Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

Vid besök i antikvariat häromdagen sprang jag på en bok av Ingegerd von Schéele med namnet Bertha von Suttner, Frans G. Bengtsson och jag. En sådan titel måste ju undersökas närmare. Baksidestexten: totalt intetsägande. Lite bläddring: verkar inte helt ointressant. Alltså inköp och hemsläp, för senare studier.

Dessa har nu påbörjats och avbrutits. Inga defekter har upptäckts, förutom att jag fortfarande inte riktigt vet vad poängen är. von Schéele verkar ha varit (gissar att detta är korrekt tempus) fredsaktivist, och första kapitlet är ett försök att besvara en recension av von Suttners Ned med vapnen (för den som inte vet vem hon var så var hon östterrikisk fredsarbetare, vän till Alfred Nobel och den som fick honom att instifta fredspriset. Hon var också en av de första mottagarna av det).

Så långt, allt väl. Sedan kommer dock vad som verkar vara kopierade brev till en vännina, som far iväg och handlar om lite allt möjligt. Troligen mycket charmiga att motta, men inte speciellt spännande att läsa annars.

Jag har alltså lagt ned boken, inte på grund av direkt motvilja, men för att jag inte riktigt ser någon poäng i fortsatt läsande. Möjligen skulle den bättra sig senare. Min förlust, i så fall.

Read Full Post »

Sjätte hundradet Kipling bjöd inte på något särskilt enastående: det är strövers, en del använda som epigrafer för kapitel i hans böcker, en del om diverse historiska ämnen. Läsligt, men vanligen inte särskilt spännande.

Ett par stod dock ut: »The Children«, om hur de äldre generationerna sände sina barn ut i krig och fick uppleva sanningen i Herodotus ord om vem som begraver vem i krig, och att det inte går att göra sådant ogjort. »Our fathers of old« handlar om hur lätt det är att hylla nedärvd kunskap, men också hur värdelös den oftast är, och hur man därför kan glömma att ens förfäder kanske hade annat som man kan avundas dem.

Slutligen handlar »If–« om en massa saker som en karl skall kunna. Det är förvisso ett kraftfullt ideal som målas upp, men inte otrevligt; man skall kunna stp för det man gjort och stå ut med vad omvärlden gör, man skall kunna förlora allt, man skall vara någon att räkna med men inte självräknad. Lite av stoisk filosofi sammanfattad på en sida. Sämre ideal kan man hitta.

Read Full Post »

I genren humor är nog Fridas visor (den bok jag har med titeln omfattar hela Fridas bok och delar av Fridas andra bok) det snällaste man kan tänka sig: Birger Sjöberg driver visserligen med småstaden och dess innevånare, däribland berättarpersonen, ett butiksbiträde som läser Nordisk familjebok, fantiserar sig bort ibland och svärmar med sekreteraren Frida, men det är så snällt så det knappt märks – speciellt idag, när allt täckts av en förlåtande patina.

Ibland syns visserligen de pekorala inslagen, men i regel är det snarast den omskurna världen i den lilla staden och drömmen om världen utanför som sätts under ett vänligt förstående ljus. Humorn är av den milt överseende typen, den man känner inför väldigt unga människor som man är säker på kan få leva med sin oskyldiga syn på världen ogrumlad under lång tid framåt. Visst hoppar en svartsjuk demon tillfälligt fram när Frida får hjälp med en kappa, men överlag tycks livet harmoniskt.

Faktum är snarast att utan den milda ironin skulle det hela nog blivit väl mjäkigt och snällt. Frida och kaveljeren är goda människor, och sådana är överlag inte de mest spännande när de inte har några större problem att tampas med. Här lämnar man dem med ett lätt leende på läpparna.

Read Full Post »

Av undertiteln på David Cordinglys Cochrane: the Real Master and Commander skulle man kunna tro att den skulle lägga en hel del av sin energi på att jämföra den historiske sjökaptenen med hans litterära efterföljare (som de skildrats av bland annat Marryat, Forester och O’Brian). Icke så.

Nog för att hans liv till stor del är lämpat för en roman (sjöstrider! gryningsräder! anfall mot tredubbla övermakten! radikal parlamentariker! rättegång som slutar i oförtjänt vanära! tjänst i nyfrigjorda sydamerikanska staters flottor! upprättelse!), men om man vill jämföra Aubrey eller Hornblower med mannen som på olika sätt stått förebild så får man göra det själv.

