Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Arn fäktar vidare

Har varit och sett arnfilm nummer två. Inte speciellt roligt. För det första har nästan allt som Guillou egentligen ville berätta om fått stryka på foten för Arn och Cecilia. Således ingen ljusskygg kyrkopolitik i det heliga landet, inget tydligt inflöde av idéer därifrån till Forshem (man får se att Arn har tagit ett par muslimer med sig, men deras roll är minst sagt oklar), inga mustiga berättelser om hur det gick till på tidigmedeltida bröllop, bara ett kostymdrama och ett par slag med bildspråk nära på kopierat rakt ur Sagan om ringen-filmerna. För det andra, så känns det, trots att det är andra filmen och man skulle kunna tro att all bakgrund vore avhandlad, som om man skulle behöva lagt mer tid på just detta, istället för att ägna dyrbar filmtid åt att låta Arn gråta över sin häst (även om partiet är viktigt för att visa på kontrasten mellan nykomna och etablerade korsfarare i boken så kommer det inte riktigt fram). Som det är nu kommer det helt plötsligt bifigurer inflygande utan att man vet vilka de är. Det bästa man kan säga om filmen är väl att kostymeringen håller fortsatt hög klass, även om den historiska kopplingen i övrigt har försvagats än mer för att kunna anpassa det hela till film, för även om Guillou kan gå iland med två slutstrider så är det knappast möjligt i en film.

Man skall förvisso inte kritisera en filmatisering av en bok för att det är en filmatisering, men här känns det dock befogat att göra just detta. Arnböckerna skrevs ju för att visa att den muslimska världen en  gång var långt överlägsen den kristna på de flesta intellektuella områdena. Nu försvinner detta i en gröt av dålig historieskrivning. Den som värkligen är intresserad av tiden gör bättre i att läsa böckerna.

Read Full Post »

Jag läste nyligen om en teori att mycket av vad som står i de homeriska verken var där för att de skulle bilda en sorts encyklopedi på vers. Nu har jag dem inte i minne såpass att jag kan avgöra detta, men efter att ha läst Kalevala, som enligt vad man är någorlunda säker på tillkommit på liknande sätt, och haft en liknande historia av formeltung vers (det enklaste exemplen är de stående epiteten som är anpassade till versformen, och de många upprepningarna) som berättar om ett händelsförlopp. Ty mitt i Väinämöinens, Lämminkäinens och Ilmarinens äventyr i Pohja, så förekommer mycket sånt som kan vara till nytta till vardags: hur man ber till gudarna för jaktlycka, för att stilla sår, eller för att ens kor skall komma tillbaka oskadda från betet; hur man skall bete sig när man blivit bortgift eller får en ny svärdotter; hur man beter sig när man dödat en björn.

Dessa stycken kan ibland kännas en smula tradiga, även om de är nog så intressanta som vittnesmål för hur livet tedde sig i det gamla Karelen. Fortare går det då att läsa om de underliga äventyr som de tre ovannämnda hjältarna får uppleva: hur den gamle vise Väinämöinen misslyckas med att få en fru, hur Ilmarinen smider Sampo, hur Lämminkäinen måste gömma sig på en holme och där skyr flickorna »som höken skyr hönsen«, hur Ilmarinen får en fru, som dock blir dödad, hur han sörger och sörger, och till slut hur de drar i krig mot Pohja för att vinna Sampo. Den Tolkienfrälste bör absolut inte missa styckena om Kullervo, som ligger till grund för berättelsen om Turin Turambar, utan drake, men med talande svärd.

Annars är kanske det roligaste hur konstant oimponerade alla är av allting. Väinämöinen får ett sår av en yxa som det tydligen sprutar bokstavligen hela forsar av blod ur, men det tycks bekomma honom föga, för han har ändå tid att förklara var järnet kommer från för den trollkunnige gubbe som skall stilla flödet. När det är till att ordna bröllop skall det naturligtvis ätas kalvkött, och

I Karelen fanns en tjurkalv,
född och gödd i östra Finland,
Inte stor och inte liten,
med en sjusärdeles ungstut!
Svansen sågs i Tavastskogen
huvudet i Kemi älvdal,
hornen mätte hundra famnar,
mulen hälften mer i omkrets.

