Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

Under hans livstid var en av Shakespeares största succéer Pericles, Prince of Tyre (alltså inte Perikles, styresman i Aten). Idag är det en av de mer obskyra pjäserna, främst på grund av att den bara bevarats i form av en rent usel quarto-utgåva, samt delvis i form av en prosatext utgiven av (den mycket trolige) medförfattaren George Wilkins, varur många rader vers kunnat återskapas.

Exakt hur långt medförfattarskapet sträcker sig är inte helt och hållet klarlagt, men av stilistiska skäl anser man att de första tio scenerna skrivits av Wilkins, och resterande tolv av Shakespeare; Wilkins har troligen även bidragit med konceptet för hela historien. Även om Wilkins inte har riktigt samma mästarhand, i synnerhet inte med vers, så innebär det inte att det är något större fel på pjäsen: den är lite episodisk, men annars är de främsta bristerna sådana som kommer från att quarto-utgåvan troligen baserats på vad som rapporterats av en av skådespelarna (och möjligen även censurerats).

I vilket fall, Perikles är en vandrande riddare, förvisso härskare i Tyros, men med ett behov av att hålla sig undan efter att i de första scenerna ha upptäckt att den betydligt mäktigare kung Antiokus har ett incestuöst förhållande med sin dotter. Perikles hamnar därför i Pentapolis, där han vinner kungens dotter Thaisas hand. På väg hem råkar de dock i storm, och Thaisa nedkommer med dottern Marina, och avlider skenbart. Hon läggs i en kista som kastas i sjön, men hittas och återväcks. Marina lämnas att fostras i Tarsus.

När hon är fjorton år ser dock den avundsjuka fostermodern hur hon ställer hennes egen dotter i skuggan, och försöker få henne mördad. Hon tillfångatas dock av pirater (man kan bara älska scenanvisningen»Enter pirates«; nästan lika bra som »Exit, chased by a bear«!), och säljs till ett horhus, där de dock snart vill bli av med henne då hon omvänder alla kunder så de hellre går till templen. Perikles blir galen när hennes död rapporteras, men sedan är det dags för de sena pjäsernas återföreningar och allmänna glädje.

Det är bra, det finns mycket potential i diverse scener, speciellt om man arbetar bort de påtvingade defekterna. Det kanske inte är en av Shakespeares allra främsta pjäser, kanske inte ens skulle ses som det om den bevarats ordentligt, men det är kapabelt, med en del vacker poesi och känsloladdade scener.

Annonser

Read Full Post »

Det är enkelt att läsa Heinrich Bölls Katharina Blums förlorade heder som ett enda långt, affekterat utfall mot skandaltidningar, som från det att de får upp ögonen för att Blum tillbringat en natt med en känd förbrytare och sedan hjälpt denne att undkomma bevakningen intervjuar och gräver, felciterar och förvanskar, vinklar och rubriksätter henne till allt större desperation, så att hon till slut hamnar i fängelse efter att ha skjutit en journalist.

Fast ändå inte: detta är inte vilka tidningar som helst, eller vilken tid som helst. Det är Bild-Zeitung och tysk höst: poliser avlyssnar telefoner och läcker uppgifter, tidningarna är egentligen bara den enda,som går till angrepp mot allt som har den minsta vänsteranstrykning och låter finansmän med kontakter slippa från alla konsekvenser. Det låter sig generaliseras, visst, men utgångspunkten är en viss specifik situation.

Affekten finns trots allt där, och den skildrade tidningen är heltigenom vidrig i sin jakt på Blum; den till slut mördade journalisten tränger sig till och med på Katharinas mor efter en operation och orsakar hennes död. Det hela är skapat för att vara så vidrigt som möjligt. Ingen kan sympatisera med en journalist som först gör detta, sedan erbjuder att intervjua Katharina för en annan tidning där hon får komma med »sanningen«, och sedan vill ligga med henne.

Det är inte någon stor berättelse, men det är en effektiv anklagelseakt. Nästan som ett enboksdrev.

