Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.

I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.

I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.

Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.

Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.

Read Full Post »

Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier.

Read Full Post »

Den helige Augustinus är en av västkyrkans främsta tänkare; hans skrifter har påverkat tänkandet från det att de skrevs under Västroms sista dagar fram till idag. Hans betydelse är sådan att den knappt kan förstås, ty den har fått sådant genomslag att det är svårt att inse att vad han tänker om t.ex. arvsynden var nytt och radikalt, och inte redan accepterad kyrkolära.

Hans De civitas dei, (jag har läst en engelsk översättning, City of God, utförd av Marcus Dods), Gudsstaden, är en genomförd apologetik och kosmologi. Tio av de tjugotvå böckerna är en polemik mot hedningar och filosofer, syftade till att visa på dessas tankefel och villfarelser till förmån för kristendomen, medan andra halvan är mer av en utläggning i diverse inomkristna frågor, främst de som har med synd och nåd, uppståndelse och domen att göra: hurudan natur har änglarna? kommer Guds nåd utsträckas till demonerna? hur skall man som kristen tolka Gamla testamentet?

Polemiken är både det mest roande och det mest tröttande: I den visar Augustinus ibland upp en viss humor, lika oväntad som välkommen, samtidigt som han återkommer till de romerska teaterspelen till gudarnas ära med en envishet som får en att vilja citera andra Petrusbrevet. Det är också alltid enklare att demolera än att bygga upp tankebyggen, vilket märks på att emedan angreppen för det mesta är välfunna, så är försvaren av kristenhetens trossatser ibland närmast desperata (att det är otroligt att så många skulle tro på uppståndelsen gör inte att dess inneboende osannolikhet minskas), när de inte bygger på tankefel eller aldrig undersökta premisser (denna själ som det sägs så mycket om tas som given). Bibeln citeras kreativt, så att ord omtolkas, mestadels för att den gammaltestamentliga guden skall kunna transformeras från något i nivå med Jupiter till en allsmäktig, allestädes närvarande.

För övrigt: det sägs en del om att Nya testamentets gud skall vara mildare än den gamla. Det må vara hur det vill, men Augustinus gud är det då rakt inte, för där Gamla testamentets är nitälskande och hemsöker fäderna missgärningar på barn och efterkommande i tre och fyra led, så är Augustinus gud grundlig och svartsjuk, och bestraffar hela människosläktet med arvsynden när Eva och Adam är olydiga, varefter han kan känna sig såväl rättvis som mild när han hemsöker människorna med vad straff han nu anser lämpligt: inget tycks egentligen vara hårt nog för att tvätta bort denna olydnad.

Huvudtesen i boken är likväl att två städer har formats av varsin kärlek: en på jorden av kärleken till jaget, och en i himmelen av kärleken till Gud. Dessa står delvis i motsats till varandra, så att man måste välja vilken man i första hand vill vara medborgare i. Det är visserligen möjligt att vara en god medborgare i båda, och de har ibland likartade mål, men ytterst vill de jordiska innevånarna ha ett gott liv här och nu, medan de andra samlar sina skatter i himmelen och hellre väljer döden än förråder detta sitt mål (väl att märka dock döden genom andra, inte för egen hand).

Denna bild är god och intressant, och tyvärr något underutvecklad: istället för att diskutera hur man bör förhålla sig till den jordiska staden lägger Augustinus mycket energi på en världshistoria, på änglarnas och demonernas natur, och på en hel del andra saker. Den som vill ha en analys av hur kristna bör förhålla sig till det världsliga kan hitta en hel del, men utspritt och aldrig riktigt sammanhängande.

Det finns mycket vete i Guds stad, och tyvärr mycket agnar att skilja det från. Jag skulle vilja säga att det är värt det i slutändan, men jag är inte helt övertygad om att det verkligen är det för någon som inte har ett stort intresse, och inte bara ett allmänt.

