Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Egentligen är jag nog fel person att läsa Simon Singhs och Edzard Ernsts Salvekvick och kvacksalveri: jag visste redan tidigare att homeopati var båg, att kiropraktiker och akupunktörer för det mesta kommer med överdrivna påståenden, samt att viss örtmedicin nog kan hjälpa men att det mesta bara är trams, jag vet ungefär varför man gör noggranna blindtest och att placebo kan vara förvånansvärt effektivt. Tar bort det innehåll som här summerats så återstår mest bara lite medicinhistoria. Naturligtvis innebär detta inte att boken inte kan vara nyttig ändå, speciellt som referens, men det blir lite för vattnigt.

Kombinera detta med en vilja att nå även de som inte har någon vetenskaplig bakgrund samt författarnas stora svårigheter att hitta ett sätt att förhålla sig till sig själva som fungerar, och resultatet blir en i sina stycken rätt svåromtyckt bok. Dessutom gör det att Ernst är professor i komplementär medicin, och dyker upp lite då och då i sin vanliga yrkesroll att den ibland luktar lite skämt: författarna kan aldrig riktigt bestämma sig för hur de skall hantera detta därför omnämns han ibland som om han inte vore en av de som för pennan.

De enskilda kapitlen om de tidigare nämnda behandlingsmetoderna är tämligen uttömmande, och berättar om deras historia, olika studier som gjorts för att undersöka hur effektiva de är, samt metodiken i sådana studier, uppblandat med lite allmän medicinhistoria. Den vanliga medicinens omvandling från hokus-pokus till vetenskap var lång och svår, och är tydligen inte helt färdig (jag läste för en kort tids sedan att man på något svenskt sjukhus nyligen kommit på att om man tvättade händerna så spred man mindre sjukdomar). Detta är, tillsammans med de tydliga formuleringarna av var vetenskapen står, bokens stora behållning för den som redan har något hum om frågan. Boken innehåller även ett appendix med andra behandlingar, och ett slutkapitel där olika aktörer som gjort det möjligt för allsköns oanvändbara metoder att nå ut och krävas av en bredare publik skälls ut, allt ifrån kändisar till universitet.

Boken  är uppenbart skriven utifrån engelska förhållanden, men översättaren har bidragit med tillräckliga anmärkningar så att man får reda på hur förhållandena i Sverige skiljer sig, vilket för det mesta är nog. Dock gör ursprungsförfattarna en rätt stor poäng av att ett av problemen med kiropraktik är att kiropraktiker är förtjusta i att röntga folk, vilket troligen gör mer skada än nytta då röntgenstrålning höjer risken för cancer. Detta blir i längden något tjatigt, speciellt som översättaren påstår att sådan slentrianmässig undersökning knappast sker i Sverige.

För naturvetaren är Salvekvick och kvacksalveri en lite för lättviktig bok för att den skall vara riktigt läsbar. Dock finns det ett angeläget budskap om att stora pengar riskerar att spenderas på verkningslösa eller direkt skadliga ämnen när man väljer att tro mer på anekdotiska bevis, fagert tal eller hänvisningar till urgamla anor än på vetenskapens resultat, som borde mana till begrundan.

Annonser

Read Full Post »

När huvudpersonen i Tage Danielssons Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna vill välja sig ett yrke medelst vilket kvoten mellan det han tar av det allmännas medel det han lämnar tillbaka maximeras,  i syfte att jämna den fordran på samhället han ansåg sig ha ärvt av sin far, så fastnade han för den jämförande språkforskningen. Detta är nu naturligtvis helt sant; inte ens Hardy torde kunna hävda att den gett större värde till mänskligheten i form av vad som låter sig mätas i reda pengar  än den mest esoteriska matematik. Däremot kan den ju liksom matematiken ge ett betydande intellektuellt värde, i det att det dels måste vara rätt kul för diverse professorer att sitta och knåpa fram hur man en gång i tiden sade att grannens ko kalvat eller vad det nu var man pratade om.

Ola Wikanders Ett träd med vida grenar försöker i vilket fall ge en bild av vart denna jämförande språkforskning tagit oss hittills i fråga om de indoeuropeiska språkens gemensamma anfader, protoindoeuropeiskan. Undertiteln De indoeuropeiska språkens historia är alltså något missvisande då det främst rör sig om förhistoria och inte om den senare språkutvecklingen. Metodiken har i vilket fall lett till att vi nu vet att en hel hoper ord från början kommer från vad som vid en första anblick ser ut som slumpmässiga anhopningar av mestadels konsonanter med en del krumelurer placerade framför, under och över dem; anhopningar som inte är speciellt lätta att läsa ut då tydligen åtminstone vissa av krumelurerna betecknar olika strupljud.

