Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.

Read Full Post »

Bengt af Klintbergs Påskharen handlar inte om den typ av moderna vandringssägner han är mest känd för, utan är en samling essäer om ämnen som mer traditionellt förknippas med folklivsforskning: föreställningar kring gengångare, katter på julafton, tydor, månen eller Tälje tokar. Titelnumret är därvidlag något avvikande, eftersom det behandlar vad som uppenbarligen från början varit en enkel lek som ingen sansad vuxen kan ha trott på, men som i modern tid försetts med uråldriga anor som en följd av övertolkning och en vilja att seder skall vara förkristna.

Texternas kvalitet varierar ganska friskt: Klintberg skriver bäst när han har en tydlig tråd att följa, ett argument att reda ut eller en historia att gräva upp. När han istället bara skall redogöra för diverse berättelser i något ämne blir det lite mer enahanda, till viss del eftersom dessa i så stor grad liknar varandra. Den energi som finns i texterna om påskharen eller vandrande skogar försvinner. Visst, man lär sig fortfarande en del om hur folk tolkat månens fläckar, naturväsen kring Vättern eller Tälje tokar, men det är inte samma nöje när man gör det.

Read Full Post »

Lite märkligt är det att det nu finns två böcker med läsrekommendationer där man av titlarna kan komma att tro att den främsta skillnaden är att den ena är någon sida kortare: 1000 books to read before you die, liksom 1001 books … Här gäller det närmast den förra, av James Mustich, amerikansk bokhandlare. Det bör nog direkt sägas att Mustich upplägg faktiskt ligger närmare Göran Häggs svenska variant på temat än den amerikanska, även om han har en del egna innovationer.

Även om titeln på Mustich bok antyder att han skall vara den mest snåle med rekommendationer nöjer han sig faktiskt inte med 1000 böcker, utan för varje bok ges även tips på fördjupning eller andra böcker att pröva för den som fastnade. Han tar även upp viktigare överföringar till andra medier. Till skillnad från de andra böckerna är hans sorterad på författare, inte kronologiskt. Han tycks också haft föresatsen att nöja sig med en enda bok för de flesta författare, vilket gör att han har det längsta indexet. Han har dock haft vett nog att inte följa denna föresats in i vansinnet, så några författare har flera verk med: flest har naturligtvis Shakespeare, med tretton, men även flera andra har fått mer än en.

Shakespeare, ja: liksom Hägg har Mustich stämt av innehåll med titel, och hans bok innehåller därför även sådant som dramer, poesi, barnböcker, essäer och facklitteratur; det enda som inte verkar finnas med är erotika. Urvalet är överlag gjort utifrån en tämligen amerikansk horisont, vilket gjort att flera historiska verk om USA:s historia finns med, något fler än man som europé egentligen tycker är nödvändigt.

Nöjet med den här typen av verk är mångfaldigt: inte bara att man upptäcker nya böcker att läsa, utan även att man påminns om sådant man redan läst. Man har möjlighet att nicka instämmande när författaren gjort ett i ens tycke förnuftigt val, och att bli uppbragt över att något underhaltigt verk lyckas smita in (varken Burckhardt eller Sacks imponerade på mig när jag läste dem), eller ännu värre, att någon favorit inte gjort det. Var är Dorothy Sayers? Karel Čapek, Tove Jansson, Walter Scott? Strindberg och Lindgren?

Senare, lugnad av tid och ny läsning, kan ännu mer glädje vinnas ut: man läser något som rekommenderats, återvänder ler gillande åt författarens beskrivning eller fnyser åt hur han så kan missförstått allt. Här finns till och med en checklista att fylla i för den som gillar småttigt vandaliserande av tryckt materia.

Mustich verk är inte riktigt lika bra som Häggs, men står långt över Boxalls. Det har fått mig att fylla på min önskelista med tjogtals böcker. Jag kommer nog inte komma närmare dessa 1000 böcker än de grupper om 1001 jag tidigare enligt de andra författarna haft att ta mig igenom, men det tänker jag inte låta mig bekomma. Livet är för kort för sådant tänkande, och de goda böckerna för många.

