Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2018

Det är med saknad man läser George Orwells Essays, en samling av diverse tidningartiklar, kompilerad efter hans död: saknad efter en tid då politisk debatt hade en teoretisk underbyggnad mer avancerad än att privatiseringar är bra eller dåliga: frågan finns kvar, men formerna tycks sedan länge ha stelnat .

Nåväl, sådan längtan är säkerligen till minst 90 % missriktad. Mer intressant än Orwells marxistiska argumentation, är hans förhållande i stort till denna ideologi, tydligt uttryck i den sena (essäerna är kronologiskt ordnade) »Writers and Leviathan«, där han argumenterar för att författaren som författare, men inte nödvändigtvis som människa, bör ha friheten att om den så önskar ställa sig ovan politiken, i synnerhet det dagliga styrandet, som med sitt kompromissande och tvång att välja det minst onda inte kan vara nyttigt för konsten. Det är en tanke som borde provas oftare mot de strömningar som kräver att konst inte bara bör vara underhållande utan även uppbygglig (den motsatta tanken är kanske lika skadlig, att konst inte får vara annat än underhållande, men tycks mindre dominant idag).

Konsten är det andra stora temat i boken efter politiken: Orwell analyserar Dickens, Dali, Swift, Kipling, Yeats, Tolstoys pamflett om Shakespeare, liksom tidningar för unga pojkar om livet på internatskolor, en genre som fram tills för ett par decennier sedan tycktes helt död men sedan oväntat gav nya avläggare (om än i annat format). Dessa essäer innehåller förvisso också de delar av politiska tolkningar, vilka man inte behöver hålla med om men som inte tar över så till den grad att man önskar helt slippa dem, utan snarare ger intressanta perspektiv. Essän om Dickens är lite svårläst för den som inte har dennes hela produktion med modersmjölken, men med tanke på att Orwell utgår från och framhåller hur dessa olika figurer lätt införlivas med ens mentala värld kan det kanske förlåtas.

Sedan finns också en hel del varjehanda: om att arbeta i antikvariat, om antisemitism i Storbritannien, om vykort med »roliga« motiv (i Sverige skulle man möjligen kunna återfinna något liknande i gamla veckotidningar; typen av humor känns i alla fall lätt igen), och en lång uppgörelse med hans eget gamla internat från barndomen, och den skräck och förtvivlan han tycks ha levt i inför en värld med godtyckliga regler och allsmäktiga, motbjudande vuxna.

Mycket av det producerade är från krigsåren: »The lion and the unicorn« behandlar den engelska nationalkaraktären och hur den eventuellt skulle kunna utnyttjas av fascisterna för att uppnå sina mål, medan »Poetry and the microphone« i helt annat tonläge utgår från hans erfarenhet att skapa kulturell propaganda via radio och hur detta medium skulle kunna utnyttjas för att förnya poesin.

Orwell är en av nittonhundratalets ofrånkomliga författare, inte bara för att han i likhet med Kipling (som han behandlar med överseende och viss nedlåtenhet) faktiskt lyckas skapa nya begrepp i engelska språket: han är också en av de vars känslor och åsikter kom lika mycket ur egen erfarenhet som övertygelse, för vilken »fascism« ännu inte tagit färg av allmänt skällsord. Han var övertygad om att socialism var vägen framåt, men hade också en ovanlig klarsynthet i att kunna se de överträdelser som gjordes även i dess namn, en attityd vars sällsynthet han själv beklagar. Det må finnas verk skrivna med större litterär förmåga, men den intellektuella hederligheten är betydligt mer sällsynt.

Read Full Post »

Nyttan med att ha Jan-Öjvind Swahns Matens historia från A till Ö (reviderad av Edward Blom) är tämligen begränsad: om man har en levande karettsköldpadda hemma för tillagning (vilket troligen är olagligt och definitivt olämpligt), eller vill gör aladåb på braxen, då finns förvisso recept på detta (liksom förvisso på ett par mindre udda anrättningar, som flädersaft), men annars? Annars läser man för nöjet att få reda på att persiljans främsta användningsområde fram till 1600-talet var dels som segerkrans för vinnarna av de isthmiska spelen, dels som läkeört, eller hur biff Rydberg bör serveras och ätas, eller hur »landskapsrätter« är ett modern påhitt (menyn på mårtensafton är t.ex. en Stockholmsk uppfinning; även om gäss med rätta förknippas med Skåne grundade man långt fram i tiden med lutfisk, inte svartsoppa).