Read Full Post »

Det var länge sedan jag först läste The colour of magic: jag tror det var på gymnasiet, det var på svenska, och jag minns inte om jag förstod så mycket av humorn. Det var dock fantasy, och sådan fanns det inte jättemycket av på biblioteket, så jag tog mig genom i stort sett allt vad de hade. Det har också blivit mycket mer Terry Pratchett sen dess.

Att återvända nu var, om inte direkt en besvikelse, så i alla fall inte heller överväldigande. Jag mindes en hel del saker på ett ungefär, speciellt det uppochnervända berget med drakarna, och jag visste att det inte var helt likt de senare böckerna. Förvisso är Rensvind även här en trollkarl vars främsta kompetens är att överleva (vilket inte är helt illa, bara det, när han hamnar i storbränder, tempel för uråldriga fasor med många tentakler, eller nästan seglar över världens rand), och man träffar faktiskt på Ankh-Morporks härskare, delar av stadsvakten, gillena, och framför allt Döden, men de har inte helt repeterat färdigt sina roller, så saker är inte riktigt vad man kan vänta sig.

Det är dock roande nog, och man vet att det kommer bli bättre senare. Just nu får man roas av vad som i huvudsak är parodi på diverse fantastik (i huvudsak svärd-och-magi), och vänta med att se verkliga fenomen i skrattspegeln (även om Tvåblomster som turist och försäkringstjänsteman i viss mån förebådar även detta).

Read Full Post »

Jag visste det ju. Jag visste, visste, visste att om en bok heter Därför förlorar tyskarna i krig (med undertiteln myten om Tysklands militära överlägsenhet), så betyder det ju egentligen »Därför förlorade tyskarna andra världskriget«. Speciellt när omslaget är en enda jämrans karta över olika marschvägar i Europa för åren 1943-1945.

Jag vill ju inte läsa om det där eländet. Tyska generaler, blixtkrig, rysk gyttja och en domderande Führer: det är ju så förbannat tråkigt och genomtröskat att man undrar hur mycket till man orkar innan man börjar förneka hela kriget av ren protest.

Författaren Kenneth Macksey tycks känna en smula förpliktan från titeln, och han nämner kort såväl Tyska orden, Fredrik den store, Preussen under 1800-talet och första världskriget. Det är dock andra världskriget han egentligen vill skriva om, och när han väl kommer dit försvinner direkt alla ansatser att generalisera: det blir marscher och Hitlerdiktat och högmod och fall och en hel genomgång av alla kampanjer och tyska befälhavare, komplett med skriftliga omdömen och förklaringar hur man egentligen borde ha gjort. Det hela avslutas med sex sidor där han tycks komma ihåg den titel han satt, men dessa blir bara helt intetsägande snömos om överskattning och aggressivitet, med vag förankring i någon sorts idé om att allt beror på avsaknaden av naturliga hinder.

Det skulle möjligen fortfarande kunna ha varit en lika god bok som någon för just att skildra den tyska krigsinsatsen, men tyvärr har det uttjatade ämnet också råkat ut för en översättare som antingen är inkompetent eller överarbetad. Vissa stycken är bara läsbara genom att man kan se vad som stått i det engelska originalet. Det är en heltigenom onjutbar produkt, lämpad enbart för militärfanatiker i total avsaknad av stilkänsla.

Read Full Post »

»Liff n. A common object or experience for which no word yet exists«. Detta är alltså svaret på frågan om livet, univ… F’låt, fel bok. Det är istället vad man som Jeopardydeltagare skulle formulera en fråga från om man som svar fått titeln på Douglas Adams och John Lloyds The meaning of liff.

Författarna har tagit en hög ortsnamn man annars har föga nytta av, och gett dem betydelser. De flesta av dessa betydelser är högeligen specialiserade, såsom Scramoge: att skära sig själv när man slickar ihop kuvert (boken har några år på nacken nu, trots att detta är den nya, oförbättrade upplaga som kom härom året).

