Midvinternattens köld

En dag gör Mumintrollet något som inget mumintroll före honom gjort: han vaknar ur vintersömnen mitt i vintern. Övriga familjemedlemmar går inte att väcka; Muminmamman bara vänder sig i sömnen. Somna om går inte. Ute är det kallt och vitt. Mårran syns till långt ute på isen. Vad göra? Försöka ta sig till Snusmumriken söderut? Nej, omöjligt; Ensliga bergen är för höga. Hur skall det gå?

Detta är upplägget i Trollvinter, och ingen lär väl bli alltför förvånad av att höra att det går ganska bra. Inte för att även Lilla My vaknar mitt i vintern – hon är mest förtjust i att man kan åka pulka eller skridskor och har inte mycket tid för ett ensamt mumintroll med sommarlängtan – men för att det bor en Too-ticki i badhuset. Too-ticki är filosofisk, lite hemlighetsfull, praktisk, och vet precis hur man klara sig genom vintern: hon kan bygga en ishäst när den stora kölden kommer, ett stort bål för att fira att solen snart kommer visa sig igen (och som Mårran kan försöka sätta sig på för att värma sig lite), och vet att man kan gömma sig under havsisen när en friskus till Hemul försöker få med en ut på skidåkning och annat. Trösta mumintroll är hon dock inte så duktig på, men som de ändå är ett rätt robust och äventyrslystet släkte så går det rätt bra ändå.

Trollvinter är en lite stillsammare bok än tidigare muminäventyr: även om lilla My är väldigt bra på att bullra så är varken Mumintrollet eller Too-ticki de mest yviga innevånarna i Mumindalen, och de äventyr som faktiskt finns handlar mer om att Mumintrollet vänjer sig vid att klara sig själv och hur man skall bete sig än om att klara sig undan Mårror, poliskonstaplar eller dronter. Det är dock som vanligt en alldeles förtjusande liten berättelse.

Read Full Post »

Jag skall vedergälla det

Om någon någonstans håller räkning på vilka böcker folk oftast tror de vet handlar om när de egentligen inte har en aning så torde Mary Shelleys Frankenstein vara en av de värsta: man tror att det skall handla om en galen vetenskapsman i ett slott som en mörk och stormig natt skapar ett farligt monster (efter att av misstag fått en defekt hjärna till det) som slipper löst på en intet ont anande by, vilken med facklor och hötjugor därefter gör processen kort med det. Förutom det där med »stormig«(det regnade faktiskt) så är allt detta påhitt från filmen av år 1931: Frankenstein skapar visserligen an monstruös människa, men det är inte en sinnesslö mördarmaskin, utan en tänkande varelse som börjar gå blodets väg endast efter att övriga människor visat sin avsky inför det, och som främst inriktar sig på att göra Frankensteins liv till ett helvete på jorden.

Här är också bokens stora problem: den hamnar mitt emellan två olika typer av tragedier, och lyckas inte få ordning på någon av dem. Å ena sidan närmast tvingas man betrakta delar av det som grekiskt ödesdrama, ty en del händelser är så osannolika att man måste anta att ett öde lika obevekligt som kung Oidipus’ är i farten för att det inte skall bli helt löjeväckande, men å andra sidan är monstret en i högsta grad jordisk hämnare: förvisso med övermänsklig styrka och vighet, men ändå inpasselig i en rationell världsbild.  Svårigheten att passa ihop dessa två typer av berättelser är uppenbar, speciellt som man i enlighet med den förras möjligheter men mot den senares principer redan vet att det kommer gå illa när själva berättelsen börjar (det finns en liten ramberättelse, i stort sett onödig).

Annat som gör det svårt att riktigt förlikas med handlingen är hur påfallande ansvarslöst idiotisk Victor Frankenstein är; han tycks helt nöjd med att ha släppt sin skapelse lös i världen så länge han slipper ha med den att göra, men när han senare konfronteras med möjligheten att den är ute efter att mörda alla hans nära och kära så gör han ingenting för att varna dem, och ger sig till och med ut på långvandringar i fjällen. Det är nästan så man tycker att han får vad han förtjänar till slut.

