Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

All Willy Kyrklunds produktion har inte samlats i volymen Prosa: mycket finns där, men inte allt. Att hitta sådan som utelämnats på antikvariat visade sig inte helt lätt, men två böcker blev det till slut. Först ut, 8 variationer, en novellsamling som på olika sätt utforskar vad som kunde varit: en variant av Wilhelm Tell där mästerskytten blir blind och istället försörjer sig som skomakare, en beskrivning av två älskarinnor till en man, olika men samtidigt lika, en redogörelse för en lycklig mans tillvaro som via ett resonemang om jaget glider över till att berätta om en annan, lyckad, mans tillvaro.

Fast allt är inte denna typ av experimentell framställning; vissa av berättelserna är av mer traditionell natur, som den om hur två likadana konstverk kommit att skapas under helt olika betingelser och sedan hamnat intill varandra, utan att någon kan säga vilket som är vilket, eller den om hur en artificiell intelligens skapas och förälskar sig. Frågan som ställs är hela tiden vad det är som format och formar oss: yttre betingelser, kroppsliga egenskaper, sinnets möjligheter eller den rena slumpen? Svar ges inte många, men det är knappast att vänta med sådant ämne.

Skall något anföras mot boken är det väl närmast att man kunde hoppats att skruvarna kunde dragits åt något mer: allt är förvisso väl hanterat, Kyrklunds stil klar som alltid, men det känns som om texterna hade tålt och till och med förbättrats av en aning mer underlighet. Bra är det likafullt.

Read Full Post »

I The Murder of Roger Ackroyd har Hercule Poirot dragit sig tillbaka till den lilla byn King’s Abbot för att odla sin squash. Naturligtvis kan ingen frid vara med en stor detektiv i närheten, och snart har han dragits in i undersökningen av omständigheterna kring nämnde Ackroyds död.

Detta är dock en något backvänd sammanfattning: detta är en av de Poirot-böcker där han inte är inblandad från början, utan ordet förs istället av en av dessa stadiga engelsmän som alltid tycks underskatta den löjligt självmedvetne lille belgiern, här en doktor Sheppard, som bor med sin syster skvallercentralen, en slags prototyp till Miss Marple. Sheppard följer sedan detektiven från ögonblicket han kopplas in och nästan hela vägen till det mer än vanligt överraskande slutet, hela tiden oförstående inför vad som pågår framför sin näsa.

Detta var min andra läsning av boken, och jag var väl medveten om vem mördaren var, även om metoden var glömd. Även om sagde mördare var nog så skicklig så är det inte bara den som gör det hela svårgissat: ehuru det är helt i överensstämmelse med genrens konventioner så är det helt enkelt ett par hemligheter för många som måste dras fram innan allt kan redas ut – det finns i alla fall tre andra skeenden som bidrar med falska ledtrådar och allmän mystik. För den som inte vill kunna lista ut mördaren på förhand kan boken knappast rekommenderas nog.

Read Full Post »

Huvudpersonen i Carl Jonas Love Almquists Drottningens juvelsmycke, den förtrollande Tintomara, måste vara en av svensk litteraturs märkligaste skapelser – en högst androgyn person, som nästan alla hon kommer i kontakt med förälskar sig i och blir olycklig över, hedning i sjuttonhundratalets Sverige, halvsyster till Gustav IV Adolf, bricka i ett dunkelt reuterholmskt spel, stadsbarn och naturvarelse.

Handlingen är tilltrasslad och stundom väl dunkel, men kan sägas sönderfalla i två någorlunda separerade hälfter: dels en svartsjuketragedi, där två officerskamrater får för sig att den andre uppvaktar den vackra syster som han själv älskar, vilket som brukligt främst drivs av kontrahenternas oförmåga att tala med varandra, dels ett slags politiskt konspirationsdrama kring maskeraden på operan av den 16 mars 1792, där förvisso den vanliga klicken kring Pechlin erkänns skyldiga, men där även Reuterholm framställs som havande minst ett finger med i spelet. Det hela skulle kunna sammanfattas som en halsbrytande blandning av Trettondedagsafton, En midsommarnattsdröm och Julius Caesar – inte underligt om det skär sig en smula.

