Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2018

Det är med saknad man läser George Orwells Essays, en samling av diverse tidningartiklar, kompilerad efter hans död: saknad efter en tid då politisk debatt hade en teoretisk underbyggnad mer avancerad än att privatiseringar är bra eller dåliga: frågan finns kvar, men formerna tycks sedan länge ha stelnat .

Nåväl, sådan längtan är säkerligen till minst 90 % missriktad. Mer intressant än Orwells marxistiska argumentation, är hans förhållande i stort till denna ideologi, tydligt uttryck i den sena (essäerna är kronologiskt ordnade) »Writers and Leviathan«, där han argumenterar för att författaren som författare, men inte nödvändigtvis som människa, bör ha friheten att om den så önskar ställa sig ovan politiken, i synnerhet det dagliga styrandet, som med sitt kompromissande och tvång att välja det minst onda inte kan vara nyttigt för konsten. Det är en tanke som borde provas oftare mot de strömningar som kräver att konst inte bara bör vara underhållande utan även uppbygglig (den motsatta tanken är kanske lika skadlig, att konst inte får vara annat än underhållande, men tycks mindre dominant idag).

Konsten är det andra stora temat i boken efter politiken: Orwell analyserar Dickens, Dali, Swift, Kipling, Yeats, Tolstoys pamflett om Shakespeare, liksom tidningar för unga pojkar om livet på internatskolor, en genre som fram tills för ett par decennier sedan tycktes helt död men sedan oväntat gav nya avläggare (om än i annat format). Dessa essäer innehåller förvisso också de delar av politiska tolkningar, vilka man inte behöver hålla med om men som inte tar över så till den grad att man önskar helt slippa dem, utan snarare ger intressanta perspektiv. Essän om Dickens är lite svårläst för den som inte har dennes hela produktion med modersmjölken, men med tanke på att Orwell utgår från och framhåller hur dessa olika figurer lätt införlivas med ens mentala värld kan det kanske förlåtas.

Sedan finns också en hel del varjehanda: om att arbeta i antikvariat, om antisemitism i Storbritannien, om vykort med »roliga« motiv (i Sverige skulle man möjligen kunna återfinna något liknande i gamla veckotidningar; typen av humor känns i alla fall lätt igen), och en lång uppgörelse med hans eget gamla internat från barndomen, och den skräck och förtvivlan han tycks ha levt i inför en värld med godtyckliga regler och allsmäktiga, motbjudande vuxna.

Mycket av det producerade är från krigsåren: »The lion and the unicorn« behandlar den engelska nationalkaraktären och hur den eventuellt skulle kunna utnyttjas av fascisterna för att uppnå sina mål, medan »Poetry and the microphone« i helt annat tonläge utgår från hans erfarenhet att skapa kulturell propaganda via radio och hur detta medium skulle kunna utnyttjas för att förnya poesin.

Orwell är en av nittonhundratalets ofrånkomliga författare, inte bara för att han i likhet med Kipling (som han behandlar med överseende och viss nedlåtenhet) faktiskt lyckas skapa nya begrepp i engelska språket: han är också en av de vars känslor och åsikter kom lika mycket ur egen erfarenhet som övertygelse, för vilken »fascism« ännu inte tagit färg av allmänt skällsord. Han var övertygad om att socialism var vägen framåt, men hade också en ovanlig klarsynthet i att kunna se de överträdelser som gjordes även i dess namn, en attityd vars sällsynthet han själv beklagar. Det må finnas verk skrivna med större litterär förmåga, men den intellektuella hederligheten är betydligt mer sällsynt.