Sedan kan man också resa en del andra invändningar, som det ibland lite väl blommiga eller uppstyltade språket, det närmast olidliga gullegull som vidhäftar Frankensteins familj, att monstrets tragedi kunde utvecklats bättre (stycket om hur det vinner lärdom om världen är bokens intressantaste): varningarna för vetenskapens farligheter är långt mindre pregnanta än budskapen om att ta hand om sina skapelser, samt att inte döma efter utseendet. Å andra sidan finns det intressanta stycken som väl sammanfattar den nymornade romantiken med hänförelse inför storslagna landskap och naturens skönhet. Sådant räcker dock inte i längden räcker till för att hela Frankensteins alltmer söndrade psyke – detta sönderfall är för övrigt också väl hanterat.

Jag tror aldrig Frankenstein kommer höra till mina favoritböcker: det är en bok jag troligen kommer ha mer glädje av att ha läst än vad jag fick av att läsa den. Den är inte direkt dålig, men hade det inte varit för att har en så viktig roll i utvecklandet av den moderna skräckromanen så hade den knappast varit så läst som den är.

Read Full Post »

Brott på skånska

I uppföljaren till Bombi Bitt och jag låter Fritiof Nilsson Piraten Eli och Bombi Bitt fortsätta sin vandring i Tom Sawyers och Huckleberry Finns fotspår, nu närmast i form av de litterärt inspirerade groteskerierna i slutet av Huckleberry Finn. Här är det dock inte fråga om rymmarromaner utan snarare raka motsatsen: amerikanska detektivromaner av lägsta  litterära kvalitet; därför heter boken också Bombi Bitt och Nick Carter och inleds med en fantastisk session där Eli läser för analfabeten Bombi Bitt ur ett sällsamt illa översatt häfte – är man det minsta intresserad av översättning så ömsom skrattar, ömsom ryser man över de befängda påhitten.

Snart blir det dock som vanligt i dylika parodier dags att sätta de teoretiska lärdomsspånen i praktiskt bruk: till Tosterup kommer en dag den mystiske Mr. Urdal, och snart är gossarna övertygade att han är en riktig skummis. I synnerhet Bombi Bitt visar sig ha anlag för detektivyrket, medan Eli är mer olycksam och på det hela taget lyckas fylla Watson-rollen med den äran. Till slut fångar också Bombi Bitt sin skurk, även om det kanske inte riktigt ändade som han hade tänkt, och ordningen återvänder till Färs härad.

Naturligtvis vore inte Piraten Piraten om det stannade därvid: även om berättelsen är långt mer sammanhållen än i Bombi Bitt och jag förekommer det ändå inskjutna berättelser om män som spränger bort ena skinkan, de sorgeliga tilldragelserna på Lunnarp, eller gästabudet vid Nybo kvarn, och även om de komiska höjderna aldrig  riktigt når samma nivå som den inledande pastischen så är det hela ändå väldigt roligt. Har man det minsta intresse för parodier, skrönor eller ungdomsskildringar av det inte helt sanningsenliga slaget är detta en bok att rekommendera.

Read Full Post »

Habeas corpus

Jag känner att jag direkt bör varna för att denna recension troligen inte kommer att vara speciellt givande för andra än de redan invigda: annat är icke att förvänta när man skall anmäla en berättelse som utspelar sig mellan två i och för sig briljanta dataspel, som envar med det minsta intresse för rollspel på skärm bör spela. Den bok som skall anmälas är  Mass Effect: Redemption, en berättelse i serieform om hur Liara räddar kommendörkapten Shepards kropp. Om man inte förstår någonting av föregående mening bör man alltså omedelbart skaffa och spela igenom första Mass Effect (av bästa Bioware-märke),.

(För den som inte tänker göra detta men ändå vill läsa kan storyn i första Mass Effect i korthet sägas vara att kommendörkapten Shepard räddar galaxen från ett Cthulhu-liknande robotrymdskepp. Till sin hjälp har Shepard (kön och förnamn kan väljas av spelaren) bland annat den blå utomjordingen Liara T’Soni, en inte helt världsvan arkeolog som har »biotiska« krafter, med vilka hon kan manipulera massa och kasta omkring saker, och som man under spelets gång kan inleda ett förhållande med.)

Den som spelat igenom Mass Effect 2, och i synnerhet det nyligen utkomna tilläggspaketet Lair of the Shadow Broker, vet ungefär vad det handlar om. De som bara spelat ettan och tänker spela tvåan kommer dock inte få alltför mycket spolierat för sig; ingenting avslöjas som man inte får se under de första fem minuternas spelande. Alltså: Normandie har attackerats, Shepard har förolyckats, Liara vill ha tag i kroppen. Det vill dessutom Cerberus – oroande bara detta – och dessutom de märkliga, troligen onda Collectors. Liara får tag i Feron, en Drell som verkar vilja hjälpa henne, men råkar också ut för underhuggare till the Shadow Broker, som verkar samarbeta med Collectors.

