Höstblommor

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Read Full Post »

Ordens massa

Äldre tiders medicinska terminologi lever ofta kvar i språket även när de tillstånd som de skulle beskrivas inte längre anses vara vetenskapligt godtagbara: idioti är ej längre en diagnos, åderlåtning ej längre en behandling, och de fyra personlightetstyper som humoralpatologin laborerade med anses inte längre vara fullt så grundläggande. Koleriker får gå i terapi för att behärska sin ilska, flegmatiker har väl snarast lyckats skaffa en mer tilltalande etikett som introverter och sangvinikers framåtanda och självsäkerhet beundras och framhålls som ideal. Kvar i, eller möjligen snarare åter i, ett kemiskt problemkomplex är melankoliker, som numer skall medicineras ut ur sin tungsinthet.

Ovanstående är naturligtvis en förenklad bild av forna tiders personlighetslära: även då insåg man att människan var mer komplex än blandningar av fyra vätskor kunde medge, och i synnerhet att de fyra extremerna i sig kunde te sig väldigt olikartade. Detta inser man snart när man kommer till de bättre bitarna av Robert Burtons monumentala The anatomy of melancholy, ett av få vetenskapliga verk från 1600-talet som fortfarande läses. Detta är praktbarock: långa, komplicerade meningar, uppräkningar som aldrig tycks ta slut, utvikningar, en prosa som i bästa stunder är lika exakt som litterär, långa latinska citat (speciellt när mer delikata ämnen avhandlas), ett nogsamt fasthållande vid en övergripande plan för presentationen.

Långa stycken är oläsliga. Dit räknas inte bara det latin som utgivarna valt att inte översätta, även om de för det mesta förser läsaren med engelsk tolkning, utan även en del av de tekniska diskussionerna: dagens läsare är knappast intresserad av fyrahundra år gamla debatter om det var magen, mjälten, levern eller diafragman som orsakade melankoli. Däremot är det av intresse att läsa om häxor, att se Erik Väderhatt fladdra förbi, en lista med dietistisk rådgivning där i princip varenda tänkbart födoämne avråds från, idéer om magiska stenar, samt insiktsfull psykologi och religion blandas samman.

Melankoli var inte bara nedstämdhet i allmänhet: även olika vanföreställningar kunde räknas dit, inklusive religiösa, tvångstankar, sorg och kärlekssjuka: ämnet tycks ha varit närmast outtömligt, även om Burton gjorde ett tappert försök och under levnaden fyllde på med ytterligare inskott. Ibland upprepar han sig, ibland motsäger han sig. Kapitel kan utgöras av långa argument för en viss ståndpunkt, och sedan en helomvändning och refuserande av vad som nyss sagts. Inget tycks helt säkert, mer än den protestantiska religionens korrekthet: i allt annat tycks Burton beredd att prova olika tankar och hitta medelvägar.

Burton långt ifrån den enda klassikern med essäistiskt anslag, men han är förmodligen den som gått längst i att försöka avhandla ett specifikt ämne. I likhet med andra är det inte alltid vad han säger, utan hur han gör det, som idag framstår som behållningen.

Read Full Post »

Kanon

Jag får av någon anledning minst lika stor glädje av att läsa böcker om böcker som böckerna själva. Därför äger jag numer fyra olika verk på temat »Böcker att läsa innan du dör«. Den senast införskaffade är den äldsta, Clifton Fadimans och John S. Majors The new lifetime reading plan. Den har fått den bisarra underrubriken »The classic guide to world literature«. Detta är enbart sant om världen tolkas som det som går att se från USA, speciellt nordöstra delen. Majors bidrag är tydligt: diverse klassiker som inte ingår i den västliga traditionen, som exempelvis en hel del kinesisk och japansk litteratur. Men likafullt är detta en högst amerikansk bok, med en hel del författare som exempelvis en tysk, fransk eller spansk skribent knappast skulle funderat över att ta med.

