Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.

Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).

Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.

Read Full Post »

Som påpekas ett par gånger i Femton röster om Stagnelius, en antologi under redaktion av Jonas Ellerström, Niklas Rådström och Jan Olov Ullén, är Stagnelius en poet med tonårstycke. Förvisso även en poet nästan helt utan motstycke på svenska vad gäller det rent tekniska, en poet som kan kasta sig ut i fantastisk religiös spekulation, och en poet som kan kräva många genomläsningar för att fånga de parallella spår han arbetar med (ett av styckena visar hur radikalt en dikt kan omtolkas om man utgår från att ett kommatecken inte är ursprungligt utan ditsatt av utgivaren, Lorenzo Hammarsköld, vad det verkar den ende samtide som förstod uppskatta honom), men också en poet som hela tiden lägger sig nära det banala, som verkligen kände att ingen uppskattade honom, och en med ett gott öga för det teatraliska.

Boken är uppbyggd så att femton olika poeter eller litteraturvetare fått välja var sin dikt och sedan skriva om den; resultatet blir naturligtvis spretigt och ibland motsägelsefullt, någon gång kanske för inriktat på en viss aspekt (jag ser vad du försöker göra, Ellerström, men det fungerar inte riktigt att prata om Stagnelius genom att återge delar av Ekelöfs biografi). Ibland hamnar fokus på tekniska aspekter, på Stagnelius bildspråk, på hur revisioner kan ha försämrat en text eller hur han kan missleda en. Enda gången jag egentligen undrar om författaren har full kontroll över sin text (förutom då Ellerström) är Carina Nynäs, som försöker jämföra Stagnelius med Kirkegaard och berätta hur de tillsammans kan städa bort rationalitetsteologi – det blir mer allmän essä än essä om de texter som valts.

Nåväl, samlingen i sin helhet är mycket förtjänstfull, och man kan glädjas åt att efter att den utkommit även Svenska Akademien gjort en fin gärning och gett ut en modern utgåva av Stagnelius samlade verk.

Read Full Post »

De flesta epos tenderar att ha två saker gemensamt: en genomgående maskuliniserad värld, och många demonstrationer av hur man förvänta bete sig i den. Hur skall den unge hjälten bete sig när han hamnat hos en främmande kung? Hur skall man bete sig när man skall jaga björn? När man skall åkalla gudarna? Begrava en hjälte?

I alla fall när det gäller den äldre formen, den som antingen kommer närmast direkt förmedlad från muntliga tradition eller är kalkerad på sådana verk: när man läser Kalevala, eller om Gilgamesh eller Beowulf, eller Nibelungensångerna, då är det en värld befolkad av modiga krigare, klädda i rustning och svärd, som vanligen utan att ifrågasätta varför dödar monster och fiender. Så ock i det främsta av epos, det som nästan är definitionen av heroiserande krigsskildring, Homeros Iliad: stora delar skildrar ju hur diverse greker eller trojaner utan vad det verkar större ansträngningar plöjer genom fiender.

Samtidigt är huvudtesen i Caroline Alexanders The war that killed Achilles att Homeros budskap är att krig är ett helvete: Akilles är hjälten som egentligen inte vill vara där, som hellre vill vända hem till sin åldrade far, för vilken möjligheten till långt jordiskt liv är mer lockande än den eviga äran. Hon framhåller istället Agamemnon som den som främst tar fasta på sin ära och är oförmågen att kompromissa, vilket är vad som leder till den konfrontation som kommer att driva handlingen. Agamemnon är fast i den värld som Iliaden egentligen är sprungen ur, vilket leder till mer död och lidande än som är nödvändigt.

För det är ingen tvekan om att död och lidande går hand i hand här: det hade varit enkelt att utesluta scener som de mellan Hektor och Andromake, eller Priams sorg när Hektor väl är död, eller låta Akilles återvända utan att det måste ske i floder av blod som hämnd för Patroklos död; Akilles kunde enkelt ha varit en betydligt mindre komplex hjälte, Iliaden ett verk om ett krig där stora ting utförs enär det är så krig förs. I Alexanders läsning är det istället krigets totala meningslöshet som dominerar: en kvinna, som kunde återlämnats, eller uppgetts, en strid, som kunde avgjorts i envig om inte gudarna lagt sig i, ett enda långt dödande, där män av kött och blod övergår till kroppar spetsade på spjut, liggande i damm – ett högt pris för äran.

Bakom detta finns ett nästintill implicit postulat i den homeriska frågan: att Iliaden förvisso bygger på en lång muntlig tradition, som förutom språklig prägling också lämnat rester från Akilles 1200-tal före Kristus till Homeros, som 500 år senare omformat denna tradition och skapat ett verk som förvisso är troget traditionens värld, med dess stridsvagnar, hjälmar, gudar och skeppskataloger så visar den ändå på vad dess ideal lett till: efter det att Hektor i slutscenen begravts skall Akilles dö, Ilion störtas, akajerna vända hem, och en generation senare, också deras värld gå under.

Iliaden är inte en skildring av hjältar i ett gott krig, det är människor fast i en meningslös strid som till slut kommer fördärva dem alla.

