Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

De essäer som Michael Chabon presenterar i Maps & Legends: reading and writing along the borderlines handlar i stort sett endast om underhållaning, från den inledande som försvarar denna förkättrade benämning, till en avslutande bonusessä om superhjältar och deras dräkter. På vägen dit passeras nordisk mytologi, Sherlock Holmes, golem, serier (vissa av dem sådana jag aldrig hört talas om) och spökhistorier.

Det är, kort sagt, den sorts litteratur svagare naturer inte vill erkänna sig läsa; den sorts litteratur som med obemärkt ironi på engelska sägs tillhöra genrer. Chabon tycker sådana attityder är nonsens, i synnerhet när sådan litteratur råkar komma från pennan av en »riktig« (möjligen »viktig«) författare och då måste frälsas från att förpassas till specialhyllorna i boklådorna. Att han således låter Cormac McCarty ta plats mellan American Flagg! (en av de där okända serierna) och M.R. James, författare till spökhistorier, får nog sägas vara en form av lätt dold drift med sådana attityder.

Nu är det här förvisso en samling essäer, och inte bara en samling texter om litteratur och tillhörande teori; Chabon visar att han förstår vad detta ger för möjligheter genom att inte nöja sig med att skriva lite för smart prosa om andras texter, utan ger sig också på sina egna minnen, främst från sin uppväxt i ett framväxande Utopia (som till slut visade sig bli bara ännu en villaförort), om sin judiska bakgrund, och hur det gick till när han skrev sina första böcker.

Sådant ger välkommen omväxling, för även om han är ivrig att se till att läsaren hänger med ordentligt och därför t.ex. avslöjar mycket av handlingen i de två första böckerna när han skriver om Philip Pullmans Den mörka materien, så är det ändå en svår konst att skriva om litteratur i andra hand.

Så, även om det är svårt att göra mig helt nöjd med essäistik, så kommer det här mer än tillräckligt nära. Jag gillar överlag de ämnen som presenteras, jag gillar Chabons sätt att skriva, och jag gillar i stort sett de åsikter han torgför. Även om han kanske inte revolutionerar hur jag ser på de ämnen han skriver om så ger han ändå en tillräckligt att tänka på.

Annonser

Read Full Post »

Fjärde volymen i Sven-Tage Teodorssons översättning av Plutarkos Moralia, tillika den första som har samma grafiska utformning som någon föregående, har fått undertiteln Om religion. Det är som vanligt tveksamt om man skall ta sådana undertitlar på alltför stort allvar: de flesta texter handlar inte egentligen om religion, utan snarare om orakel och spådomar, eller vidskepelse och spekulationer.

Den inledande texten, »Om Isis och Osiris«, var länge en av de viktigaste källorna till fornegyptisk mytologi, och har även används för att kontrollera riktigheten i hieroglyftolkningar. Det är en rätt trevlig genomgång, även om den blir lite esoterisk när den ska förklara Seths (eller Typhons, som han här kallas) dålighet.

Den andra texten är kanske den mest intressanta, då den är den mest allmängiltiga och nära tangerar teodiceproblemet: varför straffar inte gudarna missdådare direkt? Varför straffar de ibland avkomlingarna till missdådare? Svaren på frågorna känns igen i alla fall delvis från senare utläggningar i samma ämne, men de är inte stort mer övertygande här. På denna följer»Dialog om Sokrates gudomliga inre röst«, vilket dock i lika hög grad är en skildring av en kupp i det av spartaner ockuperade Thebe.

Därpå följer några texter om orakelverksamheten i Delfi, varför oraklet börjat svara på prosa, varför antalet orakel minskat, och varför Apollons tempel har fått offergåvor i formen av bokstaven ”E”, texter som också hamnar i andra utvikningar om själen och intellektets beskaffenhet. Den sista av dessa tre är en osedvanligt plågsam historia, fylld av numerologiska spekulationer som diverse ungdomar framför och tack och lov bryskt sopas undan av deras lärare; liknande spekulationer ingår även i lägre grad i någon annan text, men det enda som idag framstår som av visst intresse är att det deliska problemet om fördubbling av kubens volym framläggs.