Tyvärr är det hela lite av en besvikelse: som serie betraktat ligger det väl på hygglig amerikansk nivå, inte direkt fult, men jag känner heller inte direkt igen Liara (inga andra av de gamla bekanta visar sig). Och det gäller än mer för storyn: efter att i ettan ha varit rätt oskuldsfull, hade hon i tvåan blivit betydligt hårdare, och jag hade hoppats på att se övergången här. Tyvärr är hon redan från början fylld av ilska, och tycks ha lärt sig hålla uppe garden lite väl bra.

Mass Effect: Redemption är uppenbart till för de som förälskat sig i spelen. Det är inget mästerstycke, når aldrig riktigt upp till samma känslomässiga höjdpunkter som spelen, men är å andra sidan bättre än i alla fall vissa av de tilläggspaket som släppts (jag tittar på dig, Overlord). Kul för stunden, men knappast nog för att dämpa – eller öka – abstinensen.

Read Full Post »

Ansgar, Birgitta, Olaus, Esaias och alla de andra

Villa jag skriva en kortrecension av Göran Häggs Gud i Sverige hade det varit lätt: det är ganska precis vad man kan förvänta sig av hans tidigare produktion. Flyhänt berättat, ibland lite besserwisseraktigt, med respekt för äkta tro och brännmärkning av nutida biskopar och andra som tycks helt ha övergivit den protestantism som en gång var så förkvävande till förmån för en ljum andlighet och någon sorts vilja att stå upp för mänskliga rättigheter. Häggs tro på att en formulering som en gång fungerat kommer göra det igen står dessutom orubbad.

Programmet i fråga är att skildra den svenska religiositeten, ungefär från Ansgar till Knutbyborna. Inledningskapitlet handlar om den hedna religionen, och sedan blir det mestadels kristet fram till de senaste årens större grupper av invandrare med annan tro. I korthet kan väl historien tecknas som att den välorganiserade katolska kyrkan vinner över hedendomen, behåller makten medeltiden igenom varefter Gustav Vasa inför protestantismen för att få plundra kyrkorna. Sedan gör Karl IX den mosaiska lagen till världslig lag, kyrkan blir en sorts statspolis av sällsport effektivt slag, men råkar ut för röta under 1700-talet och vissnar därifrån uppifrån till en följd av diverse kompromisser i trosfrågor till dess i stort sett inget av den forna tron återstår.

Interfolierat med denna övergripande skildring finns dels diverse avvikande grupper (från 1700-talet och framåt), dels skildringar av diverse enskilda personers tro, i den mån den bevarats genom dessas skrifter: dels personer som finner nöje i tanken på en nitälskande och en straffande Gud som Heliga Birgitta, Linné och Strindberg, dels diverse mer teologiskt intresseranta tänkare som Swedenborg, Schartau och Pethrus. Och så förstås de som tycks ha trott mer på kyrkan än kristendomen.

Hägg förklarar sig i förordet som ateist, om än med respekt för äkta troende och de för en utomstående kanske lite underliga uttryck deras tro tar sig, naturligtvis inom rimliga gränser. I boken yttrar det sig oftast som ett försök till uppvärdering av genuina trosyttringar, och förtjusta angrepp på diverse intellektuella oredligheter i Ingemar Hedenius efterföljd. Att han är intresserad av Italien och talar språket framkommer lite då och då; möjligen kan detta också kopplas till den allmänt positiva bilden han har av katolska kyrkan (som haft enklare än protestantiska samfund att hantera diverse naturvetenskapliga upptäckter och därför inte hamnat i valet mellan att offra allt deras tro bygger på eller hamna i uppenbar opposition mot vetenskapen). På det hela taget verkar dock inte finnas något outtalat tyckande: när Hägg tycker illa om något visar han det.

Huruvida Gud i Sverige är en i allom rättvisande bild av svensk religiositet genom tiderna är jag inte person att svara på, men den är om inte annat mycket underhållande. Rekommenderas.

