Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Man börjar känna igen honom på stilen nu, Fredrik Sjöberg: liksom flera tidigare böcker handlar Mamma är galen och pappa är full om diverse människoöden, belysta från en av ett fåtal punkter Sjöberg särskilt intresserar sig för. Här är det som oftast konst, någon annan gång kan det vara entomologi.

Det hela börjar med ett porträtt av två unga flickor, kusiner, målat på Rivieran under tjugotalet. En av de båda flickorna, konstnärens styvdotter, är välkänd i konsthistorien: hennes far var Ivar Arosenius, och hon kallas vanligen Lillan (egentligen hette hon Eva, men det var vad hennes mor, som i sin tur egentligen fått namnet Ida, kallades). Fadern till den andra, Hanna, är förresten också känd – John Gottowt var en framstående teaterman, idag kanske främst ihågkommen för sin medverkan  i Nosferatu, där han spelade rollen som Professor Bulwer, motsvarigheten till van Helsing. Från detta porträtt börjar en jakt på detaljer ur de tre närmast inblandade personernas liv.

Flickornas mormor hade skapat en framgångsrik mejerirörelse som en morbror övertagit och sedan sålt i rätt ögonblick och investerat pengarna klokt; idag utgör de stommen i fonder som donerar pengar till förtjänta studenter. Själva bar de också på konstnärsambitioner och lyckades också leta reda på mer eller mindre underliga karlar att få ihop det med. Konstnären var Anton Dich, en dansk som idag är närmast bortglömd men som med bättre tur hade kunnat räknas som en viktig modernist.

Och sedan är det naturligtvis allt annat; diverse sidospår här och där, detaljer som oväntat dyker upp eller går förlorade, Sjöbergs egen person som ibland oblygt strövar in, utvikningar som man ibland undrar vad det har med det hela att göra. Det är mycket trevligt och intressant, av få detaljer skapas en väv (skulle Sjöberg hållit sig till någorlunda säkra fakta hade bokens omfång blivit mycket litet) – det är överraskande och lite skrämmande hur många olika saker som visar sig hänga ihop. Man ser dock att även om författaren är duktig på att laga spiksoppa så blir det den här gången lite väl vattnigt, och man ser lite för tydligt hur han sträcker sig efter de där extra ingredienserna.

Det är en trevlig bok, men inte författarens främsta.

Annonser

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »

Inget är nytt under solen, och liksom idag har det alltid funnits de som älskade böckerna mer än allt annat här i världen. Så också Richard de Bury, biskop av Durham i kung Edvard III:s dagar. Kungen utnyttjade sin biskop för såväl att hålla lugn i den oroliga nordändan av sitt rike som diplomatiska uppdrag till påvestolen och franske kungen; det är troligen att biskopen uppskattade de senare mer, då de lär ha gett honom större möjligheter att utöka sitt bibliotek, en syssla vars iver noterades av samtiden, bland annat av Petrarca som mötte honom i Avignon.

En prelat, hur duglig och bokhungrig han må varit, skulle dock knappast varit ihågkommen idag om det inte varit för att hans kärlek till böckerna fick honom att producera en själv, med det självmedvetna namnet Philobiblon. I boken försvarar han böckerna som högst nyttiga ting som bevarar och lär ut världens vishet, i synnerhet i form av västkyrkans lära, även om också vissa antika filosofer anses godkända.

Det är en varierad skrift, som ibland försvarar böckerna som sådana, ibland far ut i angrepp på dem som inte ärar dem (angrepp dock hållna i en lätt skämtsam ton), ibland förklarar hur Richard lyckas samla sitt bibliotek. Roligast läsning idag är dock det kapitel där han förfasas över hur unga studenter hanterar dyrgriparna: de äter och dricker vid läsningen, tvättar inte händerna, kluddar i marginalen, använder böckerna för att pressa blommor, lämnar dem i närheten av småbarn, slår inte ihop dem ordentligt – en litania av en sort man möjligen skulle kunna få ur vissa bibliotekarier än idag. I paritet med detta är den inledning där han förklarar att böcker bör värderas över allt annat, och köpas så fort möjlighet ges, så länge priset är någorlunda billigt.

Den svenska översättning signerad Axel Nelson jag har är vid det här laget kraftigt åldrad: när den gjordes var stilen möjligen endast lätt arkaiserad, i linje med vad man kunde hitta i Karl XII:s Bibel, som då nyligen ersatts. Idag framstår dock den som rejält åldrig, om än fortfarande läsbar.

Richard skulle nog ha hållit med om att jordisk odödlighet inte är möjlig, men att de ting som kommer närmast är böckerna. Att han också därmed fått sitt minne förlängt må anses fullt rättvist.