Det som finns är också högst konventionellt. Det är nästan rörande att i förordet få förklarat att boken är till för de som kanske inte hört talas om alla dessa författare men vill ägna sitt liv åt att bilda sig. Denna förhoppning har i alla fall det goda med sig att även om urvalet inte framstår som särdeles personligt gör i alla fall texterna och omdömena det: det här är ingen övning i att visa vem som bäst behärskar akademisk jargong, utan allt är skrivet på tämligen klar, om än intellektuell, prosa av någon med klara egna åsikter och mod att stå för dem.

I alla fall ett omdöme framstår som mycket klarsynt: att Freuds betydelse var i avtagande. Med diverse teorier om det sexuella psyket avskuddade framstår det för samtiden som ett tydligt tecken på att att åsikterna är tjugofem år gamla att författarna gärna framhåller när någon är homosexuell, eller kommer med utvikningar om udda familjeliv eller andra sexuella böjelser. Annat som gärna noteras: om någon inte är vit och om någon inte är engelsktalande.

Förutom den tunga inriktningen mot engelsk litteratur kan urvalet naturligtvis som alltid ifrågasättas och diskuteras i detaljer – den stor del av nöjet med den här typen av verk är ju att missnöjt undra varför i hela fridens namn någon egentligen kan tycka att allt av Shakespeare verkligen behöver läsas men inget om Sherlock Holmes, eller för den delen något som har minsta doft av genre (det är nästan så man önskar att de inte skulle tagit med Tolkien i den avslutande samlingen med hundra författare de inte riktigt vet vad de skall göra med; det hade nästan känts ärligare).

Men även detta är väl tecken på ändrade tider: den typ av uppdelning i seriös och populär kultur författarna håller sig med har alltmer förlorat aktualitet. De skrev vad de tyckte, och om inte annat så kan man säga att det de skrev blev betydligt mer underhållande i sig självt än vad deras efterföljare mäktat med.

Read Full Post »

Sax och penna

Läsningen av Sara Danius Sidenkatedralen skulle om det inte vore för författarens stora förmåga vara beklämmande. Fast, vid närmare eftertanke vore förmågan faktiskt också orsaken till en sådan känsla: att en sådan stilist inte fick ytterligare årtionden att producera sig på är en förlust. Aningen relaterat till detta är att det är en bok sammanställd av diverse ännu inte slutbehandlad materia, texter menade att ingå dels i en essäbok, dels i en bok om fotografiska nybrytare, liksom ett par texter producerade för andra sammanhang, men där den önskvärda redigeringen inte kunnat utföras och därför släpandes på en hel del upprepningar. Det är sannerligen inte givet alla författare att hålla sig med ett förråd av anekdoter stort nog att aldrig behöva upprepa sig, men de flesta som har möjligheten klarar i alla fall att avhålla sig i en och samma bok.

Det som verkligen slår ned på en är dock förlusten i samband med striderna om kulturprofilen. I efterhand blev mycket som ständiga sekreteraren Danius önskade vad gäller reformer och oönskade ledamöter, men såhär i efterhand framstår de många extra turerna som fullständigt poänglösa. Kulturprofilen med hustru är nu avlägsnade, och intrigerna för att få Danius att avgå framstår som extra småaktiga när man vet att den till synes besegrade cancern skulle återkomma. Så vad har då de som vände sig emot henne vunnit, förutom fläckar på eget rykte, och att ytterligare ledamöter avgått?

Dessa strider behandlas först i bokens slut, och då enbart i from av manus till de Sommar- och Vinterprogram Danius spelade in för P1. Akademiåren sätter annars spår dels i minnestalet över företrädaren Knut Ahnlund, dels i de texter om de klänningar hon beställde och bar, vilket gör att de fungerar som del av den kedja som löper från litteraturen (med ämnen som Madame Bovary och Thomas Mann) till porträttfoton via mode.

Med bara lite mer otur hade boken framstått som ganska splittrad: det är knappast för Danius insikt i fotografi jag plockat upp boken, även om hennes skicklighet med pennan gör att även detta parti enkelt går ner. Låt vara att vissa bilder behöver sökas upp; sådant är alltid en risk med att i ord beskriva konst. Pregnans och humor får en dock att stå ut med detta liksom väl lätt redigering, samt ett ganska grovt redaktionsfel när Martin Gropius tillskrivs ära som vederbörligen tillkommer broderns sonson Walter.

