Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Svenska vitterhetssamfundet har ägnat mycket arbete på att åter ge ut tidig svensk litteratur, däribland tidiga svenska romaner: inte enbart av den en gång allmänt beundrade och vida översatta Fredrika Bremer, utan även mindre välkända författarsystrar som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. Den senare Illusionerna är ett gott exempel på ett tema som en gång var vanligt men som numer snarast förpassats till genrelitteraturen: naiv ungdom från landet kommer till storstaden och konfronteras med omoralen.

Här är det en unga fröken Ottilia, grevinna men fattig, som någon gång 1812 får komma och bo hos sina rikare släktingar ett år: hennes tant Aline (släktförhållandena är aldrig helt klarlagda, men Aline torde vara Ottilias mormors brorsdotter) vill så gärna ha henne hos sig i staden. Där träffar hon också sin artige onkel, Alines vännina generalskan och dennas döttrar, den elakt kvicka Pauline och den småkorkade Emilie och – kusinen Otto.

Förälskelse uppstår, men jämmer och ve, Otto måste åka bort, och det framkommer snart för läsaren att han är långt ifrån den perfekte unge man Ottilia vill ha honom till. När inte kärlekslyckan kan få utlopp i sanktionerat äktenskap, så prövas andra klichéer: rymning, att ärbart betrakta varandra på avstånd, men ej heller dessa former visar sig kunna erbjuda någon lösning, och det hela tar det slut som stått klart från att Ottilias berättelse (omgiven av ett »utgivarens förord« som är lika uppdiktat som resten) börjat: hon är dömd att dö, han att gå sin egen väg.

Sagda förord (och vidhäftande efterord) är nästan bokens främsta styrka: det utnyttjas långt bortom tom konvention för att kommentera resten av verket. Detta är dock något skevt: vi vet att Ottilias kärlek kommer gå i putten, att Otto inte är en önskvärd make, men man känner ändå att boken hade vunnit på om de krossade illusionerna fått spöka runt ännu ett litet tag och göra fallet ännu tydligare, och att Otto skulle visat sig lite mer av en bov, istället för enbart en feg och obetänksam ung man med kvinnotycke.

Det finns också gott om tidsfärg: Ottilia träffar såväl phosphorister som Mme de Staël, får höra om Napoleons härjningar och se den unge kronprinsen, det talas om tidens konstnärer och skådespelare.

Det finns varningar här, men det är inte helt lätt att tolka den: Vi vet att vistelsen i Stockholm blev fatal för Ottilia, men varför? Att hennes släktingar var skröpliga, men inte direkt skurkaktiga? Att Otto visade sig för svag att bära upp snart slag varenda romantisk förhoppning hon önskade fästa på honom? Att lantlivet inte rustat henne nog? Illusionerna är inte ett orättvist bortglömt mästerverk, men för den som är intresserad av den tidiga romanen finns likfullt en hel del att hämta.

Read Full Post »

Av alla Dickens romaner anses förmodligen The old curiosity shop som den smetigaste: Lilla Nell bor med morfar i sagda antikvitetsaffär, men de hamnar i klorna på den maliciöse dvärgen Quilp, som kastar ut dem på gatan. Sedan luffar de sig fram och försöker hitta någon undanskymd vrå att framleva på, innan vi kommer till det slut som enligt Oscar Wilde var ett gott test för att utröna om någon hade ett hjärta av sten: endast en person i besittning av sådant skulle kunna undgå att skratta.

Annars är det faktiskt ett av Dickens bättre slut: det bygger enbart på ett enda osannolikt sammanträffande, och det mesta på vägen dit känns rimligt – möjligen undantaget den monstruöse Quilp, som tyranniserar alla i sin omgivning och endast tycks uppskatta misär och ondska, och den unge, lättledde och late Richard Swiveller, vars moraliska förmåga undergår en tämligen snabb utveckling. Jämfört med en del annat han åstadkommit är det ganska prydligt.

