studenter som antingen skriver något annat än de menar och får det ohyggligt fel, eller sådana som bestämmer sig att om de inte kan svara  rätt så kan de åtminstone svara roligt.

De första är i dock i hög grad sådana som skulle kunna sorteras under »förbannade autorättning«: att någon skrivit »pants« när de menade »ants« är förvisso roligt, men inte lika roligt som när någon kallar J.K. Rowling för sitt heroin, eller förklarar att böner avslutas med »old men«. Det blir då extra löjligt när det hela satts i någon form av handstilshärmande typsnitt.

Den senare gruppen är då desto roligare, som svaret på frågan om Perikles (tids)ålder: »I think he was about forty«. Även Sverige dyker upp, lite grann, när eleven ombetts att lista Skandinaviens folk och var de bor:

Danish people from Denmark, Norewgians from Norway, and Lapdancers from Lapland.

Fast allra, allra roligast, på flera sätt, är den pojke som ombetts rätta meningen »The girl were extraordinarily intelligent«, och lyckades svara

The boy were extremely intelligent.

Knappast.

Read Full Post »

Titeln på Ola Wikanders Gud är ett verb verkar tyvärr inte direkt ha något att göra med överblivna skal av civilisationsförintande jättelika rymdskepp (även om han förmodligen inte skulle tycka illa om en sådan koppling), utan syftar snarast på att den hebreiske gudens namn, vanligen latiniserat som Jahve, i grund och botten likt de flesta semitiska ord troligen är just ett verb med betydelsen »vara«.

Huvuddelen av boken handlar om diverse gammaltestamentliga ting; finns det ett övergripande tema är väl det hur det där verbet har utvecklats från att urprungligen ha varit en stamgud för israeliterna, i sig inte särskilt annorlunda från t.ex. Baal, till att genom århundrandena gått att bli den främste guden, så den ende tillåtne guden att dyrka, och till slut den ende verklige guden. En nätt liten tripp som mig veterligen få andra klarat av mer än de tidigaste stegen av. Samtidigt är det en mycket slumpartad utveckling, innefattande vad som i efterhand ser ut som en religiös kupp för att öka Jerusalems prestige och kontroll och en teologi framväxt i den babyloniska fångenskapen.

Mycket av det presenterade tycks ha karaktären av introduktionskurs i exegetik, vilket är gott; det är ett område där det troligen kan behövas lite rättning då och då till följd av kristendomens i sig rätt egendomliga anspråk på historicitet (de av religionerna som inte på olika sätt går tillbaka på dyrkan av Jahve reser vanligen inga anspråk på att anses som korrekta bara för att en viss person skall ha gjort eller kommer att göra något vid en viss tidpunkt). Wikander förklarar också varför exegetiken är att betrakta som en vetenskap, och hur detta trots att man egentligen inte tar ställning till sanningsanspråken i Bibelns utsagor om Gud leder till spänningar för de troende.

Bokens försök att visa på relevansen i Gamla testamentet är också tämligen välbalanserat; tack och lov blir det inte till en lång upprepning av sentida influenser (även om han gärna kunde få vara lite mindre beskäftig när han citerar Leonard Cohen), även om det som finns kanske ger ett lite slumpartat intryck. Tillsammans med att en del upprepningar inte riktigt redigerats bort är detta dock enda större anmärkningen.

Gud är ett verb är helt enkelt ännu en i raden av läsvärda böcker från Wikanders penna, och även om han nu rört sig en bit bort från de språkfrågor han började med har han inte helt släppt dem.

Read Full Post »

Det vore lätt att framhålla Oscar Wildes The picture of Dorian Gray som ännu ett exempel på hur stil förblindar; hur något som i grund och botten visar hur illa det till slut går för syndaren hålls för omoraliskt bara för att det innan gått väl, och dessutom varit underhållande. Men ändå, om man nu skall döma konst efter moraliska principer (något som speglingen av Wildes publika gestalt, paradoxernas furste Henry Wootton, har en del att säga om), så bör rimligen de som var gällande vid skapandet vägas in, och då blir resultatet något annorlunda. För även om den själens försumpning som Dorian Gray genomgår, och som återspeglas i hans porträtt medan han själv framstår som en oförstörd yngling, är i någorlunda enighet med kristen moral, så är hånet av möjligheten till ånger inte det.