Det är nog bra. Som sagt står sig materialet bra på egen hand, även om Cochranes berömmelser idag främst är som förebild, inte för de i sig häpnandsväckande dåd han genomförde. Cordingly är dock fascinerad av honom själv, och även om hans mindre tilldragande sidor – stolthet, paranoia, starkt sug efter pengar och en brist på diplomati – kommer i dagen så är det ändå på hans sida sympatin för det mesta befinner sig, i synnerhet vad gäller rättegången om börsbedrägeriet som avslutade Cochranes karriär.

Men för den som vill läsa biografier om modiga män, i synnerhet sjöfarande sådana, så finns inte mycket här för att avskräcka. Cochranes politiska sympatier gör honom till och med mer sympatisk än många andra subjekt man kan tänka sig.

Read Full Post »

Titeln på Hans-Uno Bengtssons Fysik för fem sinnen är en artefakt: det var meningen att boken skulle omfatta just fem kapitel, vart och ett utgående från ett av sinnena. Mellan plan och resultat kom dock verklighet, och till slut kan man väl säga att det blev främst fysik för känsel och doft, även om hörsel och smak fick komma med på ett par hörn också.

Nåväl, om det inte blev en rock så bidde det inte heller en tummetott. Boken är fortfarande full av populariserad fysik, om man nu kan tycka att texter som svänger sig med väntevärden och summor som de vore självklarheter är populariserade. Man får i vilket fall läsa om bland annat brownsk rörelse, skum, atomers storlek, ytspänning, fraktaler och Higgsfältet.

Möjligen hade en bättre titel varit: »Kuvertbaksidesräkning«, för det är mycket sådan. Boken visar på hur långt man kan komma med överslagsräkning och förmågan att göra dimensionsanalys (tyvärr sägs inte mycket om svagheterna, även om Bengtsson vid något tillfälle hamnar ett par storleksordningar fel när han tycker att 4π och liknande faktorer är ungefär ett. han är dock ändå nöjd, vilket inte verkar fullt rimligt).

En hel del av matematiken har förpassats till stycken satta i mindre teckenstorlek, menade att hoppas över av den del av läsekretsen som inte har någon matematisk vidareutbildning. I den normala texten illustreras istället de olika principerna bland annat med citat från Sherlock Holmes, Lucretius och Piraten, vilket är intressant och i slutändan kanske hade blivit en ännu bättre bok. Som den nu är känns det ändå lite oförklarligt att den kunnat nå en större publik, men samtidigt hoppfullt.

Read Full Post »

Femte hundradet Kipling visade sig i mångt och mycket handla om soldater. Detta skulle kunna vara helt omöjlig läsning, men det visar sig faktiskt vara ett av de bättre partierna: Kiplings mannar må dricka, hållas med kvinnor och slåss, men de ger inte mycket möjlighet för direkt imperialistiska eller rasistiska uttryck.

Snarare tvärtom.

Här finner man bland annat den ofta citerade, vackra »Mandalay«, om den brittiske soldat som längtar tillbaks till staden, templet och flickan:

By the old Moulmein Pagoda, lookin’ eastward to the sea,
There’s a Burma girl a-settin’, and I know she thinks o’ me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
”Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!”

Det är ett vanligt tema; även om det mot slutet finns ett par saker som också framhåller Englands förträfflighet så är det betydligt vanligare med redogörelser för brittiska soldater som kommer ut, ser världen, och finner det omöjligt att återvända hem: av längtan till andra platser, eller till och med tillbaks in i armén.

Det finns också en hel del saker som uttrycker uppskattning för de fiender britterna slåss mot, förvisso främst boerna i Sydafrika, men ändå: det finns egentligen ingen demonisering av fienden.

Skall man ifrågasätta så är det väl snarare om inte livet i armén, trots de fläckar som ändå tuschas ut, ändå inte framstår som lite väl idealiskt, som kanske något för manligt fostrande. Med tanke på vad man kan hitta för tankeinnehåll i annan av Kiplings vers är detta dock snarast en petitess.

Read Full Post »

Det finns många trådar i John Dickson Carrs Det krökta gångjärnet: det mord som begås har kopplingar till Titanic, automater (den gamla 1700-talssorten som vanligen var en människa som låtsades vara en sorts robot som låtsades vara en människa) och häxor. Samt frågor om identitet.

Boken öppnas med att den lokale godsägaren sir John Farnleigh utmanas: en person utifrån hävdar att han är den riktige sir John, och att de fick byta plats i samband med Titanics förlisning. Med sig har han en småskum advokat och Johns gamle lärare, som skall ha oemotsägeliga bevis på identiteten.

