Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Bokmässan 2012

Årets bokmässa har varit nästan motsatsen till vad den varit de senaste åren: bara en dags besök, och det på torsdagen – fredagen gick bort för en disputation, lördagen som varande dagen efter denna, och söndagen lockade inte stort – och den utan några seminariebesök, endast några föreläsningar i montrar: om majoritetens syn på minoritetsspråk, vad som står i Äldre västgötalagen om kvinnors rättigheter, samt varför en författare skrev om en gravid Ofelia (jag har i princip inget emot sådant, men det hade varit trevligt om det framstått att föredraget inte främst handlade om Shakespeare).

Nåväl, ett par decimeter böcker har införskaffats: Erland Lagerlöfs Homeros-översättningar, fria från alla senare »förbättringar«, Sei Shonagons Kuddboken, Euripides Medea, ett par samlingar med Piraten-noveller, en ny samling från Berglins, lite engelsk facklitteratur, senaste delen av Sveriges historia, samt, för andra året i rad, ett pris från Amnestys boklotteri, den här gången en text Lennart hellsing skrev om Krakel Spektakel för en proslinsfabrik. Inte den allra mest lysande bokskörden, kanske, men tillräckligt för att jag skall klara mig ett tag till.

Read Full Post »

När jag plockade upp Baronessan Orczys (egentligen Emma Orczy) Röda Nejlikan (egentligen inte en nejlika, utan rödmire) trodde jag att den skulle handla mer om djärva kupper för att föra ut aristokrater ur revolutionens Frankrike, och mindre om baronessan Blakeleys försök att skydda sin bror från den franske spion som skickats till Storbritannien för att ta reda på vem som döljer sig bakom namnet.

Det hamnar visserligen till slut i ett räddningsförsök på fransk mark, men inte med de väl uttänkta planer man väntat sig utan som en reaktion på den franske skurkens fällor, och det är inte riktigt detsamma. Dessutom har man tidigare fått läsa massor om baronessans olyckliga giftermål och hur hon ångrar att hon råkat ange en adelsman som senare avrättades – och det var definitivt inte vad jag trodde jag skulle få.

Sedan är hela berättandet hopplöst åldrat: massor av tjafs om kvinnlig känslighet, och hur britter är främlingsfientliga och fransmän högdragna och liknande. Att man dessutom rätt tidigt kan se igenom Röda Nejlikans olika förklädnader gör kanske inte lika mycket, men är ändå knappast meningen – att lady Blakely inte gör det samtidigt som hon kallas den mest intelligenta kvinnan i Europa (flera gånger) gör det hela rätt löjligt.

Jämfört med Två städer är skildringen av revolutionen än enklare: här är det enbart en blodtörstig mobb som är ute efter blått blod, nästan helt utan andra bevekelsegrunder. Där Dickens skapar ett djup i sina skurkar är de här bara fanatiska mördare, visserligen nog så sluga, men helt utan sympatiska drag.

Nej, Röda Nejlikan blev ingen favorit. Möjligen gör den sig bättre om den påträffas i unga år, då man inte ser svagheterna.

Read Full Post »

Det är märkligt, men de »farliga« män som dyker upp i Georgette Heyers böcker för kvicktänkta, någorlunda snälla flickor att falla för tycks alla ha betydligt värre rykte än de förtjänar, och ha som regel att inte förföra unga oskulder eller ens göra något som skulle såra sådanas rykte. Konstigt, konstigt.

För titelpersonen i Venetia är det hennes dittills osedde granne som plötsligt behöver oroa sig – hon, och hennes lytte men intelligente bror, som genom att trilla av hästen och så räddas av Lord Damerel blir sättet för dem att lära känna varandra (efter att tidigare träffats på en skogsstig, då han tvingat sig på henne). Och visst är det rätt roligt hur de citerar Shakespeare mot varandra och förstår båda hur vansinnigt irriterande de flesta runtomkring henne är, främst hennes två friare, den solitt tråkige Edward Yardley och den halvvuxne Oswald Denny, som inget hellre vill vara än byronsk hjälte, men annars är bifigurerna överlag mer intressanta, speciellt den härsklystna svärmor till Venetias andre bror (som ligger vid ockupationsarmén i Frankrike och skickat hem henne med sin hustru), men romansen känns som något Heyer redan skrivit bättre. Och vid det här laget börjar jag tröttna på de saker som hon tydligen känner sig tvungen att ha med i varje bok (en kvinnlig huvudperson som gurglar av skratt, egenpåhittad slang, vissa platser).

