Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Normalt skulle jag inte välja att läsa översättningar till engelska om det finns svenska sådana, men i fallet Beowulf har jag av två anledningar gjort ett undantag: dels naturligtvis för att ursprungsspråket är anglosaxiska, dels för att mig veterligen ingen svensk nobelpristagare överfört verket till svenska, medan omslaget till den bok jag nu svalt är närmast övertydlig med att Seamus Heaney varit inblandad.

Själva historien är ganska rättfram: danerna är hemsökta av monstret Grendel, Kains avkomma, och den unge hjälten Beowulf anländer från geaterna (vilka brukar identifieras med götarna, vilket föranlett en del infekterade debatter när folk velat läsa verket som historia) för att hjälpa kung Hrothgar. Eftersom han är en riktig karlakarl så lyckas han besegra Grendel och slita armen av honom. Ordningen är därmed dock inte återställd, för nu dyker Grendels morsa upp och vill ha hämnd, så Beowulf måste besegra även henne. Sedan kan han återvända hem, lastad med gåvor, och blir i sinom tid kung över geaterna. Så en dag vaknar en drake, och den åldrige Beowulf måste åter omgjorda sina länder och bege sig ut på monsterjakt. Draken dräps, men hjälten faller, och dikten slutar med geaternas veklagan och känsla av förestående undergång: nu finns ingen längre som kan vara deras sköld mot de allt starkare svearna.

Det är alltså lätt att se varför verket varit populärt bland akademiker med drömmar om ett ärohöljt förflutet: dels är det naturligtvis alltid positivt med berättelser där dansken framstår som förvekligad och i behov av svenska hjältar, dels passade det perfekt för en uppsvensk historieskrivning om de stolta svearna som underkuvade närliggande folk och gav en lång historisk kontinuitet åt det svenska riket.

Nu är ju dock Beowulf betydligt mer av en sägen än en historisk roman: träskmonster och drakar är betydligt viktigare komponenter än vildsinta svear, som mest tycks finnas med för att man skall få skildra vad som sker med ett försvagat folk: plundring, mordbrand, våldtäkt, slaveri. Överhuvudtaget är det som ofta i epos fråga om att framställa en kultur: vad är korrekt att göra när man kommer som främling till ett hov? Hur skall en god kung bete sig? Hur begraver man en stor kung? Vad är viktigast, sorg eller handling?

Litterärt är den starkaste känslan elegisk och ödesmättad: det är ofta man får en starkt känsla att även om sakerna är i ordning nu, så väntar kaoset runt hörnet; förräderi och överfall är vanligare än fredsvilja och vänskap, vilket gör dessa så mycket värdefullare. Språket är i stort sett begripligt (även om Heaney nyttjar en del dialektala ord), och inte heller strukturen bör ge några större problem: det finns ett par kortare utvikningar, men för det mesta är det rättframt hållet.

Beowulf har förvisso missbrukats av storsvenska historieforskare (och brukats av folk med större intresse av mentalitet än händelser), men det är och förblir en väl sammanhållen historia, visserligen våldsam och fantastisk, men knappast värre på dessa punkter än epos som Iliaden eller Aeneiden.  Läsning kan tvivelslöst rekommenderas.

Annonser

Read Full Post »

Jag hade väntat mig betydligt mer av Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom: visst, det är kanske mycket att hoppas på att man på tre serierutor skall lyckas ge en sammanfattning av en bok och dessutom vara rolig, men nu har någon faktiskt på omslaget satt en sån där horribel liten cirkel som förklarar att detta är en »humorpocket«, så då förväntar jag mig mer än ett par korta skratt av att se Bibeln sammanfattad i skapelse, korsfästelse och apokalyps, eller Mina drömmars stad som »Elände, elände, elände…«

Nej, som humor fungerar det illa. Som sammanfattning av litteratur fungerar det hyfsat, men frågan är om det inte till slut blir så överkomprimerat att även detta fallerar (och ibland blir direkt missvisande). Men visst, orkar man inte läsa de 80 böckerna på riktigt kan man kanske få en liten aning om vad de handlar om när man läser denna.

Read Full Post »

I höstas var det uppståndelse om att Henrik Berggrens Palme-biografi Underbara dagar framför oss inte fick – inte ens blivit nominerad till – Augustpriset.  En läsning senare är denna uppståndelse förståelig: det är helt enkelt en förbaskat bra och läsvänlig biografi, som trots sina 650 sidor aldrig får en att vilja att den kunde hoppa över något för att hasta vidare mot den där hemska februarikvällen.