Read Full Post »

Det sägs att människans natur inte ändras. Troligen har jag själv anfört det; självmotsägelse kan troligen ingen undgå. Montaine har närmast gjort den till metod i sina Essayer, och hoppar ibland mellan ståndpunkter utan annat mål än att prova dem och se vad hans inre tycker om dem.

Alltnog: oavsett människans naturs beständighet så ändras i alla fall sederna, och ibland kraftigt. När Montaigne i kapitlet om grymhet erkänner sig blödig även inför djurs lidande, och klagar på mänskligheten så säger han att

Ingen finner något nöje i att se djur leka och kela med varandra, men alla finner nöje i att se dem slita varandra i stycken.

Oavsett vad man anser om människans oföränderlighet kan man i alla fall konstatera att internet för en gångs skull visat människan som bättre än vad hon anklagas för.

Det obestämda framkommer annars bra i essän om självmord; där anför han skickligt såväl argumentation för som mot en beredvillighet att dö som en hög dygd, utan att riktigt lyckas landa i något bestämt. Mer bestämd är han å andra sidan när han avfärdar läkekonsten; en fullt rimlig inställning i en tid när medicin var en blandning av enkel naturmedicin, alkemi och astrologi.

En stor del av den andra boken ägnas annat åt vad som sägs vara ett försvar av den katalanske teologen Raymond Sebond, detta är dock som bäst en indirekt manöver till dennes fördel, ty mycket av innehållet går snarare ut på att avfärda människans möjlighet att veta något med säkerhet (en underlig metod att försvara någon som hävdade att Guds storhet inte enbart visade sig genom bibeln utan även i naturen).

Montaigne läser man hursomhelst bäst antingen mycket övergripande eller mycket närgånget, att ta de enstaka styckena och försöka bli klok på dem ger mindre än man hoppas på.

Read Full Post »

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt.  Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt.

Read Full Post »

Det är med saknad man läser George Orwells Essays, en samling av diverse tidningartiklar, kompilerad efter hans död: saknad efter en tid då politisk debatt hade en teoretisk underbyggnad mer avancerad än att privatiseringar är bra eller dåliga: frågan finns kvar, men formerna tycks sedan länge ha stelnat .

Nåväl, sådan längtan är säkerligen till minst 90 % missriktad. Mer intressant än Orwells marxistiska argumentation, är hans förhållande i stort till denna ideologi, tydligt uttryck i den sena (essäerna är kronologiskt ordnade) »Writers and Leviathan«, där han argumenterar för att författaren som författare, men inte nödvändigtvis som människa, bör ha friheten att om den så önskar ställa sig ovan politiken, i synnerhet det dagliga styrandet, som med sitt kompromissande och tvång att välja det minst onda inte kan vara nyttigt för konsten. Det är en tanke som borde provas oftare mot de strömningar som kräver att konst inte bara bör vara underhållande utan även uppbygglig (den motsatta tanken är kanske lika skadlig, att konst inte får vara annat än underhållande, men tycks mindre dominant idag).

Konsten är det andra stora temat i boken efter politiken: Orwell analyserar Dickens, Dali, Swift, Kipling, Yeats, Tolstoys pamflett om Shakespeare, liksom tidningar för unga pojkar om livet på internatskolor, en genre som fram tills för ett par decennier sedan tycktes helt död men sedan oväntat gav nya avläggare (om än i annat format). Dessa essäer innehåller förvisso också de delar av politiska tolkningar, vilka man inte behöver hålla med om men som inte tar över så till den grad att man önskar helt slippa dem, utan snarare ger intressanta perspektiv. Essän om Dickens är lite svårläst för den som inte har dennes hela produktion med modersmjölken, men med tanke på att Orwell utgår från och framhåller hur dessa olika figurer lätt införlivas med ens mentala värld kan det kanske förlåtas.

Sedan finns också en hel del varjehanda: om att arbeta i antikvariat, om antisemitism i Storbritannien, om vykort med »roliga« motiv (i Sverige skulle man möjligen kunna återfinna något liknande i gamla veckotidningar; typen av humor känns i alla fall lätt igen), och en lång uppgörelse med hans eget gamla internat från barndomen, och den skräck och förtvivlan han tycks ha levt i inför en värld med godtyckliga regler och allsmäktiga, motbjudande vuxna.

Mycket av det producerade är från krigsåren: »The lion and the unicorn« behandlar den engelska nationalkaraktären och hur den eventuellt skulle kunna utnyttjas av fascisterna för att uppnå sina mål, medan »Poetry and the microphone« i helt annat tonläge utgår från hans erfarenhet att skapa kulturell propaganda via radio och hur detta medium skulle kunna utnyttjas för att förnya poesin.

