Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Johan Gabriel Oxenstierna var skalden som tvingades in i statsförvaltningen, enligt den vanligaste förklaringen eftersom Gustav III tilltalades av idén av att likt Gustav II Adolf ha en Oxenstierna vid sin sida. Som statsman var han omvittnat ineffektiv, och själv hade han hellre velat arbeta med sin diktning. Om eftervärlden minns denna diktning är det främst i form av de två längre skapelserna »Skördarne« och »Dagens stunder«, vilka också är huvuddelen av innehållet i den av Svenska akademien utgivna volymen med Oxenstiernas verk.

Båda dikterna är pastoraler, i huvudsak inriktade på att uppmåla ett fredligt, stillsamt lantliv, i kontrast till mer militär möda (stadslivets jäkt nämns inte alls). Det är fina skapelser, hyllningar till en värld med hårt arbete, oskyldiga nöjen och oförstörda människor, baserat i en trots allt någorlunda realistisk syn på tillvaron, även om herdedikternas konventioner ibland tränger sig på och gör att det i »Skördarne« finns en rätt enkel liten kärleksintrig och att unga flickor ibland adlas till herdinnor. Även om det aldrig blir lika urspårat backanaliskt som hos Bellman påminner det ändå en del om hans förmåga att kombinera realistisk svensk vardag med antika förebilder och gudaapparat.

»Dagens stunder« är uppbyggd kring morgon, middag, kväll och natt, och i synnerhet det sista partiet är intressant, med en bild av en avlägsen framtid då tomheten uppslukat världen och allt det som människorna försökt skapa förgåtts, även minnet. Ämnet är tacksamt för poeter, och Oxenstierna hanterar det väl. Resten av dikten når inte riktigt samma höjd, men bjuder ändå på såväl fina bilder av människors tillvaro liksom en del lite konventionella betraktelser, inklusive en hyllning till vänskapen som ålderdomens främsta nöje.

I samlingen finns också två kortare verk: »Disa« är en skojfrisk dikt med fornnordiskt tema, om hur den unga Disa likt Kraka tar sig till kungs vare sig klädd eller naken för att avvärja ett orakelsvar om att halva befolkningen skall offras för att den andra halvan skall överleva en svält. Denna saga laborerar med såväl anakronismer som upphetsning inför den fagra Disas iklädande i fisknät, och tar sig uppfriskande rättfram efter att man läst de tidigare dikterna med deras mer tillkrånglade syntax. »Hoppet«, slutligen, är en kortare betraktelse över sitt ämne, inte speciellt minnesvärd men tydligen ett gott exempel på Oxenstiernas övriga diktning.

Oxenstierna är knappast ett stort namn, och denna volym kommer knappast göra honom till det. Han har dock vissa klara förtjänster, främst i ämne och inställning till det: han är patriot, men påtagligt okrigisk. Det finns passager om götiska hjältar, men också klara uppmaningar till det svenska folket att hellre låta plogen gå över de gamla slagfälten, och endast ta ned svärdet om landet hotas. Att han också lyckas få in ett fördömande av slaveriet ger pluspoäng.  Han kanske inte kan återfå en plats på högsta parnassen, men viss ära kan han gott erkännas.

Annonser

Read Full Post »

Det är flera år sedan jag läste Montaignes Essayer, och jag de har legat ett tag på listan över böcker jag skulle vilja ge en andra chans nu när jag blivit äldre och möjligen något klokare. Översättaren Jan Stolpe har tydligen bestämt sig för att gå tillbaka och överföra det till svenska återigen, men jag då jag inte kunde minnas att jag hade något otalt med översättningen, såg jag ser inget direkt behov av att införskaffa den (mer än möjligen för att ersätta min gamla, slitna pocketupplaga).

Montaigne delade själv upp sitt verk i tre böcker. Första boken innehåller i huvudsak tämligen korta essäer, vilket för att läsningen går relativt lätt: när det typiska kapitlet är på cirka tio sidor så är det enkelt att plocka upp och lägga ifrån sig boken. Ämnena är mångahanda, och går knappast att enkelt sammanfatta: i huvudsak behandlar han samtida och antika personligheter, sätt att handla på eller personlighetsdrag. Jag noterade speciellt kapitlet där han beklagar sig över sitt dåliga minne, bara för att snart jäva sig och genom att påpeka hur han kommit på lögnare med att säga emot sig själva när de inte kommit ihåg vad de sagt.  Man undrar också hur det där med minnet kan vara så dåligt, när han spottar hur sig anekdoter och händelser på ett sätt som lätt blir lite överväldigande? Överlag bedyrar han sina egna fel och brister ofta nog för att man till slut undrar om de egentligen kan vara så många.