Den avslutande texten, om vidskepelse, är tack och lov uppfriskande i sitt perspektiv: den jämför, ur den religiöse Plutarkos perspektiv, ateismen och vidskepelsen, vilket utfaller till den förras favör: grekerna ansåg vidskepelse vara gudsfruktan, men Plutarkos menade att gudarna var vänligt sinnade och inte något att frukta, varför de som gjorde detta förolämpade dem värre än de som helt struntade i dem.

Blandat material i denna volym, således: en del intressant, en del oväntat, och en del esoteriskt uttråkande.

Read Full Post »

Sara Danius val av titelessä till Husmodern död och andra texter är oklanderligt: i den essä där hon går genom fyra utgåvor av Bonniers kokbok för att bedriva en stunds civilisationskritik är hon på topp, såväl stilistiskt som kompositionsmässigt; genomgången av hur husmodern gått från att vara lättslaktare till att knappt befatta sig med döda kroppar om de inte är så styckade att all likhet med det ursprungliga djuret försvunnit (möjligen undantaget viss fisk) lever upp till hårt ställda krav på essäkonst.

Efter det blir det aldrig riktigt lika bra. De flesta texter tycks från början ha publicerats i Dagens Nyheter, och även om redigeringen är mer sorgfälligt än de flesta liknande samlingar jag sett så att upprepningarna är få, så är texterna fortfarande korta. Halvdussinet sidor är för det mesta snålt tilltaget för annat än startsträckor när författare som Proust, Mann eller Woolf skall avhandlas, och för att essäerna skall kännas vara av väl avvägd längd måste de nästan handla om någon liten detalj, som hur Strindberg i Röda rummet görs vissa ansatser mot en av modernismens tendenser, nämligen att behandla boksidan som visuell helhet, och inte bara ett sätt att föra över ord, genom att inkludera pekande händer i sin återgivning av de reklamskyltar som pryder det hus där ett konglomerat av kristna bolag månglar allt från oblater i lösvikt till försäkringar.

Det är för all del inga dåliga texter: kortheten gör även att om man nu inte är speciellt intresserad av Aniara, eller Stina Aronson, eller vad nu ämnet råkar vara, så kan man ändå lätt ta sig igenom texten och upptäcka något. Allt handlar för all del heller inte om författarskap, som titeln antyder: det finns även några texter som behandlar fotografi och glaskonst, och ett par mer personliga texter, varav avslutningen, den självbiografiska »Min första krets« är speciellt intressant.

Danius skriver väl, om diverse författare verksamma i huvudsak under de senaste hundra åren (undantag görs främst för Austen, Strindberg och Flaubert). Det finns blick för ironi, förmåga till formulering som verkar hållas i strama tyglar, och klar blick för detaljer. För den som vill ha lättare läsning om litteraturhistoria kan detta rekommenderas.

Read Full Post »

Den tredje delen i Atlantis utgivning av Plutarkos Moralia (tillika med den tredje formgivningen) i översättning av Sven-Tage Teodorsson har underrubriken Pedagogik och politik, vilket måhända ger sken av ett tråkigare innehåll än vad som är fallet. Jag är beredd att medge att utläggningar om poesins möjligheter att användas i undervisning (stora, men riskfyllda), eller om filosofer bör ge sig i lag med politiker eller hålla sig fria från sådant för att behålla sitt goda rykte inte är så värst spännande, men annat här är desto roligare.

Främst är två texter: en som behandlar frågan om äldre personer bör fortsätta ägna sig åt politik, samt en om djurens eventuella intelligens. Den förra skulle i dessa dagar kunna framstå som rena satiren när den talar om hur äldre personers värdighet och erfarenhet är tillgångar som absolut inte bör undandragas världen, men den har faktiskt ett litet förbehåll om att detta endast gäller de som sysslat med politik en längre tid, och att personer som ger sig på området på äldre dagar lätt gör sig till åtlöje.

Den senare kan synas något malplacerad, och har tydligen främst tagits med då den getts formen av en debatt mellan två unga män, som skall försöka övertyga tre äldre åhörare om det är djuren på land eller i vatten som har den främsta intelligensen; detta användes dock veterligt inte som undervisningsform under antiken. Textens egentliga syfte är också snarare att ge argument för att djur är intelligenta och förtjänar att behandlas därefter, vilket bland annat innebär att de inte skall slaktas för mat. Även om vi idag inte tar alla de exempel som läggs fram som äkta belägg för intelligens så är själva debatten och de former den förs i påfallande aktuella, inte bara med tillämpning på djur utan även på maskiner, då frågan inte handlar så mycket om vilka egenskaper ett djur eller en maskin har, utan vad som kan kallas intelligens.