Roligt? Ja, ibland. Inte vansinnigt, men tillräckligt. Användbart? Mja. Något ord används ibland, som zeerust (fick jag någon att fastna?) De flesta orterna lär dock få fortsätta vara kända som det: Visby är fortsatt största orten på en ö i Östersjön, och inte ett tält i sängen som visar på att en man börjar tröttna på att hans partner aldrig blir klar i badrummet.

Det är med ett inte missnöjt, men heller inte sönderskrattat »beppu« (ett triumferande ihopslagande av en bok när den är utläst) som boken läggs ifrån mig.

Read Full Post »

Titeln på Inger Alfvéns S/Y Glädjen är måhända passande, men inte riktigt kongruent med innehållet. Man skulle kunna vänta sig något mysigt i skärgårdsmiljö, och istället får man allt mer krakelerade äktenskap och barnadöd.

Boken följer två familjer: Annika och Klas, som förlorat sin son i en olycka, och i sin sorg glider alltmer från varandra. Klas tycks ha passerat det värsta, medan Annika inte kan arbeta och verkar närma sig självmordet. Till slut köper de segelbåten S/Y Glädjen, för att komma bort från allt och kanske kunna rädda sig själva. Båten och dess historia lockar i synnerhet Annika, för den har bara haft en enda ägarfamilj tidigare, Herbert, Maja-Lena, Liv och Johan. De skulle också segla jorden runt, men båten hittades drivande utan roder nordväst om Spanien, utan Herbert ombord och med Johan liggande död. Annika börjar nysta.

Klipp tillbaka i tiden: Herbert bygger båten, lägger alltmer av sin energi i den. Liv hejar på, Maja-Lena är alltmer oförstående. Herbert är ofta arg, tycker hon klemar bort Johan, och oroar sig över att Liv blir äldre och snart kanske inte kommer ty sig till honom på samma sätt. Långsamt går de mot katastrofen.

Trots att det finns en hel del handling så verkar boken, förutom sorg, snarare vara ett försök att visa på kvinnors instänghet: i mammarollen, i mäns projekt och idéer. Både Annika och Maja-Lena blev tidigt mammor, och Annika fick skjuta på drömmen om läkarstudier, medan Maja-Lena fick nöja sig med Herbert när hon blivit ensamstående mor. Hon tycker om honom, men det är en stor dos tacksamhet i kärleken. Nu har han också fastnat i sitt bygge, och då verkar detta inte vara riktigt nog.

Bra och läsvärt, men var medveten om vad det är för en sorts bok.

Read Full Post »

Så var då alla 850 sidor Kiplingvers genomlästa. Av dessa kan kanske halvannat tjog beskrivas som riktigt bra, något dussin som obehagliga, ett halvt gross som tråkiga och resten som mer eller mindre förglömliga. Inget ont menat med detta: undantaget de obehagliga torde resultatet bli liknande för vilken god men inte fantastisk poet som helst, som inte på något sätt fått hjälp av den stora glömskan att framstå i bättre (eller sämre) dager.

Kiplings främsta ämne fanns även bland det sista dryga hundradet dikter: han är förvisso inte riktigt den typ av poet som med stora ord förklarar sitt eget lands absoluta företräde, men det finns ändå mycket av patriotism, konservatism och vilja att inte låta offren ha skett för bara för att imperiet ändå skall gå förlorat, och att inte visa sig svag, som i »Dane-Geld«.

Samtidigt finns ändå en världstillvändhet; »We and They« är en enda övning att ställa sig i någon annans skor och se att det finns mer än ett sätt att se på världen, och att det egna inte nödvändigtvis är bättre. tyvärr förtas effekten något av att man just innan läst en klart rasistisk dikt om romer.

Mer ogrumlad är då glädjen över hyllningen till Jane Austen, vilket kanske inte är den första författare man skulle vänta sig att Kipling skulle vara förtjust i. Den motsäger också i viss mån Kiplings rykte om en krigspoet (även om den skrevs i samband med en novell om en grupp män i en skyttegrav): riktigare vore för övrigt att kalla honom en soldatpoet, för det är manskapet och dess offer han främst intresseras av, inte generaler och befälhavare.

Read Full Post »

Older Posts »