Av speciellt intresse här är stycket om den nyupptäckta världen; Montaigne redogör för de mellanamerikanska kungadömena och deras människooffer, men han tycks ändå snarare landa i att det är hans europeiska likar som är barbarerna, efter en redogörelse för indianerna som tappra och härdade men andligt högstående då de inte slåss för att erövra land; kannibalism är förvisso inte någon god sed, men kan den verkligen fördömas av folk som sysslar med tortyr och lemlästning av levande varelser?

Hans tolerans är annars för det mesta påfallande. I en av de avslutande essäerna talar han förvisso om katolicismens klokhet i att inte försöka lära den obildade massan utan låta den förbli i sin lyckliga okunskap, men annars tycks de brister han främst gisslar vara fåfängan och hyckleriet, vilket inte är några föraktliga mål.

Essäerna är så långt inte den lätt långdragna läsning jag mindes dem som. Första boken är dock som sagt den mest störst variation, så det finns tyvärr fortfarande möjlighet för minnet att visa sig haft rätt.

Read Full Post »

Projektet var egentligen på sitt sätt vansinnigt: att skapa ett epos utifrån första Mosebok, jämte diverse andra kristna traditioner om Satan och hans uppror mot herren. John Miltons Paradise Lost var en oerhört vansklig idé, inte minst på grund av risken att anklagas för att inte vara renlärig nog (verket skrevs och utgavs precis efter att puritanernas makt brutits; Milton hade politiskt stött dem och Cromwells republikaner).

Historien centrerar kring två förlopp: Satans uppror mot Herren och hur han och de nyvordna djävlarna finner sig instängda i helvetet, samt hans försök att lura Adam och Eva att äta av kunskapens frukt. Historien är således i stort sett känd, och originalitet ligger snarast i framförande och detaljer, vilket dock ger mer än utrymme nog: bara att skriva ett epos på blankvers var unikt nog, och insprängt i verket finns flera försök att förklara hela skapelseberättelsen – var inte Gud orättvis som straffade Adam och Eva så hårt? Varför varnade han dem inte? Varför tyckte inte Eva det var underligt med en talande orm? Intrycket blir nästan lite av de moderna apokryfiska berättelser som baseras på populärlitteratur och försöker hantera upplevda logiska brister.

Mer originell, och potentiellt farlig, är dock skildringen av Gud. Denne är klart uppdelad i Fadern och Sonen, varvid den förre framställs som såväl himmelrikets härskare som den allsmäktige, medan Sonen är hans arvinge. I en tid där idéer om kungen som Guds smorde på jorden växte sig starkare är en sådan tolkning på sitt sätt logisk: om kungen är att nästan likställa med Gud i auktoritet så bör Guds auktoritet kunna liknas vid en kungs. Sådan bundenhet vid tiden för dess tillkomst framkommer även i andra detaljer: när de upproriska änglarna efter första dagens strider finner sig tillbakapressade försöker de den andra slå tillbaka, genom att bygga sig kanoner och skjuta på motståndarna (en till en början lyckosam taktik, tills de lojala änglarna börjar plocka upp berg och kasta; helt bunden till 1600-talet var han således inte).

Mycket har sagts om Satan som protagonist och tidig antihjälte, och visst – det är när han uppträder som det blir lite fart och driv i händelsen. Gud är nog den mest omöjliga figur som kan uppträda i fiktion (då han är allsmäktig så kollapsar liksom det mesta ner i ett »jag har så bestämt« som tar död på all spänning; hade vi haft att göra med den härskarornas gud som egentligen uppträder i Första Mosebok hade han troligen varit lite mer hanterlig), och änglarna och urmänniskorna är lite väl präktigt bleksiktiga (att Adam är en högst patriarkal figur som ständigt måste förklara allt för den vänt trånande men ack så kvinnligt olydiga Eva gör inte saken bättre). Tyvärr är Milton som bäst när han fritt kan styra sin berättelse, men så fort han skall ansluta sig närmare till Bibelns berättelse och måste stoppa ner Satan i ormskinnet blir det hela lite väl ansträngt och tvunget.

Read Full Post »

Timon of Athens kan vara Shakespeares minst spelade verk (möjligen i konkurrens med något av historiespelen). Det har länge setts som oavslutat, experimentellt, kanske till och med kontaminerat genom samarbete med någon annan författare (horribla tanke). Det låter sig inte delas in i fem akter (vilket, oavsett att man numera vanligen nöjer sig med en paus, tydligen är viktigt), det är en tragedi (med termens ursprungliga mening), där huvudpersonen inte dör på scen, det finns en bihandling som helt plötsligt börjar och som visserligen interagerar med huvudhandlingen men vars relevans är svår att se, och det innehåller en lång scen där huvudpersonen gömmer sig i skogen och interagerar med en hel räcka personer, dock utan att det blir mycket av handling av det. Vissa delar av handlingen rinner ut i sanden. Dessutom är den kort. Och enda anledningen till att pjäsen bevarats och vi ens vet att den skrivits tycks vara att det var något problem när Troilus och Cresseida skulle tryckas i Första folianten, så att Timon fick bli inhoppare.

