Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Att recensera en samling som The new Cambridge guide to Shakespeare (femte gången en liknande volym ges ut i serien, här under redaktörer Margreta de Grazia och Stanley Wells) är inte en lätt uppgift: det handlar om ett tjugotal essäer, om diverse aspekter av författaren, där vissa av dem också har helt egna volymer i samma serie. Det finns således en hel del information i volymen, samtidigt som den som mest skrapar på ytan av många ämnen. Givet Shakespeares status som den främste författaren som skrev på vad som idag är världens lingua franca, så är det inte konstigt om knappt tjugosidiga essäer verkar kortfattade – det är ju trots allt närmare fyrtio pjäser, två längre poem och en samling sonetter som skall täckas, förutom biografi, receptionshistoria, tematiska studier och en litteraturgenomgång.

Med sådana förutsättningar, och olika förkunskaper hos läsarna, kan det inte hjälpas om det hela blir en smula haltande. För min del var de mest givande styckena de om Shakespeares språk, som förklarar varför han sällan kunde hålla sig när en ordvits fanns inom räckhåll, och de om de olika pjäserna, som ibland gav helt nya läsningar jämfört med de jag gjort. I andra änden finns bland annat de tre tematiska genomgångarna av politik, ras respektive kön, som verkade aningen blodlösa, möjligen som en följd av ett försök att inte gå in alltför mycket i polemik. Essän om mediahistoria var å andra sidan givande när den höll sig huvudsakligen till mer abstrakta resonemang, men när den flöt ut i ett par sidors närstudie av en enskild tolkning av Hamlet blev den sladdrig (och att den i hög grad diskuterade Second life gjorde att den känns ohyggligt daterad).

Det är som sagt en översikt, och som sådan har man bäst nytta av den; förhoppningsvis blir man intresserad och bestämmer sig för att läsa mer om något enskilt ämne. För djupare förståelse om enskilda verk hjälper den främst med poesin, där det ges mest utrymme för närstudier. För pjäserna är den snarast en brygga dem emellan, men man kommer nog snarare ha större utbyte av en riktigt utförligt kommenterad version av varje enskild pjäs än en volym som denna.

Annonser

Read Full Post »

Man bör läsa titeln till Per Svenssons Frihet, jämlikhet och reformation! 500 år med Luther noggrant: även om det är en bok om Luther, så är det inte en traditionell biografi över honom, snarare en lång essä där reformatorns inflytande på huvudsakligen Sverige spåras.

Förvisso: det finns biografiska inslag. Förvisso: likaså skildringar av Luthers samtid som är relevanta för att förstå mannen än hans arv. Förvisso: Luthers egen tolkning av läran är minst lika viktig som dess senare påverkan. Men i slutändan så är detta en bok som snarast vill ha fatt på vad Luther tänkte, inte hur han rörde sig eller vilka han gjorde det med. Index saknas också helt, liksom användbara kapitelrubriker, så meningen är rimligen att läsaren skall svepa hela innehållet och smälta det mer eller mindre som helhet (något märkligt då en av teserna var att Luther långt ifrån var en en monolit).

Detta är något tråkigt: även bilden av det tidiga femtonhundratalets Tyskland som en religiös och politisk krutdurk som Luther utifrån personliga demoner och intellektuellt högmod ständigt petade på samtidigt som han försökte hålla elden borta är intressant, så är Svensson mer tankeväckande när han försöker dra upp de långa linjerna och se hur mycket av svensk mentalitet som är luthersk: den svenska välfärdsstaten med den omhändertagande, trygga överheten sägs ytterst vara en luthersk tankefigur, liksom motviljan mot falskhet och förställning, och förmågan att tydligt förklara vad som är moraliskt rätt men inte agera utifrån det.

Luther är en intressant man att tänka med, då det finns mycket i hans skrifter och åsikter som pekar i de mest skiftande riktningar: en frihetens teologi byggd på ett förnekande av den fria viljan, en tro som slet sönder den gamla ordningen samtidigt som den predikade att de världsliga herrarna skulle lydas, en nådefull gud och en antisemitism som nazisterna nickade gillande åt. Vi kommer inte vara klara med Luther på länge än.