Annonser

Read Full Post »

Nyttan med att ha Jan-Öjvind Swahns Matens historia från A till Ö (reviderad av Edward Blom) är tämligen begränsad: om man har en levande karettsköldpadda hemma för tillagning (vilket troligen är olagligt och definitivt olämpligt), eller vill gör aladåb på braxen, då finns förvisso recept på detta (liksom förvisso på ett par mindre udda anrättningar, som flädersaft), men annars? Annars läser man för nöjet att få reda på att persiljans främsta användningsområde fram till 1600-talet var dels som segerkrans för vinnarna av de isthmiska spelen, dels som läkeört, eller hur biff Rydberg bör serveras och ätas, eller hur »landskapsrätter« är ett modern påhitt (menyn på mårtensafton är t.ex. en Stockholmsk uppfinning; även om gäss med rätta förknippas med Skåne grundade man långt fram i tiden med lutfisk, inte svartsoppa).

På tal om landskapsrätter letar man faktiskt förgäves i boken efter den bästa av korvrätter, grynkorv serverad med mos och senap, en anrättning som förvisso annars skulle ge köttstinna tyskar slag av förskräckelse. Just tysk mat är ett av de områden Blom bidragit till att fylla ut, annars har han tydligen endast rört vid boken med lätt hand – någon gång kanske man kan undra om den var alltför lätt, men så mycket har troligen inte hänt sedan Swahns egen sista utgåva, och dessutom torde utvecklingen vara sådan att man snarare behöver lägga till än dra ifrån, så om någon rätt nu definitivt försvunnit från matborden men finns kvar i boken må det väl vara hänt.

Detta är en fin bok att botanisera i: alltid lär man sig något, och den är personligt skriven så att man för det mesta även roas. Någon gång slår det över i lite väl gubbigt perspektiv, och man får inte vara blyg för personliga omdömen, men på det hela taget finns få fläckar (skulle då vara det där med grynkorven). Visste ni förresten att man förr var livrädd för makrillen, vilken snarast hade ett rykte likt pirayans av idag, och att man trodde att ett stim kunde äta upp en människa på ett par minuter?

Read Full Post »

Från början var det meningen att det skulle sluta efter det sista avsnitt som samlats i andra volymen av Lumberjanes, Friendship to the max. Det märks: de flesta av de där underligheterna från förra boken, med djur med tre ögon och rabida pojkscouter och underliga grottor, får nu någon slags förklaring och avslut. Exakt hur tänker jag inte avslöja, men vägen dit går via flaggspel, inbrott, anagram och mytologiska gestalter. Och, just ja, en attack av raptorer. Randall Munroe bör hålla sig undan.

Samtidigt är det ju, som titeln antyder, en berättelse om vänskap. Även om April, Jo, Ripley, Mal och Molly kan banka raptorer och jättelika elektriska insekter (även om någon för det mesta får hålla tillbaka Ripley, och Molly har lite dåligt självförtroende ibland, och Mals planer aldrig kommer till användning), så är det deras vänskap som till slut avvärjer faran. Alla får också någon gång tillfälle att visa sig inte bara modig och stark, utan också smart, vilket gör att de i alla fall inte följer de stereotyper man kanske väntat sig. Det är skoj, lagom spännande och mycket underhållande. Så blev det också ytterligare äventyr efter detta.

Read Full Post »

Försöker man betrakta dem objektivt är det svårt att riktigt förstå vad man skall ha Bill Brysons reseskildringar till: han tar sig till en ort, hittar ett hotell som oftast är endera varmt och inbjudande eller hrribelt nedgånget, smutsigt och ogästvänligt, tar en runda på stan och dricker öl och äter något, och nästa morgon traskar han runt i environgerna  och klagar på att folk hade mage att bygga hus på sextiotalet. Undantaget specifika sevärdheter (slott, museum, parker, områden) så får man inte alltid någon hjälp om man själv skulle vilja åka till orten ifråga: hotell, barer och restauranger förblir ofta namnlösa. Så även i Notes from a small island, där han åker runt på Storbritannien i en slags avskedsrunda innan han skall flytta tillbaka till USA, och återbesöker platser han en gång gillat eller beser sådant han alltid velat se.