Read Full Post »

Om den romerska republikens sista tid kan mycket sägas: autokrater stod mot oligarker, och även om de senare möjligen var aningen mer demokratiska enligt modern definition så stod ingendera sidan egentligen för andra principer än makt åt sig själva, i så hög grad som möjligt. Det hela var ett mycket utdraget drama, om man vill med början hos Graccherna och deras plebejvänliga reformer, över striderna mellan Marius och Cinna, Sullas diktatur, en förhållandevis lugn mellanperiod och sedan första triumviratet, Caesars diktaturskap och sedan andra triumviratet, för att först ebba ut när Augustus samlat makten i sin hand. Många märkliga politiker deltog, utöver ovan nämnda även personer som Cato den yngre, Kleopatra, Pompei, Markus Antonius, Catilina, Crassus, och så den kanske främste: Marcus Tullius Cicero, historiens i alla fall mest bekante talare.

Han gav själv ut sina tal, ofta modifierade och omarbetade i efterhand, och en stor mängd har överlevt. Av dessa har ett gott urval översatts och samlats i Orations av D. H. Berry: från hans försvar av Sextus Roscius mot anklagelsen för fadermord i efterföljden av Sullas proskriptioner, till hans andra filippik mot Markus Antonius, som innebar en definitiv brytning och sedermera att han uppsattes på proskriptionslistorna som andra triumviratet producerade.

Eftervärldens dom över Cicero har varit varierande: betydelsen av hans insats under den catilinska sammansvärjningen kan knappast förnekas, men hans insatser därefter har setts som mer tveksamma. Han misslyckades att försvara sin allierade Titus Annius Milo när denne mördat Publius Clodius Pulcher, som tidigare fått Cicero landsförvisad, han tvekade länge innan han anslöt sig till Pompejus under dennes strider mot Caesar och lockades sedan av dennes mildhet att försvara den nya regimen, och hans försök att leda senaten mot Antonius har setts som ineffektiva.

Samtidigt är det ingen som kan förneka vilken fantastisk talare han var: hans texter är upprörda, upprörande, effektiva; när han skall försvara Marcus Caelius Rufus från att ha mottagit pengar för ett lönnmord och sedan själv försökt lönnmörda Clodia (möjligen densamma som Catullus Lesbia) gör han det genom att helt nedsvärta henne; hon anklagas för att vara en billig hora som utför alla slags skamligheter, och om den fine Caelius någon gång varit i hennes sällskap så bör han inte dömas för hårt för det. Talet mot Gaius Verres, anklagad för att som prokonsul över Sicilien berikat sig bortom även vad romarna ansåg anständigt, är ett fint exempel på juridisk taktik: eftersom romersk politik och juridik var så sammanflätade var försvarets taktik att förhala rättegången så att den skulle spilla över på nästa år, då Verres skulle ha mer sympatiskt inställda funktionärer. Cicero höll då ett såpass kort anförande att försvaret inte fick något att förhålla sig till att det hela kunde avslutas direkt; Verres valde då att fly innan rättegången kunde nå sin fullbordan.

Översättaren och kommentatorn är annars full av beundran för Cicero: han kunde knappast göra fel, hans eviga påminnelser om hans insats mot Catilina var inte uppblåst självgodhet utan nödvändiga påminnelser för att inte än en gång landsförvisas, och den moraliska flexibilitet en försvarsadvokat behövde nämns enbart i trängt läge, och då med så många ursäkter som möjligt. Detta påverkar egentligen inte nöjet i att läsa talen, men blir en aning pinsamt.

Om man inte är beredd att läsa samtliga Ciceros tal (och det finns det nog ingen egentlig anledning till), så är detta urval säkerligen fullt nog.

Read Full Post »

Vid en klippa i Skytien fängslas han, vid en orubblig sten naglas han fast. Gudasmidda band håller honom, Hefaistos kedjor stannar hans flykt. Eldgivaren straffas, Zeus fiende plågas.