På tal om landskapsrätter letar man faktiskt förgäves i boken efter den bästa av korvrätter, grynkorv serverad med mos och senap, en anrättning som förvisso annars skulle ge köttstinna tyskar slag av förskräckelse. Just tysk mat är ett av de områden Blom bidragit till att fylla ut, annars har han tydligen endast rört vid boken med lätt hand – någon gång kanske man kan undra om den var alltför lätt, men så mycket har troligen inte hänt sedan Swahns egen sista utgåva, och dessutom torde utvecklingen vara sådan att man snarare behöver lägga till än dra ifrån, så om någon rätt nu definitivt försvunnit från matborden men finns kvar i boken må det väl vara hänt.

Detta är en fin bok att botanisera i: alltid lär man sig något, och den är personligt skriven så att man för det mesta även roas. Någon gång slår det över i lite väl gubbigt perspektiv, och man får inte vara blyg för personliga omdömen, men på det hela taget finns få fläckar (skulle då vara det där med grynkorven). Visste ni förresten att man förr var livrädd för makrillen, vilken snarast hade ett rykte likt pirayans av idag, och att man trodde att ett stim kunde äta upp en människa på ett par minuter?

Read Full Post »

Från början var det meningen att det skulle sluta efter det sista avsnitt som samlats i andra volymen av Lumberjanes, Friendship to the max. Det märks: de flesta av de där underligheterna från förra boken, med djur med tre ögon och rabida pojkscouter och underliga grottor, får nu någon slags förklaring och avslut. Exakt hur tänker jag inte avslöja, men vägen dit går via flaggspel, inbrott, anagram och mytologiska gestalter. Och, just ja, en attack av raptorer. Randall Munroe bör hålla sig undan.

Samtidigt är det ju, som titeln antyder, en berättelse om vänskap. Även om April, Jo, Ripley, Mal och Molly kan banka raptorer och jättelika elektriska insekter (även om någon för det mesta får hålla tillbaka Ripley, och Molly har lite dåligt självförtroende ibland, och Mals planer aldrig kommer till användning), så är det deras vänskap som till slut avvärjer faran. Alla får också någon gång tillfälle att visa sig inte bara modig och stark, utan också smart, vilket gör att de i alla fall inte följer de stereotyper man kanske väntat sig. Det är skoj, lagom spännande och mycket underhållande. Så blev det också ytterligare äventyr efter detta.

Read Full Post »

Försöker man betrakta dem objektivt är det svårt att riktigt förstå vad man skall ha Bill Brysons reseskildringar till: han tar sig till en ort, hittar ett hotell som oftast är endera varmt och inbjudande eller hrribelt nedgånget, smutsigt och ogästvänligt, tar en runda på stan och dricker öl och äter något, och nästa morgon traskar han runt i environgerna  och klagar på att folk hade mage att bygga hus på sextiotalet. Undantaget specifika sevärdheter (slott, museum, parker, områden) så får man inte alltid någon hjälp om man själv skulle vilja åka till orten ifråga: hotell, barer och restauranger förblir ofta namnlösa. Så även i Notes from a small island, där han åker runt på Storbritannien i en slags avskedsrunda innan han skall flytta tillbaka till USA, och återbesöker platser han en gång gillat eller beser sådant han alltid velat se.

Så, även om det formellt är resereportage, så tycks vi lika ofta hamna i något mer personligt, anekdotiskt: när Bryson är i London åker han till de kvarter han en gång jobbade i och berättar om hur det var då, innan han upptäcker att kvarteren i fråga är rätt trevliga att vandra runt i (då gick det inte på grund av enorma, permanenta protester). När han är i Windsor berättar han lika mycket om det hospital han en gång jobbade på som om slottet. I Wigan kritiserar han Orwells syn på de fattiga. Och så vidare. Det är (oftast) underhållande , men sällan helt självklart vad poängen är – jag hade exempelvis klarat mig utan berättelsen om hur han drack mer än han tål i Liverpool.