Om man med allvar kan säga att en sådan kalv inte är liten, då är man sannerligen svår att imponera på.

Vad gäller översättningen så verkar den ha tagit mer hänsyn till rytmen och orden än att försöka få med alliterationerna, vilket verkar ha varit ett klokt beslut. Det händer inte ofta att man får se något som verkar vara ett missgrepp där (även om ordet ›brorsan‹ som vid ett tillfälle uppträder får sägas vara ett sådant). Det är naturligtvis svårt att säga hur mycket av olika finnesser om kunnat bevaras, men ibland tycks man ha fått med sådant också. Om åtta barn, satta till världen i Pohja för att sprida sjukdom i Kalevala, sägs det:

En gav hon förstånd att stinga,
en fick verka för att värka
en blev rustad för att rista,
en blev tvingad att bli tvinsot,
en av dem fick bilda bölder,
men en annan knyta knutar
en fick kraft att vara kräfta,
en fick vara bäst på pesten.

Således en fin översättning av ett mycket intressant verk.

Read Full Post »

Vilken är de sista man skulle gissa på skulle skriva poesi som varnar sina medmänniskor för vådan med för mycket alkohol?

Just det, vikingatida nordbor. Inte nog med att det kan vara nog så svårt att förstå hur ett folk som inte hade något system för att bevara längre stycke text kunde skapa stor poesi, när det gäller alkoholintag är den bild man får framför sig när det kopplas samman med dem snarare veckolånga gästabud med öl och mjöd nog att segla ett drakskepp i än stillsamma tillställningar där avhållsamhet hyllas. Änddock så är detta just vad man kan finna i Hávamál: Oden ger där råd i frågan, och förutom de motsägelsefulla råden om att det är bättre att hålla tyst för att slippa bli tagen för en idiot och att man bör prata på gästabud för att vinna vänner, får man alltså en smula snusförnuftiga påpekanden i stil med

Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans

Versen ifråga börjar dock mer pikant:

Drucken jag blev
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar

Enligt vad Wikipedia påstår är denne Fjalar varken identisk med den röda tuppen i Järnskogen som skall gala vid Ragnarök, eller dvärgen som tillsammans med sin broder Galar slog ihjäl Kvaser, utan en annan person i samma berättelse, nämligen Suttung. Och då måste man naturligtvis förstå om Oden blev ›döddrucken‹, ty skaldemjölet (vilket alltså vad det blev av Kvaser efter döden), som han lyckades komma åt att dricka hos Suttung efter att ha fått dennes bror att släppa in honom och förfört dottern hans för att få dricka det, fyllde tre väldiga kärl. Även gudar kan ju inte tåla hur mycket som helst, och tre kärl torde vara nog att fälla vem som helst med undatnag för Tor, vilken när han gästade Utgårda-Loke, i tre munnar kunde dricka så mycket ur ett horn som stod i förbindelse med havet att det sänktes flera meter.

Hávamál innehåller förvisso mer uppskattande omdömen om alkoholhaltiga drycker, som till exempel att öldrickande är den enda rätta sysselsättningen vid en eld (tillsammans med det något märkliga rådet att när man köper en klinga bör den vara rostbelupen), men sedan kommer återigen maningar om att vara försiktig med denna dryck.

Skillnaden mellan dikt och verklighet tycks alltså vara betydande när Frans G. Bengtsson låter Toke brista ut i ett lovkväde till ölet (vilket inte bara gäller innehållet utan även formen; nordisk vers kunde visserligen vara rimmad, men det var sällsynt):

Varmt öl till frusna män,
och varmt öl till trötta;
ty varmt öl är kroppens vän
och hågens stav och stötta

Read Full Post »

Falstaff är förutom fakir även autodidaktiæ doktor. Med självklar överlägsenhet meddelar han därför världen sina kunskaper i de mest skilda ämnen – mot ringa ersättning, förstås, ty även om man har som princip att inte betala för sig kan man ibland bli så illa tvungen, och även om man är miljonär så kan man inte slösa hur som helst. Dessa ämnen sträcker sig från A som i ABC till Ö som i ölost. Meddelandet tar främst formen av uppslagsverk, men stundom även prövar han prosans form.