Aischylos Den fjättrade Prometheus är en lite udda pjäs: jag vet inte om den egentligen bör kallas tragedi, trots att Prometheus när den är över kommer att stå fjättrad vid sin klippa i tretton generationer innan Herakles befriar honom: för det är han för okuvligt stolt, för trotsig i nederlaget.

Som alla grekiska pjäser drivs denna främst av dialog, förutom mellan Prometheus och Hefaistos när han låses vid klippan, övervakade av Zaus hantlangare Makt, så mellan Prometheus och kören, som är en samling avkomlingar till Okeanos, och mellan Prometheus och den irrande Io, som han pekar ut vägen till Egypten för. Man förstår att Zeus nyss tagit makten, att Prometheus hjälpt honom, och att han sedan hjälpt människorna ut ur oförståndet, mot civilisationen: det är detta som fått Zeus att ana en utmaning och störta honom. Prometheus sitter dock fortfarande med ett trumf: han har sett en dumhet som Zeus är på väg att begå, vet att den kan leda till hans fall.

Den fjättrade Prometheus är långt ifrån den bästa antika pjäs jag läst: den innehåller en del intressant, men ingen riktig lyftning. Den stolthet i nederlaget som Prometheus uppvisar må vara grundad, men leder inte till någon större rörelse.

Read Full Post »

Kyros den yngre kan idag all rätt anses vara en nästintill bortglömd person, en pretendent till den persiska tronen, en yngre son som misslyckades i sitt uppror, en historiens fotnot: i sin satrapi i mindre Asien samlade han trupper, marscherade mot tvåflodslandet och dödades i ett slag mot sin bror Artaxerxes, i en historia som utspelats såväl före som efter, om än med andra aktörer och annan scenografi. Bland hans trupper fanns dock tiotusen grekiska legoknektar, lätta att få tag i efter det nyligen slutna peloponnesiska kriget, och bland dessa fanns en ung man av god härkomst. Man kan fundera på om seden att unga män med stadgad förmögenhet följde med vandrande härar  är att föredra framför att de dricker dyr alkohol på semesterorter, men i detta fall ledde det i varje fall till en långlivad klassiker.

Ty den unge mannen var inte bara militärt intresserad, utan hade även filosofiska och litterära intressen; Xenofon var lärjunge till Sokrates, och den främsta källan vid sidan av Platon till dennes liv och filosofi. När Kyros dött fann sig den grekiska delen av hären i besittning av valplatsen men utan någon att göra till kung; de bestämde sig till slut att försöka ta sig hem. Efter svek från perserna så mördades även deras befälhavare. Nu var läget sannerligen prekärt: utan högre befäl, utan allierade, utan vägvisare, långt inne i fiendeland, i besittning endast av sig själva. Då stod unge Xenofon fram och erbjöd sig ta befälet och föra dem hem. Vägen gick över Armenien och Trebizund, kantad av fientliga stammar och berg; den gick över pass besatta av fiender, genom snö och kyla, över floder och trakter utan mat: det är inte förvånande att man kan känna samma glädje som grekerna när de passerade ett pass och framför sig såg den riktiga vägen hem öppna sig, och tog upp ropet: »Thalatta, thalatta!«, »havet, havet!«

Den färd som skildrats i Anabasis, ett verk som studenter av grekiska fått börja med genom århundradena till följda av dess raka språk och rättframma ämne, tog dock inte slut där i Kolchis, och inte heller känslan av en okänd värld följd med faror: istället tillkom snarast komplikationerna av att även orientera sig i den grekiska politiken och bland interna förrädare. Innan hären till slut kunde få nytt befäl skulle den skeppas västerut, den skulle stöta på stammar i Bithynien, råka på spartanska militärer med egen syn på hur den skulle hanteras, och en trakisk furste med önskan att  ta dem i sin tjänst. Xenofon måste försvara sig för baktalare, folk som vill splittra gruppen längs de grekiska stammarna och allmänna orosmakare och dessutom få fram utebliven sold .