Tills man börjar se: det Bryson vill göra är inte att avbilda geografin, utan människorna. Det är en slags kärleksbevis till det brittiska folket, med sin stillsamma vänlighet, sin excentricitet, sin humor, sin kultur, sin förmåga att överraska även den mest naturaliserade amerikan. Han älskar de gamla katedralerna, BBC, tehusen, pubarna, de undermåliga vandrarhemmen (nåja), naturen, övergivna badorter, landskapet och museerna. Han är i färd med att ta farväl, och som det är av en lätt svalnad men fortfarande varm kärlek, så kan han visserligen se vissa skavanker men låter dem för det mesta vara. Det är en trevlig bok att läsa, men den är mer till nytta av den som vill förstå vad man kan vänta sig av folks beteende än vad man skall se om man åker på semester (eller i alla fall vad man kunde förvänta sig; boken är nu tjugo år gammal). Så om man nu prompt måste använda den till något är det väl snarast detta: att påminnas om varför man eventuellt vill åka till Storbritannien, eller möjligen varför man absolut inte vill det.

Read Full Post »

Upplägget i Peter Englunds Jag kommer ihåg är mycket enkelt: korta, korta hågkomster, de flesta på bara någon mening, om diverse olika ting som sitter kvar i minnet sedan ungdomen: små händelser med familjen, världshändelser, högst privata händelser, tv-program, godis, kändisar, lastbilar som passerade på natten, klasskamrater. Alltsammans staplat i en hög, ibland ordnade associativt med varandra, ofta utan någon särskild ordning alls: lekar intill Arne Tammer intill femkronor; Chrusjtjov intill golvmattor intill modellflygplan.

Eftersom nästintill varje hågkomst (inalles 658 stycken) börjar ”jag kommer ihåg”, och de som sagt är så korta att på varje sida ofta ryms fem eller sex, så blir det hela en mycket underlig läsupplevelse, men efter ett tag vänjer man sig vid hoppigheten och börjar registrera mer övergripande saker i porträttet, även om det hela tiden förblir rätt suddigt. Vissa delar är för denna långt senare född läsare nästintill obegripliga, andra känns igen från min egen barndom. Intrycket är dock en i stort sett trygg uppväxt, i respektabelt arbetarhem under rekordåren, och sedan i stort sett inte mycket mer.

Det är, om inte spännande, så i alla fall underligt medryckande. Minnen av en lycklig barndom, blandade med nostalgisk längtan tillbaka till en tid som uppfattas som enklare och mer idyllisk? Svår materia att handskas med, men Englund lyckas i stort sett. Även om jag nog helst hade sluppit läsa om hans vaknande sexualitet.

Read Full Post »

Mycket av hu berättelsen i andra delen av The wicked + the divine, Fandemonium, skulle arta sig kunde man räkna ut på förhand: vi har ju nu någorlunda etablerat tema och genre, dags att fördjupa och förklara, kanske sväva iväg på någon tangent. Men först: följderna av Lucifers död i slutet av förra volymen. Laura mår inte bra, går i terapi och spyr, samtidigt som hon fortfarande går på spelningar med gudar: bland annat nyväckte Dionysos, som självklart spelar rejvmusik och får lyssnarna att känna som vore de på psykofarmaka.

Handlingen först framåt, men på ett spår som tidigare inte fått så mycket uppmärksamhet: vilka var de två män som såg började skjuta på Lucifer och fick henne att döda dem, så att hon till slut hamnade i finkan? Det spåret ger en hel del insyn i mytologin, bland annat när Ananke berättar om gudarnas förhistoria, hur länge de återfötts och vad de är till för nytta egentligen. Vi får också se mer av Wotan, Baphomet och Minerva, som tidigare bara skymtat förbi, och dessutom träffa Inanna, som tydligen leder orgier och försöker efterapa Princes garderob. Mest utrymme av gudarna får Baphomet, en ung man med charm, osäkerhet och mer mörker än som är bra för honom och hans omgivning.

Åter är det snyggt, rent tecknat, i en serieform som ibland får ta ovanliga uttryck (bland annat på ovan nämnda rejv), och med vändningar som får en att undra exakt vad som sagts hittills som går att lita på. Nästa del motses med förväntan.