Historien bör annars inte återberättas närmare än som gjorts ovan; den är någorlunda välkänd men dess vändningar inte vad som bär boken framåt: det gör istället Grays utveckling och Woottons frasmakeri (förutom när Wilde börjar gå in på ohyggligt långtråkiga detaljer om Grays diverse materiella intressen): I stort kan det sägas vara en kompetent ihopsatt skräckhistoria av en dekandent, fast med vidunderligt underhållande dialog.

Read Full Post »

Andra delen i Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen, Slaktare små, är inte en lika god berättelse som den första delen. Detta av flera skäl: främst för att bara en av de många trådar som nystas i får ett vettigt slut, men också för att de olika trådarna bara bitvis vävs ihop med varandra på ett vettigt sätt.

Det finns kanske inte så mycket att göra åt detta: första delen var tvungen att stå någorlunda på egna ben, detta är för de som redan fastnat och skall läsa även nästa två böcker med klimax däri. Men ändå, den klon av den onde trollkarlen Shagul som till slut går åt gör det inte på grund av att de hjältar som skall bekämpa honom är bra på så mycket annat än att avlyssnas, och ett sådant slut känns lite väl futtigt.

Innan dess har man fått se Praanz da Kaelve göra bort sig i politiken, diverse mördarmunkar ägna sig åt omöjliga kroppsliga dåd, en drake grymta över att inte få flyga, och en kvinna stiga ner från idévärlden. Bland annat. Det finns också stora mängder sex, på en nivå som tycks anpassad för de mest flåsiga av tonårspojkar: allt från onödiga liknelser över myter om lyckliga horor till lätt svettigt omtalade akter, allt rätt vämjeligt.

Det finns positiva saker ocskå: så länge man håller sig från bordellkvarteren så är det en intressant värld med en del lysande små blinkningar till den verkliga, det är genuint spännande och Shagul är en intressant skurk. Jag kommer införskaffa och läsa senare delar, men jag hoppas att en del av problemen kommer avta. Ännu mer hoppas jag dock att baksidestextens ord att detta är en av de bästa fantasyromanerna som skrivits på svenska inte skall kunna bestå.

Read Full Post »

I Lisa Mantchevs andra bok om Beatrice Shakespeare Smith, Perchance to dream, har Bertie lämnat teatern för att försöka rädda sin älskade Nate från havsgudinnan Sednas tentakler. Med sig har hon Ariel, älvorna ur En midsommarnattsdröm, och en sida magiskt papper med vilket hon kan skriva om verkligheten (dock med oförutsägbart resultat).

Tyvärr innebär detta att en av den första bokens stora styrkor, den fantastiska magiska värld som utgjordes av Théâtre Illuminata, gått förlorad. Sällskapet träffar förvisso på en intressant tjuv, ett kringresande nycirkussällskap, och en benkarvare, men de är alltför veka substitut. Berties magi är också något odefinierad, och en del beskrivningar lätt oklara.

Å andra sidan är älvorna fortsatt förtjusande, de fortsatta undersökningarna av Berties släkthistoria precis lagom smärtsam, och hennes kluvenhet mellan Nate och Ariel en inte oäven variation på temat snäll och stygg pojke – fast ifrågasättandet av hela det tankekomplexet går från intressant till en upplösning som är lite för enkel. Det finns i alla fall utrymme för ytterligare konflikter där.

Det man verkligen saknar är dock känslan av metalitteratur. Det finns förvisso en del Shakespeareciterande och ordmagi, men där första boken gav känslan av att man var i en värld styrd av teaterns regler finns här inte riktigt samma känsla av att världen styrs av någon annan litteraturforms, utan bara en sorts händelsernas ironi. Låt oss hoppas på en mer storstilad sista akt.

Read Full Post »