Det är inte bara Olof Palme som biograferas, utan det ges ordentlig bakgrund till tidsanda och andra aktörer: ibland får man lust att lägga ner boken för att jaga rätt på något sidospår om existentialistiska författare eller den i efterhand vansinnigt liberala synen på sexualitet som grasserade runt 1970. Risken är måhända att en så stark framställning dårar läsaren, men va tusan: om inte annat är det god läsning.

Palme framställs i princip som en framtidstroende existentialist, vars syn på politik var att en stark stat skulle garantera maximal individuell frihet: om man vill en form av socialliberalism som betonar allas rätt till lika möjligheter, oavsett ursprung och grupptillhörighet; om man vill en variant på den amerikanska drömmen formad i ett land där staten inte ses som ett hot. På liknande sätt stod det till med utrikespolitiken: förutom en allmän motvilja mot »diktaturens kreatur« så var han en nationalist i den meningen att han menade att varje folk hade en rätt att forma sitt eget öde utan att utomstående skulle komma med krav: en rimlig ståndpunkt i en värld mellan två starka poler som ingendera sågs som det minsta altruistisk.

I stort är det också en positiv bild som formas: Palme framställs som en politiker med starka grundidéer men stor pragmatism vad gäller medlem. En stor taktisk förmåga, liksom en känsla för vad som låg i tiden, parad med nog med integritet att inte förråda vad han trodde på.  Det är en imponerande bild av en imponerande politiker.

Read Full Post »

Att Murder on the Orient Express blivit en av Agatha Christies absolut mest kända romaner (måhända är endast  Tio små vad-som-för-tillfället-är-politiskt-korrekt jämförbar) beror troligen på två saker: dels den fina filmatiseringen med Albert Finney som Poirot, och med bland andra Ingrid Bergman, Lauren Bacall och Sean Connery på rollistan (Bergman fick en Oscar för sin roll), dels att det är en av de mer djävulska berättelserna hon fått fram.

På nämnda Orientexpress finner 14 passagerare att de delar vagn: förutom Poirot och mordoffret – en amerikan med otrevligt utseende och förflutet – 12 folk av de mest skiljaktiga slag: en rysk gammal adelsdam, en engelsk guvernant, amerikansk pladdrande kvinna, en italiensk försäljare, en svensk missionär, en indoengelsk överste, ett ungerskt diplomatpar, en brittisk betjänt, en amerikansk försäljare, en privatsekreterare och en uppasserska: varav alla tycks ha alibi eller sakna motiv eller båda. Till en början.

Mordet är också i sig ovanligt svårgreppbart: offret har knivmördats, men skadorna är märkliga: kan två olika personer stått efter hans liv? Snart dyker också ett motiv upp, och ett par vaga kopplingar till ett par personer; dock självklart de med bäst alibi. Poirots grå celler lyckas dock till slut reda ut alla märkligheter och separera lögn från sanning.

Som mordmysterium är det som sagt utsökt: dock omöjligt att glömma upplösningen på, så omläsningsvärdet ligger främst i beundran av tekniken. Hatten av till Christie, som här visar upp precis hur omöjlig hon kan vara.

Read Full Post »

Det mest frapperande med att läsa Charles Darwins Om arternas uppkomst är hur lite som hänt: inte nog med att mycket av vad Darwin föreställde sig fortfarande anses som sant, men även de invändningar som han själv satte upp och gav svar på används trots detta än idag av diverse personer som inte vill tro att det naturliga urvalet kan förklara all naturens mångfald.

Som bok betraktad är den dock faktiskt ganska tråkig: Darwin var en noggrann herre, och ville ha mycket på fötterna (vilket nästan ledde till att Alfred Wallace blev den som först publicerade en likartad teori), och denna noggrannhet gör att förklaringarna blir väl långa och omständliga, och att vissa exempel aldrig tycks vilja ta slut (å, vad jag är trött på dessa tamduvor). Det gör visserligen den intellektuella bedriften än mer imponerande, men läsbarheten lider.