De ord som så rekonstruerats har gjort att man kunnat sluta sig till en hel del om talarna av protoindoeuropeiska: de var troligen halvnomader som höll ett flertal olika djur – ungefär de djur som idag hålls i större skara i Sverige, undantaget katter –, de kunde förse vagnar med hjul samt bygga hus med såväl dörrar som dörrposter, de hade rudimentära kunskaper i metallurgi, de levde i ett samhälle med hövdingar och någon sorts rättssystem och de tillbedde någon slags himmelsgud, vilket allt bevisas genom att det finns gemensamma arvord för dessa företeelser. Wikander är tack och lov noga med att påpeka att dessa protoindueuropéer inte behöver vara förfäder till senare talare av indoeuropeiska språk, varken i strikt eller kulturell mening: det enda vi vet är att deras språk spridits och splittrats, vilket säger föga eller intet om vilket sätt så skett på: det är en fråga för andra forskare, genetiker och arkeologer, vilka håller för troligt att det det indoeuropeiska »urhemmet« låg i södra Ryssland och att det därifrån skett en viss spridning av gener. I den här frågan får okunskap sägas troligen vara välgörande, då världen är alltför bekant med vad som kan komma av alltför högröstat yvandes över »ariska« förfäder och annat nonsens.

För att återvända till boken, så gäller att där härledningarna av enstaka ord på det hela taget är rätt trivsam läsning (inte försämrad av att Wikander då och då hänvisar till saker som egennamn hos Tolkien), så är kapitlet om indoeuropeisk grammatik långt och mycket tungt, och även som rätt intresserad lekman tycks ständigt risken att drunkna i diverse facktermer som laryngaler och klusiler, ablativ och lokativ, tematiska och atematiska böjningar överhängande. Författaren har själv insett detta och avråder till och med från att läsa allt på en gång, vilket nog får sägas vara klokt.

På det hela taget gör boken inte mycket för att visa att jämförande språkvetenskap skulle leda till några speciella materiella fördelar. Trots att den dessutom i sina delar lägger sig på en väl hög nivå för att man skall kunna ta till sig innehållet utan förkunskaper lyckas den dock visa på att det finns ett rent nöje att hämta, samt att man kan åstadkomma förbluffande mycket genom att bara jämföra ord i olika språk med varandra.

Read Full Post »

Julrapport

Så är då själva julhelgen över, mat har ätits, snö har fallit, ögon har tindrat, och ännu en kader musiker har försökt misshandla trumhinnorna. Julkklapparna tycks bara bli ointressantare med åren; nästa år får jag komma ihåg att skicka över en önskelista för att slippa alla dessa tröjor. I år var det ju i alla fall en ordentligt vit och jul, även om nederbörden på juldagen praktiskt nog kom direkt i form av slask verkar det ha ordnat upp sig. Under gårdagen var det i vilket fall dags för en modern, mycket trevlig tradition: istället för att på juldagen gå ut till ortens enda diskotek och trängas med gymnasieungdom och annat så är vi några som träffas på annandagen och spelar brädspel.

I år var detta främst i form av Settlers (för den som till äventyrs är obekant med Settlers kan meddelas att man bygger små colonier, och drar resurser beroende på vad man slår med två tärningar. Knepet ligger i att bygga kolonierna så man kan få tag på de resurser man vill åt samtidigt som man hamnar så mycket i vägen för de andra som möjligt) med Seafarers-expansionen (lägger till båtar och en större spelplan), vilket var trevligt, även om andra omgången blev lite väl ojämn när tärningarna fastnade på »5«, vilket bara en av spelarna hade nytta av (själv fastnade jag på att jag inte kunde producera lera, och ingen annan hade speciellt mycket, utan hela tiden fick byta fyra-mot-en. Inte bra). En bra expansion, där man slipper ifrån de värsta problemen med rövaren, som kan ersättas av en mindre irriterande pirat.

Dessutom spelades Robo Rally, vilket inte slutade i kaos (jag tycks ha lärt mig; första gången jag spelade åkte jag rakt ner i ett hål): var och en får en liten robot, och varje runda programmeras den med fem kommandon som utförs ett i taget; målet är att ta sig till fyra olika utplacerade rutor i en viss ordning, vilket försvåras av att man kan åka in i varandra, skjuta på varandra och hamna på löpande band och annat. Man kan också få olika specialförmågor, som dock var av minst sagt varierande kvalitet – andra omgången spelades med en sådan från början, och en av spelarna fick en närmast negativ sådan att dras med, medan jag och en annan fick halvtaskiga och den fjärde spelaren fick något riktigt bra. Ett rörigt spel, men rätt kul i slutändan.

