Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

Klockringning

Roms fall sätts normalt till år 476 efter Kristus, det år vandalerna intog den eviga staden. Vid det laget hade den dock närmast förvandlats till en provinsiell angelägenhet. Västrom hade tidigare styrts från andra städer, men den grekisk-latinska kulturens verkliga centrum låg långt österut, i Konstantinopel. Där kvarlevde det Östromerska riket, eller Bysans, i nära tusen år till. 1453 föll dock även det sista resterna, och kvar av det romerska riket fanns egentligen bara två saker: dels titeln »romersk kejsare«, som i väst kvarlevde som beteckning på härskaren över det Tyska riket, och i öst i titeln på härskaren över »tredje Rom«, Moskva, dels påvedömet, med säte just i Rom.

När Östrom väl föll hade ännu inte de sista resterna av prestige kramats ur korstågsbegreppet (Sten Sture lyckades få ett krig mot Ryssland förklarat som korståg av Alexander IV, historiens kanske mest ökände påve), och påven Nikolaus V började predika för detta. Han dog 1455, innan något reellt hade kommit ur hans ansträngningar, och man valde således snarare en krigsfähig påve än en teolog. Calixtus III (Alonso Borgia, ovannämnde Alexanders morbror) hade tidigare utrotat det albigensiska kätteriet, och även om han försökte få till stånd ett korståg så misslyckades han, liksom sin efterträdare. Det återstår dock ett minne av hans ansträngningar, både i katolska och protestantiska riken, även om – eller kanske på grund av – orsaken till dessa gått förlorad. Till påminnelse om korståget skulle nämligen alla kyrkklockor ringa klockan tolv på dagen. Således kvarstår påminnelsen, men vad det var som skulle kommas ihåg har glömts sen länge.

Read Full Post »

Jon Ajvide Lindqvist har fått mycket bra kritik för sina böcker. Efter att ha läst Hanteringen av odöda är jag beredd att stämma in i prisandet. Samtidigt har de kategoriserats som »skräck«, och det förstår jag inte. Eller rättare sagt, för att kunna förstå det måste jag acceptera att »skräck« inte har något med huruvida man blir rädd eller inte, utan istället är en subgenre till fantasy som berättar om vår vanliga värld med inslag av mindre trevliga varelser ur folktron. I det här fallet handlar det om vandrande döda, men de beter sig för det mesta inte särskilt skrämmande (främsta undantaget kommer mot slutet, men det är som sagt ett undantag).

Det hela handlar förvisso om döden, men snarare hur de levande skall handskas med den än hur den upphävs. De dödas beteende påminner kanske främst om Lennys i Steinbecks Möss och Människor: inte så jävla klipskt, och med en tråkig tendens att ha sönder saker som rör på sig. De spelar också en ganska undanskymd roll genom boken, eftersom myndigheterna naturligtvis kommer och samlar ihop dem, något som visar sig vara mindre välbetänkt. Huvudrollerna spelas istället av personer i närheten av de »omlevande«: en mormor och dotterdotter, där mormodern är kristen och således tolkar det hela som de dödas uppståndelse inför den yttersta domen, och dotterdottern Marilyn Manson-lyssnande så kallat problembarn; en gammal journalist och hans ensamstående dotter som flyr med hennes son som nyligen avlidit men som knappt står ut med varandra; och sist far som får se den hustru som nyss avled efter en bilolycka börja röra sig igen, och nu måste berätta för sin unge son.

På det hela taget är det välberättat, och väl förankrat i populärkulturen. Det är inte skräck, utan pastisch på skräck, men utan att man egentligen behöver känna till något om genren; ja, det är snarare så att man behöver mer kunskaper i andra sorters populärkultur för att uppfatta allt. Således: vill man prompt läsa skräck får man söka vidare. Vill man bara läsa en bra bok så kommer detta knappast göra en besviken.