Read Full Post »

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Det känns som jag borde skriva något mer intelligent och kortfattat än jag riktigt förmår för att sammanfatta The secret loves of geeks, redigerad av Hope Nicholson: en hel mängd talangfulla personer har ju skrivit om så många aspekter av kärlek, och vanligen också nördighet. Kanske är det bäst att börja med Patrick Rothfuss essä, som avslutar samlingen och som diskuterar de olika betydelserna i ordet »kärlek«, och att romantisk kärlek långt ifrån är den enda sorten, och att fokuset på den, och i synnerhet den sort som kan slå över i svartsjuka, inte är nyttigt.

Ty bland det icke obetydliga antalet bidrag som fokusera på just romantisk kärlek i alla de olika former den kan ta och numer allt oftare tillåts ta, så finns det också utrymme för det som är det avskiljande ordet i titeln: det kan handla om kärlek tack vare nörderier, kärlek trots nörderier, kärleken till dem, eller alltihop samtidigt. Formaten på berättandet varierar: en del är vanliga textbaserade essäer, en del är serier, en del är mer av hybridformer. De flesta historier är överraskande positiva: trots att önskan att accepteras är ett ofta återkommande tema, och ilska över hur en del saker står till inte är ovanligt, så är det sällan kärleken är totalt olycklig, inte ens den som inte varar (möjligen undantaget den till Star Wars, där såren efter fantommajonnäsen fortfarande inte läkt).

Den sammantagna bilden man får är att nördkulturen är en sorts friare värld, där annat än den typiskt heteronormativa, maskulint anpassade kärleken får finnas. Det vet jag inte; tyvärr finns det ju flera exempel på hur folk som en gång skulle setts som nördar bildar mobbar via internet och försöker tysta det som avviker från deras syn på verken. Nörderi har ju alltid haft drag av eskapism in i en bättre värld, med större möjligheter och där ondskan kan besegras, men det är så lätt att tro att alla definierar ondska på samma sätt. Även om denna ensidighet här tycks vara önskad finns den likväl där, men med tanke på den stora bredd som trots allt finns är det nästan löjligt att fråga efter mer. Vänta alltså inte en alltför kritiskt djuplodande undersökning, och gläds åt den stora lycka som trots allt bärs fram.

Read Full Post »

Kalle Linds Hej bröder – lyssna nu till min historia är en liten underlig hybrid till biografi över Cornelis Vreeswijk. Formellt kan man möjligen placera in den under rubriken life and letters, om man accepterar att istället för brev (vykort?) så har sånger substituerats in och att anslaget drar åt det essäistiska. Lind har tagit ett drygt tjog av Cornelis sånger, gett dem var sitt kapitel, och efter att ha citerat delar av texten skriver han iväg sig i någon riktning och återvänder sedan till ursprunget.

Detta upplägg är inte helt utan vådor: biografisk läsning av konstnärlig text är erkänt farlig mark, även av Lind, som vanligen väljer att försöka tolka Cornelis kynne snarare än yttre levnadslopp utifrån texterna; händelserna i Cornelis liv får komma in genom den situation han var i när en viss sång kom ut eller genom de konstnärliga förebilder som kan spåras snarare än de modeller som kan ha använts för Fredrik Åkare eller vem det nu må vara.

Lind (vars mor osannolikt nog heter Cecilia) ger sig inte in på så mycket formell texttolkning, men ger tillräckligt mycket information för att man skall se storheten i även uttjatade saker som »Brev från kolonien« och kanske begripa lite av de mer underliga texterna (ett av Cornelis ideal och mål tycks ha varit att undvika det alltför entydiga, vilket ibland leder till konstnärlig öppenhet och ibland till ren förbryllning). Eftersom Lind också är en underhållare vet han att hålla det roliga kort, varför boken är relativt tunn och därmed passar bäst för den som vill ha en kort, lite slängig introduktion och översikt, istället för en akademisk exakt och uttömmande genomgång (med tanke på mäster Cees produktionstakt är det senare nog omöjligt). I den art den föreligger är den utmärkt.

Read Full Post »

Older Posts »