Read Full Post »

Teatertroll

Jag vet inte om det är en speciellt vådlig junidag som Muminfamiljen med vänner upplever i Farlig midsommar – i alla fall inte om man jämför med att träffa på mårror –, men nog är den lagom äventyrlig alltid: hattifnattar som växer ur marken, brinnande förbudsplakat, en flytande teater, fängelsebesök och nyfunna ungar att ta hand om är bara något av vad de råkar ut för.

Men för att börja från början: det blir översvämning i Mumindalen, och även om muminhuset är ovanligt välbyggt är det inte vattentätt. Salongsmöblerna, de inneboende (muminfamiljen, Snorkfröken, Mymlans dotter och lilla My; Snorken och Sniff syns alls inte till, Snusmumriken har inte kommit till Mumindalen denna vår) samt den missbelåtna Misan (SAOB hävdar att detta är en variant av mesan; Misa har antingen med tillverkning av messmör att göra eller är en variant på mysa) och den praktiske men lite autistiske Homsan (inga träffar alls) har räddats ombord på ett märkligt flytande hus, där ena väggen verkar saknas och märkliga, stora tavlor trillar ner från taket.

Snart kommer Mumin och Snorkfröken bort från de andra, och lilla My trillar i spat, men fiskas upp av Snusmumriken (de känner inte igen varandra). Snusmumriken har detta år ett viktigt uppdrag att utföra innan han kan återvända till Mumindalen: han skall hämnas på parkvakten, som sätter upp otrevliga förbudsskyltar. Han blir dock fosterfar till 24 små skogsungar på kuppen, och måste ta ansvar, något som annars inte ligger speciellt för honom. Under tiden eldar Mumin, Snorkfröken och en stackars ensam Filifjonka upp de av Snusmumriken upprivna förbudsskyltarna som midsommarbrasa, men blir tagna av polisen. Och på teatern sätter de därvarande upp en pjäs.

Samma gamla äventyr alltså, och samma kolugn inför detta; översvämningen är mer av en ursäkt för att ha lite trevligt än någon större katastrof, och mycket riktigt så drar sig vattnet till slut undan och allt återvänder till det vanliga, på samma sätt som övriga äventyr inte medför några större olägenheter i längden  men möjligen en smula mognad.

Ju mer jag läser böckerna, desto bättre blir det: Muminpappans memoarer slår kanske lite högre tack vare att den också är en så tydlig parodi, men själva äventyren i Farlig midsommar var nog bäst så långt. Småfarligt men ändå mycket trevligt.

Read Full Post »

Var e vargen

Det var väl ofrånkomligt, men nu har det hänt: jag har lagt ifrån mig en roman av John Ajvide Lindqvist besviken. Till skillnad från tidigare alster känns Lilla stjärna nästan som en ren genrebok (splatter, dessutom), utan vare sig någon intelligent omtolkning av någon myt eller mer än en ansats att lyfta blicken från vad handlingen dikterar och säga något om något mer.

Titelns stjärna är den lilla Theres, som en dag hittas i skogen av Lennart Cederström, en gång halvframgångsrik svensktoppsmusiker med sin fru Laila, numera framdagandes sina dagar på  inkomster från låtskriveri och liknande. Lennart är avgjort inte en god man;  istället för järnrör använde han kofot och istället för världen med häpnad var det hans frus knä som slogs. Han tar dock hem Theres, fångad av hennes förmåga att frambringa helt rena toner, och gömmer henne i källaren – inte svårt när den ende som normalt kommer på besök är deras son Jerry, en nästan lika osympatisk ung småkriminell man. På något sätt lyckas Theres dock att få familjen att fungera ihop, efter år av ilska och rädsla – fram till den dag då den förgås i blod.

Bokens andra huvudperson är Teresa, grå, ensam, udda: till en början inte direkt mobbad, men klart utanför. Hon tar lyckas få kontakt med Theres efter att först ha sett henne på Idol, finner någon som kan ge lite mod, men så går allt i spillror även för henne: hon dricker sig full på en fest, begår ett misstag, får se det uppladdat på YouTube. Theres vet dock vad som kan hjälpa: den som förlorat allt liv kan få nytt – nej, ta sig nytt. Ta det av någon annan…