Read Full Post »

Ovanstående yttrades förr när en ny påve invigdes till ämbetet, som ett sorts memento mori. Det betyder ungefär »så förgår världens härlighet«. Den underliggande tesen i Göran Häggs Påvarna är dock den rakt motsatta: Påvedömet har visat sig vara en ovanligt stabil konstruktion, som har lyckats överleva det mesta på ett sätt som har få paralleller (det enda idag fortlevande jag kommer på är det japanska kejsardömet, men dessas makt är å andra sidan långt mindre).

Göran Hägg är en god berättare, och även om jag sen tidigare vet att hans inställning till vissa saker är tämligen oortodoxt tvärsäker (som exempel sägs Johan III här ha konverterat till katolicismen, vilket det inte finns speciellt säkra belägg på), så verkar det mesta här tämligen vederhäftigt. Onekligen kommer det också under två tusen års historia att ackumuleras mycket värt att förtälja. Ja, det är nästan så att man tycker att 250 sidor är i tunnaste laget, även om syftet bara är att ge en överblick över ett fält som på grund av misstankar mot papistiska anslag och liknande normalt betraktas med misstänksamhet i gamla protestantiska stater, även om de sekulariserats allt mer – något som nordliga historiker i allmänhet får klä skott för. På samma sätt kritiseras den moderna mediebevakningen för den motvilja för de påbud om vad katoliker får och inte får hitta på i sängkammaren som sägs vara grundade i oförstånd för vad dogm faktiskt betyder och hur viktig den är för kyrkans fortlevnad, samtidigt som de mer radikala tolkningarna av kärleksbudskapet som gjorts glöms bort.

På det hela taget är det en trevlig, om än något kort bok, som rekommenderas för den som känner det minsta intresse för ämnet.

Read Full Post »

Det är ganska intressant att tänka på hur många av de uttlande som vi anser vara autentiska som inte är det. Sådana apokryfer faller generellt i tre grupper:

  1. Saker som bara nästan sagts av den som tillskrivits dem
  2. Saker som sagts av någon annan, någorlunda samtida person
  3. Saker som hittats på i efterhand

Den första gruppen är förvisso den största, vilket kanske inte är så förvånande. Man får aldrig höra »Play it again, Sam« i Casablanca, eller Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes säga »elementärt, min käre Watson«, men väl saker som ligger väl så nära, och man får inte i Cajsa Wargs Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber aldrig läsa att »man tager vad man haver«, men däremot »Man tager om man så hafva kan …«.  Darth Vader svarade på ett påstående från Luke med »No, I am your father«, man fick inte höra »Beam me up, Scotty« annat än i en tecknad Star Trek-serie. Värst felciterat är dock troligen Edmund Hillarys svar på varförhan klättrade upp för Mount Everest, vilket i original var »för att jag var där«.

Ett genom en möjlig dubbel feltolkning märkligt exempel är Jesus påstående om rika män, himlen, kamelen och nålsögat. Det senaste föremålet har av vissa tolkats som en ovanligt liten port i Jerusalems stadsmur, men belägg för någon sådan saknas. En mer trolig förklaring är att det handlar om en miss någonstans, där antingen de hebreiska eller de grekiska orden för ›kamel‹ och ›rep‹ blandats ihop (fast att det går att förklara på detta sätt på båda språk finner jag aningen suspekt), vilket skulle göra nålsögat mer begripligt i sammanhanget.

Den andra gruppen är något mindre: Göring sträckte sig inte efter revolvern när han fick höra ordet kultur, utan i en pjäs som spelades på Hitlers födelsedag 1933, Freud verkar aldrig ha gett svaret att en cigarr ibland bara är en cigarr när en skämtlysten student ifrågasatte hans teorier och Marie Antoinette har mänskligt att döma inte föreslagit att utfodra massorna med tårta i brist på bröd, utan det har av Rousseau i dennes bekännelser attribuerats till »en prinsessa«, och möjligen åsyftande han därmed den mer än hundra år tidigare Maria Teresa av Spanien. Och det där med »Lögn, förbannad lögn och statistik« har Inte sagts av Mark Twain, ej heller av Disraeli som Twain ursprungligen angav som den ur vars mun det kom, utan av Leonard Courtney, och är således en dubbel felattribuering.