Read Full Post »

De Stig Dagermanska noveller och fragment som samlats i Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment (undertiteln viktig då huvudtiteln även användes av författaren för en samling omfattande ungefär halva antalet) kan delas upp i två grupper, eller kanske snarare längs med en skala mellan två poler: dels en biografisk, realistisk, dels en fantastisk, psykologisk. Den förra gruppen behandlar i första hand uppväxtår: utsatta, rädda pojkar i fattiga familjer. Den senare gruppen behandlar företrädesvis vuxna, som genom någon absurd omständighet får sin tillvaro fylld med ångest som behöver bekämpas och dövas. Även om det går att göra ett ganska väl fungerande schema där olika idékomplex främst hör hemma i ena eller andra gruppen blir detta inte fullständigt: drömlik skräck associeras snarast med vuxenliv, men kan ibland även sättas i huvudet på ett barn. Ett självupplevt Sverige förmedlas oftast genom ett barns ögon, men här kan vuxna träda in. Och så vidare.

De berättelser jag uppskattade mest hör helt klart till den mer realistiska skaran: ett mellankrigstida eller något senare fattigsverige, det land som Socialdemokraterna senare kom att städa undan, där en stor del av befolkningen tjänade dåligt med pengar, männen söp och olyckan var utbredd (i alla fall i Dagermans version). Det var ett land där det fortfarande fanns fattiga småbrukare, syskon som emigrerat till Amerika, ölcaféer och postutdelning flera gånger om dagen. Historierna är skoningslösa,  men inkännande. »Var är min Islandströja?« är ren misär: en man återvänder till hembyn för att begrava sin far, men misstros av syskonen som minns hur han betedde sig när två år tidigare modern fördes till sista vilan, hur han söp och gjorde bort sig kvällen innan. Det blir inte bättre den här gången, men inte innan man riktigt sett hur alla bidragit till att driva det hela dithän.

De mer expressionistiska ångesthistorierna, i Kafkas och Lagerkvist följd, är av mindre intresse. Verklighetsupplösningen blir så stark att det hela mest blir ointressant, trots att upplägget ibland kan vara nog så tankväckande. De gånger historierna hålls stramt, och slutet inte lämnas helt till läsaren att avgöra, blir resultatet något bättre, som i »Mannen som inte ville gråta«, om en man som pressas av sin arbetsgivare att fälla tårar över en nyss avliden skådespelerska. Även »De röda vagnarna«, där en man ser ett nattåg tecknat med symboler som gör att han kan se ondskan i världen, skulle kunnat vara bra med ett klarare slut: nu tangerar det hela Lovecraft, men vill sig inte riktigt.

Av de avslutande fragmenten, rester av fyra olika oavslutade romanprojekt, är min klara favorit En hund begraven, en humoresk där Östergötland lagt sig under hela östra Svealand, förutom Sundbyberg, som gör motstånd; båda har förvandlats till absurda diktaturer och patrullerar Bällstaån (fast östgötarna kallar den Motalaån).

Som de flesta samlingar finns det alltså såväl lyckats material som dödvikt; tyvärr är den senare ganska tung. Det är inte otroligt att andra läsare finner värde i det jag inte uppskattat närmare, men för min del hade jag i efterhand kunnat nöja mig med mindre.

Read Full Post »

Alright, jag vet: halva poängen med Marvels superhjältar i allmänhet, och Ms Marvel i synnerhet, är att de skall finna den där balansen mellan livet med och livet utan mantel och mask. Det är begripligt, och ett av sätten att fortsätta berätta superhjälte-historier som inte bara blir högoktanig »Veckans brott«.  Men i det sjätte albumet, Civil war II, känns det ändå lite som att det hela fått gå lite väl långt. Man förstår verkligen att Kamalas civila vänner reagerar som de gör, för hon gör samma prioritering som sist: mask framför privatliv.