Sidenkatedralen lider på det hela taget varken mer eller mindre än andra postuma samlingsverk av de sjukdomar som normalt drabbar sådana. Här finns snarare tydligare tematik än annars är gängse, likasom ett tydligt bokslut. Börja inte med den, men om hennes tidigare alster gillats, så finns ingen anledning att tveka.

Read Full Post »

Nattamat

En framgångsrik författare som publicerat sig i oinbundna format kommer troligen vid slutet av karriären drabbas av samlingsvolymen med varia: tidningsartiklar, talmanus, insändare och saker som bara blev liggande i någon låda. Så även Terry Pratchett: A slip of the keyboard sattes samman av honom själv, med korta introduktioner, men annars är det diverse kortprosa med icke-fiktivt innehåll.

En hel del är humoristiskt material levererat vid olika tillfällen någon gett honom en mikrofon eller utrymme i någon tidning, och behandlar då i huvudsak lättare material ur en författares vardag: boksigneringar, beundrarbrev, apokryfer, eller möjligen scener ur ungdomen. Något närmar sig möjligen författarskapet mer teoretiskt, som när han lägger ut skillnaden mellan manliga och kvinnliga magiker i traditionell fantasy, eller försöker förklara genren, gärna med Chesterton (i en volym av detta slag är upprepningar något man får acceptera; det är faktiskt betydligt mindre irriterande om samlingar inte redigeras alls än om de gör det för slarvigt).

En del är också gammal skåpmat, som tidiga journalistiska försök, eller skildringar av tillvaron som pressansvarig på ett kärnkraftverk (det är intressant att se hur ens yrkeskår ter sig i ögonen på någon som är skicklig författare och som kunnat observera den mer eller mindre ostörd. Just pressansvariga är väl förvisso vara den yrkesgrupp man allra minst vill behöva ha att göra med professionellt, men då är de ett symtom, inte en sjukdom).

Sista delen av boken är betydligt mer allvarlig, och handlar om Pratchetts sjukdom: den alzheimer som åt upp hans spatiala förmåga men lämnade intellektet orört och till slut ändade hans liv. Dessa skildrar dels sjukdomen och den ibland mycket underliga byråkratin som omgjordar sjukdomen, dels hans kamp för att legalisera dödshjälp. Humorn finns även där, men också den inlevelse i andra människor som gör att Skivvärlden är mer än bara en plats man besöker för några enkla skratt, och denna bok till något värt att läsa även för andra än de som inte kan få nog av en värld som, förutom underlig geografi, är så märkligt lik vår.

Read Full Post »

Vägvisare

En karta i en skönlitterär bok innebär vanligen att boken riktar sig till barn, eller att den innehåller fantastiska drag (ett tredje alternativ är att det är en detektivhistoria, men dessa kartor är i regel ganska skissartade). Det är alltså ett tecken att vi är på väg till en plats som knappt finns, eller kanske hellre som finns i särskilt potent form: en plats där underbara ting kommer utspela sig, där djur kan tala, ringar kan göra en osynlig och mattor kan flyga. Kartor är därför ett bra sätt att öka intresset.

I den av Huw Lewis-Jones redigerade The writer’s map förklarar författare och konstnärer varför just de älskar kartor som komplement till litteratur; essäerna täcker alla tänkbara världar: Midgård, Narnia, Sjumilaskogen, Mumindalen, Skattkammarön; platser att glädjas åt och återkomma till. Det är ingen dålig samling som medverkar: på omslaget står bland annat Philip Pullman, Lev Grossman och David Mitchell (författaren, inte komikern); andra har medverkat att skapa kartor och annan rekvisita för bland annat Sagan om Ringen och Harry Potter, eller illustrerat klassiker som Robinson Crusoe.