Så, även om det formellt är resereportage, så tycks vi lika ofta hamna i något mer personligt, anekdotiskt: när Bryson är i London åker han till de kvarter han en gång jobbade i och berättar om hur det var då, innan han upptäcker att kvarteren i fråga är rätt trevliga att vandra runt i (då gick det inte på grund av enorma, permanenta protester). När han är i Windsor berättar han lika mycket om det hospital han en gång jobbade på som om slottet. I Wigan kritiserar han Orwells syn på de fattiga. Och så vidare. Det är (oftast) underhållande , men sällan helt självklart vad poängen är – jag hade exempelvis klarat mig utan berättelsen om hur han drack mer än han tål i Liverpool.

Tills man börjar se: det Bryson vill göra är inte att avbilda geografin, utan människorna. Det är en slags kärleksbevis till det brittiska folket, med sin stillsamma vänlighet, sin excentricitet, sin humor, sin kultur, sin förmåga att överraska även den mest naturaliserade amerikan. Han älskar de gamla katedralerna, BBC, tehusen, pubarna, de undermåliga vandrarhemmen (nåja), naturen, övergivna badorter, landskapet och museerna. Han är i färd med att ta farväl, och som det är av en lätt svalnad men fortfarande varm kärlek, så kan han visserligen se vissa skavanker men låter dem för det mesta vara. Det är en trevlig bok att läsa, men den är mer till nytta av den som vill förstå vad man kan vänta sig av folks beteende än vad man skall se om man åker på semester (eller i alla fall vad man kunde förvänta sig; boken är nu tjugo år gammal). Så om man nu prompt måste använda den till något är det väl snarast detta: att påminnas om varför man eventuellt vill åka till Storbritannien, eller möjligen varför man absolut inte vill det.

Read Full Post »

Upplägget i Peter Englunds Jag kommer ihåg är mycket enkelt: korta, korta hågkomster, de flesta på bara någon mening, om diverse olika ting som sitter kvar i minnet sedan ungdomen: små händelser med familjen, världshändelser, högst privata händelser, tv-program, godis, kändisar, lastbilar som passerade på natten, klasskamrater. Alltsammans staplat i en hög, ibland ordnade associativt med varandra, ofta utan någon särskild ordning alls: lekar intill Arne Tammer intill femkronor; Chrusjtjov intill golvmattor intill modellflygplan.

Eftersom nästintill varje hågkomst (inalles 658 stycken) börjar ”jag kommer ihåg”, och de som sagt är så korta att på varje sida ofta ryms fem eller sex, så blir det hela en mycket underlig läsupplevelse, men efter ett tag vänjer man sig vid hoppigheten och börjar registrera mer övergripande saker i porträttet, även om det hela tiden förblir rätt suddigt. Vissa delar är för denna långt senare född läsare nästintill obegripliga, andra känns igen från min egen barndom. Intrycket är dock en i stort sett trygg uppväxt, i respektabelt arbetarhem under rekordåren, och sedan i stort sett inte mycket mer.

Det är, om inte spännande, så i alla fall underligt medryckande. Minnen av en lycklig barndom, blandade med nostalgisk längtan tillbaka till en tid som uppfattas som enklare och mer idyllisk? Svår materia att handskas med, men Englund lyckas i stort sett. Även om jag nog helst hade sluppit läsa om hans vaknande sexualitet.

Read Full Post »

Mycket av hu berättelsen i andra delen av The wicked + the divine, Fandemonium, skulle arta sig kunde man räkna ut på förhand: vi har ju nu någorlunda etablerat tema och genre, dags att fördjupa och förklara, kanske sväva iväg på någon tangent. Men först: följderna av Lucifers död i slutet av förra volymen. Laura mår inte bra, går i terapi och spyr, samtidigt som hon fortfarande går på spelningar med gudar: bland annat nyväckte Dionysos, som självklart spelar rejvmusik och får lyssnarna att känna som vore de på psykofarmaka.