De båda förloppen knyts samman kring den vackra Tintomara, som dels är Reuterholms främsta, om ock ovetande, pjäs i spelet om makten, dels hamnar mitt i nämnda svartsjukedrama och där lyckas få samtliga fyra personer att bli förälskade i henne (det hjälper att hon som skådespelare vant växlar mellan manlig och kvinnlig dräkt) . Eftersom hon själv inte kan förälska sig i någon blir hon dock förskräckt: hon vet att de som förälskat sig i henne hamnar i olycka och blir därför förskräckt var gång det sker, men tycks likafullt helt oförmögen att ställa om sitt beteende för att hindra det.

På slutet urartar det hela: efter att ha återhämtat sig från inledningens lite småfåniga svartsjukevändor har det hela tagit fart och blivit intressant med Tintomaras intåg i handlingen, men då dyker den store skurken Reuterholm upp och börjar försöka få tag på henne för ett egna syften, och slutet är flykthistoria som är mer invecklad än roande, så utdraget att man bara sitter och hoppas på att pinan skall ta slut.

Nu undrar säkert någon om titelns juvelsmycke – det förekommer förvisso ett sådant, som lånas av Tintomara för att glädja hennes mor, men stjäls av hennes bror för att få pengar av en synnerligen osympatisk judisk köpman (som dessutom har ett finger med i mordkonspirationen). Det återkommer förvisso vid ett senare tillfälle, men dess främsta syfte tycks vara att tvinga Tintomara att fly från huvudstaden så att hon hamnar i sällskap med de fyra olyckliga älskande. Handlingen lider på det hela taget rätt ofta av sådana problem: Reuterholm behöver få tag på den flydda Tintomara, så han gissar helt enkelt fram exakt var hon gömmer sig, en poliskonstapel som jagar juvelsmycket vet inte var han skall leta men tipsas av en annan att leta där Tintomara bor, helt utan vettig motivering. Förutom oförmågan att driva handlingen framåt utan sådana sjutsar från författaren står det lika pinsamt klart att Almquist även i övrigt endast har en primitiv uppsättning verktyg, och mycken dialog framförs som vore det ett scendrama, komplett med sidorepliker istället för tankeredogörelser.

Bokens styrka är istället just den undanglidande Tintomara: hennes underligt oskyldiga personlighet och felika väsen skulle ensamma göra boken läsvärd. Porträtten är överlag bra: kanske lite udda, men ändå trovärdiga, som kungamördaren Anckarström som inte skildras som alltigenom skurkaktig, eller hertig Karl, som framställs som mindre rätlinjigt halsstarrig än kungen och betydligt mer sympatisk än Reuterholm, ehuru inte utan mörkare drag. Drottningens juvelsmycke är kanske inte ett helgjutet mästerverk, men Tintomara överväger en hel del av de svagheter som finns.

Read Full Post »

Det tog inte lång tid att förstå att Graham Greenes Brighton Rock inte riktigt var min likör: låt gå för spänningshistorier, men inte för sjuttonåriga, osäkert skrytsamma gängledare som hamnar i en spiral av våld som blir allt svårare att hantera, i alla fall inte om man ständigt skall följa hans osäkra tankar, hans motvilja mot sprit och kvinnor – och speciellt inte om han måste se till att ett vittne inte berättar vad hon sett och därför förföra henne. Inte för att mördarskallar kan förväntas vara speciellt trevliga att titta in i, men här blev det för mycket osäkert skryt och förtvivlans mod för att jag riktigt skulle stå ut, även förutan den totala brist på medlidande eller vilja att tro andra om något gott som uppvisas.

Annars är det en väl hopkommen historia, om en journalist som dragits in i skumma förhållanden, och mördas av ett lokalt gäng i Brighton. Ida, en kvinna han träffat under dagen och försökt använda som skärm så att gänget, lett av den ovannämnde sjuttonåringen (kallad Pinkie), inte skall våga hitta på något, förstår när hon får höra om hans död att något inte stämmer och bestämmer sig för att göra något, och blir sedan en ständig sten i skon för Pinkies gäng; aldrig riktigt förmögen att göra riktig skada på egen hand, men väl i stånd att orsaka sådan irritation att de börjar begå misstag.

