Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Varje anglofil bör omedelbart införskaffa paret Jan Olof Olsson (d.v.s. Jolo) och Margareta Sjögrens Drottningens England; denna mer än femtio år gamla betraktelse över detta fantastiskt bisarra örike täcker nästan allt man kan tänkas ha  förälskat sig i: High Tea, arkaisk juridik, excentrisk överklass, pubbar, litteratur, cricket, undermåligt isolerade bostäder, kapprodd, val till underhuset, allt i fristående kapitel som kan läsas allt efter intresse; egentligen är det väl bara BBC-produktioner och brittisk humor som saknas.

Boken tillkom decenniet efter kriget, och det märks: i vissa av styckena hänvisas till matransoneringar och andra umbäranden som segrarmakten fick utstå även lång tid efter att striderna upphört, Winston Churchill sitter fortfarande i underhuset, än finns det öar av aristokratiskt motstånd mot den nya tiden. Genom alla berättelser om engelska kufar (vilka man ibland kan få för sig utgör minst halva befolkningen) löper också en stark kärlek och förståelse för detta sällsamma land med sin blandning av urgamla traditioner och moderna institutioner, en förståelse som egentligen bara bryts i skildringen av den brittiska juridiken, där istället en ironiserande framkommer, främst vad gäller striden för behållandet av dödsstraffet, och i synnerhet att ärkebiskopen av Canterbury står på barrikaderna i frågan. Detta kapitel är också bokens kanske enda småtråkiga, vilket inte enbart kan bero på att det är föråldrat; de sista sidorna i det hade inte sprättats, så tidigare ägare hade också vissa problem med det.

Annars finns det gott om roliga anekdoter: om lord Brougham and Vaux som efter att ha slarvat bort sin förmögenhet tog arbete som trädgårdsmästare, om den unge man som av barmhärtighet dödade bytet i en rävjakt och därför förlorade jobbet och tvingades emigrera, och så min favorit: den ärevördiga fröken Sallyanne Vivians skildring av hennes debutsäsong från en bättre damtidning, som återges i sin helhet utan vidare kommentarer – i kapitlet om tedrickning! Ty även om klänningar och baler må ha sitt intresse, så är en lämplig plats att kunna dricka gott te minst lika viktigt; tennisen på Wimbledon må vara mer intressant i sig än kapplöpningarna på Ascot, men än bättre är att man där serveras gott te. Så, fram med kanna och teblad, favoritfåtölj och läslampa, och njut av denna hyllning till nästan allt vad engelskt heter.

Annonser

Read Full Post »

Det rätta stället att börja en recension av Diane Setterfields The Thirteenth Tale förefaller vara att säga något om den uppenbara kärlek för böcker som uppfyller den: märkbar dels genom de diskussioner om läsning som då och då dyker upp, men framför allt genom hur den ständigt verkar plocka upp idéer och teman från 1800-talsförfattare: framför allt systrarna Brontë, men jag har en känsla av att jag skulle fått ut en hel del mer om jag läst Wilkie Collins också (samt en författare som helst inte bör nämnas, då en av de viktigare vändningarna därmed lätt skulle avslöjas på förhand).

Vad man däremot inte bör betänka alltför mycket är den baksidestext som i alla fall min betyngts med: en förvisso sannfärdig men ändå rätt missvisande sak som mer uppehåller sig vid ramberättelsen – Vida Winter, en äldre, firad författare beslutar sig en dag för att berätta om sitt liv efter att tidigare alltid ha serverat journalister den ena fiktionen efter den andra, och gör det för Margaret Lea, en ung kvinna som egentligen arbetar i sin fars antikvariat för extremt sällsynta böcker men ibland skriver kortare stycken om halvt glömda artonhundratalsförfattare – som visserligen får mycket plats men som är långt ifrån lika intressant som den historia Vida Winter dukar upp om om ett par tvillingar som växer upp i ett alltmer sönderfallande hus, okontrollerade och okontrollerbara, och den tragedi som man redan från början vet väntar dem: man får tidigt veta att huset kommer gå upp i rök, och att Vidas liv därmed kommer falla samman. Samtidigt finns det något som inte riktigt stämmer i bakgrunden, en gåta som långsamt uppenbarar sig under läsningen.

