Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2019

I jakt på serier att följa plockade jag upp Hawkeye: Kate Bishop Anchor Points. Det är alltså inte den Hawkeye man kunnat se i Marvelfilmer, utan hans yngre kvinnliga motsvarighet. Eftersom att vara jäkligt pricksäker med båge och springa runt i lila kroppsstrumpa inte direkt verkar nog när det är dags att ta sig an de riktigt stora skurkarna så har det hela snarare hoppat när i en hybrid av superhjälte och blomkvisteri: Kate försöker få tag på försvunna personer för att få ihop till brödfödan, och samtidigt spåra sin far.

Eftersom hon ändå är en hjälte (med svada som Peter Parker skulle nickat gillande åt), så får hon lite större problem än bankrånare och män som antastar kvinnor: först en sekt som tydligen skall mata någon med ilska för att denne skall kunna bli en slags fusk-hulken, och sedan en drake som dyker upp när hon och Jessica Jones försöker få tag på en försvunnen ung kvinna.

Historierna är väl inte de mest revolutionerande, men helt OK, och möjligen är den övergripande jakten på fadern något som kommer utvecklas väl. Behållningen ligger snarast i Kates attityd, kommentarer och popkulturella referenser. Teckningsstilen känns som någon tittat tillbaka på guldåldern och sedan dämpat färgskalan, vilket fungerar bra, även om den första berättelsen har klart mer liv i sig än den andra. Fortsättning följer.

Annonser

Read Full Post »

Fjärde boken i Douglas Adams trilogi, So long, and thanks for all the fish, är den som minst liknar de andra: Arthur går inte runt och är konstant förundrad, huvuddelen av handlinge utspelar sig på (nåja) jorden, och varken Zaphod eller Trillian är med. Det är också en i grunden lycklig bok: jorden finns där igen, Arthur är lyckligt kär, och Ford Prefect har roligt.

Kort är den också, och även om handlingen är rudimentär så är den sammanhållen: Arthur upptäcker att jorden faktiskt verkar finnas, återvänder hem, och träffar Fenchurch, som är en av de få som tycks acceptera minnet av att den borde ha gått under. Sen tappar han bort henne ett par gånger, innan de flyger upp i natthimlen.

Det finns en del roligheter, men nu verkar de mest vara på bekostnad av jordliga företeelser, och inte riktigt lika omspännande filosofiska. Fortfarande dock väldigt roligt, om än i lugnare tempo.

Read Full Post »

Man skall inte lita på Bill Bryson. Made in America säger sig handla om amerikansk engelska. Det är en lögn: det är snarare en amerikansk kulturhistoria, med fokus på språket. Bryson skriver lika glatt om smeknamn på delstater och stadsplanering som amerikanismer. Men även om man tar hänsyn till detta, och att han gärna påpekar när populära myter är fel, så kan man inte ta honom på orden. Första kapitlet handlar bland annat om grönlänningarnas resor västerut, och på tre försök att värdera bevis för detta (L’Anse aux Meadows, Kensingtonstenen och VInlandskartan) så lyckas han får tre fel.

Visst, vem som helst kan göra fel, och det är ändå relativt perifert för hans egentliga ämne, men ändå: jag var väldigt nära att ge upp boken där och då. Vilket hade varit synd: Bryson kan ju skriva, och även om han är förtjust i superlativ och har svårt att hålla sig till ämnet så är det han säger oftast roande och rimligt (vilket kanske är problemet). Obskyra uttryck förklaras ofta, så man måste inte ha ett helt perfekt grepp om engelska språket, även om det underlättar. Och eftersom språkfrågorna ofta egentligen bara rundas av efter att han fått skriva av sig om sport, eller puritanerna, eller vilda västern, Hollywood, shopping, grundlagsfäderna eller vad det nu är, så kan boken ge en hel del till även någon som vars engelska fortfarande behöver putsas.

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Det känns som jag borde skriva något mer intelligent och kortfattat än jag riktigt förmår för att sammanfatta The secret loves of geeks, redigerad av Hope Nicholson: en hel mängd talangfulla personer har ju skrivit om så många aspekter av kärlek, och vanligen också nördighet. Kanske är det bäst att börja med Patrick Rothfuss essä, som avslutar samlingen och som diskuterar de olika betydelserna i ordet »kärlek«, och att romantisk kärlek långt ifrån är den enda sorten, och att fokuset på den, och i synnerhet den sort som kan slå över i svartsjuka, inte är nyttigt.