Naturligtvis är knappt ett ord i det samlingsverk jag läst allvarligt menat,och eftersom det är fråga om artonhundratalshumor från en före detta lundastudent, så är det ju en klar risk att det hela smakar en smula nattståndet. Mycket synes även bleknat, även om en del fortfarande kan glimma tämligen vackert, såsom konsten att gräva guld (»Du gräver på den plats, där guldet ligger dolt, varpå du på en skottkärra hemforslar till din hydda den uppgrävda rikedomen. Det enda svåra vid denna konst är att veta var guldet ligger«) eller satiren över drömtydning (»Jordgubbar, att äta – du kommer leva i Juni[sic]«). Styckena där den unga kvinnans rätta uppträdande beskrivs är faktiskt även de positivt överraskande, eftersom de faktiskt driver hårt med den lott som påfaller dessa.

Vad gäller de mer prosaartade styckena faller dessa på två oområden: dels en kort berättelse om en godsägare som inför asatron – läsbar, men inte omistlig – samt två sagor, där i alla fall den om Pomperipossa tycks ha blivit så läst att den gått från vänlig satir till äkta vara.

Boken bjuder väl inte på några direkta gapskratt, men ibland sitter man åtminstone och småskrockar, och inget är i alla fall direkt tråkigt – desto märkligare som det direkt bygger på det sena artonhundratalets värld, med dess allvarliga professorer, högtidstal och läroböcker.

Read Full Post »

För ett tag sedan recenserade jag en utgåva av den prosaiska eddan, och nu har turen kommit till den poetiska, även känd som den äldre eller Sämunds edda. Översättningen står Erik Brate för, vilket borgar för viss kvalitet, även om svenskan i sina stycken är märkbart åldrad. Inte för att det gör så mycket vad gäller själva texten, sådana här verk tycker jag gör sig bäst på något äldre svenska, men vissa namn har en form som känns ovan. Eftersom det inte förekommer några noter, så är det ibland en aning svårt att hänga med. Vissa förkunskaper krävs alltså. Det som trots allt finns häri är en god portion av de kända berättelserna och sångerna: Völuspa, Havamal, Trymskvida, liksom en del mindre bekanta, som Harbardsljod, där Tor förlorar en verbal duell mot Oden. Detta är dock bara den första tredjedelen; därefter ägnas nästan all återstående text till den stora cykeln om Sigurd Fafnesbane med familjemedlemmar, för att avslutas med grottesånger,samt ett par mindre intressanta verk.

De flesta är troligen någorlunda bekanta med innehållet i de flesta av dikterna om gudarna, och de övriga är, med undantag av Lokasenna, faktiskt inte så värst roliga. I Lokasenna, liksom i ovannämda Harbardsljod, kan man dock utläsa ett intressant faktum: de gamla asarna måste ha varit ovanligt överseende, för de tål uppenbarligen att drivas med i dikter som skulle fått troende kristna att släpa fram brasveden.

Än mer märklig är dock psykologin i völsungacykeln, inte minst den hos Gudrun. För den som inte är närmare bekant refereras här hennes historia, som kan sägas omfatta nästan hela efterspelet till drakdråpet: Sigurd kommer efter att ha haft ihjäl Fafner till en borg där Brynhilde är inspärrad, och frigör henne. Han luras dock sedan att dricka glömskebrygd och gifter sig istället med Gudrun, och lyckas sedan lura Brynhilde att gifta sig med Gunnar. Brynhilde hämnas genom att tubba Gunnar och dennes bröder att ha ihjäl Sigurd. Gudrun är förkrossad, men även hon tvingas i glömskebrygd och fås att gifta sig med Atle (mer känd som Attila). Atle lever dock upp till sitt allmänna rykte som skurk, och lurar till sig Gunnar och brodern Högne, trots Gudruns varningar: hon tycks ha förlåtit bröderna sina, och när Atle har ihjäl dem tar hon en klassisk hämnd. Hon har ihjäl sina unga söner med Atle, och serverar honom deras kött (oklart om i form av en varm eller kall rätt). Därefter bränner hon honom inne. Efter detta begär hon sig med sin och Sigurds dotter Svanhild till ett annat kungarike, gifter sig med en tredje kung, och får två barn. Svanhild gifter hon bort med en annan kung, som kommer på henne med otrohet och har ihjäl henne. Gudrun har inte tröttnat på hämnden , och skickar sina söner att utkräva den. Dessas halvbror vill slå följe, men av någon anledning gillar de inte idén och slår ihjäl honom (se där ett sätt att hantera irriterande syskon). Därefter misslyckas de i sitt värv när de inte har honom med. Där sluts cykeln, och läsaren lämnas att förundras över den märkliga mentalitet som styrde järnålderns germaner.