Read Full Post »

Tappade ord

Nils Ferlins Dikter (varför har just redaktörer av poeters samlade verk begåvats med en sådan bottenlös brist på fantasi när det kommer till boktitlar?) är korta, taktfasta men stundom lite väl enkelt rimmade saker, oftast med enkelt och konkret bildspråk, uppgivna inför samtiden och pessimistiskt betraktande en alltmer fördummad omvärld. På det hela taget är det väl inte några större märkligheter: förutom de lite väl billiga rimmen märks en viss oförmåga att ge dikterna en god avrundning. Vi kan som exempel ta »Visst kommer mor –« ur Goggles:

Visst kommer mor att gråta
och hon som vid din sida går
ifall du skulle dö i år. –
men lite lär det båta

Ja, lite lär det båta
att gråta och att gråta.
– Vad hjälper det en människa
att kinderna bli våta?

Alls inte oävet, men även om sluttanken är väluttryckt så får rimmet gråta-båta jobba alldeles för hårt. Och visst kan Ferlin bättre, som i »Du har tappat ditt ord« eller »Infall« ur Barfotabarn, men mycket är lite väl obetydligt, och man blir efter ett tag trött på bilder silverfärgade av månens ljus. Trevligare då när han någon gång far ut i en udda bild, som »Nu joddlar ingen näktergal –« (fast inte just joddlandet, det får gärna alpborna behålla för sig själva):

Vad sökte du i lump och kval,
djupt grävde du dig ner.
Nu joddlar ingen näktergal
kring dina gränder mer

För övrigt var det, vill jag tro
en vanlig gråsparv blott.
Man diktar sig till mod och ro
envar efter sitt mått

Det är förvisso sant att man skulle vilja stöka runt lite i andra raden för att undvika satsradningen, och i sista för att stärka rytmen, men bilden med den till gråsparv förvandlade näktergalen är trevlig,  och det lätt uppgivna konstaterandet i slutet är en god aforism. Som det mesta av Ferlins dikter är det måhända kanske inte det bästa som kan uppbringas, men heller absolut inget att fnysa åt. Det duger fint som trevlig läsning för stunden och skanderande av något av de bättre numren, men är alls inte oundgängligt.

Read Full Post »

Islänningasagornas längd kan variera högst betydligt; från Njals sagas fyrahundra ner till tåtar som ryms på en fyra-fem. I ett sådant läge är en god samlingsvolym av nöden, och fjärde delen av fyra som samlar Hjalmar Alvings  översättningar under titeln Isländska sagor innehåller mycket för den intresserade. De flesta islänningasagorna handlar som vanligt om våld och blodshämnd, och även om detaljerna kan skilja sig så visar det sig nästan alltid att man inte kan bygga sin ställning på våld allena; till slut kommer någon att hämnas de oförrätter man begått.

Hravnkel Freysgodes saga behandlar frejprästen Hrankel (en gode var från början en präst och hövding, efter kristendomens införande endast en hövding), som har en ståtlig häst helgad åt Frej som endast han själv får rida på. Naturligtvis sätter sig någon annan på den, och så börjar våldet och tingsmötena innan allt får sin upplösning i en dalgång efter en jakt över heden.

Hönsa-Tores saga berättar om den illa sedde handelsmannen Tore, som vägrar dela med sig av sitt överflöd vid en särdeles svår vinter, varför han avtvingas det med våld. Sedan är allt igång; folk drivs i landsflykt och allmänt kaos uppstår innan ordningen återställs.

Längsta berättelsen är Viga-Glums saga, om Glum vilken som ung man inte verkade ämnad till mycket: tysthet och inbundenhet var inget att yvas över. Han visar sig dock vara en dugande man och blir till slut en stor hövding, om än hård att tas med. Till slut räcker inte ens hans stora förmåga till att med våld försvara sin position, och han slutar sagan blind och maktlös, men fortfarande ruvande på hämnd.

I De sammansvurnas saga berättas om en konspiration för att komma åt Odd, lyckosam köpmann men föga lagförfaren, vilket dock misslyckas när hans far lyckas få ett par av de mer ovilliga och penninglystna sammansvurna att prisge de övriga. Odd återkommer sedan i en separat tåt om en av hans Norgefärder, där tvingas övervintra i lappmarken och sedan måste gömma undan de varor som hans män då införskaffade från Harald hårdrådes ögon då denne förbjudit all sådan handel för alla utom stormannen Einar fluga.

Även de flesta andra tåtar fokuserar på islänningars mellanhavande med norska kungar; hur de stiger i gunst eller riskerar att mista huvudet. Kvaliteten är varierande, från berättelsen om Tok-Hreidar som visar sig inte vara så tokig till Torstein Oxefots strider med troll i de norska fjällen, vilket hade kunnat utgöra god underhållning om inte hela segern visade sig komma inte så mycket av Torsteins förmåga i strid som att han i ett kritiskt läge bestämde sig för att åkalla vite Krist. Propaganda blir sällan bra litteratur.

