Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Annonser

Read Full Post »

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »

I Iliadens nittonde sång börjar vi till slut röra oss mot slutet: Peliden Achilles sörjer Patroklos död, och ställer sig inför hären och förklarar att han åter kommer slåss. Han får då allt det Agamemnon tidigare ville ge honom som försoningsgärd, efter att det förlorat sin poäng. I sång tjugo anfaller så den grekiska armén, Zeus ger gudarna rätt att åter lägga sig i, och trojanerna flyr Achilles vrede. Han dödar först Polydoros, och när Hektor ser sin bror falla försöker han stå emot Achilles, med klent resultat.

I tjugoförsta sången försöker gudarna skydda de flyende trojanerna, men de gudar som står på grekernas sida ingriper, och till slut har spillrorna av den trojanska hären flytt innanför murarna. Kvar utanför står endast Hektor, och i tjugoandra sången berättas om enviget med Achilles: hur de först springer tre varv runt staden, hur Athena sedan lurar Hektor att bli kvar, och hur Hektor så till slut faller. Achilles släpar honom i smutsen efter sin stridsvagn, och trojanerna beklagar sig: nu vet de att de är chanslösa, och deras döttrar kommer föras bort, och Hektors lille son kommer bli slav eller dödas av någon rasande inkräktare.

I sång tjugotre blir det paus i handlingen: Achilles anställer begravningsspel över Patroklos, och det tävlas i kappkörning, boxning, brottning, pilskytte och löpning. Även spjutkast står på agendan, men när Agamemnon ställer sig upp är spelledaren kvick att tilldela honom första pris, troligen eftersom det är långt ifrån så självklart som han påstår att överkungen kommer vinna.

I tjugofjärde och sista sången är det istället trojanernas tur att dricka gravöl: Priamos tar sig med gudabeskydd till Achilles tält för att lösa ut kroppen av sin son, den Achilles hitills varje natt kört bakom sin stridsvagn utan att finna ro, och utan att kunna fördärva när gudarna bevarar den. Den gamle lyckas beveka honom, och får tillåtelse att i tio dagar samla ved för sonens gravbål. Med detta slutar Iliaden, och trojanerna beklagar åter sitt öde.

Efterordet av Jan Stolpe handlar mycket om hur illa Lagerlöfs översättning behandlats av eftervärlden: det är sant att språkbruket i den är mycket arkaiskt, men det kan knappast ses som annat än medvetet, då exempelvis de verbändelser i tredje person pluralis som nyttjas fallit ur bruk sedan länge redan vid tiden för översättningen. Att Lagerlöf använder dem och andra åldriga drag bör därmed rimligen ses som ett försök att återge liknande drag hos grundtexten – man kan möjligen invända mot den idén, men om det inte passar så bör man åtminstone erkänna att när man går in och ändrar i översättningen så är den inte längre Lagerlöfs. Detta är också anledningen till att Svenska Akademien gav ut den oförvanskade texten för några år sedan, så att man åter kan läsa Homeros som Lagerlöf tänkte sig honom, med flytande vers och åldriga vändningar.

Read Full Post »

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.

Read Full Post »

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

Illiadens sjunde sång avslutar de inledande stridigheterna. Hektor utmanar grekerna på duell; han åtar sig att slåss mot vem som helst, till döden, med rustning och vapen som pris. Ingen grek verkar först villig, innan den modige, men kanske inte helt klarsynte, Menelaos till slut ställer sig upp. Då blir det fart på övriga, och det slutar med att Hektor får strida med Ajax den större, som till slut vinner lätt, men innan blod hinner spillas avbryts striden av härolder från båda sidor. Efter detta tar båda sidor hand om sina döda, innan natten lägger sig.

Sång åtta meddelar sedan hur Zeus tröttnat på att de andra gudarna lägger sig i kriget, och hur han förbjuder dem att göra det, ty nu är det till slut dags för att ge Akilles den ära han efterfrågade i första boken, och då måste trojanerna få övertaget. Efter en dags strider har grekerna pressats tillbaka till sitt läger, och trojanerna vaktar vid lägereldar: en scen enkel att måla upp, med en stark spänning.

I nionde boken skickar därför grekerna sändebud till Akilles: rika skänker skall han få, guld och gods, mer kvinnor än han kan tänka sig, ja även Briseis åter, med Agamemnons ord på att hon är orörd, därtill en Agamemnons dotter till hustru. Allt förgäves: Akilles tänker inte acceptera guld för som bot för den smälek han lidit när Agamemnon tog hans slavkvinna från honom. Grekerna förtvivlar, men skickar ändå Diomedes och Odysseus mot trojanska lägret för att speja. De tillfångatar en trojan ute i motsvarande ärende, frågar ut honom och dödar honom sedan, för att sedan smyga sig in till trakerna och dödar deras kung och stjäl hans hästar.

I elfte sången kastar grekerna trojanerna tillbaka, så att de nästan måste retirera in i sin stad, främst tack vare att det nu är Agamemnons tur att rasa på slagfältet. Hektor får bud från gudarna att hålla sig tillbaka tills han ser att Agamemnon skadats och drar sig tillbaka, och när så sker vänder lyckan åter; flera av grekernas hjältar såras, och det är med stor möda de lyckas täcka reträtten innanför deras befästningar. I tolfte sången skildras striderna så vid dessa, hur greker och trojaner kastar sten på varandra och många goda män dör, innan Hektor och trojanerna till slut bryter igenom.

Ju mer man läser, desto mer imponeras man över hur mycket av de olika grekernas karaktär som framträder: Nestor, modig men fylld med sina eviga, långdragna reminiscenser, Agamemnon, stolt, blodtörstig och girig, Menelaus, ledd av sin bror, mindre intelligent men mer rak i själen, Diomedes, ständigt stridslysten. De är alla mer än de epitet som de bestås med, och deras respektive själsförmågor faktiskt påverkar förloppet i lika grad som gudarnas nycker.

Read Full Post »

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Read Full Post »

Older Posts »