Read Full Post »

Det känns som jag borde skriva något mer intelligent och kortfattat än jag riktigt förmår för att sammanfatta The secret loves of geeks, redigerad av Hope Nicholson: en hel mängd talangfulla personer har ju skrivit om så många aspekter av kärlek, och vanligen också nördighet. Kanske är det bäst att börja med Patrick Rothfuss essä, som avslutar samlingen och som diskuterar de olika betydelserna i ordet »kärlek«, och att romantisk kärlek långt ifrån är den enda sorten, och att fokuset på den, och i synnerhet den sort som kan slå över i svartsjuka, inte är nyttigt.

Ty bland det icke obetydliga antalet bidrag som fokusera på just romantisk kärlek i alla de olika former den kan ta och numer allt oftare tillåts ta, så finns det också utrymme för det som är det avskiljande ordet i titeln: det kan handla om kärlek tack vare nörderier, kärlek trots nörderier, kärleken till dem, eller alltihop samtidigt. Formaten på berättandet varierar: en del är vanliga textbaserade essäer, en del är serier, en del är mer av hybridformer. De flesta historier är överraskande positiva: trots att önskan att accepteras är ett ofta återkommande tema, och ilska över hur en del saker står till inte är ovanligt, så är det sällan kärleken är totalt olycklig, inte ens den som inte varar (möjligen undantaget den till Star Wars, där såren efter fantommajonnäsen fortfarande inte läkt).

Den sammantagna bilden man får är att nördkulturen är en sorts friare värld, där annat än den typiskt heteronormativa, maskulint anpassade kärleken får finnas. Det vet jag inte; tyvärr finns det ju flera exempel på hur folk som en gång skulle setts som nördar bildar mobbar via internet och försöker tysta det som avviker från deras syn på verken. Nörderi har ju alltid haft drag av eskapism in i en bättre värld, med större möjligheter och där ondskan kan besegras, men det är så lätt att tro att alla definierar ondska på samma sätt. Även om denna ensidighet här tycks vara önskad finns den likväl där, men med tanke på den stora bredd som trots allt finns är det nästan löjligt att fråga efter mer. Vänta alltså inte en alltför kritiskt djuplodande undersökning, och gläds åt den stora lycka som trots allt bärs fram.

Read Full Post »

Kalle Linds Hej bröder – lyssna nu till min historia är en liten underlig hybrid till biografi över Cornelis Vreeswijk. Formellt kan man möjligen placera in den under rubriken life and letters, om man accepterar att istället för brev (vykort?) så har sånger substituerats in och att anslaget drar åt det essäistiska. Lind har tagit ett drygt tjog av Cornelis sånger, gett dem var sitt kapitel, och efter att ha citerat delar av texten skriver han iväg sig i någon riktning och återvänder sedan till ursprunget.

Detta upplägg är inte helt utan vådor: biografisk läsning av konstnärlig text är erkänt farlig mark, även av Lind, som vanligen väljer att försöka tolka Cornelis kynne snarare än yttre levnadslopp utifrån texterna; händelserna i Cornelis liv får komma in genom den situation han var i när en viss sång kom ut eller genom de konstnärliga förebilder som kan spåras snarare än de modeller som kan ha använts för Fredrik Åkare eller vem det nu må vara.

Lind (vars mor osannolikt nog heter Cecilia) ger sig inte in på så mycket formell texttolkning, men ger tillräckligt mycket information för att man skall se storheten i även uttjatade saker som »Brev från kolonien« och kanske begripa lite av de mer underliga texterna (ett av Cornelis ideal och mål tycks ha varit att undvika det alltför entydiga, vilket ibland leder till konstnärlig öppenhet och ibland till ren förbryllning). Eftersom Lind också är en underhållare vet han att hålla det roliga kort, varför boken är relativt tunn och därmed passar bäst för den som vill ha en kort, lite slängig introduktion och översikt, istället för en akademisk exakt och uttömmande genomgång (med tanke på mäster Cees produktionstakt är det senare nog omöjligt). I den art den föreligger är den utmärkt.

Read Full Post »

Man börjar känna igen honom på stilen nu, Fredrik Sjöberg: liksom flera tidigare böcker handlar Mamma är galen och pappa är full om diverse människoöden, belysta från en av ett fåtal punkter Sjöberg särskilt intresserar sig för. Här är det som oftast konst, någon annan gång kan det vara entomologi.