Read Full Post »

Första gången jag läste Pride and prejudice hade jag svårt att riktigt uppskatta romanen som helhet, främst på grund av Mrs Bennet: denna genomvulgära, okänsliga, oförstående men ändå någonstans välmenande kvinna var en plåga var gång hon öppnade munnen. Detta var förvisso meningen, men det blev ändå för mycket, på tok för mycket överförd skam. Visst, det finns fler karikatyrer, men dels känns obetänksamma tonåringar mer rimliga än lika obetänksamma mödrar (och Mr. Collins är tillräckligt avlägset släkt för att man lugnt skall kunna skratta åt hans lismande), dels bidrar deras karaktär direkt till handlingen, inte bara som psykologisk förklaring eller allmän pinsamhet.

I vilket fall, andra läsningen gick bättre: Mrs Bennet är fortfarande outhärdlig, men allt övrigt var så gott som önskas kan. Mr Bennets indolens framstår tydligare, liksom den krypande förälskelsen. Intressant är också att även om boken trycker på att titelns två adjektiv bör fördelas på ett visst sätt mellan huvudpersonerna skulle en omkastning också kunna fungera någorlunda.

Sensmoralen i Sense and sensibility tycks modifierad: om Jane Bennets återhållsamhet inte direkt är att klandra framstår den åtminstone som en hjälp till de som motsätter sig hennes lycka. Å andra sidan får Elizabeths hastiga omdömen liknande konsekvenser, även om de till slut också är vad som ytterst möjliggör det lyckliga slutet. Kvar står dock varningarna för att inte ordentligt utröna vilka de uppvaktande unga männen är, liksom det allmänna tryckandet på vikten av en god karaktär före allt annat.

Read Full Post »

Det är möjligt (i mitt huvud åtminstone) att Dorothy Sayers skrev The nine taylors mest som ett sätt att vara en värre än Agatha Christie, med tanke på att lösningen visar sig innehålla element av två av dennas mer kända böcker. Fast troligt är det knappast: det är betydligt troligare att det mesta av inspirationen kommit från inläsning på växelringning (en sant engelsk sysselsättning, där en grupp klockor rings enligt bestämda mönster, som knappast är njutbar eller ens begriplig för den som inte är grundligt insatt i en stor mängd invecklade regler och som knappast praktiseras på andra paltser i världen).

Lord Peter Whimsey finner sig i vilket fall fast i en liten by i fenlandet i Östangeln, där man tänker genomföra en riktig långringning, men finner sig en man kort. Som den renässansman och allmänt hjälpsamme typ han är rycker han in efter påtryckningar av den vänlige men lite virrige pastorn. Några månader senare hittar man en grupp i en nygrävd grav som öppnas för att även maken skall begravas– vilket i sig inte vore konstigt, om det bara vore rätt kropp, den inte låg bara två fot under ytan, den inte saknade händer och ansiktet inte vore förstört. Whimsey kallas in, och därpå följer ett knepigt mysterium, med ett smaragdhalsband som stals för femton år sedan, ett chiffer, fransmän med minnesförlust, legala teknikaliteter och 200 pund uttagna och sedan insatta på banken igen. Whimsey får tillfälle att undra om han inte gör mer skada en nytta, Bunter får visa sig ovärderlig samt få ett ilsket utbrott, inspektör Parker får hjälpa till, och till slut löses det hela under en översvämning. Och hela tiden växelringning.

Det var andra gången jag läste (första på engelska), och även om jag mindes lösningen (som är minst sagt speciell) och lösningen på ett av de viktigare problemen så var det mesta av det övriga glömt. Detta var i vilket fall nog för att kunna uppskatta det hela, speciellt som jag hade fått en sak helt om bakfoten (troligen från någon helt annan bok). Bra var det fortfarande.

