Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Henry VI del tre är en pjäs som mer än de båda tidigare i tetralogin står i en specifik skugga: del ett har setts som underhaltig, del två har hållits tillbaka av sin position mellan två andra och avsaknaden av en tydlig centralperson, men del tre har ett väldigt specifikt problem som är mer eller mindre externt: Rikard III. Även om unge Rickard dök upp på scen i del två så är det här han verkligen börjar sin resa mot den diaboliske teaterskurk som förför omgivning och publik innan allt tar en ände med förskräckelse och Tudordynastin kan gå in för att återställa ordningen (unge Henrik, earl Richmond, dyker faktiskt upp i en scen här och välsignas av den alltmer helgonlikt frånvarande Henrik VI).

Annars är det en pjäs med mycket strid och liv och död: inte färre än fyra fältslag utspelas, en kung och två tronföljare mördas, Warwick får vara kungamakare flera gånger om innan han till slut möter sin skapare, och det är endast vid två tillfällen något som kan kallas fred råder: mitt i pjäsen när Edward av York kastat ned Henrik från tronen första gången, och i slutscenen när huset Lancaster till slut är slaget. Båda gångerna är det dock en högst tillfällig paus: vid den första finns fortfarande Henrik, hans son Edward och hustru Margaret kvar i livet i Frankrike, och den andra väntar man bara på att Rikard skall börja sitt intrigerande för att låta Yorks sol skina på sitt eget ansikte. Freden bryts första gången när kung Edward förolämpar franske kungen genom att bryta äktenskapskontraktet med dennes halvsyster och istället gifta sig med Lady Grey, vilket kastar om allianser och får eländet att bryta ut igen.

Mycket ståhej, alltså, och mycket lidande. Den ende som verkar se och bry sig är Henrik, men han är samtidigt den mest passive av alla i pjäsen: det mesta av initiativet står hans hustru för, vars son tycks ha fyllt henne med mod och riktning. Inbördeskriget blir allt mer brutalt: från att tidigare haft vissa mått av höviskhet och i alla fall pseudolegala anspråk, så hamnar det nu i ren hämnd och öppen makthunger, och när allt är slut så är Rikard visserligen värst, men inte mycket värre än någon annan.

Annonser

Read Full Post »

Shakespeares andra pjäs om Henrik VI är inte den typ av utfyllnad som mellanverket i en trilogi annars kan vara: första delen handlade i huvudsak om förlusten av de franska områdena, och även om de konfliktlinjer som dikterar handlingen här drogs upp redan i den tidigare pjäsen så är det nu de verkligen ställer saker på sin spets: tidigare handlade det om franska städer och ädla krigare, vilket nu finns mest som vaga minnen, och det som istället hamnar i rampljuset är politiker och upprorsmän. Bristen på mellanaktskänsla kan bero på att denna pjäs skrevs före den som internt kronologiskt föregick den; ett mindre tvisteäpple mellan de lärde.

I första halvan av pjäsen hålls våldet tillbaka av kungens farbror och lordprotektor, hertig Humphrey av Gloucester, en äldre, återhållsam, lärd, men också kolerisk herre som intrigmakarna, med drottning Margaret i främsta ledet, alla tycks avsky mer än varandra. Genom Gloucesters hustru, som verkar tro hon spelar i Macbeth, lyckas de snart komma åt honom, och sedan bryter eländet ut: ett folkligt uppror med grovt, uppsluppet våld, där alla intellektuella skall avrättas (advokaterna först!) och all ordning ställas på huvudet hinner knappt stillas innan det inbördeskrig vi egentligen väntar på tar full fart: rosornas krig.

Till skillnad från första delen är det här också en väl sammanhållen pjäs, där alla rollfigurer agerar konsekvent och där sympatierna tydligt skiftar: ingen av de viktigare rollerna kommer helt undan kritik: inte den helgonlike men ineffektive Henrik, inte ordningens upprätthållare i skepnad av den märkligt naive Humphrey, och ingen är helt och hållet ett monster: inte den splittrande Margaret eller hennes älskare Suffolk, inte den ambitiöse York, inte ens den unge man som senare skall bli känd som Rickard III, här främst en modig ung krigare. Eller, vänta lite: en skurk finns det – kardinal Beaufort har faktiskt inte mycket som rekommenderar honom.

