Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

Vid besök i antikvariat häromdagen sprang jag på en bok av Ingegerd von Schéele med namnet Bertha von Suttner, Frans G. Bengtsson och jag. En sådan titel måste ju undersökas närmare. Baksidestexten: totalt intetsägande. Lite bläddring: verkar inte helt ointressant. Alltså inköp och hemsläp, för senare studier.

Dessa har nu påbörjats och avbrutits. Inga defekter har upptäckts, förutom att jag fortfarande inte riktigt vet vad poängen är. von Schéele verkar ha varit (gissar att detta är korrekt tempus) fredsaktivist, och första kapitlet är ett försök att besvara en recension av von Suttners Ned med vapnen (för den som inte vet vem hon var så var hon östterrikisk fredsarbetare, vän till Alfred Nobel och den som fick honom att instifta fredspriset. Hon var också en av de första mottagarna av det).

Så långt, allt väl. Sedan kommer dock vad som verkar vara kopierade brev till en vännina, som far iväg och handlar om lite allt möjligt. Troligen mycket charmiga att motta, men inte speciellt spännande att läsa annars.

Jag har alltså lagt ned boken, inte på grund av direkt motvilja, men för att jag inte riktigt ser någon poäng i fortsatt läsande. Möjligen skulle den bättra sig senare. Min förlust, i så fall.

Read Full Post »

Sjätte hundradet Kipling bjöd inte på något särskilt enastående: det är strövers, en del använda som epigrafer för kapitel i hans böcker, en del om diverse historiska ämnen. Läsligt, men vanligen inte särskilt spännande.

Ett par stod dock ut: »The Children«, om hur de äldre generationerna sände sina barn ut i krig och fick uppleva sanningen i Herodotus ord om vem som begraver vem i krig, och att det inte går att göra sådant ogjort. »Our fathers of old« handlar om hur lätt det är att hylla nedärvd kunskap, men också hur värdelös den oftast är, och hur man därför kan glömma att ens förfäder kanske hade annat som man kan avundas dem.

Slutligen handlar »If–« om en massa saker som en karl skall kunna. Det är förvisso ett kraftfullt ideal som målas upp, men inte otrevligt; man skall kunna stp för det man gjort och stå ut med vad omvärlden gör, man skall kunna förlora allt, man skall vara någon att räkna med men inte självräknad. Lite av stoisk filosofi sammanfattad på en sida. Sämre ideal kan man hitta.

Read Full Post »

I genren humor är nog Fridas visor (den bok jag har med titeln omfattar hela Fridas bok och delar av Fridas andra bok) det snällaste man kan tänka sig: Birger Sjöberg driver visserligen med småstaden och dess innevånare, däribland berättarpersonen, ett butiksbiträde som läser Nordisk familjebok, fantiserar sig bort ibland och svärmar med sekreteraren Frida, men det är så snällt så det knappt märks – speciellt idag, när allt täckts av en förlåtande patina.

Ibland syns visserligen de pekorala inslagen, men i regel är det snarast den omskurna världen i den lilla staden och drömmen om världen utanför som sätts under ett vänligt förstående ljus. Humorn är av den milt överseende typen, den man känner inför väldigt unga människor som man är säker på kan få leva med sin oskyldiga syn på världen ogrumlad under lång tid framåt. Visst hoppar en svartsjuk demon tillfälligt fram när Frida får hjälp med en kappa, men överlag tycks livet harmoniskt.

Faktum är snarast att utan den milda ironin skulle det hela nog blivit väl mjäkigt och snällt. Frida och kaveljeren är goda människor, och sådana är överlag inte de mest spännande när de inte har några större problem att tampas med. Här lämnar man dem med ett lätt leende på läpparna.

Read Full Post »

Av undertiteln på David Cordinglys Cochrane: the Real Master and Commander skulle man kunna tro att den skulle lägga en hel del av sin energi på att jämföra den historiske sjökaptenen med hans litterära efterföljare (som de skildrats av bland annat Marryat, Forester och O’Brian). Icke så.

Nog för att hans liv till stor del är lämpat för en roman (sjöstrider! gryningsräder! anfall mot tredubbla övermakten! radikal parlamentariker! rättegång som slutar i oförtjänt vanära! tjänst i nyfrigjorda sydamerikanska staters flottor! upprättelse!), men om man vill jämföra Aubrey eller Hornblower med mannen som på olika sätt stått förebild så får man göra det själv.

Det är nog bra. Som sagt står sig materialet bra på egen hand, även om Cochranes berömmelser idag främst är som förebild, inte för de i sig häpnandsväckande dåd han genomförde. Cordingly är dock fascinerad av honom själv, och även om hans mindre tilldragande sidor – stolthet, paranoia, starkt sug efter pengar och en brist på diplomati – kommer i dagen så är det ändå på hans sida sympatin för det mesta befinner sig, i synnerhet vad gäller rättegången om börsbedrägeriet som avslutade Cochranes karriär.

Men för den som vill läsa biografier om modiga män, i synnerhet sjöfarande sådana, så finns inte mycket här för att avskräcka. Cochranes politiska sympatier gör honom till och med mer sympatisk än många andra subjekt man kan tänka sig.