Förutom ett trevligt inledande avsnitt, med en vetenskapstävling mellan tre delstater som Kamala och Bruno behöver vinna för att få stipendium och kunna studera vidare (hur i grunden dumt detta är kommenteras), men där även Miles Morales (den nya Spindelmannen) deltar, så är huvudhistorien återigen allvarlig och egentligen inte vad Ms Marvel från början verkade menad att hantera. Som namnet antyder är det fråga om en ny stor historia som blandar olika delar av Marvels universum och får dem att bråka, den här gången över en ung man som tydligen kan förutse att någon är på väg att begå ett brott. Kamala utses av kapten Marvel att leda försöksverksamhet i New Jersey, tillsammans med några unga vuxna som man undrar vad tusan de har med så allvarliga saker att göra. Hela grejen doftar rätt mycket idioti, och även om den i stort kan sägas vara någorlunda välpassad till vad Kamala behöver lära sig, så är detaljerna ofta fel.

Eftersom Kamalas stora svaghet snarare är oförmåga att prioritera än problem att förstå moraliska resonemang, och hon dessutom tidigare snarare varit för att ge folk hopp än att straffa, så inser hon snart att det hela är en dum idé – även om det krävs att flera personer i hennes närhet drabbas innan det sjunker in riktigt att hennes idol faktiskt kan ha fel.  Slutresultatet är en röra, och en som blir svår att reparera.

Som avslutning åker Kamala därför till Karachi för att träffa sin familj och hitta sig själv jada jada. Förutom fler bilder av den andra värld hon kommer från (de tidigare delarna hade alla inletts av korta vinjetter ur hennes mormorsmors och mors liv) och ett möte med en lokal förmåga, allt trevligt och mindre ångestfullt än tidigare, så blir naturligtvis slutresultatet att det inte är en fråga om var, utan hur: känner man sig inte hel så är det inte ett nygammalt land man behöver, utan att nytt förhållningssätt.

Man kan hoppas på att framtiden blir lite enklare att bära. För Kamalas skull, och serien, som gärna får ha fler kanadensiska tanks, men kanske inte riktigt lika många preventiva fängelser och dramatiska sjukhusscener.

Read Full Post »

Först vill jag säga ett par ord om själva boken, den volym som fått namnet Civil disobedience and other essays och samlar diverse kortare texter av Henry David Thoreau, dock inte sådana som publicerats i Walden: det är uppenbart en modern billighetsupplaga, en tryckt version av en elektronisk samling, med minimal tid ägnad åt sättning. Det finns förvisso få tryckfel, och inga uppenbara blundrar, men sättet texten flyter ut över sidorna, de minimala rubrikerna, och det allmänna intrycket gör läsningen mer nedslående än nödvändigt.

Så; nu över till innehållet. Essäerna kan i stort sett separeras i två distinkta grupper: en som ansluter till den essä som är nämnd i titeln, tillsammans med nämnda Walden Thoreaus mest uppmärksammade verk. Mer om dessa nedan. Den andra gruppen är nämligen mer rättfram: naturskildringar och betraktelser, föranledda av ett läst verk om Massachusetts flora och fauna, en vandringstur till ett berg sett i fjärran eller en transkription av ett föredrag. I allmänhet är dessa goda ting, som lyckas fånga naturens inneboende poesi och överföra den genom textens medium. Styckena om äppleträd, deras växtsätt och frukter, och

… den stolta vår utslagen
den vår, de svage kalla höst

för att citera poesi Thoreau själv önskade skulle skrivas, är små mästerverk, oavsett att Thoreau låter sin moralistiska ådra, en mycket Rosseausk sådan, komma i dagen. Det krävs mer civilisation för att kunna beundra naturens skönhet än Thoreau vill låtsas om, oavsett vad han anser om Boston och New York.

En essä som står lite för sig själv är »Paradise (to be) Regained«, en road recension av en världsförbättrares förkunnelse. Författaren, en herr Etzel, önskade utnyttja vindar, vågor, tidvatten och sol för att omdana världen och skapa ett nytt paradis; Thoreau lyckas att suggerera fram både ödsligheten i denna vision och hur långt ifrån verkligheten den var rent tekniskt, utan att framstå som annat än milt överseende, trots att man efter att ha läst hans hyllningar av stillheten förstår att han ryste in i själen över förslag att låta maskiner gå fram över landen, hugga ner skog, jämna ut dalar och dränera träsk. Denna Etzels vision stämmer dock fortfarande till eftertanke, liksom Thoreaus behandling av dem: visionärer talar fortfarande i denna dag om teknik som skall nyttja dessa krafter och saliggöra oss alla.