John Jowett, redaktör för Oxfordutgåvan, erkänner många av dessa problem (i synnerhet det där med samarbete med en annan författare, identifierad som Thomas Middleton baserat på diverse statistisk textanalys, även om han kanske inte riktigt ser det som ett problem). Problemet med längden tycks han nästan själv vilja åtgärda, medelst ett förord av ovanlig längd, längre än till och med andra i serien: i denna volym är den kritiska apparaten av samma omfång som själva texten. Däremot tycks han inte anse att det gör Timon till en misslyckad pjäs: det finns vissa partier som förvisso med fördel kan strykas, och annat som kanske skulle behöva förankras bättre, men han tycks mena att det är en högst spelbar pjäs, som dessutom kan ta publiken med överraskning då den är mindre känd än mycket annat av Shakespeares hand.

Själva handlingen är snabbt sammanfattad: Timon tycks leva för att visa upp sin generositet, ger flådiga fester och skänker bort dyra gåvor. En dag tar pengarna slut, och han försöker hålla sig flytande genom att låna av sina »vänner«, som dock vägrar, varför han till slut flyr ut i skogen för att leva enstöringsliv. Samtidigt förvisas Alkibiades från staden då han alltför ivrigt försvarat en soldat mot en anklagelse för dråp. Timon, som nu hatar mänskligheten och rikedomen, hittar guld, och ger bort till diverse folks om av olika anledningar söker upp honom, innan han dör, varefter Alkibiades försonas med Atens styresmän och allt är över.

Det ges en del möjligheter till härligt bittra tirader, och det förekommer en cynisk filosof som kommer med ovälkommet insiktsfulla kommentarer, men oavsett detta är det svårt att bortse från att pjäsen tycks oavslutad: bud skickas till personer men man får aldrig höra något om svaret, avslutningen är oväntat klumpig, hatet mot mänskligheten som Timon uppvisar leds aldrig över i ens partiell försoning som i Kung Lear. Men, alla aber till trots: det är trots allt Shakespeare, och även om Middleton tycks vara en andraplansfigur så var han dock en del av den engelska teaterns gyllene ålder, och skriver flyhänt han också. Kanske inte det bästa av Shakespeare, men om det här är hans sämsta så har han mycket lite anledning att skämmas.

Read Full Post »

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

I Odysséens trettonde sång får Odysseus, den frejdade hjälte, äntligen återvända till Ithaka. Först känner han dock inte igen sig, eftersom Athena villar ögat och talar med honom i förvrängd gestalt, innan hon förklarar att hon ser igenom den lögn han först tagit till och förklarar att han därigenom liknar henne – en intressant episod, och hade det inte varit för att delar av Odysseus äventyr (i alla fall de med cyklopen och Kalypso) bekräftats av gudomar så hade den varit nog för att få en att undra över mycket av det som skedde tidigare.

Därefter får Odysseus en tiggares skapnad, och tar sig till sin svinaherde Eumaios, en av de som varit honom trogen genom hans långa bortavaro. Av honom får han nyheter om vad som skett på ön, medan Athena hämtar tillbaka Telemachos från Sparta. Därvid visar sig det skepp friarna skickat ut i bakhåll för honom verkningslöst, och även han kan ta sig till Eumaios och där smida planer med fadern.

I sjuttonde sången tar sig så Odysseus hem till sin borg, där friarna äter hans hjordar. I sång arton brottas han med en annan tiggare, som velat ha ensamrätten till friarnas givmildhet – alla förutom Alkinoos verkar ha viss mänsklighet, vissa så mycket att poeten till och med tycks beklaga att de också måste dö.

Detta parti tycks snarast vara en diskussion av lojalitet och pietet: från hur Eumaios beklagar sig över den herre han till viss del gett upp hoppet om, beklagande hur tiggare ställt sig in hos Penelope med falska nyheter, över de tärnor som fortsätter tjäna sin matmor, men där vissa ligger med friarna och försummar Odysseus gamla hund, som liksom andra djur ser igenom Athenes förställningskonst, och till herden Melentheus, som tycks tjäna friarna med glädje efter att ha fått viss uppmuntran, med den överlägset skrytsamma, nedlåtande rådgivande ton som man än idag känner igen från de som med moralismer försöker rättfärdiga sin upphöjelse. Om Homeros värld annars kan te sig långt fjärran, är den när man möter honom påträngande igenkännelig.

 

Read Full Post »

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Read Full Post »

Older Posts »