Här kommer problemet: förutom blodsutgjutelserna, samt en del vaga försök till varningar om att man inte bör lita på någon som är i musikbranschen, så verkar det inte finnas något riktigt tanke mer än att berätta historien: tidigare har Ajvid Lindqvist i alla fall sagt någorlunda intressanta saker om utanförskap eller förlusten av någon närstående, men  här stannar sådant vid Teresas helvete, och då inte särskilt länge. Hennes helvete är till en början inget unikt; den slutgiltiga kränkningen är långt ifrån otänkbar, men det är bara då det berör: den unga underliga flickan som trollar på internet och blir retad precis när hon försöker göra något åt sina extrakilon verkar annars inte alls på väg in i ett sådant inferno (och de övriga unga flickor som samlas kring Theres är än mer underutvecklade). Men det finns ingen antydan om vad som skulle ha kunnat göras; till skillnad från Oskar i Låt den rätte komma in finns ingen jävlig familjesituation, bara ett något udda barn, som om det inte varit för mötet med Theres troligen senare skulle ha funnit ett sammanhang. Inte fastnar Theres övernaturlighet heller riktigt, kanske mest för att den aldrig riktigt får klangbotten i någon myt: det finns drag av varulv kring henne, men det blir aldrig mer än antydningar, och i övrigt går hon mest omkring och är märklig med sin musikalitet och allmänna oförmåga att kommunicera på andra sätt.

Det är dock inte en dålig bok: de bifigurer som får mer tid är väl hanterade (det är kul att se Roland från »Sluthanteringen« igen. Eller ja, kanske inte just kul, med tanke på vad som händer därefter, men ändå), och berättartekniskt är det sällan något mankemang. Det är bara det att om det fanns en tanke bakom så försvinner den i allt blod, och att det bara är en av huvudpersonerna som ibland framstår som begriplig.

Read Full Post »

Sprit, kvinnor och visor

Egentligen har jag inget större intresse för skildringar av spruckna barndomar – det kanske är en helt ogrundad fördom, men jag har en gång fått i sinnet att de är litterärt undermåliga alster ämnade åt gråtmilda personer som inte läser mycket annat. Anledningen till att jag nu ändå köpt och läst en bok som ligger någonstans åt det hållet är intresset för åtminstone en av de inblandade personerna:Fred Åkerström. Att författaren är CajsaStina Åkerström (döpt efter den Cajsa Stina vartill den första av Fredmans epistlar riktades) gjorde väl inte så mycket varken till eller från: kändisar som berättar om sin barndom är väl inte stort bättre än annat folk som gör detsamma.

Titeln, Du och jag, farsan, är lätt ironisk: det var så Fred ville att deras relation skulle se ut. Motsvarande gränslösa förtroende som fanns mellan Emil och Alfred uppstod dock aldrig; Fred var redan för skadad, för krävande, och kraven gjorde bara att CajsaStina blev allt mindre benägen att slappna av i hans sällskap. Detta inte alltid fungerande, men ändå för båda viktiga och önskade, förhållande, sattes ofta på svåra prov: Freds alkoholism, hans tendens att alltidvälja sida när valet stod mellan CajsaStina och någon av hans kvinnor (märk väl: även när han ställde sig på CajsaStinas sida var detta inte alltid ett odelat gott, då han förvisso kunde hålla igen sitt temperament någorlunda mot henne, men inte mot andra kvinnor), hans humörsvängningar och hans oförmåga att förstå hur CajsaStina fungerade hade var för sig varit nog så hindersamt.

Denna hans skörhet och problem som förälder var inget nytt: hans pappa hade varit än värre (när Fred vid 48 års ålder dog, efter att under året alltmer gått i spillror, var hans fars reaktion att »Det var ändå på tiden«), och farfadern kanske värst; i jämförelse med dessa framstår Fred närmast som ett helgon, som förvisso gång på gång svek, och vars oförmåga att se CajsaStinas behov ledde till problem även för henne, men som i alla fall ville att de skulle ha en god relation.

Farhågorna om kvaliteten på skrivandet kom väl till viss del till skam: Du och jag, farsan är inte ett mästerverk; boken går ibland in på detaljer som man undrar vad de egentligen tillför till helheten, och ibland går den tillfälligt över till att bli självbiografi. Man dessutom undra lite över bruket att återge även tämligen lättfunna personers namn enbart med initial. Å andra sidan fungerar det du-tilltal den använder när Fred skall beskrivas bra, och man förstår att mycket av det som omskrivs har krävt mycket tid att bearbeta. Den som letar efter en heltäckande Fred Åkerström-biografi får nog leta vidare, men den som är intresserade av böcker i genren »traumatiska uppväxter« lär knappast bli besviken.