Read Full Post »

Ingen genre är så självupptagen som essän: förutom att litteratur (här taget i sin allra vidaste mening: allt skrivet menat att läsas) rent allmänt är den enda konstform som sysselsätter sig med sig själv i betydande grad – det finns ingen eller mycket lite musik som tolkar annan musik, ingen teater som diskuterar annan teater, inga skulpturer som avbildar andra skulpturer – så är det få romaner som handlar om romaner, ingen poesi som handlar om poesi, och mängden facklitteratur som behandlar annan facklitteratur är nästintill försumbar. Så icke med essän: där är det närmast en egen subgenre att skriva essäer om essäer, vad begreppet innebär och hur det bör avgränsas. Ja, dessa är nästan lika många som essäerna som är till för att förklara att det författaren skriver inte är något som går att pressa in i tidigare kända fack.

Som all självupptagenhet är riskerna påtagliga: givet en tillräcklig dos charm så kan resultatet bli förtjusande, men satt i händerna på en lagom tråkig typ så blir resultatet outhärdligt. Essän vetter mot de flesta former av litteratur, och tyvärr är manifestet en av dessa. Om författaren dessutom är en av dessa professorsfilosofer som efter att ha upptäckt sig vara i besittning av ett språk snarast gör sitt bästa för att ta kål på det, så kan man genast flytta alstret från bokhyllan till medicinskåpet, där det kan tjänstgöra som sömnmedel.

Nu är det tack och lov bara en av essäerna i Arne Melbergs antologi Essä som jag således vill förvisa, nämligen det outsägligt tråkiga stycke text som producerats av Theodor Adorno. Att jag, förutom att falla i sömn av hans prosa, inte håller med om hans analys av essän som en form av superkritik, hjälper icke: jag skulle snarare vilja definiera essän som en genre, i vilken det står författaren fritt att tala om vad han än må önskar, med det enda villkoret att han samtidigt skall gestalta sig själv. En essä skall vara tydligt märkt av det intellekt ur vilket det sprungit: man skall, för att ta ett par exempel från de författare som antologiserats, aldrig kunna läsa en essä signerad Viriginia Woolf och ta den för skriven av Marcel Proust. Detta innebär inte att texten behöver innehålla ett jag, eller ens behandla självbiografiskt stoff, men efter avslutad läsning skall man kunna säga något om författarens temperament eller åsikter. Misslyckas detta är det inte essä, utan kritik, eller reportage, eller varför inte bara – pretentiöst pladder.

Melberg tar förvisso upp fler kännetecken: essäisten som en aldrig färdigskriven författare, spel mellan avskildhet och handling, essän som beroende av erfarenheten och minnet, men till syvende och sist måste man, alla karakteristiker till trots, ändå konstatera att essän är en svår konst: de regler som nybörjaren normalt måste ta till sig för att som mästare kunna bryta mot är här som bäst riktlinjer. Essän är också nebulös, och kan dyka upp där man minst anar det.

Hittills har jag uppehållit mig vid främst essäer i allmänhet och ett dåligt exempel i synnerhet. Dags för mer positiva ordalag och mer konkretion: Melbergs bok är trevlig läsning, dels eftersom Melberg är en utmärkt introduktör till de olika författarskapen, dels eftersom det oftast faktiskt skribenter som både är habila med pennan och viktiga för essäns historia som presenteras. Jag må finna den luft som Emerson söker väl tunn att andas, eller Robert Burtons anatomi över melankolin lite väl dystertung, men detta vägs upp av den muntra undergångsstämningen hos Thomas Browne, Sören Kierkegaards nedsablingar av danska statskyrkans byråkratkristendom, Virginia Woolfs stilkonst eller Hannah Arendts skarpa analys (och nu tar jag bara författarnas mest framstående drag; jag vill långt ifrån antyda att Woolf inte skulle vara fullgott analytisk eller att Kierkegaard inte skulle vara rätt nöjd med att än en gång kunna dra i harnesk mot biskop Martensen). Skall man i sammanhanget anföra mer kritik måste det bli mot den stundom erbarmliga korrekturläsningen, som med irriterande regelbundenhet lett till att ord korrumperats efter att ha lästs in i dator.

Boken syftar främst till att skildra en internationell utveckling (och då främst på franskt, engelskt och tyskt område, där essän i huvudsak förädlats), men i slutet finns en avdelning för svenska essäister. Av dessa torde Frans G. Bengtsson vara den ende riktigt självskrivne, även om varken Klara Johanson eller Horace Engdahl torde haft några större bekymmer att slå sig in. Det fjärde exemplet kan få tjäna som exempel på hur brett ordet essä kan tolkas och här har tolkats: Marianne Höök, förvisso utmärkt som stilist men ändå i den text som presenteras snarast festreporter. Johansons bidrag är ett bidrag i rösträttsdebatten, vilket får tjäna som exempel på vanskligheten i att bruka ironi i en genre med från början oklar syftning, Engdahl bidrar med en betraktelse över Freud och essän, medan Bengtssons funderingar i gröngräset rör sig mellan assyrierna, Wordsworths poesi och moderna byråkraters klåfingrighet.