Handlingen först framåt, men på ett spår som tidigare inte fått så mycket uppmärksamhet: vilka var de två män som såg började skjuta på Lucifer och fick henne att döda dem, så att hon till slut hamnade i finkan? Det spåret ger en hel del insyn i mytologin, bland annat när Ananke berättar om gudarnas förhistoria, hur länge de återfötts och vad de är till för nytta egentligen. Vi får också se mer av Wotan, Baphomet och Minerva, som tidigare bara skymtat förbi, och dessutom träffa Inanna, som tydligen leder orgier och försöker efterapa Princes garderob. Mest utrymme av gudarna får Baphomet, en ung man med charm, osäkerhet och mer mörker än som är bra för honom och hans omgivning.

Åter är det snyggt, rent tecknat, i en serieform som ibland får ta ovanliga uttryck (bland annat på ovan nämnda rejv), och med vändningar som får en att undra exakt vad som sagts hittills som går att lita på. Nästa del motses med förväntan.

Read Full Post »

De Stig Dagermanska noveller och fragment som samlats i Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment (undertiteln viktig då huvudtiteln även användes av författaren för en samling omfattande ungefär halva antalet) kan delas upp i två grupper, eller kanske snarare längs med en skala mellan två poler: dels en biografisk, realistisk, dels en fantastisk, psykologisk. Den förra gruppen behandlar i första hand uppväxtår: utsatta, rädda pojkar i fattiga familjer. Den senare gruppen behandlar företrädesvis vuxna, som genom någon absurd omständighet får sin tillvaro fylld med ångest som behöver bekämpas och dövas. Även om det går att göra ett ganska väl fungerande schema där olika idékomplex främst hör hemma i ena eller andra gruppen blir detta inte fullständigt: drömlik skräck associeras snarast med vuxenliv, men kan ibland även sättas i huvudet på ett barn. Ett självupplevt Sverige förmedlas oftast genom ett barns ögon, men här kan vuxna träda in. Och så vidare.

De berättelser jag uppskattade mest hör helt klart till den mer realistiska skaran: ett mellankrigstida eller något senare fattigsverige, det land som Socialdemokraterna senare kom att städa undan, där en stor del av befolkningen tjänade dåligt med pengar, männen söp och olyckan var utbredd (i alla fall i Dagermans version). Det var ett land där det fortfarande fanns fattiga småbrukare, syskon som emigrerat till Amerika, ölcaféer och postutdelning flera gånger om dagen. Historierna är skoningslösa,  men inkännande. »Var är min Islandströja?« är ren misär: en man återvänder till hembyn för att begrava sin far, men misstros av syskonen som minns hur han betedde sig när två år tidigare modern fördes till sista vilan, hur han söp och gjorde bort sig kvällen innan. Det blir inte bättre den här gången, men inte innan man riktigt sett hur alla bidragit till att driva det hela dithän.

De mer expressionistiska ångesthistorierna, i Kafkas och Lagerkvist följd, är av mindre intresse. Verklighetsupplösningen blir så stark att det hela mest blir ointressant, trots att upplägget ibland kan vara nog så tankväckande. De gånger historierna hålls stramt, och slutet inte lämnas helt till läsaren att avgöra, blir resultatet något bättre, som i »Mannen som inte ville gråta«, om en man som pressas av sin arbetsgivare att fälla tårar över en nyss avliden skådespelerska. Även »De röda vagnarna«, där en man ser ett nattåg tecknat med symboler som gör att han kan se ondskan i världen, skulle kunnat vara bra med ett klarare slut: nu tangerar det hela Lovecraft, men vill sig inte riktigt.

Av de avslutande fragmenten, rester av fyra olika oavslutade romanprojekt, är min klara favorit En hund begraven, en humoresk där Östergötland lagt sig under hela östra Svealand, förutom Sundbyberg, som gör motstånd; båda har förvandlats till absurda diktaturer och patrullerar Bällstaån (fast östgötarna kallar den Motalaån).

Som de flesta samlingar finns det alltså såväl lyckats material som dödvikt; tyvärr är den senare ganska tung. Det är inte otroligt att andra läsare finner värde i det jag inte uppskattat närmare, men för min del hade jag i efterhand kunnat nöja mig med mindre.

Read Full Post »

Older Posts »