Även om det inte finns någon hjälte, eller någon tydlig skurk, kanske inte heller någon riktigt avslutat skeende att skildra så är pjäsen ändå effektiv, med logiska förlopp, planer som korsas, uppror, mord och till slut en strid där flera personer faller ifrån. Att den trots sådana problem ändå känns så solid är ett klart tecken på att Shakespeare här verkligen börjat nå upp till sin senare hantverksnivå.

Read Full Post »

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Read Full Post »

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »

Situationen är väl inte helt otrolig – man lovar frun att även om man går ut med kompisen från förr skall man ta det lugnt och vara hemma i tid, men så har man så förbaskat roligt och så är klockan alldeles för mycket och hon är berättigat arg, och så får man arbeta hårt på att hon skall förlåta en. Skillnaden är att för Ivan Lejonriddaren så är det mesta av det där på en lite större skala (och polaren från förr heter Gawian och är en av kung Artus riddare (jo, så stavades namnen på trettonhundratalet)).

Låt oss ta det någorlunda från början: Ivan är riddare vid Kung Arturs hov, och för att återvinna den heder hans släkting förlorade genom att dra kortare strået i en strid med en annan riddare muckar även han gräl med den. Det artar sig inte bättre än att han dödar sin fiende, och måste gömma sig i dennes borg från alla hans följare. Han får hjälp av en slottsjungfrun Lunete och en osynlighetsring, så det är inte så svårt, men så förälskar han sig i änkan. Lunete visar sig återigen hjälpsam, och snart är han gift (vad hustrun heter framgår märkligt nog inte). Så dyker hans vän Gawian upp och vill dra med honom ut på riddaräventyr, och det går hustrun med på, på villkor att han är tillbaka inom ett år.

Det är han naturligtvis inte, hustrun gör som hon utlovat och förskjuter honom, och han blir galen av sorg. Det botas i och för sig rätt snabbt, och sedan lyckas Ivan bli vän med en lejoninna, och drar sedan runt på mer äventyr utan att riktigt veta hur han skall få tillbaka hustrun; han får slåss med demoniska bröder, en jätte, liksom tre män samtidigt, men lyckas varje gång tack vare lejonet. Till slut får den klipska Lunete rycka in igen, och lyckas få till en försoning, varpå det hela slutar lyckligt.

Av de tre Eufemiavisorna är detta väl den som tydligast är vad som skulle kallas en riddarroman: den har en riddare från Kung Arturs hov som huvudperson, och denne är trots sin olyckliga oförmåga att hålla tiden en chevalresk herre (även om han tycks märkligt obenägen att avspisa en man som vill erbjuda honom sin dotters hand med vad som borde vara en enkel förklaring att han redan är gift), med händerna på täcket och en allmän vilja att försvara värnlösa kvinnor och åldringar. Lejonet är en trevlig kompanjon, och de två försöker ta hand om varandra, även om hon gör varje strid lite för lätt när hon dyker upp (å andra sidan visar det på att Ivan trots allt tillskuren efter endast lätt heroiska mått: två mänskliga motståndare skulle han möjligen kunna klara, men han har klara problem vid tre, eller när motståndet är klart omänskligt).

Berättartekniskt är det rätt primitivt, även om det finns en viss psykologisk realism och försök att göra berättelsen mer spännande genom att införa mer avancerade konflikter med fler än ett uppdrag som kanske inte alla kan klaras. Det finns en viss charm i de lite grovhuggna försöken att införa höviska seder och sydlig rekvisita, samtidigt som det är tydligt att det som fängslat översättaren (och de som skall ta del av boken?) mest är striderna: någon fantastisk läsning är det inte.

