Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen.

Read Full Post »

Jorge Luis Borges produktion är omfattande och bred, nästintill oöverskådlig, reviderad, omdisponerad och omarbetad. När Lasse Söderberg och Oscar Hemer för Tranans förlag gett sig på att samla delar ur produktionen i tre volymer (två redan utgivna; den tredje planeras komma i augusti) är det alltså ett stort arbete enbart att sovra och välja hur materialet skall arrangeras. Första delen täcker åren 1923-1944, från debuten med maskulin poesi dränkt i argentinsk lokalfärg, till mästerverket Fiktioner (den enda samling i denna volym som finns med i sin helhet).

Poesin var tämligen förglömlig (möjligen drabbad av översättningars slätstrykning), och fiktionerna har jag läst tidigare, varför det stora intresset låg i de mellanliggande texterna. För den som gillar att läsa med facit i hand går det att se dem som ett närmande till hans senare essäistiska fiktion, hoppandes mellan traditionella genrer som han senare skulle förena: det finns litteraturhistoriska essäer som skulle ses som nog så originella om de kom från någon annan, liksom korta, påhittade biografier över kända brottslingar. Han ger sig på att bedöma olika översättningar av Tusen och en natt, främst utifrån estetiska kvaliteter, inte  hur pass trogna de är originalet. Han ger svar på tal när han anklagats för att ha judiskt påbrå och försökt dölja det. Han ger sig på självrefererande fiktion, på Ramon Llulls »tankemaskin«, som av anhängarna ansågs fungera på ett sätt som väsentligen är detsamma som tillämpas i dagens kvantdatorer. Inget är nytt under solen.

Borges är, som alltid, lärd, lite torr i tonen men samtidigt full i fan vad gäller innehållet, mödosamt konstruerande de mest fantastiska skildringar, med verklighetsförankring eller utan. Denna utgåva ger oss en fullständigare bild på svenska, och förtjänar vår tacksamhet.

Read Full Post »

Personer kapabla till att såväl styra som skriva är sällsynta, speciellt i svensk historia: utöver Gustav III:s teatraliska arbeten (som fick versifieras av andra), så är det egentligen bara medlemmar i vasaätten som gjort sig kända för förmåga i den vägen, och då vanligen i form av mer eller mindre koleriska brev. Det finns dock ett verk med huvudsakligen litterärt värde, den abdikerade drottning Kristinas Maximer, nu utgivna av Svenska akademien i översättning av Horace Engdahl.

Ur ett textkritiskt perspektiv är detta ett vanskligt arbete: Kristina tycks ha gjort flera försök att redigera samman sina tankar i denna vid tiden nya form av korta, spetsiga formuleringar, utan att någonsin komma hela vägen. De har sammanfogats under två rubriker, På lediga stunder och Tankarna, där de senare vanligen är längre och det finns betydande överlapp. Något sammanhängande tankesystem är det inte, även om man ändå kan få fram konturer av hur Kristina tänkte: centrala begrepp var förtjänst och framgång, bildning och ära (även om samtliga av dessa begrepp är betydligt mångtydigare i den ursprungliga franskan än vad de är i dagens svenska). Hon sysselsätter sig alltså mycket med det yttre skenet och den ibland obemärkta förmågan och dygden.

Ett något mindre konventionellt behandlat ämne är dock hennes tankar om härskandet. Förutom hennes kända aversion mot kvinnliga regenter och hennes sällan särskilt överraskande tankar om rådgivare, gunstlingar och belöningar (vilket material finns inte här för den äldre tidens moraliskt-nationalistiskt anlagda skola att ösa ur i väntan på rikshushållaren Karl XI) så tycks hon här komma närmast att tala i eget ärende när hon menar att de stora andarna förvisso kan kritiseras, men att man i slutändan likafullt måste känna beundran inför härskare som Alexander den store och Julius Caesar: några mord och överdrifter bör man inte ta så allvarligt på.

Det är snabb, rakt läsning. Ibland kommer någon tanke man får stanna upp och tänka efter, ofta nickar man med. Språket är klart; den litterära kvaliteten i översättningen går inte att anmärka på (hur väl den återger innehållet får experter avgöra). Engdahl försöker ibland i förordet provocera genom att inta reaktionära hållningar, men är man intresserad av tiden eller Kristina så kan man strunta i detta och nöja sig med översättningen och de kommentarer som riktar in sig på själva texten.

Read Full Post »

Jag minns nu inte exakt vad det var som fick mig att sätta upp Charles Lambs essäer på önskelistan. Av honom själv samlades ett stort antal under titlarna Elia och Last Essays of Elia, efter det alias han använde när han skrev i tidningarna – eller, alias är nog strikt taget inte rätt ord. Elia var snarare en lätt maskerad version av honom själv, med en livshistoria som delvis sammanföll med författarens, men som också lånade drag av andras, däribland Coleridges, då de båda gått i samma skola som barn och förblev vänner livet ut. Den samling jag fick tag i är i vilket fall någon slags återpublikation av en äldre utgåva, av allt att döma med allt som Lamb publicerade tillsammans med systern Mary, som han fick ansvara för efter att hon i ett vansinnesutbrott knivmördat deras mor. De båda gav tillsammans ut en samling med Shakespearehistorier återberättade för barn, så att de en gång fått en gemensam utgåva med samlade verk är inte konstigt, kanske inte heller att ett billighetsförlag tagit de numera upphovsrättsfria kommentarerna (vilka trots åldern är hjälpsamma), även om man kunde önskat att de åtminstone försökt anpassa noterna efter sidnumrering. Nåväl: när det kommer till den här typen av enkla utgåvor är det här långt ifrån det värsta jag sett. Typsättningen är i alla fall helt acceptabel, och missar som referenser till ett utbytt omslag kan man leva med.