Som sagt har boken hämtat inte lite näring hos systrarna Brontë: men man lurar nog sig själv om man stirrar alltför mycket på Jane Eyre (även om det är den Margaret pekar på som nyckeln till gåtan): den våldsamma, underliga kärlek mellan två olika personligheter och den känsla av förlust som driver Svindlande höjder är en kanske mindre synlig, men minst lika viktig, del av berättelsen.

Inte ens så goda förebilder är dock någon garanti för kvalitet, men om man bortser från att inledningen framstod som lite stel var det en berättelse som motsvarade de krav de ställde, liksom de krav som med nödvändighet kommer om man låter en huvudperson vara en författare som skall ha ungefär samma ställning som Dickens. Jag ser fram emot att någon gång i framtiden, efter att ha läst fler av de stora viktorianerna, återvända till The Thirteenth Tale och upptäcka fler av de allusioner och arv som jag säkerligen missat.

Read Full Post »

Jag skulle så gärna vilja skriva något nytt och intressant om paret Jan och Maria Berglins Välkommen till Fjuckby, men jag har förbenat svårt att inte komma på något som inte är en upprepning av tidigare omdömen om deras satirteckningar: det är svenskt, exakt och helt skoningslöst; en uppgiven skildring av ett samhälle där bildning och lärdom får stå tillbaka för ytlighet och kändisfixering.

Serierna är från 2008-2009, och det märks främst i ett par kängor åt diverse aktiehandlare bankirer, krisprofitörer och annat löst folk, liksom ett par mer allmänna åt diverse kändisdrivna tv-program, internetkulturens utbredning och fördumningen som följer just därav (utöver den mer allmänna).

Paret Berglin gör en sällan besviken, men ändå känns det här kanske inte som deras allra främsta. Förskräckta skrockanden kan i vilket fall utlovas.

Read Full Post »

1920 fick världen för första gången möta en fåfäng liten belgier med enormt ego och talang för att dölja sin kompetens bakom löjligt uppträdande; The Mysterious Affair at Styles var inte bara den första boken om Hercule Poirot, det var också Agatha Christies debutroman, och den lät sannerligen världen få reda på vad som var att vänta.

Grundidén är den klassiska pusseldeckarens: samla en grupp människor i ett stort hus eller på annan avgränsad plats, låt en av dem dö, låt alla eller de flesta ha nog skäl att vilja ha motiv till mordet, och kalla sedan in en detektiv med diverse egenheter. Helst skall det hela berättas av en person som sett allt, men inte förstår särskilt mycket, en roll som här, liksom i flera senare böcker om Poirot, fylls av den lätt inbilske kapten Hastings.

Offret är här en äldre dam, fru Inglethorp, de misstänkta först och främst hennes nyblivne make som ogillas av alla andra i hushållet, hennes två vuxna söner, John och Lawrence Cavendish, den förres hustru, den unga Cynthia, som efter en del olyckor i sitt liv tagits omhand av fru Inglethorp, samt den mystiske Dr Bauerstein. Tillvägagångssättet var strykninförgiftning (därav den svenska titeln En dos stryknin), och misstankarna föll direkt på herr Inglethorp, trots att Poirot tycks ha andra tankar; i slutändan är det naturligtvis en variation på temat om den minst misstänkte, vilket gör att man naturligtvis kan läsa den på en meta-nivå, även om det kan bli aningen svårt i slutändan. Tiden är första världskriget, vilket spelar in på en del smärre sätt; Hastings har efter en skada fått någon månads ledighet, och på Styles har de bara råd med tre trädgårdsmästare – hur kan man väntas klara sig under sådana förhållanden?