Det är inte mycket till handling: Nell och hennes morfars vandring försvinner dessutom långa perioder ur fokus, till förmån för deras gamle tjänare Kit, som är den som får stå för handlingens klimax när Quilp försöker ge sig på även honom: när han väl klarat sig ur knipan är boken i stort sett över. Det hela känns ganska lösligt, utan någon grundläggande plan. Det som håller intresset uppe är karaktärerna: Kit och Quilp, de båda brännvinsadvokaterna Brass, en vaxkabinettsägare som dominerar ett av de mer intressanta partierna. Nell är tråkigt änglalik, morfar imbecillt fäst vid henne och för dum för att man skall kunna tycka om honom. Kit är en något för präktig ung man, men i alla fall ganska rolig när han missar sådant läsaren och de kring honom ser tydligt.

Man behöver inte vara feminist för att se hur vansinnig könsrollerna är här, speciellt för de borgerliga kvinnorna. Lilla Nell anses vara en så känslig liten docka i inledningen att hon inte verkar kunna lämnas ensam hemma utan att män i hennes närhet oroar sig, trots att hon är tretton år gammal. Fru Quilp terroriseras av sin överlägsne make. De enda kvinnorna med någon egen förmåga och frihet är fröken Brass, och hon framställs som manligare och därmed fulare och hemskare än sin bror, och fru Jarley med sitt vaxkabinett, och även hon är lätt grotest.

Lilla Nells historia är högst förglömlig, liksom mycket av början av boken (förutom när Quilp är i farten). Men när Dick Swiveler och Kit börjar få mer utrymme så blir det hela faktiskt till slut rätt spännande. Men det här är absolut inte den Dickens man bör börja med idag.

Read Full Post »

Ibland märker man sannerligen av att det förlutna var en väldigt märklig plats. De legender som sammanfogats till det iriska eposet Táin bó cúailnge liknar inte det man är van vid från andra åldriga berättelser: det märks att inte någon Homeros eller Lönnroth tagit sig an råmaterialet och utarbetat en sammanhållen saga, även om översättaren Thomas Kinsella i  The Táin försökt städa undan inkonsekvenser när material tycks infogats på fel plats samt en del longörer.

Materialet är satt i en god heroisk ålder, med hjältar som åker runt i stridsvagn och utmanar varandra på envig i bästa episka stil. Huvudhandlingen handlar om försöken av övriga Irlands män, enade under kung Ailill och drottning Medb, att stjäla en fantastisk ko från Ulster, vilket bör låta sig göras ganska lätt då ulstermännen ligger utslagna av en förbannelse. Kvar finns endast den unge hjälten Cúchulainn, dotterson till kung Conchobor av Ulster och undantagen förbannelsen. Tjuren ifråga skall Medb ha för att vinna ett gräl med Ailill om vem av dem som är rikast, och hon framstår som den som driver på med tjuvknep för att få undan den svårrubbade Cúchulainn, gärna med dottern Finnabair som lockbete (och ibland också sina egna vänliga lår). Det blir överfall, strider vid vadställen, svek, fosterbröder som tubbas till strid och oväntat svårt för tjuvarna att klara sitt uppdrag.

Det som verkligen får en att ana avståndet är dock inte striderna, det underliga ärebegreppet, underlig stridskonst eller hur svagt handlingen hänger samman, utan att det hela närmast framstår som något en etymolog diktat upp för att hålla intresset uppe för sitt fält: snart sagt varje strid eller händelse gör att någon flod, vik eller kulle, något berg, vadställe eller fält, får ett namn. Detta förstärks av att när historien närmar sig slutet och Cúchulainn kan lösas av: när förbannelsen släpper greppet om ulstermännen, så blir det förvisso en stor strid, men en som snart är avklarad och skildras betydelse mindre inlevelsefullt än några av de tidigare envigen. Underligt, men läsvärt.

Read Full Post »

Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen.

Read Full Post »

Jean Froissart är möjligen den störste av senmedeltida historieskrivare; utanför Island finns det i alla fall få som kan ta upp tävlan med hans Krönika, vilken berättar om den första delen av hundraårskrigen, liksom andra ändelser under samma period, från kung Edvard III till Rikard II:s död. Froissart reste över halva Västeuropa: han var flera år vid engelska hovet (och var tillsammans med Chaucer med på en ambassad till Milan, där de hamnade på samma fest som Petrarka – men ingen av  dem verkar närmare ha noterat de andra), han besökte Skottland, Spanien, Sydfrankrike. Huvuddelen av sitt liv framlevde han dock i Nederländerna.