Det hela börjar med ett porträtt av två unga flickor, kusiner, målat på Rivieran under tjugotalet. En av de båda flickorna, konstnärens styvdotter, är välkänd i konsthistorien: hennes far var Ivar Arosenius, och hon kallas vanligen Lillan (egentligen hette hon Eva, men det var vad hennes mor, som i sin tur egentligen fått namnet Ida, kallades). Fadern till den andra, Hanna, är förresten också känd – John Gottowt var en framstående teaterman, idag kanske främst ihågkommen för sin medverkan  i Nosferatu, där han spelade rollen som Professor Bulwer, motsvarigheten till van Helsing. Från detta porträtt börjar en jakt på detaljer ur de tre närmast inblandade personernas liv.

Flickornas mormor hade skapat en framgångsrik mejerirörelse som en morbror övertagit och sedan sålt i rätt ögonblick och investerat pengarna klokt; idag utgör de stommen i fonder som donerar pengar till förtjänta studenter. Själva bar de också på konstnärsambitioner och lyckades också leta reda på mer eller mindre underliga karlar att få ihop det med. Konstnären var Anton Dich, en dansk som idag är närmast bortglömd men som med bättre tur hade kunnat räknas som en viktig modernist.

Och sedan är det naturligtvis allt annat; diverse sidospår här och där, detaljer som oväntat dyker upp eller går förlorade, Sjöbergs egen person som ibland oblygt strövar in, utvikningar som man ibland undrar vad det har med det hela att göra. Det är mycket trevligt och intressant, av få detaljer skapas en väv (skulle Sjöberg hållit sig till någorlunda säkra fakta hade bokens omfång blivit mycket litet) – det är överraskande och lite skrämmande hur många olika saker som visar sig hänga ihop. Man ser dock att även om författaren är duktig på att laga spiksoppa så blir det den här gången lite väl vattnigt, och man ser lite för tydligt hur han sträcker sig efter de där extra ingredienserna.

Det är en trevlig bok, men inte författarens främsta.

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »

Inget är nytt under solen, och liksom idag har det alltid funnits de som älskade böckerna mer än allt annat här i världen. Så också Richard de Bury, biskop av Durham i kung Edvard III:s dagar. Kungen utnyttjade sin biskop för såväl att hålla lugn i den oroliga nordändan av sitt rike som diplomatiska uppdrag till påvestolen och franske kungen; det är troligen att biskopen uppskattade de senare mer, då de lär ha gett honom större möjligheter att utöka sitt bibliotek, en syssla vars iver noterades av samtiden, bland annat av Petrarca som mötte honom i Avignon.

En prelat, hur duglig och bokhungrig han må varit, skulle dock knappast varit ihågkommen idag om det inte varit för att hans kärlek till böckerna fick honom att producera en själv, med det självmedvetna namnet Philobiblon. I boken försvarar han böckerna som högst nyttiga ting som bevarar och lär ut världens vishet, i synnerhet i form av västkyrkans lära, även om också vissa antika filosofer anses godkända.

Det är en varierad skrift, som ibland försvarar böckerna som sådana, ibland far ut i angrepp på dem som inte ärar dem (angrepp dock hållna i en lätt skämtsam ton), ibland förklarar hur Richard lyckas samla sitt bibliotek. Roligast läsning idag är dock det kapitel där han förfasas över hur unga studenter hanterar dyrgriparna: de äter och dricker vid läsningen, tvättar inte händerna, kluddar i marginalen, använder böckerna för att pressa blommor, lämnar dem i närheten av småbarn, slår inte ihop dem ordentligt – en litania av en sort man möjligen skulle kunna få ur vissa bibliotekarier än idag. I paritet med detta är den inledning där han förklarar att böcker bör värderas över allt annat, och köpas så fort möjlighet ges, så länge priset är någorlunda billigt.

Den svenska översättning signerad Axel Nelson jag har är vid det här laget kraftigt åldrad: när den gjordes var stilen möjligen endast lätt arkaiserad, i linje med vad man kunde hitta i Karl XII:s Bibel, som då nyligen ersatts. Idag framstår dock den som rejält åldrig, om än fortfarande läsbar.

Richard skulle nog ha hållit med om att jordisk odödlighet inte är möjlig, men att de ting som kommer närmast är böckerna. Att han också därmed fått sitt minne förlängt må anses fullt rättvist.

Read Full Post »

Older Posts »