Andra texter är av mer blandat värde: läsvärda och ibland överraskande, exempel på hur antikens tankevärld ibland skiljer sig totalt från vår, ibland ligger förbluffande nära. Teodorssons översättning är på det hela taget behaglig, även om jag ogillar den horribla termen »social kompetens«, som inte bara luktar platsannons, utan också är lätt nattstånden. Annars finns det ingen anledning att inte rekommendera detta.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på exakt vad den person som valde ut Marilynne Robinsons When I was a child I read books till mig tänkte: var det ett misstag, likt det jag gjorde på grund av titeln och baksidestexten, menat att vara en bok med essäer om litteratur, eller var det fullt medvetet att jag fick en bok som i mångt och mycket utgår från kristen, närmare bestämt kalvinistisk, tro för att behandla olika ämnen med koppling till dagens amerikanska intellektuella klimat? (Jag ser att hon läst andra böcker av henne, så helt oväntat var det nog inte).

Nåväl, för att börja med det negativa: jag håller inte med om vissa av de utfall mot vetenskap som görs – det är lätt att hålla med i att den reduktionism som ligger bakom begrepp som homo economicus eller det eviga sökandet efter egenintresset i evolutionsbiologin rent filosofiskt är deprimerande andefattigt, men jag är inte lika beredd på att skriva under på att bara för att människans intellekt står i en klass för sig så är det ett tecken på inneboende gudomlighet; vid tillfälle så framför författaren även någon halvfärdig teori som på ett vagt sätt kopplar samman kärnavfall dumpat i haven och klimatförändringar och en tro att haven inte figurerar i vetenskapens teorier om de senare. Sådant borde enkelt kunnat klaras upp av ett samtal med någon det minsta seriös forskare.

Däremot är den kritik som framförs mot samtiden ofta skrämmande exakt; boken har under de fem år som gått sedan den utgavs snarast blivit än mer aktuell, med ett USA som i allt högre grad verkar falla samman i tribalism och hårdnackat vidhållande av världsuppfattningar som utifrån verkar mer än lovligt enögda, oavsett om det beror på att man väljer att tro att de värderingar man själv står för alltid varit definierande, eller om man ser hur andras värderingar perniciöst styrt historien med onödigt lidande som följd (ett särskilt relevant exempel är de högljudda ropen om Amerika som ett kristet land. Man skulle kunna tro att en nation grundad och byggd till stor del av människor som flytt från religiöst förtryck skulle ha vett att undvika sådant. Ack nej).

Annan kritik framstår från en europeisk horisont som något mindre brännande: att ärerädda Gamla testamentet som moraliskt rättesnöre framstår här som ett något udda företag, då inte heller det nya hålls i den aktning det en gång gjorde. Dessutom: visst är det en radikal gud som föreskriver att delar av åkrar inte skall skördas utan lämnas till fattiga och resande att bärga sin kost från, att landköp vart femtionde år skall gå tillbaka, och att lån skall avskrivas efter sju, och visst finns det rön som tyder på att det inte är den senare delen av meningar som »döda alla dem som pissat mot väggen« som skulle behövt ändras till idiomatisk svenska, men allt detta kan ju knappast helt frikänna den Gud som lovar att straffa avkomman intill tredje led, ja intill fjärde led skall de hemsökas. Gamla testamentets gud må ha försonande drag, men någon trevlig bekantskap är han knappast.

Så jo, nog är det välkommen mental exercis som Robinson bjuder in till, dessutom ur ett perspektiv som framstår som udda: att vara troende och att ställa sig politiskt till vänster är inte underligt i Sverige, men att inte göra det utifrån en sorts allmän snällhetsteologi är det sannerligen. Och oavsett vad man tycker om de religiösa argumenten så är dessa snarast bara en av de trådar som smälter samman i en enda protest: inför samtidens allt starkare drift mot att göra samhället intellektuellt urarva.

Read Full Post »

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Read Full Post »

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman i I wear the black hat faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.

Read Full Post »

Older Posts »