De om verkar hittats på i efterhand verkar dock vara få, men är å andra sidan tämligen livskraftiga: jag har endast funnit två goda exempel: Voltaire sa aldrig det där om att inte hålla med om någons åsikter, men att han ändå var beredd att dö för dem,  och Ludvig XIV ansåg inte att staten, det var han. Huruvida det finns någon anledning till denna fåtalighet lämnar jag dock osagt.

Read Full Post »

Hur skall man beskriva Hemingways En fest för livet? Det är onekligen en självbiografi, där en gammal Hemingway går på spaning efter den enkla lycka som flytt. Fast för att vara en självbiografi så är det väldigt sällan man ser Hemingway, eller för den delen hustrun. Mycket handlar hur Hemingway vandrar runt i Paris, eller om de författande kollegorna – det längsta kapitlet handlar om en bilresa med Scott Fitzgerald, och dennes alkoholproblem. Alkohol inmundigas annars, precis som i Farväl till vapnen, ofta och gärna. Hemingway tycks dricka ungefär en drink per uppslag, och det är nästan så man undrar vem av de två som egentligen har problem med spriten.

Jag är mest förvånad över att en så oorganiserad samling kan bli så bra litteratur. Inga av de teman som presenteras kan egentligen sägas vara så värst intressanta i sig själva: att sitta på ett bra café och skriva med en drink vid sin sida, att åka på hästkapplöpning, samtal med författande vänner (alla tycks känna alla, och en hel författargeneration tycks mangrant dyka upp), skidresor till Alperna innan skidresor till Alperna blev vanliga, stunder med hustru och barn. De senare är väl de stycken där Hemingway själv kommer fram tydligast; fast snarare den gamle Hemingway, som kan titta tillbaka på sin tidigare lycka och avundas sitt yngre jag. Det bär det dock som sagt inte handlingen framåt, och därför måste hela äran för att boken är så trevlig tillskrivas Hemingways författarkonst och stilistik.

Read Full Post »

Jag har nu läst de första hundra sidorna av Ernst Brunners Carolus Rex. Jag ämnar inte läsa resterande 700.

Jag har svårt att se var de överord från diverse kulturrecensenter öst över detta verk och som således återfinns på omslaget kommer ifrån. Den bild som här uppmålats av kung Karl är nämligen så svart att man har svårt att tro att någon så deformerad figur någonsin beträtt denna jord. Skall man beskriva Brunners Karl XII i ett ord måste det nog bli ›patologisk‹. Han är en psykopat och megaloman, helt uppfylld av sig själv och nästan helt utan förmåga att uppskatta andra.

Brunner har själv hävdat att det är fråga om en bok byggd på fakta, att han bara förklätt en historiebok till roman, och sagt att »ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII«. Det är således rätt så intressant att biblotekarie Bengt Nilsson kunnat påvisa fel efter fel efter fel – jag har inte räknat, men det tycks landa någonstans runt ett per sida.

Man kan fråga sig varför en sådan bok skall kallas just roman? Troligen för att det dels innebär att den inte ges till historiker att granska, historiker som likt Nilsson skulle kunna slå hål på dumhet efter dumhet. Dålig historia behöver nu inte vara alltigenom otjänlig – Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar är ungefär lika användbar som historisk källa, men den har i alla fall fördelen att vara en hejdlös kalkon, och kan således åtminstone muntra upp en vid behov. Här är det för långt mellan de riktigt grova felaktigheterna, samtidigt som de små kommer för tätt, för att vara användbart ens som komik.

Som källa för historiska fakta var det alltså inte mycket att ha. Som roman då? Nä, det duger inte som det heller. Jag vill helt enkelt inte läsa mig om Ernst Brunners nidbild av Karl XII; jag finner inte ohöljda psykopater intressanta. Någon gång ibland får han väl till det, men för det mesta är det bara en orgie i känslolöshet och galenskap, och det blir tröttsamt. Romaner skall vara påhittade. Historia skall inte vara det. Den här försöker vara både och, och håller således inte som något.

