Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2019

I jakt på serier att följa plockade jag upp Hawkeye: Kate Bishop Anchor Points. Det är alltså inte den Hawkeye man kunnat se i Marvelfilmer, utan hans yngre kvinnliga motsvarighet. Eftersom att vara jäkligt pricksäker med båge och springa runt i lila kroppsstrumpa inte direkt verkar nog när det är dags att ta sig an de riktigt stora skurkarna så har det hela snarare hoppat när i en hybrid av superhjälte och blomkvisteri: Kate försöker få tag på försvunna personer för att få ihop till brödfödan, och samtidigt spåra sin far.

Eftersom hon ändå är en hjälte (med svada som Peter Parker skulle nickat gillande åt), så får hon lite större problem än bankrånare och män som antastar kvinnor: först en sekt som tydligen skall mata någon med ilska för att denne skall kunna bli en slags fusk-hulken, och sedan en drake som dyker upp när hon och Jessica Jones försöker få tag på en försvunnen ung kvinna.

Historierna är väl inte de mest revolutionerande, men helt OK, och möjligen är den övergripande jakten på fadern något som kommer utvecklas väl. Behållningen ligger snarast i Kates attityd, kommentarer och popkulturella referenser. Teckningsstilen känns som någon tittat tillbaka på guldåldern och sedan dämpat färgskalan, vilket fungerar bra, även om den första berättelsen har klart mer liv i sig än den andra. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Fjärde boken i Douglas Adams trilogi, So long, and thanks for all the fish, är den som minst liknar de andra: Arthur går inte runt och är konstant förundrad, huvuddelen av handlinge utspelar sig på (nåja) jorden, och varken Zaphod eller Trillian är med. Det är också en i grunden lycklig bok: jorden finns där igen, Arthur är lyckligt kär, och Ford Prefect har roligt.

Kort är den också, och även om handlingen är rudimentär så är den sammanhållen: Arthur upptäcker att jorden faktiskt verkar finnas, återvänder hem, och träffar Fenchurch, som är en av de få som tycks acceptera minnet av att den borde ha gått under. Sen tappar han bort henne ett par gånger, innan de flyger upp i natthimlen.

Det finns en del roligheter, men nu verkar de mest vara på bekostnad av jordliga företeelser, och inte riktigt lika omspännande filosofiska. Fortfarande dock väldigt roligt, om än i lugnare tempo.

Read Full Post »

Man skall inte lita på Bill Bryson. Made in America säger sig handla om amerikansk engelska. Det är en lögn: det är snarare en amerikansk kulturhistoria, med fokus på språket. Bryson skriver lika glatt om smeknamn på delstater och stadsplanering som amerikanismer. Men även om man tar hänsyn till detta, och att han gärna påpekar när populära myter är fel, så kan man inte ta honom på orden. Första kapitlet handlar bland annat om grönlänningarnas resor västerut, och på tre försök att värdera bevis för detta (L’Anse aux Meadows, Kensingtonstenen och VInlandskartan) så lyckas han får tre fel.

Visst, vem som helst kan göra fel, och det är ändå relativt perifert för hans egentliga ämne, men ändå: jag var väldigt nära att ge upp boken där och då. Vilket hade varit synd: Bryson kan ju skriva, och även om han är förtjust i superlativ och har svårt att hålla sig till ämnet så är det han säger oftast roande och rimligt (vilket kanske är problemet). Obskyra uttryck förklaras ofta, så man måste inte ha ett helt perfekt grepp om engelska språket, även om det underlättar. Och eftersom språkfrågorna ofta egentligen bara rundas av efter att han fått skriva av sig om sport, eller puritanerna, eller vilda västern, Hollywood, shopping, grundlagsfäderna eller vad det nu är, så kan boken ge en hel del till även någon som vars engelska fortfarande behöver putsas.

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Det känns som jag borde skriva något mer intelligent och kortfattat än jag riktigt förmår för att sammanfatta The secret loves of geeks, redigerad av Hope Nicholson: en hel mängd talangfulla personer har ju skrivit om så många aspekter av kärlek, och vanligen också nördighet. Kanske är det bäst att börja med Patrick Rothfuss essä, som avslutar samlingen och som diskuterar de olika betydelserna i ordet »kärlek«, och att romantisk kärlek långt ifrån är den enda sorten, och att fokuset på den, och i synnerhet den sort som kan slå över i svartsjuka, inte är nyttigt.