Det här var inte första gången jag läste boken, och jag kom ihåg vem mördaren var; även sådan läsning kan vara intressant då det gör en uppmärksam på när författaren svävar på målet och låter läsaren bedra sig själv: inte ens om man vet att Hastings är inkompetent och att man kan ta de flesta av hans slutsatser som garantier för att något sådant inte kan stämma så lär man knappast gissa rätt för det. Att detta är den första boken om Hastings och Poirot (vilket inte innebär att det är deras första möte) gör också att den nästan är roligare om man redan läst något annat med dem i.

Totalt är det kanske en lite väl tillrörd historia, med i alla fall ett sammanträffande för mycket, men som i alla fall just därför lär vara ovanligt svårknäckt även för att ha kommit från Christies penna. Att återvända till Styles (vilket Poirot för övrigt skulle göra i den sista boken med honom) visade sig vara rätt trevligt, om det nu är rätt ord för en mordhistoria.

Read Full Post »

Så är det då inte bara Huckleberry Finns äventyr som skall censureras för att den skamliga historien skall täckas över, utan även Ture Sventon i Paris: tydligen är det värre att säga ordet »neger« än att befolka sina böcker med stereotypa amerikaner och araber (i det senare fallet, bör hastigt påpekas, den snirkligt artige och belevade sortens arab).

Innan jag går närmare på ämnet bör jag först säga att jag visst förstår att man tycker att »neger« är ett förolämpande uttryck som bör undvikas; att döpa om kvarter i Karlstad och runda bakverk har jag således inga större problem med. Men. Det är något jäkligt obehagligt med de här ändringarna, liksom med det faktum att Pippi Långstrumps pappa ej längre är »negerkung« utan »kurrekurreduttkung«: de drabbar bara vad som ses som barnböcker. För Gud nåde den som skulle vilja ändra ett »neger« hos Strindberg och ge ut som normalupplaga – något sådant skulle knappast gillas. Att sedan folk som kan acceptera att vara en aning orättvisa bara det blir roligt ger ut en »feministisk Giftas« som är helt blank är en annan sak; satir som inte tar sig friheter blir knappast lyckad. Men barn skall tydligen skyddas även för mindre trevliga delar hos språket, och istället för att få en förklaring om varför det inte är bra att använda vissa ord bör de helst slippa utsättas för dem.

Sedan är det också intressant att man kan bli så känslig för att ett ord överhuvudtaget används, att man reagerar enbart på ordet och inte på sammanhanget: att Herr Omar i förklädnad kallas »neger« är tydligen betydligt värre än att förklädnaden åstadkommits med skokräm, eller att den roll han har att spela är som chaufför till det mer ljushudade paret Ture Sventon och Mrs Smith, och att Efraim Långstrump kallas »negerkung« är tydligen värre än den kolonialism som själva positionen faktiskt luktar. Hyckleriet kring Huckleberry Finns vän Jim är dock egentligen värst av allt: att han kallas »nigger« är tydligen inte OK, medan att istället reducera honom till »slav« är det. Jag förstår faktiskt inte alls hur man kan tro att en skildring av 1800-talets slavsamhälle i södern någonsin kan komma från skildringar av rasism, och att datta på lite ny färg för att täcka en av de mer framträdande men minst akuta fläckarna framstår mest som ett sätt att bevisa sin egen okunskap.

 

Read Full Post »

Engelbrekt Engelbrektsson är väl det närmaste en mytisk person av stort format den svenska historien kommer: det finns förvisso en massa sagokungar och annat löst folk som är långt mindre historiskt förankrade, men få om någon av dem har nått riktigt samma lyskraft, och ehuru Nils Dacke kanske skulle kunnat bli något däråt har bilden av Gustav Vasa som en legitim monark, för att inte tala om auran av landsfader, gjort honom omöjlig. Även Engelbrekts gloria har dock mattats när konjunkturerna för högljudd, i alla fall delvis demokratiskt färgad, nationalism har lagt sig; när man inte kan betrakta honom som varken instiftare av fyrståndsriksdagen eller danskhatare återstår inte mycket.