Read Full Post »

Det är inte bara kung Lear som har problem med sina avkommor; kejsare och kungar tycks vara dömda till evinnerliga familjefejder. Få är de fall då bröder kunnat samsas och inte försöka dra till sig hela fadersarvet.

I Romarriket har vi Geta och Caracalla, där den senare dödade den förre. Konstantin den store, den förste kejsaren efter Augustus att regera i mer än 30 år och den som till slut samlade kejsarmakten i sin hand efter Diokletianus försök att fyrdela den, hade fyra söner. Crispus, hans son i första äktensket, lät han själv döda. Konstantinus, Konstantius och Konstans (mycket till fantasi hade de inte, romarna) fick efter hans död var sin bit av riket, vilket slutade med att Konstantinus och Konstans rök ihop, resulterande i den senares seger och den förres död. Konstans gjorde sig dock impopulär och råkade ut för ett uppror som ändade hans liv, varefter Konstantius återställde ordningen. Han anställde därefter mord på alla sina kungliga släktningar, sparandes endast Julianus, som sedermera blev kejsare och fick tillnamnet Apostata, ›avfällningen‹.

På nordisk botten finns andra, liknande tillfällen då bröder delat, eller vanligare, i tur och ordning övertagit kronan. Den danske kungen Valdemar Sejr hade tre söner, och alla blev i tur och ordning kung av detta rike. Den enskilde kung vars barn höll på värst av alla var dock Sven Estridsson. Denne märklige man – förutom hans ovanliga metronymikon är han intressant då han var Adam av Bremens sagesman – lyckades få nio söner som nådde vuxen ålder, av vilka inte mindre än fem blev kungar av Danmark: Harald Hein (›mjuk slipsten‹, d.v.s. ›den blödige‹), en fridsam och god monark, Knut den helige, som sökte även Englands tron men till slut dödades i ett bondeuppror, Olof Hunger, så benämnd på grund av den missväxt som drabbade landet flera år av hans regering, Erik Ejegod, som hade bättre tur med årsväxten och som förste kung efter att Jerusalem intagits i första korståget bestämde sig att åka dit på pilgrimsfärd, men dog på ditvägen, och slutligen Nils, som i minst sagt tveksamma affärer först tillsatte sin brorson som hertig i Slesvig och sedan fick sin son att mörda honom, varefter uppror bröt ut i vilket han blev fördriven.

Fast frågan är om inte Sverige ändå tar priset. Förvisso är det inte många kungliga barn som fått växa upp med några syskon i behåll, men av dessa är det väl efter medeltidens strängt taget ingen som överlevts av syskon med arvsrätt som inte från sina himlar se dessa ta makten (enda undantaget är väl Sigismund, vars bror hertig Johan fick behålla sin arvsätt. Å andra sidan oskadliggjordes denne med kusingifte, samtidigt som han dog ung). Som bekant blev ju inte mindre än tre av Gustav Vasas fyra söner kungar av Sverige – det är intressant att notera att den förste svenske kung som man vet någorlunda mycket om som varken fick eller förlorade makten via uppror var Gustav II Adolf. Dennes syskon efterträdde honom visserligen inte heller, men hans halvsyster Katarina var å andra sidan mor åt nämnde Karl X Gustav, vars syskon inte fick arvsrätt när Kristina abdikerade. Karl XI var enda barnet. Karl XII efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora. Då hennes make, Fredrik I (hon abdikerade till hans förmån) föredrog fröken Taube framför henne är det inte att undra på att hon blev barnlös. Han hade förvisso syskon i livet, men dessa hade naturligtvis ingen arvsrätt, ej heller adoptivsonen Adolf Fredriks syskon. Dennes son Gustav III såg till en början ut att ha brutit räckan, men efter det katastrofala Finska vinterkriget så avsattes Gustav IV Adolf till förmån för den stundom så intrigante hertig Karl. Att Karl Johans syskon inte kunde ha arvsrätt stod ju från början klart, och denne hade ju bara en son. Dennes barn vidhöll dock traditionen, och Gustav XV efterträddes av brodern Oscar II. Med makten försvann dock brodersarven, och ätten Bernadotte började yngla av sig. Hade det inte varit för vanan att inte nöja sig med högadligt blod (och successionsordningen av år 1980) så hade dock mängden svenskar med arvsrätt börjat förgrena sig på det trevliga sätt som den brittiska tronföljden har, som i skrivande stund omfattar nära 1400 namn, bland annat fyra nuvarande regenter (båda siffrorna räknar bara protestanter. Fast London kan kanske vara värt en mässa).