Hans krönika är av den farliga litterära kvalitet som gör att den ofta återberättas tämligen rättframt i senare historieböcker. Så gjorde förresten Froissart själv: första delen, som bland annat skildrar slagen vid Crécy och Poiters, är en omarbetning av en tidigare krönika skriven av Jean le Bel. Snart kastade han dock dessa bojor och lät sin krönika svälla till ett enormt omfång: den förkortade utgåva jag nu läst är på dryga 450 sidor, och motsvarar enligt förordet endast en ungefärlig sjättedel av hela texten.

Froissart intresserar sig i huvudsak för vapendåd och kungligheter; när lägre stånd någon gång skymtar förbi är det nästan alltid med förakt, såvida de inte är lydigt disciplinerade. Jacqueriet fyllde honom med enorm fasa: inte nog med att folk reste sig och slog ihjäl adeln, de var otvättade och saknade ledare. Senare resningar skildras visserligen i något mildare kulörer, men ändå klart missbelåtet.

Hellre då nobla riddare, eller åtminstone försigtagna friskaror, fast naturligtvis allra helst bildade herrar som greven av Foix, en hedersman vars tragiska öde (hans son skall enligt Froissart ha lurats att försöka förgifta honom, men påkommits och sedan svultit sig till döds i fångenskap) ges mer sympati än alla de som drabbats av krigstågen genom Frankrike.

Den som vill döma historiker efter allmän moral har alltså inte mycket att glädjas åt hos Froissart. Ej heller de kritiskt sinnade historikerna, då hans handlag med sanning (och geografi) är minsta sagt fritt. Vill man ha en läslig, opålitlig men roande krönika kan man dock knappast göra ett bättre val.

Read Full Post »

Jag har nu, nästan tio år sedan sist, läst om Richard III. Det jag skrev om den förra gången gäller fortfarande, så jag tänkte bara lägga till ett par ytterligare noter.

Först, utifrån annan nylig läsning. Richard III är ju sista delen av första tetralogin, där Rosornas krig skall nå sitt blodiga crescendo och i princip alla kvarvarande ädlingar skall ställa sig tillsammans med de kvinnor var liv Rikard förmörkat och genom att exorcera honom till slut få slut på alla strider. Även om pjäsen inte anknyter alltför hårt till de tidigare så är det likafullt en fördel att ha med sig de alla svek som styckvis motiverar figurerna: drottning Margaret, Hastings, Rikard själv. Hans slaktarbana började ju inte här, och han var heller inte den som drog igång det kaos han utnyttjade.

Vilket för oss in mot min andra punkt: den politiska tolkningen. Rikard är ju likt få andra av Shakespeares figurer den onde tyrannen. Förvisso finns det andra män med makt och taskig moral, men ingen av dem står likt Rikard i centrum, inte ens i pjäserna med romerskt tema (och då är de långt ifrån lika skurkaktiga). Vill man säga något ogillande om samtida makthavare så är det alltså hit man i första hand vänder sig. Har Rikard tidigare fått klä ut sig i uniform och bikorn, eller brunt och armbindel får han väl idag bära illasittande kostym och ful peruk. Gott så, ty det remarkabla är ju inte att pjäsen skildrar en man som lyckas förblinda sina motparter, utan att han också lyckas få med sig publiken. När Rikard duperar Hastings, eller förför Anne, så förför han även oss. Ett litet antal personer – kvinnor – på scen, ser igenom honom tidigt och varnar, men förtrollningen sitter i länge. Den går först ur när hans ambitioner går ut över prinsarna i Towern (och inte ens då överges han av alla). Vilka är vår tids prinsar?

Read Full Post »

Henry VI del tre är en pjäs som mer än de båda tidigare i tetralogin står i en specifik skugga: del ett har setts som underhaltig, del två har hållits tillbaka av sin position mellan två andra och avsaknaden av en tydlig centralperson, men del tre har ett väldigt specifikt problem som är mer eller mindre externt: Rikard III. Även om unge Rickard dök upp på scen i del två så är det här han verkligen börjar sin resa mot den diaboliske teaterskurk som förför omgivning och publik innan allt tar en ände med förskräckelse och Tudordynastin kan gå in för att återställa ordningen (unge Henrik, earl Richmond, dyker faktiskt upp i en scen här och välsignas av den alltmer helgonlikt frånvarande Henrik VI).

