Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Den tredje delen i Atlantis utgivning av Plutarkos Moralia (tillika med den tredje formgivningen) i översättning av Sven-Tage Teodorsson har underrubriken Pedagogik och politik, vilket måhända ger sken av ett tråkigare innehåll än vad som är fallet. Jag är beredd att medge att utläggningar om poesins möjligheter att användas i undervisning (stora, men riskfyllda), eller om filosofer bör ge sig i lag med politiker eller hålla sig fria från sådant för att behålla sitt goda rykte inte är så värst spännande, men annat här är desto roligare.

Främst är två texter: en som behandlar frågan om äldre personer bör fortsätta ägna sig åt politik, samt en om djurens eventuella intelligens. Den förra skulle i dessa dagar kunna framstå som rena satiren när den talar om hur äldre personers värdighet och erfarenhet är tillgångar som absolut inte bör undandragas världen, men den har faktiskt ett litet förbehåll om att detta endast gäller de som sysslat med politik en längre tid, och att personer som ger sig på området på äldre dagar lätt gör sig till åtlöje.

Den senare kan synas något malplacerad, och har tydligen främst tagits med då den getts formen av en debatt mellan två unga män, som skall försöka övertyga tre äldre åhörare om det är djuren på land eller i vatten som har den främsta intelligensen; detta användes dock veterligt inte som undervisningsform under antiken. Textens egentliga syfte är också snarare att ge argument för att djur är intelligenta och förtjänar att behandlas därefter, vilket bland annat innebär att de inte skall slaktas för mat. Även om vi idag inte tar alla de exempel som läggs fram som äkta belägg för intelligens så är själva debatten och de former den förs i påfallande aktuella, inte bara med tillämpning på djur utan även på maskiner, då frågan inte handlar så mycket om vilka egenskaper ett djur eller en maskin har, utan vad som kan kallas intelligens.

Andra texter är av mer blandat värde: läsvärda och ibland överraskande, exempel på hur antikens tankevärld ibland skiljer sig totalt från vår, ibland ligger förbluffande nära. Teodorssons översättning är på det hela taget behaglig, även om jag ogillar den horribla termen »social kompetens«, som inte bara luktar platsannons, utan också är lätt nattstånden. Annars finns det ingen anledning att inte rekommendera detta.

Annonser

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på exakt vad den person som valde ut Marilynne Robinsons When I was a child I read books till mig tänkte: var det ett misstag, likt det jag gjorde på grund av titeln och baksidestexten, menat att vara en bok med essäer om litteratur, eller var det fullt medvetet att jag fick en bok som i mångt och mycket utgår från kristen, närmare bestämt kalvinistisk, tro för att behandla olika ämnen med koppling till dagens amerikanska intellektuella klimat? (Jag ser att hon läst andra böcker av henne, så helt oväntat var det nog inte).

Nåväl, för att börja med det negativa: jag håller inte med om vissa av de utfall mot vetenskap som görs – det är lätt att hålla med i att den reduktionism som ligger bakom begrepp som homo economicus eller det eviga sökandet efter egenintresset i evolutionsbiologin rent filosofiskt är deprimerande andefattigt, men jag är inte lika beredd på att skriva under på att bara för att människans intellekt står i en klass för sig så är det ett tecken på inneboende gudomlighet; vid tillfälle så framför författaren även någon halvfärdig teori som på ett vagt sätt kopplar samman kärnavfall dumpat i haven och klimatförändringar och en tro att haven inte figurerar i vetenskapens teorier om de senare. Sådant borde enkelt kunnat klaras upp av ett samtal med någon det minsta seriös forskare.