Mycket tid läggs dessutom på att belysa tankeprocesserna inte bara hos Pinkie och Ida, utan även på vittnet Rose, som Pinkie uppvaktar och får allt mer kontroll över, vilket Ida förgäves försöker motverka: Ida och Pinkie har  helt enkelt mer gemensamt än han vill medge eller kan tåla, vilket samtidigt gör hon mindre farlig än han tror och honom mer farlig än hon tror. Även om det till det yttre alltså har formen av en klassisk deckare så framstår det snarare som ett försök att använda denna form till att säga något annat – dock oklart vad, förutom att det troligen har med katolicism och synd att göra.

Brighton Rock kommer inte hamna bland favoriterna i mitt bibliotek, men det beror snarare på att jag har så svårt för figurer som likt Pinkie förgås av självtvivel. Ingen skugga må därför falla över verket i övrigt.

Read Full Post »

Om några av Willy Kyrklunds böcker är av dunklare syftning så är Om godheten klar och vass som en glasskärva: en vidräkning med moralisk renhet i allmänhet och kristendom (lutheransk) i synnerhet. Godheten framställs som en nedbrytande kraft, förmögen att få även anständiga människor att utföra de mest sorgframkallande av dåd.

Förvisso är denna tanke långt ifrån originell, men dess framställning brukar framstå som långt omänskligare och långt grumligare (möjligen något barmhärtigare om man byter ut godheten mot renheten, men skillnaden kan vara så fin att den inte har någon betydelse). Efter att godheten så demonteras är turen kommen till kristendomen, och även om Kyrklund långt ifrån förnekar att denna kan leda till goda ting, så framhäver han det grymma i dess lärosatser. Han framställer en dialog med Pontius Pilatus som närmar sig det Bulgakovska, han har en på samma gång fantastiskt rolig och sorglig intervju med Gud; denne har tagit krokodilens skepnad, då detta är den form som passar Kyrklunds föreställning av honom bäst, och kan med skarpaste logik förklara varför den Augsburgska trosbekännelsen sammanfattar den i exakt mening rätta tron, och att detta bland annat medför att i livet efter detta kommer svenska vara ungefär lika vanligt som engelska.

Kyrklund bistår själv med sammanfattning:

Om en människa handlar efter sin natur och tillämpar partiell godhet, så må detta betecknas som godhet låt vara att den är klen. Men om en allsmäktig gud tillämpar partiell godhet, kan detta aldrig kallas annat än godtycke.

Mycken avfärdande av kristendom framstår som trångsint och föga tilltalande. Kyrklunds däremot lyser oemotståndligt.

Read Full Post »

Den av Sven Linde »efter de bästa källor« utarbetade Sibyllans hemligheter är en mycket underlig bok: den låter illusionism trängas med astrologi, enklare fysikaliska och kemiska experiment med drömtydning, räknegåtor med frenologi; den är stundom helt rationell i förklarande av trollkonster och avslöjande av spiritister (vilka lika gärna kunnat få arbete som utbrytarkungar), men accepterar samtidigt knasiga läror som fysionomi och kiromanti; säger att grafologi må duga till att läsa ut personligheter, men att använda den för att se vem som skrivit något, nej det går rakt inte, och har således på det hela taget en klar brist på utarbetning, och vad »bästa« skall innebära är minst sagt dunkelt. Förvisso tycks mycket av innehållet komma från början av förra seklet (en hel del av illusionerna bygger på att en klocka skall hanteras, varvid dess kedja vid något tillfälle utnyttjas, och illustrationerna visar män i frack), men på andra ställen tycks texten uppdaterad.

Ett sådant disparat innehåll är det naturligtvis svårt att uttala sig generellt om, men kort kan sägas att som instruktionsbok för blivande trollkonstnärer innehåller den både en hel del som kan vara nog så gångbart, som trick baserade på att saker döljs i händerna, och sådant som knappast skulle gå för sig, som lönnfickor i frackar, nummer med namn som »Kalifen och odalisken«, eller myntmagi med sedan länge försvunna valörer. Annat, som borttrollande av näsdukar och diverse rekvisitabaserad magi skulle väl i princip kunna utföras, förutom att de till utformningen framstår som hopplöst daterade. En del av spänningen i ett illusionsnummer kan väl förtas av att veta hur det görs, men trick som baseras på fingerfärdighet snarare än dolda luckor är troligen nästan lika roliga när man vet vad som pågår men kanske ändå inte ser när det görs.

