Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Egentligen var det bara den andra av de två essäerna som samlats i Religio medici and Urne-buriall jag var ute efter; denna sir Thomas Brownes text över ett antal begravningsurnor som nyligen frilagts i Norfolk med sin starkt retoriska avslutning, möjligen det närmsta man kan komma Predikarens underbart fascinerande pessimism i en någorlunda sekulär text.

Inte för att Religio Medici, Brownes försök att redogöra för sin religiositet som läkare (under 1600-talert ett misstänkt yrke med rykte om ateism) heller är någon ointressant text: det kräver visserligen mer att gräva förbi den åldrade ortografin, Brownes uppenbara glädje inför att hitta nya ord och det något mindre greppbara ämnet teologi, men det är likväl en givande reflektion och till och med något av en liberal bekännelse; en underlighet i en tid när England (liksom Sverige) annars var som mest upptaget med renlärighet: Browne tycks klara sig genom att dels försöka ge sken av att han kommer ta tillbaka allt som inte behagar renlärighetens väktare, dels påstå att han inte bryr sig om några av de motsägelser som går att hitta i Bibeln och som han nogsamt listar. Helt undgick han dock inte censuren, utan verket placerade på katolska kyrkans Index (vilket naturligtvis var fin reklam).

Likväl är det texten om urnorna som är den största behållningen: i den berättar han inte endast om de nyligen uppgrävda urnorna (idag sorgligt förödda), utan tar med anledning av dem sig tid att meditera över olika historiska begravningssätt, och till slut även berömmelsens fåfänglighet; hur namn utan dåd är tomma, och godhet inte värt att hålla efter för eftervärldens skull när även grymma dåd ihågkoms: endast den odödlighet som är kommen av Gud är något att eftersträva, allt annat är fåfänglighet. Dess sonora toner bär den sorts underliga tröst och glädje som endast en stor melankoliker kan åstadkomma.

Read Full Post »

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

Read Full Post »

I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.

Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv

Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).

Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.

Read Full Post »

Shakespeares King John är inte längre ett populärt skådespel: det var det en gång, med sina möjligheter till stridstablåer och sin engelska patriotism, sina antikatolska tendenser och franska skurkar. Pjäsen lyckas också undvika de två saker som John idag är främst hågkommen för: som otäck skurk i berättelser om Ivanhoe och Robin Hood, och som undertecknare av Magna Charta, även om bakgrunden till bådadera syns. Han får nästintill inte ens vara huvudperson själv: mer minnesvärd är ofta hans brorson, född som Phillip Faulconbridge men under pjäsens gång erkänd som oäkta son till Rikard Lejonhjärta och därefter vanligen kallad för bastarden, en ädling med skarpt svärd och skarpare tunga, och den som till slut håller samman England när Johns svaghet lockar till fransk invasion.

Annars kretsar pjäsen i mycket kring en annan brorson, den späde Arthur, som till Johns äldre bror Geoffrey av Bretagne, och formellt den rätte kungen av England, men i besittning av endast en stadig förkämpe i sin mor Constance (en magnifik roll), och mer opålitliga sådana i kungen av Frankrike och Dauphin, båda män beredda att bryta sina ord för realpolitisk gagn. Arthur hamnar till slut i fångenskap hos John, vilket blir början till dennes slut.

Som skådespel finns det mycket av spektakel, en del roligheter från främst Bastarden, som älskar att plåga hertigen av Österrike som allierat sig med Frankrike (i pjäsen framställs han inte bara som den som tillfångatog Rickard I på väg tillbaka från det heliga landet, utan även som den som dödade honom), en plågad mor som förlorat sin älskade son (som också är hennes väg till stadgad makt), korrumperande politik och svek och en melodramatisk liten prins, men även till synes slumpmässiga dödsfall och ett slut där saker kompliceras i berättade partier för att till slut ändå redas ut och ända på det sätt man trodde de skulle. Det finns en del att hämta, men helt lyckat är det inte.

Read Full Post »

Oliver Twist är förvisso den första moderna romanen från Dickens penna (Pickwick är snarare en pikaresk, en genre som sedan dess inte fått mycket nytt blod), och även om jag skulle vilja säga att den otroliga handlingen inte lever upp till senare alster vore det fel: de är precis lika fulla av sammanträffanden och melodrama. Nej, det som inte når full standard är personerna: Oliver själv är mest ett käril av from godhet, och hans verkliga vänner är inte stort bättre de; endast herr Grimwig har något av den rätta excentriciteten, medan doktor Losberne har något av en karaktär, men de är båda mindre viktiga för handlingen. Inte heller skurkarna når riktigt god standard, inte minst eftersom de är tre stycken, vilket blir en för mycket: Fagin är den figur i hela verket som har mest kontrast, Sykes är minnesvärd för hans slut, medan Monks i stort sett är förglömlig trots att han visar sig ha sina fingrar med i mycket som sker och skett.