Orwell är en av nittonhundratalets ofrånkomliga författare, inte bara för att han i likhet med Kipling (som han behandlar med överseende och viss nedlåtenhet) faktiskt lyckas skapa nya begrepp i engelska språket: han är också en av de vars känslor och åsikter kom lika mycket ur egen erfarenhet som övertygelse, för vilken »fascism« ännu inte tagit färg av allmänt skällsord. Han var övertygad om att socialism var vägen framåt, men hade också en ovanlig klarsynthet i att kunna se de överträdelser som gjordes även i dess namn, en attityd vars sällsynthet han själv beklagar. Det må finnas verk skrivna med större litterär förmåga, men den intellektuella hederligheten är betydligt mer sällsynt.

Read Full Post »

Först vill jag säga ett par ord om själva boken, den volym som fått namnet Civil disobedience and other essays och samlar diverse kortare texter av Henry David Thoreau, dock inte sådana som publicerats i Walden: det är uppenbart en modern billighetsupplaga, en tryckt version av en elektronisk samling, med minimal tid ägnad åt sättning. Det finns förvisso få tryckfel, och inga uppenbara blundrar, men sättet texten flyter ut över sidorna, de minimala rubrikerna, och det allmänna intrycket gör läsningen mer nedslående än nödvändigt.

Så; nu över till innehållet. Essäerna kan i stort sett separeras i två distinkta grupper: en som ansluter till den essä som är nämnd i titeln, tillsammans med nämnda Walden Thoreaus mest uppmärksammade verk. Mer om dessa nedan. Den andra gruppen är nämligen mer rättfram: naturskildringar och betraktelser, föranledda av ett läst verk om Massachusetts flora och fauna, en vandringstur till ett berg sett i fjärran eller en transkription av ett föredrag. I allmänhet är dessa goda ting, som lyckas fånga naturens inneboende poesi och överföra den genom textens medium. Styckena om äppleträd, deras växtsätt och frukter, och

… den stolta vår utslagen
den vår, de svage kalla höst

för att citera poesi Thoreau själv önskade skulle skrivas, är små mästerverk, oavsett att Thoreau låter sin moralistiska ådra, en mycket Rosseausk sådan, komma i dagen. Det krävs mer civilisation för att kunna beundra naturens skönhet än Thoreau vill låtsas om, oavsett vad han anser om Boston och New York.

En essä som står lite för sig själv är »Paradise (to be) Regained«, en road recension av en världsförbättrares förkunnelse. Författaren, en herr Etzel, önskade utnyttja vindar, vågor, tidvatten och sol för att omdana världen och skapa ett nytt paradis; Thoreau lyckas att suggerera fram både ödsligheten i denna vision och hur långt ifrån verkligheten den var rent tekniskt, utan att framstå som annat än milt överseende, trots att man efter att ha läst hans hyllningar av stillheten förstår att han ryste in i själen över förslag att låta maskiner gå fram över landen, hugga ner skog, jämna ut dalar och dränera träsk. Denna Etzels vision stämmer dock fortfarande till eftertanke, liksom Thoreaus behandling av dem: visionärer talar fortfarande i denna dag om teknik som skall nyttja dessa krafter och saliggöra oss alla.

Till funderingar manar även den sista sammanhållna gruppen essäer: dessa behandlar i huvudsak moraliska spörsmål hur man som moralisk människa bör förhålla sig till lagar man anser förkastliga. I Thoreaus fall kommer denna indignation främst från slaveriet, vilket han avskydde med ilska och glöd; att han var konduktör på den underjordiska järnvägen förvånar och förvånade knappast. Han förordar att man som moralisk människa bortser från den jordiska lagen och ser endast till den himmelska när de hamnar i konflikt. Förutom att förespråka civil olydnad (inte bara direkt i sådant som hur man behandlar slavar på väg mot säker frihet, utan även i fråga om skattebetalande), så uttrycker han även sin djupa beundran för kapten John Brown, mannen som med sina medsvurna tog sig till sydstaterna och befriade slavar, och vars bana tog sig en ända vid Harper’s Ferry.

Allt detta är vid en första anblick gott och solitt; det är omöjligt att idag förneka att slaveriet var ett ont i sig självt som behövde bekämpas, även om de negativa effekterna långt ifrån tog slut i och med att sydstaterna besegrades. Det problem som uppstår är snarare när man försöker applicera ett likartat tänkande på andra frågor. De argument som framförs skulle idag lika gärna kunna placeras i reaktionens munnar: anser man att abort är mord enligt Guds lag, oavsett vad riksmöten och domstolar beslutat, så kan man i Thoreau hitta stöd och argument för ageranden som går bortom vad som kan anses vara såväl civilt och civiliserat. Thoreau må ha tagit ställning på ett sätt som förtjänar aktning, men de argument som han anförde måste likafullt avvisas: det goda samhället kan inte byggas på kommandon nedtecknade för tvåtusen år sedan, utan måste förankras djupare i insikt om mänskligt lidande. Jag vet inte om Thoreaus skulle accepterat detta, men jag hoppas.

Read Full Post »

Older Posts »