Däremot är den kritik som framförs mot samtiden ofta skrämmande exakt; boken har under de fem år som gått sedan den utgavs snarast blivit än mer aktuell, med ett USA som i allt högre grad verkar falla samman i tribalism och hårdnackat vidhållande av världsuppfattningar som utifrån verkar mer än lovligt enögda, oavsett om det beror på att man väljer att tro att de värderingar man själv står för alltid varit definierande, eller om man ser hur andras värderingar perniciöst styrt historien med onödigt lidande som följd (ett särskilt relevant exempel är de högljudda ropen om Amerika som ett kristet land. Man skulle kunna tro att en nation grundad och byggd till stor del av människor som flytt från religiöst förtryck skulle ha vett att undvika sådant. Ack nej).

Annan kritik framstår från en europeisk horisont som något mindre brännande: att ärerädda Gamla testamentet som moraliskt rättesnöre framstår här som ett något udda företag, då inte heller det nya hålls i den aktning det en gång gjorde. Dessutom: visst är det en radikal gud som föreskriver att delar av åkrar inte skall skördas utan lämnas till fattiga och resande att bärga sin kost från, att landköp vart femtionde år skall gå tillbaka, och att lån skall avskrivas efter sju, och visst finns det rön som tyder på att det inte är den senare delen av meningar som »döda alla dem som pissat mot väggen« som skulle behövt ändras till idiomatisk svenska, men allt detta kan ju knappast helt frikänna den Gud som lovar att straffa avkomman intill tredje led, ja intill fjärde led skall de hemsökas. Gamla testamentets gud må ha försonande drag, men någon trevlig bekantskap är han knappast.

Så jo, nog är det välkommen mental exercis som Robinson bjuder in till, dessutom ur ett perspektiv som framstår som udda: att vara troende och att ställa sig politiskt till vänster är inte underligt i Sverige, men att inte göra det utifrån en sorts allmän snällhetsteologi är det sannerligen. Och oavsett vad man tycker om de religiösa argumenten så är dessa snarast bara en av de trådar som smälter samman i en enda protest: inför samtidens allt starkare drift mot att göra samhället intellektuellt urarva.

Read Full Post »

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Read Full Post »

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman i I wear the black hat faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.

Read Full Post »

Egentligen var det bara den andra av de två essäerna som samlats i Religio medici and Urne-buriall jag var ute efter; denna sir Thomas Brownes text över ett antal begravningsurnor som nyligen frilagts i Norfolk med sin starkt retoriska avslutning, möjligen det närmsta man kan komma Predikarens underbart fascinerande pessimism i en någorlunda sekulär text.

Inte för att Religio Medici, Brownes försök att redogöra för sin religiositet som läkare (under 1600-talert ett misstänkt yrke med rykte om ateism) heller är någon ointressant text: det kräver visserligen mer att gräva förbi den åldrade ortografin, Brownes uppenbara glädje inför att hitta nya ord och det något mindre greppbara ämnet teologi, men det är likväl en givande reflektion och till och med något av en liberal bekännelse; en underlighet i en tid när England (liksom Sverige) annars var som mest upptaget med renlärighet: Browne tycks klara sig genom att dels försöka ge sken av att han kommer ta tillbaka allt som inte behagar renlärighetens väktare, dels påstå att han inte bryr sig om några av de motsägelser som går att hitta i Bibeln och som han nogsamt listar. Helt undgick han dock inte censuren, utan verket placerade på katolska kyrkans Index (vilket naturligtvis var fin reklam).

Likväl är det texten om urnorna som är den största behållningen: i den berättar han inte endast om de nyligen uppgrävda urnorna (idag sorgligt förödda), utan tar med anledning av dem sig tid att meditera över olika historiska begravningssätt, och till slut även berömmelsens fåfänglighet; hur namn utan dåd är tomma, och godhet inte värt att hålla efter för eftervärldens skull när även grymma dåd ihågkoms: endast den odödlighet som är kommen av Gud är något att eftersträva, allt annat är fåfänglighet. Dess sonora toner bär den sorts underliga tröst och glädje som endast en stor melankoliker kan åstadkomma.

Read Full Post »

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

Read Full Post »

Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.

Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).

Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.

Read Full Post »

Older Posts »