Till funderingar manar även den sista sammanhållna gruppen essäer: dessa behandlar i huvudsak moraliska spörsmål hur man som moralisk människa bör förhålla sig till lagar man anser förkastliga. I Thoreaus fall kommer denna indignation främst från slaveriet, vilket han avskydde med ilska och glöd; att han var konduktör på den underjordiska järnvägen förvånar och förvånade knappast. Han förordar att man som moralisk människa bortser från den jordiska lagen och ser endast till den himmelska när de hamnar i konflikt. Förutom att förespråka civil olydnad (inte bara direkt i sådant som hur man behandlar slavar på väg mot säker frihet, utan även i fråga om skattebetalande), så uttrycker han även sin djupa beundran för kapten John Brown, mannen som med sina medsvurna tog sig till sydstaterna och befriade slavar, och vars bana tog sig en ända vid Harper’s Ferry.

Allt detta är vid en första anblick gott och solitt; det är omöjligt att idag förneka att slaveriet var ett ont i sig självt som behövde bekämpas, även om de negativa effekterna långt ifrån tog slut i och med att sydstaterna besegrades. Det problem som uppstår är snarare när man försöker applicera ett likartat tänkande på andra frågor. De argument som framförs skulle idag lika gärna kunna placeras i reaktionens munnar: anser man att abort är mord enligt Guds lag, oavsett vad riksmöten och domstolar beslutat, så kan man i Thoreau hitta stöd och argument för ageranden som går bortom vad som kan anses vara såväl civilt och civiliserat. Thoreau må ha tagit ställning på ett sätt som förtjänar aktning, men de argument som han anförde måste likafullt avvisas: det goda samhället kan inte byggas på kommandon nedtecknade för tvåtusen år sedan, utan måste förankras djupare i insikt om mänskligt lidande. Jag vet inte om Thoreaus skulle accepterat detta, men jag hoppas.

Read Full Post »

Det är med mild, men omisskännlig missräkning jag lägger Carin Bergströms Mitt i byn till handlingarna. Jag hade velat få en genomgång av Sveriges historia från ett högst lokalt, eller kanske snarare flera lokala, perspektiv: utgå från kyrkorna och redogör för livet i byn och kyrksamhet genom århundradena. Borde gå att få ihop, i alla fall om omfånget inte behöver vara mer än de tvåhundra sidor som här presenterats.

Nå, om detta nu inte exakt var vad som bjöds, vad var det då? Visst, kyrkan finns där. Men lika ofta som själva byggnaderna är det fråga om Svenska kyrkan, den mer abstrakta organisationen, och dess göranden och skepnader. Det är också en historia som gärna får berättas, men här stjäl den ofta fokus. Likaså kan man undra varför så många sidor ägnas åt en enskild pastor i Uppland under början av 1700-talet: en förvisso färgstark figur, som höll hårt på att sockenborna skulle komma till just honom för att undfå guds ord och han skulle få den stadgade ersättningen när han döpte, konfirmerade, vigde eller på annat sätt omhändertog församlingsmenigheten (varför detta inte ansågs vara simoni framgår inte), men ändå lite ovidkommande.

Något som mer direkt har med kyrkor och btar att göra är de kartor över kyrkor byggda under olika århundranden, som tydligt visar på när diverse områden hade goda eller sämre perioder; dessa paras med närmare studier av enskilda kyrkor byggda under de olika perioderna, t.ex. värmländska Nyeds historia, som får exemplifiera bergsnäringens betydelse för de svealändska skogslandskapen. Även övriga illustrationer, främst de många fotona, hör till bokens höjdpunkter: såväl interiörer som konst förhöjer texten.

Det finns mycket i boken som är intressant. Helheten hade dock vunnit på att tydligare fundera på vad som är fokus, exakt vad man vill ha sagt. Som det är nu pendlar det för mycket mellan allmän kyrkohistoria, bygdehistoria, anekdoter och arkitekturhistoria för att resultatet skall bli annat än splittrat. Synd.

 

Read Full Post »

Older Posts »