Likväl var Fagin en besvikelse: man ser att han är menad att vara en diabolisk figur, lockande likväl som frånstötande, men han vill sig inte riktigt. Likaså är hans främste lärling, The Artful Dodger mest ett fantastiskt namn (på svenska betydligt blekare: »Filuren«), men hans charm verkar mest bestå i att han fuskar i kort och uppträder övermodigt inför rätten: en klar besvikelse.

Finns det då något att ta med sig: jo, det inledande gisslandet av de nya fattiglagarna, där fattiga sattes i arbetshus för så små pengar som möjligt, liksom den imposante kyrkvärden Bumble, är bra: där kan den förskrämde Oliver komma till sin rätt. Fagin har i alla fall viss trollkraft, och den godhjärtade slinkan Nancy är en tidig prototyp för kvinnan som stannar i destruktiva förhållanden. Hennes död, och den stämning som därefter (orimligt nog) plötsligt piskas upp, är blodiga och skräckfyllda på ett oväntat men kompetent sätt. Men annars är det rätt tomt för den som inte tycker att Dickens kan läsas för handlingens och moraliteternas skull.

Read Full Post »

Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.

I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.

I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.

Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.

Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.

Read Full Post »

Efter Euripides död 406 f.Kr. sattes hans tre sista dramer upp vid spelen till Dionysos ära i Aten: det blev hans sista seger av totalt fem. Två av dessa, Backanterna och Ifigenia i Aulis, har bevarats, och som avslutning på denna karriär, och egentligen också av det grekiska dramat som vi fått det bevarat (Sofokles Oedipus i Kolonus från samma år är också bevarat, men är idag långt mindre uppmärksammat), är det utmärkt.

Backanterna behandlar staden Thebe, och hur dess unge härskare Pentheus vägrar tillåta dyrkan av Dionysios. Guden själv kommer då till staden, och inspirerar vansinne i dess medborgare: kvinnorna drar upp i bergen för att fira honom i avskildhet, vilket även de båda åldriga Tereisias och Kadmos gör, men övriga män stannar kvar och försöker fängsla Dionysos. Det slutar med att Pentheus, lätt förvänd, styr ut sig till backant och försöker spionera på kvinnorna, varvid dessa, anförda av hans moder Agaue sliter honom i stycken, innan Dionysios låter raksynen återvända och ruelsen sänker sig.

Ifigenia i Aulis utspelar sig istället under upptakten till trojanska kriget: hellenernas här ligger samlad i Aulis men får ingen vind att segla. Siarna har meddelat Agamemnon att för att få vind måste hans dotter Ifigenia offras till Artemis. Han har låtit sända efter henne under förevändning att hon skall giftas bort med Akilles, men ångrar sig nu och försöker rädda sin älskade dotter. Även Menelaus och Akilles söker till slut försvara henne, men hären är obeveklig, och till slut går hon frivilligt till altaret.

Backanterna är idag en pjäs där delar av den centrala konflikten tappat sitt sting: att sätta sig upp mot makterna är inte längre något som varnas för, och görs det så tar makterna ifråga inte formen av grekiska gudar. I en något mer abstraherad form, ålderns vishet mot den stränga rationalismen, finns mer att hämta, men knappast helt tillräckligt, och ej heller i avslutningspartiet där vansinnet lättat och priset för detta står klart. Den är inte omöjlig, men krävande.

Lättare då med Ifigenia i Aulis – även om den centrala konflikten i minst lika hög grad vilar på att tron tas för självklar, så är de teman som utforskas enklare att identifiera sig med: offren som makten tvingar till, individens möjlighet att sätta sig emot kollektivets rus, om man kan ställa en människas liv mot en annans, och kärleken till ett barn. Agamemnons ångest är rörande, liksom det skenbara lugnet hos Ifigenia när hon går till altaret. Att det hela sedan beståtts med ett slags lyckligt slut förminskar inte kraften hos tidigare partier.

Read Full Post »

Older Posts »