Read Full Post »

Den svenska skönlitterära historien inleddes i början av 1300-talet i Norge, vid drottning Eufemias hov. Tidigare hade svenskan främst använts för att skriva landskapslagar och vissa därtill närliggande ämnen, som kungalängder, beroende på hur man definierar möjligen även för runstenarnas lakoniska upplysningar och poesi. I huvudsak hade det alltså handlat om att skriva ned redan kända texter eller formelartade upplysningar.

Med Eufemiavisorna (som de traditionellt kallas, så även i Svenska Akademiens utgåva, trots att de faktiskt inte är några visor) kom nu något helt nytt: texter medvetet komponerade för att roa. Det är knappast troligt att svenskarna innan dem inte roat varandra med att berätta historier, men inte på detta sätt. Eufemiavisorna är skrivna på vers (den ständiga medeltida knitteln), och deras hjältar var inte råbarkade våldsmän som gjorde livet surt för sina grannar som försökte hålla efter dem med lag så gott det gick, eller ens de dystra gestalter som tidigare försökt trotsa ödet innan det till slut såg till att även de största hjältar föll.

Nej, Eufemiavisornas hjältar är riddare, som drar omkring på äventyr tills de vinner sin hjärtas utkorade, och sedan lever gott, sätter välartade barn till världen och till slut går i kloster. Även om tillvaron kan se mörk ut har de magiska föremål och sitt eget förstånd, och kommer därför till slut att triumfera.

Trots att Eufemiavisorna inte är särdeles långa, så gör det att de i denna utgåva endast tryckts på en sida, med motstående ägnad åt kommentarer, att det blir många sidor och att samlingen måst delas upp på två volymer. I den första finner man »«Flores och Blanzeflor« samt »Hertig Fredrik av Normandie«. »Flores och Blanzeflor« är en tämligen väl sammanhållen historia om två ungdomar som växer upp tillsammans och förälskar sig. Flores är kungens son, Blanzeflor endast dottern till en tillfångatagen kvinna, så hans föräldrar lurar bort honom och säljer henne till kungen av »Babilonia«. När han får reda på sveket drar han i väg efter henne, och sedan tillstår ungefär de väntade komplikationerna innan det lyckliga slutet.

»Hertig Fredrik« är en mer komplicerad berättelse; den är för övrigt endast känd i nordisk tappning, trots att den i texten sägs stamma från Frankrike, via Tyskland. En dag när hertigen är på jakt stöter han på en dvärgakung. Han hjälper denne mot usurpatorer, och får som belöning en magisk ring, som bland annat kan göra bäraren osynlig. Han använder den för att förföra och sedan enlevera dottern till kungen av Irland, och de två gifter sig sedan. Mellan dessa lite mer betydelsefulla skeenden får vi dessutom strider mot en rese, tornejer, och annat som ansågs underhållande.

Det första som slår en vid läsningen är språket: redaktören Henrik Williams har använt sig av en tämligen säregen metod. Att stavningen moderniserats och att valen av pronomen gjorts mer moderna är inte mycket att orda om, men utöver detta har han använt alla de versioner av berättelserna som finns som ett smörgåsbord i syfte att få texten så modern som möjligt. Till viss del har detta lyckats: det går någorlunda enkelt att läsa, när man väl vant sig vid en del ord (t.ex. »örs« för ›stridshingst‹, »föga« för ›helt‹, »kåt« för ›munter‹). Samtidigt är upplevelsen mycket märklig, vet man ungefär hur 1300-talssvenskan tog sig i original så är detta välling för barn. Det går att läsa, men för mer strukturerade studier blir det hela obrukligt.

Psykologiskt är berättandet märkligt: att våra hjältar är goda och modiga, gudsfruktande varelser och att deras älskade är lika abstrakt goda,  är inte stort konstigare än att hjältar i moderna äventyrsberättelser är skurna av samma tyg, låt vara mönstrat något annorlunda. Det som verkligen förundrar är hur deras antagonister uppträder: så länge historien skall drivas framåt är dessa vanligen hårda, hämndlystna och elaka, men så fort vi nått punkten då det är dags för belöningar tycks de vändas in och ut och blir högst älskvärda varelser som gärna hjälper hjälten med ett litet kungarike eller så. Mycket märkligt.

Read Full Post »

Older Posts »