Read Full Post »

Nu när våren äntligen verkar vara här på allvar är en bok som i mycket bygger på dåligt väder kanske inte den första lektyr man sträcker sig efter. Förvisso handlar Erik Durschmieds Vädrets makt inte bara om dåligt väder – ett av de bästa kapitlen handlar om hur en lucka med fint väder ändrade historien – men nästan: det är stormar, hårda vintrar och outhärdlig, fuktig, tropisk hetta.

Naturligtvis finns det några självklara kapitel; det vore snubb på tjänstefel att skriva en sådan här bok utan att ta med den tyfon som räddade Japan från mongolernas andra invasionsförsök, eller att inte ta upp de vintrar som satte P för Napoleons och Hitlers ryska kampanjer (även Karl XII hade möjligen förtjänat att tas upp här; även om han faktiskt hade tillräckligt respekt för logistikens problem för att undvika att duka under även om han drabbades av en ovanligt usel sommar). Andra stycken är svårare att förstå vad de har i boken att göra. Baserat på en enda rad hos Cassius Dio, som säger att »kraftig nederbörd och starka vindar« gick till strid mot romarna, tillsammans med Arminius germaner i Teutoburgerskogen, målas ett riktigt helvetesoväder upp, med »hagel stora som sparvägg«. Förvisso var väl en sådan storm inte ämnad att öka de romerska legionärernas chanser, men den var knappast den avgörande faktor som den utmålas som, och germanerna gick säkerligen inte in i striden anropandes Tor (möjligen dennes föregångare Donar). Styckena om den italiensk-österrikiska fronten under första världskriget och Vietnamkriget verkar dessutom båda skrivna för att författaren har personliga kopplingar till dessa. Å tredje sidan får man mer oväntade stycken, som hur dåligt decemberväder var en förutsättning för Ardenneroffensiven. Bokens kortaste kapitel – en sida – är också briljant, då det endast beskriver hur det bestämdes att Dagen D blev just 6 juni 1944 (detta verkade vara enda gången vädret skulle vara bra nog), men inte händelserna under den.

Om det nu finns kapitel som är överflödiga, finns det då kapitel som borde fått ta deras plats? Ja, otvivelaktigt. Det kan inte ses som annat än en grov miss att inte ta med Karl X Gustavs tåg över Bält, för sällan har det väl varit tydligare hur vädret en viss vinter påverkade två länders framtid. Eftersom även klimat tycks ha definierats in i ›väder‹, så skulle man dessutom kunnat ta upp Slaget vid Hattin, vilket nästan tog död på kungariket Jerusalem. För att till viss del råda bot på detta har den svenske översättaren, Thomas Roth, skrivit ihop ett kort kapitel om vädret i Sveriges historia, som behandlar Lützen, tågen över Bält, Narva och Viborgska gatloppet. Heder till honom, synd att det skall behövas.

Read Full Post »

Att folk försöker göra sig en hacka på gamla välkända figurer är välkänt. Att Adrian Conan Doyle – son till sir Arthur – tillsammans med John Dickson Carr således skrivit ihop några berättelser om sin fars mest kända skapelse, baserade på fall som nämnts i förbigående, och publicerat dem under namnet Sherlock Holmes bedrifter är således inte ämnat att förvåna. Samlingen är inte helt oäven, men visar upp ungefär samma variation av fall, från de lätt genomskådade till de mer fantastiska, som faderns, låt vara att variansen är något lägre. Man får inte se något riktigt lysande, och Holmes iaktagelseförmåga i bisaker är ganska snålt tilltagen, men berättelserna når heller inte de bottennivåer som kom från ursprungsförfattarens penna. Bäst är kanske berättelsen om det låsta rummet, vilket inte är helt förvånande när man betänker vem den ena av författarna är – även om han inte sägs ha varit den som skrivit lejonparten av detta.