Read Full Post »

Kärt besvär förgäves

För första gången på länge har jag inte läst en bok från pärm till pärm: förvisso hoppade jag endast större delen av introduktionen till The Great Gatsby, men ändå: jag brukar stå ut med mycket. Själva berättelsen var bra, men detta hjälper inte mot introduktioner som upptar en fjärdedel av totala sidantalet och ständigt fördjupar sig i symbolism och annat för litteraturvetare oemotståndligt.

För den som inte har läst detta F. Scott Fitzgeralds främsta verk kan det sammanfattas med att den unge Nick Carraway flyttar till Long Island och blir granne med den mystiske Jay Gatsby, som ger enorma fester dit folk flockas, även om han själv aldrig riktigt verkar delta. Så småningom får man dock veta att han flyttat dit för att jaga en gammal kärlek. I början går allt efter förväntan, men i längden kan inte nya pengar tävla med gamla, och till slut är tragedin ett faktum: kvar på scen är Nick, som får ta hand om Gatsbys kvarlåtenskaper, och diverse människor som aldrig tycks ha brytt sig nämnvärt om den person vars fester de gick på.

Det är en på alla sätt mycket helgjuten bok: allt ifrån tidsbilden – det är tidigt tjugotal, spritförbud, minnena av kriget har börjat blekna –, över skildringen av de opraktiska, närmast parasitiska människor som tillbringar helgkvällarna hos Gatsby, till det fina språkbruket och den nästan överdrivet sammanhållna handlingen gör att att det är svårt att hitta någon riktig svaghet.

The Great Gatsby är en historia om brustna drömmar, om att inte ge upp, om att förlora sig själv i kampen mot ett enda mål. Det förändrar måhända inte livet för sina läsare, men den uppfyller nästan alla andra tänkbara krav på en bra bok, och betraktas välförtjänt som en klassiker.

Read Full Post »

Nästan helt pålitliga minnen

Äntligen: Kometen kommer och Trollkarlens hatt var bra, men Muminpappans memoarer var fantastisk. Här berättar sagda pappa om sin uppväxt och sina tidiga Äventyr, då han gjorde viktiga Erfarenheter. Äventyren ifråga gjorde dessutom med Rådd-djuret (rådd: (i Finl.) röra, oreda; särsk. om oreda i tal l. skrift) och Joxaren (jox: 1. skoj, knep, bedrägeri. 2. bråk, besvär 3. smörja, skräp, strunt; bråte), pappor till Sniff och Snusmumriken. Dessutom förekommer några mammor (mot slutet), uppfinnaren Fredrikson, klippdassen, dronten Edward (som inte är någon fågel från Mauritius med överviktig uppsyn, utan lätt kan trampa ihjäl små troll),  Lilla My och en del personer som fått byta identitet (filifjonkor kan ha blivit hemuler, och gafsor igelkottar).

Äventyr blir det i alla fall av diverse slag under resan med flodbåten Haffsårkestern, där man räddar hemuler från Mårror, släpper av sagda hemuler bland klippdassar och ser hattifnattar som lever dålighetsliv. Man råkar ut för stormar och havshundar, träffar en kung, grundar en Kunglig Laglös Koloni och frammanar spöken.

Rådd-djuret, som alltid trasslar till allting är en knappolog av stora mått, alltid mån om sina knappar men annars kanske inte lika självklar som far till Sniff på samma sätt som Joxaren är det till Snusmumriken: även om den senare inte ärvt den senare indolens finns helt klart samma drag av anarkism och sorglöshet. Den fantastiske uppfinnaren Fredrikson presenteras bra, men lever kanske inte alltid upp till denna presentation. Den ilskne dronten Edward, som känner sig tvungen att betala begravningen för de han trampar ihjäl, är dock en fantastisk figur, liksom den gladlynte, åldrige kungen som på hundraårsdagen ger bort precis de presenter folk förtjänar – via ett lotteri.

Den stora behållningen är dock att det hela berättas av just den lätt självgode, en aning inbilske, och alltid helt och fullt sanningsenlige Muminpappan (som dock har känsla för när det är lämpligt att sätta lite extra färg på sin berättelse): hans ibland uppblåsta prosa och små nycker gör att det förutom att vara roliga äventyr även glider in på parodin på ett sätt som fungerar alldeles utmärkt.

Tidigare muminböcker var som sagt inte dåliga, men Muminpappans memoarer fångade mig helt. Mycket finns kvar att läsa, men det hade gärna fått vara än mer.

Read Full Post »