Read Full Post »

Vad får man om man korsar Katerina Janouch med Arne Weise? Och då menar jag inte Arne Weise-som-satt-och-tände-ljus-på-julafton, utan Arne Weise-som-berättar-om-lejon-i-Serengeti. Troligen är svaret något i stil med Dr. Tatiana, Olivia Judsons alter ego som lugnar diverse varelser med sexproblem i Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen. Ty där Janouch har det tämligen väl förspänt och för det mesta får svara på lugnande på frågor om partners har det skönt eller inte och liknande måste Dr Tatiana brottas med de mest olika problem, från den orangestjärtade honungsgöken som misstänker att flickorna endast har sex med honom för att komma åt bikakorna i hans revir, över elefanten som oroar sig över sin gröna penis till den australiska giftspindeln vars flickvän vägrar äta upp honom. Hur intressant denna fiktion än är så ligger dock fokus snarare på hur evolutionen lett till dessa förbluffande resultat, och frågorna blir bara lämpliga avstampspunkter för att ta sig från fråga till fråga, ett knep som fungerar förbluffande väl, men som tyvärr överges i det sista kapitlet där det istället för frågespalt i veckotidning blir debattprogram, varvid det hela bryter samman. Fiktionen är helt enkelt för tunn, och klarar inte att tjäna som annat än som början för en diskussion.

Förutom att man får sig en hel del kunskaper om sex, som får en att ifrågasätta hur smart det egentligen är att stämpla något som onaturligt när naturen ordnat det hela på så mångahanda sätt, får man sig som sagt en lektion i evolutionsbiologi. Många – men inte riktigt alla – av dessa i våra ögon udda beteenden låter sig nämligen övertygande förklaras med utifrån evolutionsteorin. Vissa försanthållna uppfattningar avfärdas också, som att det bara är hanar som tjänar på otrohet (möjligen sant hos vissa arter, men inte alla), eller att monogami är väl utbrett (förefaller endast förekomma hos en handfull arter). På det hela taget är boken en mer lustfylld – ursäkta ordvitsen – forstättning och fördjupning av skolbiologin: den som vill läsa om olika bisarra djur får sitt lystmäte, och den som är mer intresserad av teoribildning lär knappast gå besviken heller.

Read Full Post »

Det är nog inte så få västerlänningar som känner en liten smula skadeglädje när de läser om det kinesiska skriftsystemet, och de ansträngningar dess användare måste utstå för att kunna läsa en dagstidning: ett par tusen olika tecken memorerade. Hur oändligt mycket enklare tycks inte alfabetet vara, med ett fåtal tecken som istället för ord motsvarar ljud. Och visst, alfabetet är en stor arbetsbesparing och underlättar lärandet av skrift, men det har samtidigt en stor nackdel: det måste anpassas till varje nytt språk det skall användas i (eller riktigare: det måste anpassas eller återuppfinnas). Hade ett skriftspråk baserat på ord kommit att dominera världen hade det varit mycket lättare att diskutera med andra; oavsett om man tycker att ›häst‹ skall uttalas ›horse‹, ›pferd‹, ›ma‹ eller ›hevonen‹ hade tecknet varit detsamma och man hade kunnat diskutera via ett lingua franca som baserats på skrift, inte tal.

