Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Annonser

Read Full Post »

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman i I wear the black hat faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.

Read Full Post »

Egentligen var det bara den andra av de två essäerna som samlats i Religio medici and Urne-buriall jag var ute efter; denna sir Thomas Brownes text över ett antal begravningsurnor som nyligen frilagts i Norfolk med sin starkt retoriska avslutning, möjligen det närmsta man kan komma Predikarens underbart fascinerande pessimism i en någorlunda sekulär text.

Inte för att Religio Medici, Brownes försök att redogöra för sin religiositet som läkare (under 1600-talert ett misstänkt yrke med rykte om ateism) heller är någon ointressant text: det kräver visserligen mer att gräva förbi den åldrade ortografin, Brownes uppenbara glädje inför att hitta nya ord och det något mindre greppbara ämnet teologi, men det är likväl en givande reflektion och till och med något av en liberal bekännelse; en underlighet i en tid när England (liksom Sverige) annars var som mest upptaget med renlärighet: Browne tycks klara sig genom att dels försöka ge sken av att han kommer ta tillbaka allt som inte behagar renlärighetens väktare, dels påstå att han inte bryr sig om några av de motsägelser som går att hitta i Bibeln och som han nogsamt listar. Helt undgick han dock inte censuren, utan verket placerade på katolska kyrkans Index (vilket naturligtvis var fin reklam).

Likväl är det texten om urnorna som är den största behållningen: i den berättar han inte endast om de nyligen uppgrävda urnorna (idag sorgligt förödda), utan tar med anledning av dem sig tid att meditera över olika historiska begravningssätt, och till slut även berömmelsens fåfänglighet; hur namn utan dåd är tomma, och godhet inte värt att hålla efter för eftervärldens skull när även grymma dåd ihågkoms: endast den odödlighet som är kommen av Gud är något att eftersträva, allt annat är fåfänglighet. Dess sonora toner bär den sorts underliga tröst och glädje som endast en stor melankoliker kan åstadkomma.

Read Full Post »

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

Read Full Post »

Jag blir till en början inte helt klok på Kalle Linds Högerhumor: Lind är tillräckligt duktig skribent för att man normalt skall kunna se vilka delar som är upplysning och vilka delar som är ironi. Det blir därför lite underligt att efter ett förord som meddelar att boken är ute efter att bevisa att detta med humor grundad på liberala, konservativa eller allmänt bruna värderingar faktiskt är något som existerar i sinnevärlden få läsa kapitel efter kapitel som snarast handlar om människor som beskyllts för högervärderingar men där antalet texter med sådana är mycket måttligt.

Förvisso finns det många fall där det inte är någon tvekan om att det är en herre (nästan alla exempel är män) som dels varit (eller försökt vara) rolig, dels röstade åt höger (Gunnar Ericsson och Johan Hakelius är nog de klaraste exemplen). Det är dock också många fall där man undrar om de inte tagits med för att dryga ut materialet (Povel Ramel, Wille Craaford).

Nåväl, förutom detta finns det väl bara en lite allmännare anmärkning, nämligen att de tematiska indelningar som tycks finnas gärna fått vara tydligare. Ibland förekommer nämligen kapitel som snarast verka sammanfatta och introducera kommande kapitel, men utan att dessa skiljer sig i typografiskt utförande. Annars ger boken en stor mängd exempel, med anekdoter, förmildranden samt ironiserande beskrivningar, så att den som läst och gillat Linds tidigare alster kan lugnt göra så igen.

Read Full Post »

Som påpekas ett par gånger i Femton röster om Stagnelius, en antologi under redaktion av Jonas Ellerström, Niklas Rådström och Jan Olov Ullén, är Stagnelius en poet med tonårstycke. Förvisso även en poet nästan helt utan motstycke på svenska vad gäller det rent tekniska, en poet som kan kasta sig ut i fantastisk religiös spekulation, och en poet som kan kräva många genomläsningar för att fånga de parallella spår han arbetar med (ett av styckena visar hur radikalt en dikt kan omtolkas om man utgår från att ett kommatecken inte är ursprungligt utan ditsatt av utgivaren, Lorenzo Hammarsköld, vad det verkar den ende samtide som förstod uppskatta honom), men också en poet som hela tiden lägger sig nära det banala, som verkligen kände att ingen uppskattade honom, och en med ett gott öga för det teatraliska.