Xenofon (eller, som de grafiska designer som satt klorna i omslaget vill stava hans namn, »Chsnoreon«, medan de vill kalla verket »Lnlblsis«; varför envisas folk att tro att de grekiska bokstäverna skall motsvaras av de med mest liknande form?) framställer sig själv som en ärlig och samvetsgrann härförare. Största delen av färden delas befälet med spartanen Cheirísophos, som trots visst gnabb dememellan han tycks ha kommit väl överens med. Cheirísophos gav nödig militär erfarenhet till ledarskapet, och tycks haha varit den som stod för övergripande strategi, då Xenofon tycks fått inta klar underordnad ställning. Han förefaller dock ha haft god insikt i soldatkynnet: vid ett tillfälle när en soldat klagade på att behöva släpa på en sköld medan Xenofon satt till häst hoppade han av hästen, tog skölden och satte själv fart: resten av soldatesken tog då rappt från honom skölden och gav klagaren kompanismörj. Sådan insikt  var troligen nyttig under pasager över frusna pass, när det gällde att försöka få med sig halvt sönderfrusna soldater till värmen i lägret.

Stilen ger inte mycket sken av utsmyckning, utöver sådant som är att vänta av historiska verk från tiden: när Xenofon återger tal är det dock oftast sådana han själv skall ha hållit, och de tycks ha varit flera. Legohären tycks ha varit en halvdemokratisk institution, och hans ledarskap bygger mycket på att han kunde få stöd från alla soldater vid en form av massmöten, och även om hans tal i efterhand framstår som förnumstiga verkar de ha varit effektiva; han återkallades i vilket fall efter att i Byzantium ha försökt lämna hären i spartanska händer och återvända till Aten för att än en gång försöka få ordning på dem.

Att som närmast civilist ta befäl över en här och lyckligt föra den i mål torde vara sällsynt, att sedan även skriva en redogörelse över den som läses i tusentals år unikt. Anabasis är en glimt dels in i hur en grekiskt här fungerade, dels in i den antika landsbygden, där olika små folk hade sina egna kulturer. Att Xenofon till slut gav dem det litterära långa livet lär dock inte ha tröstat mycket, ens om de vetat det när hans här gick därigenom och plundrade, brände och förslavade.

Read Full Post »

Euripides Trojanskorna är tyvärr en tidlös pjäs: skrapa bort utfallen mot sköna Helena och gudarnas nycker, och kvar förblir en pjäs om sorgen hos de som ständigt står som förlorare när striderna är slut, de för vilka krigets elände aldrig kommer riktigt slutas: de kvinnor som nyss blivit av med män och söner, och nu skall lämna hemmet i följe av de män som berövat dem detta. Den sörjande men stolta Hekabe, hustru till Priamos, och hennes dotter Kassandra, sierskan som aldrig blir trodd, som med manisk ironi spår hur hon skall driva Agamemnons hus i fördärvet, Andromache, som nyss blivit berövad Hektor och nu får höra att även hennes unge son skall dödas utan att hon får begrava honom själv, och den av alla hatade Helena, som såväl Menelaos som Hekabe vill ha ihjälslagen.

Det är mycket gråt och elände, många chanser att visa olika sätt att handla i sorgen, mycket tandagnissel och helt igenom tydligt vilket ont allt detta är; och allt dessutom opersonligt; förutom Menelaos, som endast kommer att plåga den som alla anser bära del av skulden (Helena får chans att försvara sig, men man övertygas inte riktigt), så är den enda grek som uppträder den stackars Talthybios, vad det verkar en någorlunda hygglig karl som dock ständigt får meddela dåliga nyheter.

Sorgligt och samtidigt undertryckt, det heroiskas sjaskiga efterspel, som ger lika chans till att visa vilken materia man är gjord av, men med långt mindre möjlighet att själv påverka sitt öde. Ett verk man önskar fler toge del av.

Read Full Post »

Older Posts »