Nåväl, denna svaghet är faktiskt också alfabetets största styrka, för även om man svårligen kan tänka sig ett språk utan till exempel substantiv, så är de grammatiska skillnaderna mellan olika språk stundom så stora så att de omöjliggör gemensamma bildtecken. Så kom till exempel koreanerna att utarbeta ett eget alfabet då de kinesiska tecknen passade deras agglutinerade språk dåligt. Alfabeten kan helt enkelt anpassas till fler olika språk.  Om just alfabetenas – främst det latinska – handlar John Mans bok Alfa beta. Eller kanske snarare säger sig handla, för det är inte så få utvikningar som görs, bland annat till Korea, men även Exodus och Homeros diskuteras. Fokus ligger dock främst på hur alfabetet uppstod och dess tidiga utveckling, fram till dess en sydlig etruskisk stad gör sig fri och börjar bygga upp sin egen maktbas från Tiberns stränder. På det hela taget småtrevlig läsning, med intressanta inblickar i några av östra medelhavets kulturer, även om jag inte tycker jag lärt mig så vansinnigt mycket mer om hur själva alfabetet uppstått.

Read Full Post »

En fin röra

Något av det svåraste när man lär sig ett andra språk är idiomen. De oregelbundna verben är sällan så värst många, och i bästa fall finns det några mönster för dem också. Olika grammatiska genus är ett smärre helvete, men för det mesta inga problem för förståelsen (om man nu inte råkar ut för personer som inte förstår på pin kiv). Idiom, däremot, kan lämna den bäste helt ställd. En förteckning över idiom kan därför vara till nytta även för en ganska van språkbrukare – speciellt om den gör sig mödan att förklara vad de kommer ifrån (detta kan vara nog så intressant även för ens eget språk).

Sagt och gjort, Av herrar Jan och Rikard Svartvik, försöker vara en sådan behändig bok för engelskbrukande svenskar. Även om tanken är god så är dock utförandet ganska dåligt: de har begått kardinalfelet att glömma att ta med hänvisningar från varianter till huvudordet. Under I know it like the back of my hand (sorterat under ›hand‹) noteras även det alternativa uttrycket have at my fingertips, som förvisso betyder samma sak. Men eftersom det inte finns någon hänvisning under ›finger‹, så är informationen inte mycket att ha för den som undrar över vad betydelsen av uttrycket är. Detta är självklart allvarligt nog, men dessutom får man ibland intrycket att de slarvat betänkligt på andra sätt. De försöker bland annat hitta ett så närliggande uttryck på svenska som möjligt, vilket ibland resulterar i att de drar till med att översätta slippery slope med ›på glid, på hal is‹ – vilket är nästan, men inte helt och hållet, fel. Å andra sidan missar de ibland sjävklara översättningar som ›morot och piska‹ för carrot and stick.

De har även försökt att ge exempel på hur uttrycken används. Nog så vällovligt, men hade det inte varit roligare att strunta i att citera tidningar och försöka hålla sig till något som folk kanske har läst? Nu är det främst Shakespeare (såklart), Dickens, en ojämn samling andra författare och citat ur dagstidningar som gäller. Och ibland är dessa klart fel. Som illustration till made of the right stuff har de ett Shakepseare-citat som talar om sterner stuff. Samma grundidiom, men annan betydelse.

Boken har förvisso positiva sidor också – det är intressant att få reda på varför britterna talar om böckling när de menar falska ledtrådar (böckling användes tydligen för att träna jakthundar att följa ett spår, och sedan var man tvungen att vänja dem av med att följa böcklingen, varifrån uttrycket utvecklats). Det är synd att man inte kunda förvalta denna goda grund bättre.