Experimenten varierar från sådant man än idag skulle kunna genomföra, till sådant som av en eller annan anledning är otänkbart: laborationer med kvicksilver, diton med kamfer (som enligt boken »i allmänhet finns i hushåll«) eller bara småfånigt (vem behöver tillverka en egen vattenautomat för fjäderfä?). På liknande sätt förhåller det sig med gåtorna: en del av dessa är fortfarande roande, men mycket verkar anpassat för små barn; en stor mängd går ut på att göra räkneoperationer som i slutändan tar ut varandra.

De olika personlighetsteorierna är i stort sett deprimerande läsning: visst verkar frenologin inte helt vanvettig vid en första anblick, men att dess utövare tycks snarare ha haft överutvecklat mirakulatal än faktital och komparital (detta är namn som verkligen används för olika sinnesförmågor; betydelsen är tämligen uppenbar), och övriga läror verkar helt och hållet uppbyggda av fnosk. Olika spådomskonster – i alla fall sådana baserade på kort, drömmar och liknande – är inte heller så värst upplyftande, men kan väl å andra sidan möjligen användas enkom för gamman och löje.

Sibyllans hemligheter är en ytterst spretig bok: en del kan säkert vara till nöje, medan annat mest har kuriosavärde. För den intresserade kan den dock säkerligen vara ett tillfredsställande kuriöst inslag i biblioteket.

Read Full Post »

Det är inte mycket av den svenska 1700-talslitteraturen som lever och har hälsan: Linné och Bellman, enstaka stycken av andra poeter, några dagböcker. Jacob Wallenbergs Min son på galejan borde räknas dit, men för tyvärr en rätt bortglömd tillvaro, trots att berättelsen i sig är nog så livskraftig.

Upplägget gavs av sig själv för den unge Wallenberg: en skildring av resan med skeppet Finland till Kina, till en början förd i något tröttsam kåseristil, men sedan lite mer sansat, om än fortfarande ungdomligt uppsluppet. Man råkar ut för stormar, gör strandhugg, träffar flickor (som, ehuru trevliga, inte går upp mot de svenska), går på visit, beundrar eller avfärdar landskap, parodierar ordenssällskap och linneianska exkursioner. Kort sagt, man gör vad man kan för att få tiden att gå, och man gör det på närmast Bellmanskt manér.

Wallenberg (ja, han tillhörde den släkten Wallenberg) var med på resan som skeppspräst, något som för det mesta inte syns: dels tycks han lika väl benägen som någon annan på glada upptåg, dels aktar han sig noga för att avslöja sin roll, och omtalar vid ett par tillfällen skeppsprästen i tredje person, när dennes ämbete kommer på tal eller han har varit strängare än vad som berättaren normalt framstår som. Även med detta i åtanke framstår han som en sympatisk präst: lärd, förstående, ja, till och med när han kommer med något mer moraliserande så är det i form av någon förnöjsam liknelse.

En reseskildring från 1700-talet kan kanske få en att tveka: nog kommer väl sådant verk vara fullt med saker som var accepterat då men idag inte skulle vara rumsrent? Ingen fara: Wallenberg är visserligen rätt oblyg vad det gäller skörlevnad, och en del omdömen om andra folks utseenden eller att det enligt Bibeln är helt korrekt att de bragts under européernas välde är kanske inte helt trevliga, men han är faktiskt förvånansvärt inkännande, och verkar snarare mer avogt inställd mot andra européer än afrikaner och asiater. Bäst av alla är dock en gång för alla svenskarna, och de bo därtill i det mest härliga av länder: patriotismen blommar friskt, men i en rätt naiv och inte alltför obehaglig form.

Min son på galejan var när den kom inget unikum: flera andra skildringar av färder med ostindiska kompaniets skepp fanns redan, och resekåseriet var populärt. Den är dock tämligen unik i att ha överlevt såpass länge, och det är egentligen bara vanvård som skulle kunna hindra den från att överleva ett bra tag till.

Read Full Post »

Older Posts »