Ty bland det icke obetydliga antalet bidrag som fokusera på just romantisk kärlek i alla de olika former den kan ta och numer allt oftare tillåts ta, så finns det också utrymme för det som är det avskiljande ordet i titeln: det kan handla om kärlek tack vare nörderier, kärlek trots nörderier, kärleken till dem, eller alltihop samtidigt. Formaten på berättandet varierar: en del är vanliga textbaserade essäer, en del är serier, en del är mer av hybridformer. De flesta historier är överraskande positiva: trots att önskan att accepteras är ett ofta återkommande tema, och ilska över hur en del saker står till inte är ovanligt, så är det sällan kärleken är totalt olycklig, inte ens den som inte varar (möjligen undantaget den till Star Wars, där såren efter fantommajonnäsen fortfarande inte läkt).

Den sammantagna bilden man får är att nördkulturen är en sorts friare värld, där annat än den typiskt heteronormativa, maskulint anpassade kärleken får finnas. Det vet jag inte; tyvärr finns det ju flera exempel på hur folk som en gång skulle setts som nördar bildar mobbar via internet och försöker tysta det som avviker från deras syn på verken. Nörderi har ju alltid haft drag av eskapism in i en bättre värld, med större möjligheter och där ondskan kan besegras, men det är så lätt att tro att alla definierar ondska på samma sätt. Även om denna ensidighet här tycks vara önskad finns den likväl där, men med tanke på den stora bredd som trots allt finns är det nästan löjligt att fråga efter mer. Vänta alltså inte en alltför kritiskt djuplodande undersökning, och gläds åt den stora lycka som trots allt bärs fram.

Read Full Post »

Tredje delen av liftartrilogin, Life, the universe, and everything, är en av två där det finns en riktig intrig: även om serien på det hela är ganska pikaresk till temperamentet, där Arthur och de andra åker runt och hamnar i den ena knipan efter den andra, så är det in den här delen som till synes oskyldiga passager kommer tillbaka och bits, såväl pelargoner som tidsresor. Det är också den enda boken med ett klart formulerat mål som man som läsare bryr sig en liten smula om: att stoppa de onda robotarna från Krikkit så de inte har ihjäl allt intelligent liv i universum (dock inte lika mycket som de gör att nå det).

Gott så, speciellt som det blir en del roliga scener på vägen: en cricketmatch som avbryts av flera olika utomjordingar (oklart varför inte Ford liftade med någon av dem), en flygande fest, den olyckligt reinkarnerande Agrajag, och bistromantin, bara för att nämna något. Det är dock inte riktigt lika frejdigt som tidigare: den flygande festen som plundrat en planet är rolig, men när handlingen bär mer av boken finns inte riktigt samma utrymme att utforska galenskaperna som när den mest är något som flyttar personerna från en plats till en annan.

Marvin är som vanligt lysande, Arthur pendlar mellan oförstånd, dumhet och ibland konstig briljans, Ford och Zaphod irriterande, och Trillian lite av ett enigma. Skoj, men en liten dipp.

Read Full Post »

Monstrous Regiment är något så ovanligt bland Terry Pratchetts senare böcker som en fristående berättelse. Jo, jo, Sam Vimes är med, och valda delar av stadsvakten, och det pratas lite om semaforer och annat, men det är egentligen bisaker i det stora hela. I praktiken handlar det om en grupp rekryter som gått ut i det lilla landet Borogravias senaste krig, ett krig som på grund av Borogravias statsreligion nugganism bland annat utkämpas mot Ankh-Morpork, som inte gillade att religionen ifråga deklarerade semafortornen en styggelse i Nuggans åsyn (tillsammans med lång lista över annat, bland annat färgen blått) och fällde dem.

Ut i detta hopplösa krig går alltså en grupp på fyra unga män, en vampyr, ett troll, en Igor, en gammal sergeant och en ung löjtnant med mer intelligens än vett. Och så vår huvudperson, Polly, som kallar sig Oliver och egentligen bara vill ha hem sin bror så att han kan ärva faderns gästgiveri (könsrollerna är till följd av nugganismen strikta i Borogravia). Gruppen visar sig oväntat effektiv, får viss ryktbarhet tack vare WIlliam de Wordes tidning, och verkar kunna göra viss skillnad. Polly upptäcker också att hon inte är den enda kvinnan som klätt ut sig, även om anledningarna varierar.

Efter lite marscherande, krigslister, en infiltration av en borg och en upptäckt att Vimes som vanligt är ruskigt kompetent och spelar ett eget spel, så kanske Borogravia är ett lite bättre ställe, och kvinnor har lite större (officiella) möjligheter. Vi får också en lite mer jordnära bild av kriget än Pratchetts tidigare försök: krig må vara en dålig idé generellt, men det betyder inte att man skall förakta de som faktiskt slåss för ens land. Bara att man skall fundera på varför det är nödvändigt från första början.