Ett ytterligare kännetecken på essän: eftersom den inte gör anspråk på fullständighet eller systematik finns det ingen självklar avslutning; det finns ingen punkt vid vilken författaren kan stanna och konstatera att ytterligare tillägg enbart skulle fördärva utan att först prova att införa det. I syfte att undvika sådan punkt så avhåller jag mig från ytterligare betraktelser, även om det är lockande att skriva utförligare om såväl enskilda essäer som de kännetecken Melberg identifierats. Ett betyg så gott som något.

Read Full Post »

Det är synd att klaga när marknaden bestås med en essäsamling  i litterära och historiska ämnen, ty sådant sker inte ofta. När skribenten dessutom, likt Stig Strömholm, främst är inriktad främst på den antika världen och kontinental förromantisk litteratur blir det än mer värt att skärma en sådan rar blomma som Reskamrater, speciellt som prosan är klar och redig, utan att därför sakna ambitioner.

Dock, någon liten ansning måste anbefallas innan vi kan gå in på njutningarna mer i detalj: detta är en klippbok, sammansatt i huvudsak av understreckare. Detta är inget fel i sig, och även den flitigt apostroferade mästaren Frans G Bengtsson använde i huvudsak sådan teknik. På det hela taget är heller inte problemet heller sådan brist på redaktionell verksamhet som undviker upprepningar – även om sådana förekommer, bland annat en  irriterande vag referens till en »berömd matematiker« som skall ha sagt att »en vetenskap är ett välbyggt språk« (lite googlande ger vid handen att källan istället bör ha varit filosofen Étienne Bonnot de Condillac, som dock aldrig verkar ha sysslat allvarligt med matematik) – utan istället att näraliggande material aldrig arbetas samman. Understreckare är utmärkta tingestar i sitt naturliga sammanhang, men som egna essäer för längre läsning blir de väl korta, och kunde detta avhjälpas genom sammanslagning vore det väl utmärkt?

Annars är Strömholm en fin introduktör, som kortfattat ger det nödvändiga sammanhang som krävs för att man skall sätta de olika personer han behandlar – vilka sträcker sig från Thukydides till Mme de Staël, från kung Arthur till den svenske universitetsmannen Björn Magnusson, verksam i Wien vid medeltidens slut– i sina sammanhang. Det är nästan alltigenom behaglig läsning, även om irritation dock infinner sig vid de tämligen frekventa utfallen mot saker i samtiden: speciellt upplevda krav på aktualitet liksom diverse ord som inte finner nåd inför författaren. Motviljan må vara äkta, men för läsaren framstår det hela som petitesser: skall man nu en gång klaga bör man göra det i ordentligt format.

Nu kom jag själv in på invändningar, trots tidigare löfte. Det var mindre välbetänkt: jag vill trots allt hellre dväljas vid de reflektioner som föranletts av läsningar av gedigna tyska monografier, berömvärda svenska utgåvor av medeltida dokument, valfrändskaper från studentårens grekisklektioner, eller för den delen den svenska inställningen till sommaren som ett oändlighetens lyckoland. Det är trevligare och mer rättvisa minnen av denna goda bok.

Read Full Post »

Innehållet i Lars Strands Anhalter är ungefär detsamma som i tidigare samlingar, den enda avvikelsen är möjligen ett något högre innehåll av Holmes-centrerat material: om adressen Baker Street 221B, rutiga kläder, pipor och förstoringsglas och fasansfulla djur, liksom om Holmes verkliga förebilder, Conan Doyles engagemang mot Belgiska Kongo, och ett apokryfiskt äventyr där Sherlock Holmes tar sig an ett spiritistiskt medium.

Ungefär liknande kvalitet som tidigare, med intressant material, tyvärr utan att essäerna verkar ha redigerats för att passa bättre ihop.

Read Full Post »

Lars Strand säger sig i förordet till Återblickar inte förvara ännu opublicerade sig alster vare sig i blecklåda eller tidningsfack likt Holmes och Watson, däremot i en mapp på datorn. Man kan kanske förvänta sig att denna nu är något glesnad efter flera uttag ur den, men på det hela taget märks detta inte av, annat än möjligen i att det i denna volym inte finns någon central samling essäer som täcker något speciellt tema: det finns två stycken om amerikanskan A. K. Green, en pionjär i deckarbranschen, och det finns väl ett par tämligen svaga nummer – när Strand beger sig ut för att bese olika andra författares bokhyllor på jakt efter Holmelitteratur förstår man snart att han dels inte faktiskt hittat någon sådan, dels inte riktigt vet vad han vill säga om de personer vars samlingar han tittar närmare på – nämligen Oscar Wilde och Adolf Hitler!

Å andra sidan är essän om Sherlock Holmes som seriefigur läsvärd, liksom de om hans epigon Sexton Blake och den franske ärkeskurken Fantômas, och utläggningen om Bradshaws järnvägsguider lyckas mycket väl legera Sherlock Holmes med ett litet stycke brittisk kulturhistoria. Läsbart, men som tidigare alster, långt ifrån oundgängligt.

Read Full Post »

Older Posts »