Ty bland det icke obetydliga antalet bidrag som fokusera på just romantisk kärlek i alla de olika former den kan ta och numer allt oftare tillåts ta, så finns det också utrymme för det som är det avskiljande ordet i titeln: det kan handla om kärlek tack vare nörderier, kärlek trots nörderier, kärleken till dem, eller alltihop samtidigt. Formaten på berättandet varierar: en del är vanliga textbaserade essäer, en del är serier, en del är mer av hybridformer. De flesta historier är överraskande positiva: trots att önskan att accepteras är ett ofta återkommande tema, och ilska över hur en del saker står till inte är ovanligt, så är det sällan kärleken är totalt olycklig, inte ens den som inte varar (möjligen undantaget den till Star Wars, där såren efter fantommajonnäsen fortfarande inte läkt).

Den sammantagna bilden man får är att nördkulturen är en sorts friare värld, där annat än den typiskt heteronormativa, maskulint anpassade kärleken får finnas. Det vet jag inte; tyvärr finns det ju flera exempel på hur folk som en gång skulle setts som nördar bildar mobbar via internet och försöker tysta det som avviker från deras syn på verken. Nörderi har ju alltid haft drag av eskapism in i en bättre värld, med större möjligheter och där ondskan kan besegras, men det är så lätt att tro att alla definierar ondska på samma sätt. Även om denna ensidighet här tycks vara önskad finns den likväl där, men med tanke på den stora bredd som trots allt finns är det nästan löjligt att fråga efter mer. Vänta alltså inte en alltför kritiskt djuplodande undersökning, och gläds åt den stora lycka som trots allt bärs fram.

Read Full Post »

Tredje delen av liftartrilogin, Life, the universe, and everything, är en av två där det finns en riktig intrig: även om serien på det hela är ganska pikaresk till temperamentet, där Arthur och de andra åker runt och hamnar i den ena knipan efter den andra, så är det in den här delen som till synes oskyldiga passager kommer tillbaka och bits, såväl pelargoner som tidsresor. Det är också den enda boken med ett klart formulerat mål som man som läsare bryr sig en liten smula om: att stoppa de onda robotarna från Krikkit så de inte har ihjäl allt intelligent liv i universum (dock inte lika mycket som de gör att nå det).

Gott så, speciellt som det blir en del roliga scener på vägen: en cricketmatch som avbryts av flera olika utomjordingar (oklart varför inte Ford liftade med någon av dem), en flygande fest, den olyckligt reinkarnerande Agrajag, och bistromantin, bara för att nämna något. Det är dock inte riktigt lika frejdigt som tidigare: den flygande festen som plundrat en planet är rolig, men när handlingen bär mer av boken finns inte riktigt samma utrymme att utforska galenskaperna som när den mest är något som flyttar personerna från en plats till en annan.

Marvin är som vanligt lysande, Arthur pendlar mellan oförstånd, dumhet och ibland konstig briljans, Ford och Zaphod irriterande, och Trillian lite av ett enigma. Skoj, men en liten dipp.

Read Full Post »

Monstrous Regiment är något så ovanligt bland Terry Pratchetts senare böcker som en fristående berättelse. Jo, jo, Sam Vimes är med, och valda delar av stadsvakten, och det pratas lite om semaforer och annat, men det är egentligen bisaker i det stora hela. I praktiken handlar det om en grupp rekryter som gått ut i det lilla landet Borogravias senaste krig, ett krig som på grund av Borogravias statsreligion nugganism bland annat utkämpas mot Ankh-Morpork, som inte gillade att religionen ifråga deklarerade semafortornen en styggelse i Nuggans åsyn (tillsammans med lång lista över annat, bland annat färgen blått) och fällde dem.

Ut i detta hopplösa krig går alltså en grupp på fyra unga män, en vampyr, ett troll, en Igor, en gammal sergeant och en ung löjtnant med mer intelligens än vett. Och så vår huvudperson, Polly, som kallar sig Oliver och egentligen bara vill ha hem sin bror så att han kan ärva faderns gästgiveri (könsrollerna är till följd av nugganismen strikta i Borogravia). Gruppen visar sig oväntat effektiv, får viss ryktbarhet tack vare WIlliam de Wordes tidning, och verkar kunna göra viss skillnad. Polly upptäcker också att hon inte är den enda kvinnan som klätt ut sig, även om anledningarna varierar.

Efter lite marscherande, krigslister, en infiltration av en borg och en upptäckt att Vimes som vanligt är ruskigt kompetent och spelar ett eget spel, så kanske Borogravia är ett lite bättre ställe, och kvinnor har lite större (officiella) möjligheter. Vi får också en lite mer jordnära bild av kriget än Pratchetts tidigare försök: krig må vara en dålig idé generellt, men det betyder inte att man skall förakta de som faktiskt slåss för ens land. Bara att man skall fundera på varför det är nödvändigt från första början.

Read Full Post »

Older Posts »