Annars är det en pjäs med mycket strid och liv och död: inte färre än fyra fältslag utspelas, en kung och två tronföljare mördas, Warwick får vara kungamakare flera gånger om innan han till slut möter sin skapare, och det är endast vid två tillfällen något som kan kallas fred råder: mitt i pjäsen när Edward av York kastat ned Henrik från tronen första gången, och i slutscenen när huset Lancaster till slut är slaget. Båda gångerna är det dock en högst tillfällig paus: vid den första finns fortfarande Henrik, hans son Edward och hustru Margaret kvar i livet i Frankrike, och den andra väntar man bara på att Rikard skall börja sitt intrigerande för att låta Yorks sol skina på sitt eget ansikte. Freden bryts första gången när kung Edward förolämpar franske kungen genom att bryta äktenskapskontraktet med dennes halvsyster och istället gifta sig med Lady Grey, vilket kastar om allianser och får eländet att bryta ut igen.

Mycket ståhej, alltså, och mycket lidande. Den ende som verkar se och bry sig är Henrik, men han är samtidigt den mest passive av alla i pjäsen: det mesta av initiativet står hans hustru för, vars son tycks ha fyllt henne med mod och riktning. Inbördeskriget blir allt mer brutalt: från att tidigare haft vissa mått av höviskhet och i alla fall pseudolegala anspråk, så hamnar det nu i ren hämnd och öppen makthunger, och när allt är slut så är Rikard visserligen värst, men inte mycket värre än någon annan.

Read Full Post »

Shakespeares andra pjäs om Henrik VI är inte den typ av utfyllnad som mellanverket i en trilogi annars kan vara: första delen handlade i huvudsak om förlusten av de franska områdena, och även om de konfliktlinjer som dikterar handlingen här drogs upp redan i den tidigare pjäsen så är det nu de verkligen ställer saker på sin spets: tidigare handlade det om franska städer och ädla krigare, vilket nu finns mest som vaga minnen, och det som istället hamnar i rampljuset är politiker och upprorsmän. Bristen på mellanaktskänsla kan bero på att denna pjäs skrevs före den som internt kronologiskt föregick den; ett mindre tvisteäpple mellan de lärde.

I första halvan av pjäsen hålls våldet tillbaka av kungens farbror och lordprotektor, hertig Humphrey av Gloucester, en äldre, återhållsam, lärd, men också kolerisk herre som intrigmakarna, med drottning Margaret i främsta ledet, alla tycks avsky mer än varandra. Genom Gloucesters hustru, som verkar tro hon spelar i Macbeth, lyckas de snart komma åt honom, och sedan bryter eländet ut: ett folkligt uppror med grovt, uppsluppet våld, där alla intellektuella skall avrättas (advokaterna först!) och all ordning ställas på huvudet hinner knappt stillas innan det inbördeskrig vi egentligen väntar på tar full fart: rosornas krig.

Till skillnad från första delen är det här också en väl sammanhållen pjäs, där alla rollfigurer agerar konsekvent och där sympatierna tydligt skiftar: ingen av de viktigare rollerna kommer helt undan kritik: inte den helgonlike men ineffektive Henrik, inte ordningens upprätthållare i skepnad av den märkligt naive Humphrey, och ingen är helt och hållet ett monster: inte den splittrande Margaret eller hennes älskare Suffolk, inte den ambitiöse York, inte ens den unge man som senare skall bli känd som Rickard III, här främst en modig ung krigare. Eller, vänta lite: en skurk finns det – kardinal Beaufort har faktiskt inte mycket som rekommenderar honom.

Även om det inte finns någon hjälte, eller någon tydlig skurk, kanske inte heller någon riktigt avslutat skeende att skildra så är pjäsen ändå effektiv, med logiska förlopp, planer som korsas, uppror, mord och till slut en strid där flera personer faller ifrån. Att den trots sådana problem ändå känns så solid är ett klart tecken på att Shakespeare här verkligen börjat nå upp till sin senare hantverksnivå.

Read Full Post »

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.

Read Full Post »

Older Posts »