Ett par randanmärkelser måste dock göras: dels så motsägs med flit ibland det Arthur Conan Doyle själv skrev, vilket drar ner betyget. Detsamma gör det faktum att Holmes här faktiskt yttrar »elementärt, min käre Watson«; ett av världens mest kända citat som aldrig sagts. Sådant går givetvis inte för sig. Något som däremot är ganska skönt är att till skillnad från när Hercule Poirot är i farten så är sluten inte alltid helt tillfredsställande för de goda; fästmän som dödar fästmöns släktingar åker dit utan att fästmön kompenseras, och detta trots att Holmes principer inte på samma sätt som hans belgiske kollegas likställer vad som är enligt lagen med vad som är rätt.

Nåväl, som slutomdöme: om du läst alla originalberättelser och vill ha mer i samma stil så är denna bok något att titta närmare på. I annat fall bör man nog först vända sig till den äldre Conan Doyle.

Read Full Post »

På baksidan till Leif Landens Gustaf III: en biografi står att läsa att »naturligtvis får vi även möta det gustavianska Kultursverige«.  Detta »även« har inte där att göra, för även om det förvisso är en biografi, så tycks den vara skriven med utgångspunkt i denna kulturkrets, som ägnats en hel del skrivarmöda medan andra delar får mindre utrymme. Inget fel i detta, men man kunde nog ha hoppats på en lite bredare bild, lite mer problematisering kring till exempel hur kungen ansåg sig vara den upplyste despoten även på andra områden och faktiskt genomförde flera liberala reformer – religionsfrihet, tortyrens avskaffande, humanisering av strafflagar – samtidigt som han inskränkte tryckfriheten, frihetstidens kanske förnämsta politiska produkt, och införskaffade Saint-Barthélemy, som skulle tjäna som bas för slavhandel.

Att denna diskussion utgår kan kanske tyvärr bottna i att författaren låtit sig tjusas av sitt subjekt, för bilden som tecknas är i grunden välvillig. Även om man förvisso kan ifrågasätta deras riktighet, lyser anmärkningar om att skalden Oxenstierna skulle blivit kansler då kungen ville ha en sådan med detta namn vid sin sida likt Gustav II Adolf med sin frånvaro. Dagboksskrivande kritiker får förvisso utrymme, liksom de i grunden vänliga röster som yttrat kritik mot kungen, men författaren hyser onekligen sympati för denne. Kriget mot Ryssland framställs som i grunden präglat av en viss realism i planeringen.

Boken är indelad tematiskt snarare än kronologiskt, vilket medför nackdelen att det hela ibland blir aningen svårt att överblicka, men som å andra sidan hjälper till att framhålla vissa sidor. Kungens föräldrar och syskon kan således med denna metod få sina porträtt tecknade, vilket är en stor förtjänst. Å andra sidan kommer vissa saker i skymundan, som de politiska omvälvningarna. Att vissa citat återkommer mer än en gång drar ner betyget något, liksom bristen på en karta som visar krigsoperationerna, och en viss brist på korrekturläsning – tidigt sägs Finlands västliga delar ha förlorats efter stora nordiska kriget, kungar Karl stavas med C, von:et före Fersen försvinner frekvent. Detta är dock snarast ett utslag av ett rikt, om än stundom egensinnigt, språkbruk, som väl stämmer med den tecknade tidens.

Slutomdömet blir således att den som letar efter en allmän biografi över Gustav III kommer att finna att detta är en biografi så god som någon. Vill man ha tyngdpunkt på hans kulturpolitiska gärning och personliga omgivning, så är den att starkt rekommendera. Vill man däremot ha något som är mer riktat mot politik så bör man nog söka vidare.

Read Full Post »

Older Posts »