Likväl kan månne Engelbrektskrönikan, nedtecknad och troligen även ursprungligen komponerad av Johan Fredebern, rikets skrivare under några år på fjortonhundratalet, vara av visst intresse. För den hugade läsaren har den likt Erikskrönikan redigerats, kommenterats och utgetts av Sven-Bertil Jansson; redigeringen består dels i försök att skrapa bort de ändringar som gjordes när den skulle infogas i den senare Karlskrönikan, dels i tämligen omfattande ortografiska ingrepp.

I grunden är det samma berättelse man kan inhämta i vilken historiebok om tiden som helst: man får en sketchartad bild av Kalmarunionens tillkomst, varefter kung Erik av Pommerns missgrepp presenteras innan bergslagsmännen får nog av en viss fogde vid namn Jösse Eriksson och gör uppror ledda av lågadelsmannen Engelbrekt; striderna går dem väl i händer, och snart måste även riksrådet under viss (möjligen spelad) motvilja ansluta sig. Fästen intas och bränns, fogdar avsätts, och snart måste kung Erik förhandla. Skatterna sänks, Erik lovar stödja sig på inhemska män, men sviker snabbt sina löften och ett andra uppror bryter ut. Under detta överfalls Engelbrekt när han är på väg mot Stockholm av en man han tidigare varit i fejd med och mördas brutalt. Han begravs i Örebro, varmed krönikan slutar.

Versen är knyttel, med parvis rimning och i övrigt inga alltför betungande krav på författaren; att kalla det vackert är att gå till överdrift, men nog åstadkoms i alla fall vissa effekter, som den ständigt varierade förklaringen att det inte var så smart av någon fogde att inte ge sig när Engelbrekt kommer med sin här. Andra små intressanta stycken är hur Gud ständigt tycks hjälpa svenskarna med påpassliga oväder som sänker kung Eriks skepp, och vid ett tillfälle får en stursk borgmästare att plötsligt bryta benet och sedan dö ett par dagar efter att han trotsat Engelbrekt, som efter sin död faktiskt kom att dyrkas som helig. En jämförelse med Erikskrönikan är dock förödande: det finns inte samma känsla av höviskt stormansliv och inte samma dramatiska passager, med något litet undantag.

Ärligt talat finns det inte mycket anledning att läsa Engelbrektskrönikan som nöjesläsning; det mest intressanta tycks faktiskt vara de ändringar som kung Karl Knutsson (Bonde) lät göra några decennier senare för att ställa sig själv i bättre dager. Engelbrekt kan man faktiskt lika gärna läsa om hos någon samtida författare, och bespara sig den förvisso inte oöverstigliga tröskeln till senmedeltidens svenska.

Read Full Post »

Hade jag inte fått den i gåva hade jag troligen aldrig ens hört talas om Big Fish av Daniel Wallace (trots att Tim Burton tydligen gjort film av den), och hade jag gjort det är det osäkert om jag tittat närmare på denna bok om en avgudad fader som aldrig upphör att berätta historier för sin son, inte ens på dödsbädden.

Historierna är av två slag: dels den sort som brukar kallas roliga, oavsett om de är det eller ej, dels skrönor om hans eget liv; det är lite oklart om dessa är hans egna berättelser eller hans sons (mestadels det senare verkar det som). Edward Bloom (ja, efternamnet är en blinkning till Joyce) skall ha räddat sin hemstad flera gånger om som ung, skall ha utfört stordåd modellerade på Herkules, skall ha rest världen runt och hittat vänner överallt. Men nu är han alltså döende, och hans son sitter vid dödsbädden och inser att han egentligen inte vet särskilt mycket om sin far, och trots försök att nå djupare så upphör inte historierna att komma. Denna scen tas också om flera gånger, med ganska stora variationer.

Det känns som man bör ha något litteraturteoretiskt perspektiv att anlägga på detta, om hur söner ser upp till sina fäder och historier som försvarsmekanism och annat, men främsta behållningen är nog ändå de skrönor som framförs: helt klart på rätt sida av det fantastiska, och just för sin totala osannolikhet roliga. Att den sedan också får en att tänka efter är bara grädde på moset.

Read Full Post »

Older Posts »