Darwin insåg själv att det stora problemet hans teori måste klara av var avsaknaden av mellanformer: om hans teori kanske inte är helt klar på denna punkt vad gäller idag levande djur (låt det för säkerhets skull vara sagt att vetenskapen faktiskt känner till arter där det finns ett kontinuum mellan djur som till slut definitivt måste räknas som olika arter) så är hans förklaring vad gäller endast paleontologiskt kända arter fullgod: de exemplar vi har är endast bevarade på grund av lycklig slump, och det finns ingen anledning att förvänta sig att alla mellanled skulle bevaras (och dessa skulle dessutom ses som olika arter).

Förutom invändningar och förklaringar till hur det naturliga urvalet kan ha lett till artuppkomst (samt hur dessa arter sedan kan ha spritts), finns det även en imponerande katalog över fenomen som därmed kan förklaras; enkannerligen de många exemplen på rudimentära organ eller imperfektioner, och Darwin gör själv en stor poäng över att hans teori kan förklara sådant långt bättre än de tankar om spontan artuppkomst och -spridning som de senare kom att ersätta.

Som sagt, en bok som intellektuellt stått sig förvånansvärt väl, men som knappast kan rekommenderas som förströelse.

Read Full Post »

The Merry Wives of Windsor står ut bland Shakespeares övriga produktion på ett par olika sätt: det är den enda pjäs där personer ur hans historiespel hamnat i en annan kontext, det är den enda komedin som utspelas i det samtida England och i borgerlig miljö, och pjäsen sägs ha tillkommit då drottning Elisabeth ville se Falstaff som älskare.

Det är ett elegant hopkommet litet drama: förutom Falstaffs försök att förföra titelns fruar (som inte alls är intresserade av den gamle tjockisen) finns även en liten bihandling om en av dessas döttrar, och hur hon uppvaktas av en smått enfaldig ung man, en eldfängd fransk läkare samt den unge man hon egentligen älskar (och som bidrar med den enda uttryckliga referensen till pjäserna om Henrik V): denna bihandling tar inte mycket plats men döljer vissa passager som annars skulle vara svåra att förklara, och ger dessutom möjlighet för Shakespeare att visa sin förmåga att strukturera ett drama så att varje gestalt har flera uppgifter i handlingen.

Med en huvudhandling som väsentligen handlar om otrohet – även om ingen av de båda fruarna är det minsta begivna på detta så är i alla fall en av de äkta makarna över öronen svartsjuk, vilket ger mycket av handlingens komik – så är detta naturligtvis ett tillfälle för Shakespeare att excellera i de för en nutida läsare så tröttsamma skämten om att sätta horn på någon: i den bisarra slutakten sker detta också fysiskt, då Falstaff på något sätt förmåtts klä ut sig till någon slags skogsande för ett kärleksmöte i skogen, varpå stadens ungar kommer in och spelar älvor och plågar den gamle skojaren innan det avslöjas att målen för hans ävlan bara varit ute efter att roa sig på hans bekostnad. Förutom befängdheten i idén med älvor (och Falstaff erkänner själv hur dum han var som gick på det) så känns ändå slutet fel: låt vara att man kan driva med Falstaff genom att placera honom i en situation han snabbt måste fly ur, men så djävla dum att han går utklädd till någon slags engelsk Pan för att möta sin presumtiva älskarinna kan han inte gärna vara.

Förutom denna avslutning är det dock en alldeles förtjusande pjäs, fylld med ordlekar och farsartade vändningar, dessutom med ett slut av det ljusare slaget; förutom för de besvikna älskarna finns det inte många moln på himlen när allt är sagt och gjort.

Read Full Post »

Kommentarer är väl egentligen överflödiga från min sida angående paret Berglins samlingsalster: Berglin den trettonde är precis vad man kan förvänta sig av något i den vägen. Det är också ett album från den tid när jag fått originalen via morgontidningen, men detta gör inte så mycket: i vissa fall måste man tänka efter en aning (»Varför är det olämpligt att sjunga Då går jag ner i min källare på stan? Ah, just det! 2008, Österrike…«), i andra fall påminns man om sådant man helst förträngt: varför skulle någon vilja förgripa sig på damcyklar? Kan det bli sjukare? (jodå: tandemcyklar och trehjulingar vore värre, meddelar cynikerna Berglin).

Lägg därtill ett alldeles lysande av lilltrollet Lars Vilks, kängor till dagspress, tidens fördumning, tävlingar i Shakespeare-referenser, småstäder, svenskens smådumhet samt den allmänna kverulans som alltid genomsyrar parets allster, och Berglin den trettonde blir en samlings volym av sedvanlig förnöjelsekraft.

Read Full Post »

Older Posts »