Read Full Post »

I New York Times läser jag om ett nytt center för forskningsetik skall öppnas – och då menas inte den typ av etik som går ut på att se till den vetenskapliga integriteten, utan om det faktiskt är bra att forska på vissa saker. I artikeln diskuteras även kort aktuella frågor i ämnet: motmedel mot global uppvärmning, nanoteknik, och robotik. De etiska frågorna är kanske mest akuta angående det första av ämnena – eller så kanske de bara upplevs som det; de andra kan förvisso även de ha långtgående konskevenser men är mycket mindre uppmärksammade, något som centret tänker åtgärda. I vilket fall, storskaliga åtgärder mot växthuseffekten är det jag känner mig mest hemma på. I väldigt kort form ställs några argument mot varandra angående om det är möjligt med storskaliga tekniska lösningar (dumpa järn i södra ishavet för att öka mängden plankton, skicka upp gigantiska speglar och liknande). Diskussionen är redan starkt komprimerad, men i kortkortform gick den:

–Stora projekt är dåliga då folk kan sluta göra egna åtgärder, då de tror att en lösning är på gång
–Men om folk ser att så stora åtgärder är på gång kanske de blir rädda och gör än mer?
–Det vore oetiskt att inte forska om saken eller underlåta att meddela politiker om potentialen

Problemet med argument två och tre är att de båda representerar en risktagning: visst, folk kanske blir rädda. Vi vet inte. Men om de istället blir trygga, och det visar sig att projektet skiter sig, vad gör vi då? Trean har ungefär samma problem: om politikerna får höra att vi kan skicka upp en gigantisk spegel är dte troligen en smidigare utväg än att berätta för väljarna att sommarens bensinpriser bara var en försmak av vad som komma skall. Till detta kommer naturligtvis de andra problem artikeln diskuterar:vi har redan problem nog med att förutse hur världen reagerar på ökade koldioxidhalter – eller för den delen om det är en smart idé att importera asiatiska nyckelpigor för att käka bladlöss. Vem kan egentligen garantera att flera ton järn i ishavet bara kommer leda till det vi vill att det skall leda till?

Read Full Post »

Jag recenserade nyligen Maja Hagermans Spåren efter kungens män, och som fortsättning på de spåret har turen nu kommit till Dick Harrisons Jarlens sekel. Harrison skriver att syftet varit att täcka luckan mellan Hagermans bok och det mer välbeskrivna 1300-talet, och täckt den har han gjort, med besked. Där Hagerman beskriver hur det kom sig att det blev ett Sverige, baserat på landskapen kring Vättern och Mälaren, med en gemensam kung, beskriver Harrison hur detta land fick stadga och började suga in andra områden i sin maktsfär, liksom hur kungen blev allt starkare. Vid 1100-talets slut var Sverige en instabil union där olika släkter stred om att åtminstone formellt få vara först i rang, där man förvisso hade slutat utse olika kungar i olika landskap men där kungamakten ändock hoppade fram och tillbaka över Vättern och kungen egentligen bara kunde utöva makt som den främste godsägaren. Ett sekel senare var Sverige ett land på väg mot enhetliga lagar, med en kungafamilj som stred inbördes om vem som skulle få kronan och där kungen hade verklig och unik makt, i alla fall i de centrala landskapen.

Nu är dock detta inte bara en bok om hur man begick politik på 1200-talet. Det är även en bok som gör sitt bästa för att beskriva samhället i stort, hur vanligt folk, herremän, tiggare, bergsmän och borgare levde och tänkte. Ofta är detta baserat på ganska fria spekulationer, underbyggda av arkeologiska bevis och belägg från senare århundraden eller andra länder. Det står dock klart att även här genomgick samhället genomgripande förändringar, med en befolkningsexplosion och stora nyodlingar, möjliga främst genom ny teknik. Även om det är mycket »vi kan därför på goda grunder anta att« så fungerar det väl.

Negativ kritik då? Tja, det enda jag egentligen kan anföra, förutom de svagheter som kommer från ett svagt källmaterial som gör att allting måste behängas med osäkerhetsmarkörer, är väl egentligen diskussionen om de gamla landslagarna, där Elsa Sjöholms tes om att de är tillkomna vid en senare tid än vad man normalt antar bereds mycket utrymme. Problemet är bara att de dels framställs som ganska kontroversiella (alltid »enligt Sjöholm«), men där man aldrig riktigt blir klok på vad Harrison själv anser. Jag lämnade stycket mer förvirrad än vad jag kom till det. Detta är dock bara en randanmärkning. För alla som är intresserade av svensk medeltid, i synnerhet i spåren efter Arn-berättelserna, är det här utmärkt läsning.

Read Full Post »

Older Posts »