Det är en på alla sätt trevlig bok: texterna är av ett lagom utmanande slag: de barndomsminnen som finns är ljusa, men inte heltigenom. Bildmaterialet är fantastiskt och blandar illustrationer av moderna verk med kartor så gamla att mycket på dem är fiktion. Precis som på en bra karta kan man gå vilse i fantasin, en kort stund eller en hel dag.

Read Full Post »

En ny estetik

Susans Sontags första essäsamling Against interpretation närmar sig pensionsåldern: den skrevs i början på sextiotalet, och handlar i huvudsak om kritik, i såväl meningen att den diskuterar enskilda verk som att den diskuterar vad kritik är och hur man skall se på konst.

Sontag börjar samlingen med två längre texter som diskuterar konstsyn i allmänhet; hennes åsikt är att man behöver söka sig bortom en konstsyn som låtsas som att yta och innehåll är separata ting utan närmare koppling till varandra, och att man därför också borde premiera skapandet av verk där sådan kritik helt uppenbart blir absurd.

Hon är därvid fylld av beundran för en hel massa verk, men beklagar att den medvetenhet hon efterfrågar inte nått till skönlitteraturen. Detta kan lätt betraktas med viss ironi: av de tänkare och skapare hon särskilt håller fram och diskuterar är de flesta enbart angelägenheter för esteter och specialister. Det enda undantaget är Camus, dock inte på grund av de anteckningsböcker som är vad hon närmast anmäler. Hon skulle dock nog själv inte vara alltför förvånad; i den essä som diskuterar naturvetenskap och kultur tycks hon säga att mycket av den kultur hon själv uppskattar tagit upp vissa drag från vetenskapen och liksom den blivit något man måste tränas i för att kunna uppskatta (och att endast skönlitteraturen tycks ha undvikit detta öde).

Allt detta får henne möjligen att framstå som mer pretentiös än hon egentligen är. Visst, hon diskuterar franska filmmakare som knappast hör till allmänbildningen, liksom teaterideologier, men hon tar också upp science fiction-film (det schema för sådana hon beskriver kan användas även för mer samtida sådana, i alla fall de med katastrof-anknytning – om det är så att jorden hotas så gäller schemat, men knappast annars).

Bokens förtjänster är i huvudsak sekundära: de verk den diskuterar är egentligen inte det intressanta, utan hur de diskuteras, de slutsatser som dras och positioner som intas. Kan man bara se bortom träden finns en spännande skog att gå på upptäcktsfärd i.

Read Full Post »

Sjung om mannen

Jag kommer få problem med var jag skall ställa in Daniel Mendelsohns An odyssey: är det en memoar? Biografi? Litteraturhistoria? Roman? Boken berättar om en universitetskurs med seminarier om Odysséen Mendelsohn gav, som hans åldrade far bestämde sig för att sitta med på. Boken fortsätter sedan på flera plan: författarens minnen av fadern, tankar om Odysséen, diskussionerna i kursen, en kryssning i Odysseus spår han och fader åkte på, berättelser om faderns dödskamp (han dog inte mycket mer än ett år efter kursen). (Roman stod med på listan eftersom namn och händelser under kursen och resan ändrats för att skydda de oskyldiga).

Fadern tycks ha varit en rätt besvärlig figur: matematiker, med det förakt för humaniora vissa naturvetenskapare uppvisar. Bestämd i sina åsikter. Kapabel att helt utesluta personer ur sitt liv. Svårt att visa känslor. Men också smart, alltid beredd att stödja och hjälpa sina barn, få dem att anstränga sig lite mer.

Som man kan vänta sig visar sig de händelser boken i huvudsak handlar om vara en utbildning för flera: författaren och fadern lär sig mer om varandra, och om Odysséen och ödmjukhet och en hel massa saker som gör att filmproducenter troligen drömmer våta drömmar om att få sätta tänderna i detta. Trehundra sidor, och även läsaren får lära sig: om hur fäder påverkar sina söner, hur äktenskap fås att hålla, om hur man kan låta besvikelser bli en drivkraft för att hjälpa andra och en massa annat.

Read Full Post »

Mannen i biblioteket

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Visioner

Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen.

Read Full Post »