Read Full Post »

Titeln på Hans-Uno Bengtssons Fysik för fem sinnen är en artefakt: det var meningen att boken skulle omfatta just fem kapitel, vart och ett utgående från ett av sinnena. Mellan plan och resultat kom dock verklighet, och till slut kan man väl säga att det blev främst fysik för känsel och doft, även om hörsel och smak fick komma med på ett par hörn också.

Nåväl, om det inte blev en rock så bidde det inte heller en tummetott. Boken är fortfarande full av populariserad fysik, om man nu kan tycka att texter som svänger sig med väntevärden och summor som de vore självklarheter är populariserade. Man får i vilket fall läsa om bland annat brownsk rörelse, skum, atomers storlek, ytspänning, fraktaler och Higgsfältet.

Möjligen hade en bättre titel varit: »Kuvertbaksidesräkning«, för det är mycket sådan. Boken visar på hur långt man kan komma med överslagsräkning och förmågan att göra dimensionsanalys (tyvärr sägs inte mycket om svagheterna, även om Bengtsson vid något tillfälle hamnar ett par storleksordningar fel när han tycker att 4π och liknande faktorer är ungefär ett. han är dock ändå nöjd, vilket inte verkar fullt rimligt).

En hel del av matematiken har förpassats till stycken satta i mindre teckenstorlek, menade att hoppas över av den del av läsekretsen som inte har någon matematisk vidareutbildning. I den normala texten illustreras istället de olika principerna bland annat med citat från Sherlock Holmes, Lucretius och Piraten, vilket är intressant och i slutändan kanske hade blivit en ännu bättre bok. Som den nu är känns det ändå lite oförklarligt att den kunnat nå en större publik, men samtidigt hoppfullt.

Read Full Post »

Femte hundradet Kipling visade sig i mångt och mycket handla om soldater. Detta skulle kunna vara helt omöjlig läsning, men det visar sig faktiskt vara ett av de bättre partierna: Kiplings mannar må dricka, hållas med kvinnor och slåss, men de ger inte mycket möjlighet för direkt imperialistiska eller rasistiska uttryck.

Snarare tvärtom.

Här finner man bland annat den ofta citerade, vackra »Mandalay«, om den brittiske soldat som längtar tillbaks till staden, templet och flickan:

By the old Moulmein Pagoda, lookin’ eastward to the sea,
There’s a Burma girl a-settin’, and I know she thinks o’ me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
”Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!”

Det är ett vanligt tema; även om det mot slutet finns ett par saker som också framhåller Englands förträfflighet så är det betydligt vanligare med redogörelser för brittiska soldater som kommer ut, ser världen, och finner det omöjligt att återvända hem: av längtan till andra platser, eller till och med tillbaks in i armén.

Det finns också en hel del saker som uttrycker uppskattning för de fiender britterna slåss mot, förvisso främst boerna i Sydafrika, men ändå: det finns egentligen ingen demonisering av fienden.

Skall man ifrågasätta så är det väl snarare om inte livet i armén, trots de fläckar som ändå tuschas ut, ändå inte framstår som lite väl idealiskt, som kanske något för manligt fostrande. Med tanke på vad man kan hitta för tankeinnehåll i annan av Kiplings vers är detta dock snarast en petitess.

Read Full Post »

Det finns många trådar i John Dickson Carrs Det krökta gångjärnet: det mord som begås har kopplingar till Titanic, automater (den gamla 1700-talssorten som vanligen var en människa som låtsades vara en sorts robot som låtsades vara en människa) och häxor. Samt frågor om identitet.

Boken öppnas med att den lokale godsägaren sir John Farnleigh utmanas: en person utifrån hävdar att han är den riktige sir John, och att de fick byta plats i samband med Titanics förlisning. Med sig har han en småskum advokat och Johns gamle lärare, som skall ha oemotsägeliga bevis på identiteten.

Naturligtvis slutar det med mord – men inte på den person man väntar sig. Snart dyker doktor Gideon Fell upp i utredningen, och det börjas ryckas i de mest oväntade trådar: en stackars flicka som dog ett år tidigare, det giftskåp som föurotm ockult litteratur också är lagringsplats för en halvt sönderåldrad automat, en jungfru skrämd till hysteri.

Det hela ordnar till slut upp sig, efter erkännanden och en djävulsk detalj som gör det svårt att gissa någonting. Bokens titel får också en förklaring, men den är som mycket annat inte det man främst bör fokusera på om man själv vill försöka reda ut vad som hänt.

Det är kanske inte den allra mest lysande deckare jag läst: det är lite för mycket vagheter i en del ledtrådar, och en del av förklaringen är lite väl långsökt för att det inte skall kännas som om inte taskspel så åtminstone lite osportsligt av författaren. Även om det kanske inte är en bok att anföra som det främst exemplet på pusseldeckare kan den dock sättas i händerna på någon som redan är intresserad av genren med förvissning om att den kommer läsas med behållning. Den kusliga stämningen är i vilket fall lysande.

Read Full Post »

Older Posts »