Naturligtvis slutar det med mord – men inte på den person man väntar sig. Snart dyker doktor Gideon Fell upp i utredningen, och det börjas ryckas i de mest oväntade trådar: en stackars flicka som dog ett år tidigare, det giftskåp som föurotm ockult litteratur också är lagringsplats för en halvt sönderåldrad automat, en jungfru skrämd till hysteri.

Det hela ordnar till slut upp sig, efter erkännanden och en djävulsk detalj som gör det svårt att gissa någonting. Bokens titel får också en förklaring, men den är som mycket annat inte det man främst bör fokusera på om man själv vill försöka reda ut vad som hänt.

Det är kanske inte den allra mest lysande deckare jag läst: det är lite för mycket vagheter i en del ledtrådar, och en del av förklaringen är lite väl långsökt för att det inte skall kännas som om inte taskspel så åtminstone lite osportsligt av författaren. Även om det kanske inte är en bok att anföra som det främst exemplet på pusseldeckare kan den dock sättas i händerna på någon som redan är intresserad av genren med förvissning om att den kommer läsas med behållning. Den kusliga stämningen är i vilket fall lysande.

Read Full Post »

En dålig författare kan få något man är intresserad av att framstå som tråkigt, en bra författare kan få något man har ett vagt intresse för att framstå som läsvärt, och en fantastisk författare kan få en intresserad av nästan vad som helst.

Att döma av A supposedly fun thing I’ll never do again så var David Foster Wallace en bra författare. Han lyckades i alla fall hålla mig intresserad av tennis, tv som det såg ut i början av nittiotalet och dess inverkan på litteratur, ett besök på en delstatsmässa i Illinois, och hans kryssning i Västindien på ett av de där sjösatta lyxhotellen. Däremot så kände jag inte det minsta behov av att läsa om ett besök på inspelningsplatsen för David Lynch Lost highway, och hans tankar om regissören. Strängt taget var jag inte överdrivet förtjust i recensionen av en post-postmodernistisk avhandling heller, men den var till skillnad från de övriga essäerna kort, så jag tog mig igenom den.

Bäst är han när han skriver om tennis. Detta kan bero på att till skillnad från den amerikanska tv-kulturen för tjugo år sedan så har jag i alla fall någon liten uppfattning om tennisspelarna från samma tid, även om jag sett betydligt mer tv än tennis. Det kan också bero på att tv av idag har andra förutsättningar (det är riktigt rörande att läsa hans sammanfattning av någons försök att förutspå hur framtidens tv skall se ut och inse att det han beskriver är internet, fast hela visionen bygger på tron att folk främst kommer vilja ta sig till existerande platser fast elektroniskt). Han lyckas i alla fall få mig att begripa lite mer av den vita sporten och dess förutsättningar, kunskap jag inte är säker på att jag kommer använda men som i alla fall inte känns tung att bära.

Styckena om lantbruksmässan och lyxkryssningen är helt OK. Inte bra, inte dåliga, men OK: man inser efter ett litet tag att trots att författaren har humor och intelligens och tillräcklig ärlighet för att framhäva sina egna misstag så är han nog ändå inte helt rätt man på posten. Man vill helt enkelt läsa om samma sak, fast ungefär hälften så långt och gärna skrivet av Bill Bryson, som troligen skulle gjort ett större nummer av humorn men å andra sidan inte riktigt lika intelligent. Det finns bra observationer och roliga episoder, viktiga utvikningar och annat, men till slut känns det bättre att skratta med någon som framställer sig som en ganska normal person än en författare som aldrig riktigt låter en glömma att han gått på dyrt universitet och lärt sig använda svåra ord.

Tv-essän är däremot numer helt vanvettigt föråldrad; inte bara genom att de tv-program han pratar om i huvudsak försvann för så länge sedan att spåren redan täckts ett flertal gånger (och kanske de aldrig nådde Sverige) men också för att detsamma i stort sett även tycks gälla de författare som skrev den litteratur han påstår inspirerats av eländet. Hela essän balanserar hela tiden på kanten till programförklaring (en genre som har bäst-före-datum i klass med köttfärs på väg att trilla ner på ICA:s golv), och vinglar egentligen över lite för mycket.

Nej, tyvärr finns inget här som får mig att hoppas att sidorna inte måtte ta slut alltför snart. För det skulle krävas en än bättre författare, eller helt andra ämnen. Jag har sällan så tråkigt att jag vill lägga bort boken, men jag fastnar aldrig riktigt för den heller.