Boken är uppbyggd så att femton olika poeter eller litteraturvetare fått välja var sin dikt och sedan skriva om den; resultatet blir naturligtvis spretigt och ibland motsägelsefullt, någon gång kanske för inriktat på en viss aspekt (jag ser vad du försöker göra, Ellerström, men det fungerar inte riktigt att prata om Stagnelius genom att återge delar av Ekelöfs biografi). Ibland hamnar fokus på tekniska aspekter, på Stagnelius bildspråk, på hur revisioner kan ha försämrat en text eller hur han kan missleda en. Enda gången jag egentligen undrar om författaren har full kontroll över sin text (förutom då Ellerström) är Carina Nynäs, som försöker jämföra Stagnelius med Kirkegaard och berätta hur de tillsammans kan städa bort rationalitetsteologi – det blir mer allmän essä än essä om de texter som valts.

Nåväl, samlingen i sin helhet är mycket förtjänstfull, och man kan glädjas åt att efter att den utkommit även Svenska Akademien gjort en fin gärning och gett ut en modern utgåva av Stagnelius samlade verk.

Read Full Post »

De flesta epos tenderar att ha två saker gemensamt: en genomgående maskuliniserad värld, och många demonstrationer av hur man förvänta bete sig i den. Hur skall den unge hjälten bete sig när han hamnat hos en främmande kung? Hur skall man bete sig när man skall jaga björn? När man skall åkalla gudarna? Begrava en hjälte?

I alla fall när det gäller den äldre formen, den som antingen kommer närmast direkt förmedlad från muntliga tradition eller är kalkerad på sådana verk: när man läser Kalevala, eller om Gilgamesh eller Beowulf, eller Nibelungensångerna, då är det en värld befolkad av modiga krigare, klädda i rustning och svärd, som vanligen utan att ifrågasätta varför dödar monster och fiender. Så ock i det främsta av epos, det som nästan är definitionen av heroiserande krigsskildring, Homeros Iliad: stora delar skildrar ju hur diverse greker eller trojaner utan vad det verkar större ansträngningar plöjer genom fiender.

Samtidigt är huvudtesen i Caroline Alexanders The war that killed Achilles att Homeros budskap är att krig är ett helvete: Akilles är hjälten som egentligen inte vill vara där, som hellre vill vända hem till sin åldrade far, för vilken möjligheten till långt jordiskt liv är mer lockande än den eviga äran. Hon framhåller istället Agamemnon som den som främst tar fasta på sin ära och är oförmågen att kompromissa, vilket är vad som leder till den konfrontation som kommer att driva handlingen. Agamemnon är fast i den värld som Iliaden egentligen är sprungen ur, vilket leder till mer död och lidande än som är nödvändigt.

För det är ingen tvekan om att död och lidande går hand i hand här: det hade varit enkelt att utesluta scener som de mellan Hektor och Andromake, eller Priams sorg när Hektor väl är död, eller låta Akilles återvända utan att det måste ske i floder av blod som hämnd för Patroklos död; Akilles kunde enkelt ha varit en betydligt mindre komplex hjälte, Iliaden ett verk om ett krig där stora ting utförs enär det är så krig förs. I Alexanders läsning är det istället krigets totala meningslöshet som dominerar: en kvinna, som kunde återlämnats, eller uppgetts, en strid, som kunde avgjorts i envig om inte gudarna lagt sig i, ett enda långt dödande, där män av kött och blod övergår till kroppar spetsade på spjut, liggande i damm – ett högt pris för äran.

Bakom detta finns ett nästintill implicit postulat i den homeriska frågan: att Iliaden förvisso bygger på en lång muntlig tradition, som förutom språklig prägling också lämnat rester från Akilles 1200-tal före Kristus till Homeros, som 500 år senare omformat denna tradition och skapat ett verk som förvisso är troget traditionens värld, med dess stridsvagnar, hjälmar, gudar och skeppskataloger så visar den ändå på vad dess ideal lett till: efter det att Hektor i slutscenen begravts skall Akilles dö, Ilion störtas, akajerna vända hem, och en generation senare, också deras värld gå under.

Iliaden är inte en skildring av hjältar i ett gott krig, det är människor fast i en meningslös strid som till slut kommer fördärva dem alla.

Read Full Post »

Older Posts »