Men önskelistan var det ju: troligen hamnade samlingen där i samband med någon läsning om Shakespeare; några av de mer uppmärksammade essäerna handlar om skådespel, och då är Shakespeare det enda namn som nämns som fortfarande allmänt känns igen bland författarna till dylika. Även i övrigt är dock samlingen fullt läsvärd: Lamb är en konversant, trevlig bekantskap, långt ifrån någon sträng moralist, även om han då och då närmar sig sådan materia. Han framstår som en i botten älskvärd herre, som främst vill roa sin läsare, men ibland faller för frestelsen att mystifiera och sätta upp skuggspel. Han är lätt sentimentalt konservativ, drömmer sig gärna tillbaka till en svunnen guldålder utan att därför alltför hårt beklaga sig över samtiden.

Det hela är trevligt, ger en del intressanta kommentarer till läsning, men är knappast omistlig läsning.

Read Full Post »

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.

Read Full Post »

Bengt af Klintbergs Påskharen handlar inte om den typ av moderna vandringssägner han är mest känd för, utan är en samling essäer om ämnen som mer traditionellt förknippas med folklivsforskning: föreställningar kring gengångare, katter på julafton, tydor, månen eller Tälje tokar. Titelnumret är därvidlag något avvikande, eftersom det behandlar vad som uppenbarligen från början varit en enkel lek som ingen sansad vuxen kan ha trott på, men som i modern tid försetts med uråldriga anor som en följd av övertolkning och en vilja att seder skall vara förkristna.

Texternas kvalitet varierar ganska friskt: Klintberg skriver bäst när han har en tydlig tråd att följa, ett argument att reda ut eller en historia att gräva upp. När han istället bara skall redogöra för diverse berättelser i något ämne blir det lite mer enahanda, till viss del eftersom dessa i så stor grad liknar varandra. Den energi som finns i texterna om påskharen eller vandrande skogar försvinner. Visst, man lär sig fortfarande en del om hur folk tolkat månens fläckar, naturväsen kring Vättern eller Tälje tokar, men det är inte samma nöje när man gör det.

Read Full Post »

Lite märkligt är det att det nu finns två böcker med läsrekommendationer där man av titlarna kan komma att tro att den främsta skillnaden är att den ena är någon sida kortare: 1000 books to read before you die, liksom 1001 books … Här gäller det närmast den förra, av James Mustich, amerikansk bokhandlare. Det bör nog direkt sägas att Mustich upplägg faktiskt ligger närmare Göran Häggs svenska variant på temat än den amerikanska, även om han har en del egna innovationer.

Även om titeln på Mustich bok antyder att han skall vara den mest snåle med rekommendationer nöjer han sig faktiskt inte med 1000 böcker, utan för varje bok ges även tips på fördjupning eller andra böcker att pröva för den som fastnade. Han tar även upp viktigare överföringar till andra medier. Till skillnad från de andra böckerna är hans sorterad på författare, inte kronologiskt. Han tycks också haft föresatsen att nöja sig med en enda bok för de flesta författare, vilket gör att han har det längsta indexet. Han har dock haft vett nog att inte följa denna föresats in i vansinnet, så några författare har flera verk med: flest har naturligtvis Shakespeare, med tretton, men även flera andra har fått mer än en.

Shakespeare, ja: liksom Hägg har Mustich stämt av innehåll med titel, och hans bok innehåller därför även sådant som dramer, poesi, barnböcker, essäer och facklitteratur; det enda som inte verkar finnas med är erotika. Urvalet är överlag gjort utifrån en tämligen amerikansk horisont, vilket gjort att flera historiska verk om USA:s historia finns med, något fler än man som europé egentligen tycker är nödvändigt.

Nöjet med den här typen av verk är mångfaldigt: inte bara att man upptäcker nya böcker att läsa, utan även att man påminns om sådant man redan läst. Man har möjlighet att nicka instämmande när författaren gjort ett i ens tycke förnuftigt val, och att bli uppbragt över att något underhaltigt verk lyckas smita in (varken Burckhardt eller Sacks imponerade på mig när jag läste dem), eller ännu värre, att någon favorit inte gjort det. Var är Dorothy Sayers? Karel Čapek, Tove Jansson, Walter Scott? Strindberg och Lindgren?

Senare, lugnad av tid och ny läsning, kan ännu mer glädje vinnas ut: man läser något som rekommenderats, återvänder ler gillande åt författarens beskrivning eller fnyser åt hur han så kan missförstått allt. Här finns till och med en checklista att fylla i för den som gillar småttigt vandaliserande av tryckt materia.

Mustich verk är inte riktigt lika bra som Häggs, men står långt över Boxalls. Det har fått mig att fylla på min önskelista med tjogtals böcker. Jag kommer nog inte komma närmare dessa 1000 böcker än de grupper om 1001 jag tidigare enligt de andra författarna haft att ta mig igenom, men det tänker jag inte låta mig bekomma. Livet är för kort för sådant tänkande, och de goda böckerna för många.

Read Full Post »

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Older Posts »