Read Full Post »

En av de nominerade till Augustpriset 2013 var Tore Janson för Germanerna: myten, historien, språken. Inget klander för detta; det är en välskriven, balanserad och intressant bok om ett ämne som mår väl av att vädras.

Låt oss börja med att beskriva vad boken egentligen handlar om: i huvudsak folk som själva inte skulle använt ordet »germaner« om sig själva. Detta var nämligen en slags slaskbegrepp, använt av romarna för att skilja ut folk som levde på östra sidan Rhen men som de inte ville kalla skyter (en bra jämförelse Janson gör är att likna den vid senare europeiska kolonisatörers benämning »indianer« för alla amerikanska urinnevånare). Boken handlar förvisso också något lite grann om folk som var alltför ivirga att kalla sig detsamma, men bara som en motivering till varför ämnet är relevant.

Därmed inte sagt att beteckningen är oanvändbar: Germanerna hade tydligen vissa gemensamma kulturella drag, speciellt ett språk som var förvånansvärt enhetligt. Men när århundradena gick och personer som härstammade från det område romarna kallade Germania liber tog makten i olika delar av det allt rangligare imperiet så gjorde de det under andra namn, och utan vetskap om att de borde ses som speciellt besläktade med de folk som gjorde detsamma på andra sidan bergen.

Historien om hur man åter började koppla ihop dem är mycket senare, men boken inleds faktiskt med den: hur man i det allt mer fragmenterade tysk-romerska riket var i desperat behov av en enande historisk berättelse, och hur Tacitus Germania just då dök upp och förklarade att franker, tyskar och andra en gång var desamma. Med tiden utvecklades därur idén att vad en gång möjligen hade varit lite sant borde bli mycket sant igen (gärna under ledning av de som bodde kvar i området).

Janson förfaller dock aldrig till den nästan lika farliga idén att bara för att ett tankekomplex utvecklats till en ideologi som förtjänar att kallas ond så är komplexet därmed heltigenom felaktigt. De föreställningar som sedermera blev en viktig komponent i nordeuropeisk raslära må ha varit miss- eller övertolkade, men inte alltigenom ogiltiga. Germanerna hade troligen lite mer gemensamt än bara språket, även om det är mycket svårt att få fram annat än fragment eller allmänna idéer: även om man är medveten om att språk, efterlämningar och etnicitet inte är samma sak så kan man ändå se överlapp och försöka bilda sig uppfattningar om vilka gudar de trodde på, om det går att säga något om rättsuppfattningen (troligen inte helt: alla nedtecknade lagar är bevisligen påverkade av romersk rätt).

Bra läsning är det likväl, och om en del av historien som det kan vara bra att ha en god uppfattning om, så att man inte leds av diverse myter, oavsett hur vetenskapliga de en gång ansetts.

Read Full Post »

Fjärde hundradet sidor av Kipling är nog det mest motsägelsefulla hittills. Här hittade jag två av hans mer kända dikter, sådana där som satt sig fast på engelska språket och fått ordspråksstatus: »The female of the species« och »The white man’s burden«. Den förra skulle kräva en utförlig analys för att peka på alla sätt som den reducerar kvinnor till oresonabla, illsinta kreatur, men det är den senare som blivit emblematisk.

För här är det inte bara imperialismen som titeln tydligt pekar på som är ett problem, utan även den rasism som inte är långt bort och som här är explicit med dess »nyfångna, sura folk, hälften djävlar och hälften barn«. Lika illa kan man läsa »The legends of evil«, om apor som klättrar ner ur träden, fångas in av lantmän och får svansen avklippt och sedan tvingas slava – vad fan skall man tro den att handla om?

Samtidigt finns det ju något i den vite mannens börda som Kipling har en känsla för och som kanske inte är ett helt och hållet osympatiskt drag: han kan inte se imperialismen som ett ekonomiskt företag, utan som en slags civilisationens plikt att sprida sig själv (ett tänkesätt som fortfarande finns, även om de acceptabla arbetssätten ändrats). Och plikt, i synnerhet otacksam sådan, är ett tema han kan. »Tommy Atkins«, om den vanliga soldaten som i vardagslag hånas men som hyllas när kulorna viner (och i synnerhet hedras kollektivt), är bra, och har något att säga än idag.

Och för att komplicera bilden av rasisten ytterligare finns också »Gunga Din«, om den indiske vattenbärare som körs med och får stryk av regementet, men som till slut ändå offrar sitt eget liv för att rädda berättarens. Det är Kipling när han är som allra bäst.

Read Full Post »

Older Posts »