Read Full Post »

Ovishet

Det är bara att hoppas att man i forna tider inte tog alltför hårt på vad som stod i Bondepraktikan: på de i Klassikerförlagets Niloés utgåvas 160 sidorna är det ungefär 4 som har något vettigt att säga, i övrigt är det mest väderkorrespondenser mellan olika dagar (dock inte något om att förutse julaftonsvädret), astrologi samt åderlåtning, med några stycken poesi om mannens åldrar inslängda som avrundning.

Det mesta är dessutom skrivet på knagglig vers, och 1875 års svenska (min bok är av någon anledning baserad på detta års utgåva).

De stycken man möjligen skulle kunna ha glädje av är sådana som spår väder utifrån naturfenomen:

När hundens buk mycket knurrar
Äter mycket gräs, grinar och murrar,
Då vill det gärna så tillgå
Att wi snart derefter ett regn få.

Vilket ju inte är så nytt, eller ens roligt.

Annars är det mest intressanta att man ännu inte 1875 gått över till den gregorianska kalendern, vilket gör att zodiaken är något förskjuten i förhållande till hur vi normalt ser den. Frågan är om detta egentligen påverkar trovärdigheten i påståendena.

Nej, Bondepraktikan är varken speciellt användbar eller ens speciellt läsbar.

Read Full Post »

Huvuddelen av mina kunskaper om amerikanska inbördeskriget kom tidigare från Frans G Bengtssons essäer; nu kommer de i lika hög grad från John Keegans The american civil war, en något mer organiserad och mindre romantisk behandling av det hela.

Ur ett militärt perspektiv var inbördeskriget i viss mån en märklig föregångare till första världskriget: de defensiva vapnen var ännu inte så välutvecklade att anfall var omöjligt, men soldaternas vana att snabbt kasta upp förskansningar, liksom geografin, gjorde det ändå mycket, mycket svårt. Tack vare de naturliga gränserna var sydstaternas område väl skyddat, angripligt endast från ett fåtal punkter: via det relativt smala landområdet som separerade de två huvudstäderna Washington och Richmond, som dock var väl skyddat av en stor mängd floder, via havet, där McClellan med klar blick gjorde ett försök men sedermera misslyckades på grund av ängslan, och genom att först behärska Mississippi och falla sydstaterna i ryggen. Nordstaterna var lättare att falla in i, men kunde sätta upp större arméer. I båda fallen fanns det dessutom en distinkt brist på viktigare mål att attackera: sydstaterna hade inga stora industriella center, och de i norden låg långt från frontlinjen. Detta medförde att arméerna själva var de viktigaste militära målen, medan de defensiva tendenserna gjorde att de inte snart kunde slås ut på samma sätt som i napoleonkrigen.

Nordstaternas överlägsenhet i mantal och industri gjorde egentligen att utgången var given, men tack vare att deras främsta befälstalanger i krigets inledning opererade på den västligare arenan medan sydstaterna i öster hade generaler som Lee och Jackson – som båda lyckades dra maximal nytta av sina styrkor – så var läget på den östliga mer konstant, utan att någondera sidan lyckades hota den andra innan Grant anlände från väst och började trycka tillbaka de konfedererade trupperna, samtidigt som general Sherman föll in i Georgia och Syd- och Nordcarolina och började anställa förstörelse.

Keegan håller sig huvudsakligen till den militära sidan: slag och planer, taktik och utrustning, sjöstrider och blockader, medan vilka som slogs och varför snarare är en fråga om personer än stater – även om sådant också behandlas är det inte en bok som är främst intresserad av politiken före och under kriget.

Boken lider dock av att materialet till viss del är ordnat tematiskt, vilket gör kriget svårt att följa för den som inte tidigare är närmare bekant med det, samt en tendens till upprepningar, ibland med märkligt resultat – man får vid ett tillfälle veta att soldaterna avlönades med 11 dollar i månaden och att detta inte var mycket, men det är inte förrän mycket senare man får veta att en typisk arbetarlön låg på 2 dollar om dagen.

Som översikt för nybörjare över kriget som gjorde slut på slaveriet i södern och gjorde »state rights« till PK-namnet på rasism i USA är detta därför förmodligen inte det bästa: för det skulle krävas en starkare kronologisk organisation. Däremot så är styckena som specialstuderar olika aspekter – svarta soldater, generalskap, sjöstriderna – väldigt bra, och gör troligen boken mycket mer lämpad för den som tidigare studerat det.

Read Full Post »

Older Posts »