Överlag är dock berättelserna nog så spännande och med endast sådana övernaturliga inslag som inte är alltför stötande (diverse förutskickelser och gudars vilja som genomförs genom mäns dåd, inte direkta mirakel). Alvings språkdräkt är rätt gammaldags, med pluralformer på verben; tyvärr gör inte närheten till de isländska maneren med skiftande tempus och allmän korthuggenhet alltid så mycket här, men någon gång glimmar någon lakoniskt framsagd utmaning till. På det hela taget är det dock god underhållning för den som uppskattar berättelser som bygger på blodshämnd och vapenbragder.

Read Full Post »

Den alltför uppenbara rubriken på denna recension av Frode Øverlis Riskhospitalet vore »sjuk humor«. Øverli är numera mest känd som Pondus tecknare, men tidigare tecknade han denna serie om ett sjukhus som är nog för att skrämma slag på även härdade extremsportare och får sjukvården i övre Amazonas att se modern och pålitlig ut (så publicerades den också i Pyton). Det finns väl någon enstaka gestalt som närmar sig vad man skulle kunna tänka sig att överväga att kalla ansvarstagande och normal, men de flesta är sådana att man skulle vara beredd att söka asyl i annat land bara för att slippa riskera att vårdas av.

Läkarna är sadistiska, inkompetenta, korkade, brister i empati och yrkesheder. I och för sig är väl patienterna sällan speciellt mycket bättre de, och även om man vet att inte borde så tycker man ändå att den läkare som smäller till sina akutpatienter som på mer än lovligt idiotiska sätt har att skylla sig själva faktiskt har rätt.

För den som gillar inälvor, galghumor, och allmän absurdism och galghumor är det här förmodligen helt rätt. Den som är lättstött eller allmänt känslig bör dock hålla sig på avstånd.

Read Full Post »

Jag undrar om inte Benvenuto Cellini i sin självbiografi, med det uttömmande men inkorrekta namnet Benvenuto Cellinis liv (när boken slutar har han fortfarande ett par decennier kvar att leva), har slagit något slags rekord i skrytsamhet; den gode Benvenuto förstår inte vad saker som blygsamhet och sanningskärlek skall vara bra för när man istället kan berätta om hur fantastiskt bra på allting han själv är: han är världens bäste guldsmed, världens bäste krutmakare, konstkännare, skulptör, stridsman, ja, vad han än provar på så verkar han genast ha överträffat alla andra.

Detta vore i längden tämligen ohyggligt att läsa, om det inte vore för alla de dispyter, slagsmål och förvecklingar han hamnar i, för oavsett det att han faktiskt var en skicklig konstnär (skicklig, inte gudabenådad) så var han ohyggligt dålig på att umgås med människor: han är lättretlig och vägrar att erkänna att någon annan har rätt, har noll inlevelseförmåga, och när han därefter tar på sig mer arbete än han kan hantera så förlorar han även stödet från vem som nu för närvarande är hans patron, varför hans fiender lätt kan klämma åt honom. Vid ett tillfälle hamnar han under en längre tid i finkan i Sant’Angelo, varifrån han lyckas rymma genom det lätt serietidningsaktiga sättet att fira sig ner i sönderskurna, hopknutna lakan. Han hinner tjäna ett stort antal potentater, men aldrig tycks han riktig nöjd, och aldrig kan han acceptera att någon annan får överta de arbeten han ej själv hinner avsluta.

Till slut blir det en rätt högljudd, färgrik historia om en person man är glad att man kan titta på lite på håll, men som man nog aldrig skulle vilja träffa i verkligheten: Benvenuto kan vara småaktigt hämndlysten, som då han skär sönder lakanen för en värdshusvärd bara för att denne vill ha betalt i förskott, eller då han – för övrigt enda gången han erkänner sig ha handlat felaktigt – tvingar sin före detta gesäll att gifta sig med hans otrogna älskarinna och modell, och sedan själv är otrogen med henne. Han är en buse, med nävarna som enda konfliktlösningsredskap, och en genomskinlig skrävlare, som samtidigt är lite för dum för att inse hur dum han ibland ter sig, vilket gör att han alltid tycks genomskinlig.

Genom sitt liv träffar Benvenuto på konstnärer (vilka han nästan alla förtalar, undantaget Michelangelo, som han alltid är vördnadsfull inför), Medicéer, horor, påvar, galna fångvaktare, giftmördande skojare, kungar, kardinaler och mätresser. Även om man i efterhand så gott som alltid tycker att Benvenuto nog handlade rätt tokigt, så lyckas han dock för det mesta lura en att i alla fall tillfälligt tro att han nog har rätt. I alla fall den här gången, och när man är färdig med hans berättelse tycker man nog att världen är lite tommare utan honom.

Read Full Post »

Older Posts »