Read Full Post »

Kalle Linds Hej bröder – lyssna nu till min historia är en liten underlig hybrid till biografi över Cornelis Vreeswijk. Formellt kan man möjligen placera in den under rubriken life and letters, om man accepterar att istället för brev (vykort?) så har sånger substituerats in och att anslaget drar åt det essäistiska. Lind har tagit ett drygt tjog av Cornelis sånger, gett dem var sitt kapitel, och efter att ha citerat delar av texten skriver han iväg sig i någon riktning och återvänder sedan till ursprunget.

Detta upplägg är inte helt utan vådor: biografisk läsning av konstnärlig text är erkänt farlig mark, även av Lind, som vanligen väljer att försöka tolka Cornelis kynne snarare än yttre levnadslopp utifrån texterna; händelserna i Cornelis liv får komma in genom den situation han var i när en viss sång kom ut eller genom de konstnärliga förebilder som kan spåras snarare än de modeller som kan ha använts för Fredrik Åkare eller vem det nu må vara.

Lind (vars mor osannolikt nog heter Cecilia) ger sig inte in på så mycket formell texttolkning, men ger tillräckligt mycket information för att man skall se storheten i även uttjatade saker som »Brev från kolonien« och kanske begripa lite av de mer underliga texterna (ett av Cornelis ideal och mål tycks ha varit att undvika det alltför entydiga, vilket ibland leder till konstnärlig öppenhet och ibland till ren förbryllning). Eftersom Lind också är en underhållare vet han att hålla det roliga kort, varför boken är relativt tunn och därmed passar bäst för den som vill ha en kort, lite slängig introduktion och översikt, istället för en akademisk exakt och uttömmande genomgång (med tanke på mäster Cees produktionstakt är det senare nog omöjligt). I den art den föreligger är den utmärkt.

Read Full Post »

I nionde delen av Ms Marvel, Teenage wasteland, har hon gjort allvar av känslorna i slutet av del åtta: hon har gått under jorden, både som Kamala Khan och som sitt superhjältejag. Detta visar sig, inte oväntat för någon utom henne själv, skapa stora hål i tillvaron, som hennes vänner försöker täppa igen så gott de nu kan: Gabe, Mike, Nakia, Zoe, skaffar tröjor med blixtar, mantlar och masker och försöker stoppa brott och hålla ordning, vilket fungerar hjälpligt så länge det bara handlar om rånare (i randig tröja och kubb!), men när en gammal bekant släpps ur fängelset så räcker inte ens Red Daggers hjälp riktigt, eller ens att de får tag på Kapten Marvel (man skulle kunna tro att det var den där äldre hjälten med detta namn som var igång med tanke på alla underliga varianter som springer runt).

Efter en andra del, där en annan gammal motståndare dyker upp (lite mindre fånig den här gången) och besegras med hjälp av vänner och lite ordinärt boxande, så verkar faktiskt till slut det mesta vara i något liknande ordning: Kamala är lite äldre, har fått nya vänner, men hon har också lyckats reparera relationerna med några äldre och förhoppningsvis blivit klokare.

Read Full Post »

Vid omläsning i mer maklig takt framgår det att den vanliga beskrivningen av Liftarens guide till galaxen som en »trilogi i fem delar« kanske lika bra skulle kunna beskrivas som en »duologi i fem delar« (om vi bortser från petigheter om att alla delar i en duologi eller trilogi skall vara fristående): The restaurant at the end of the universe slutar vid en punkt där de flesta spår verkar ha nått om inte slutet så i alla fall en stor rastplats: Zaphod har fått gjort det där som de avskurna delarna av hans hjärnor ville att han skulle göra, Arthur är tillbaka på jorden, och i alla fall en approximation av frågan om livet, universum och allting har ställts.

Ändå är det inte en bra plats man lämnas på: Zaphod och Trillian lämnas lite hängande i luften, och Ford har precis träffat en flicka man redan vet snart kommer dö. Jorden har inte blivit oförstörd, utan man har bara rest i tiden, och med Arthur har kommit människans förfäder: de idioter som en annan civilisation lurat iväg för att bli av med.

Innan dess har det förvisso varit en del av Adams galna vishet: vad som skulle hända om man verkligen fick perspektiv på tillvaron, titelns restaurang, kor som vill bli ätna, en man som tillbringar ett år död för att slippa skatt, och så härskaren över universum (och hans katt), och man vet ju att det kommer fler delar, så det är OK.

Så, ja, det är en andra bok: lite färre helt nya grejer, en del fantastiska citat, lite infodumpar, och så mer Marvin (som trots vad han kallas inte verkar särskilt paranoid).

Read Full Post »

Older Posts »