Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Timon of Athens kan vara Shakespeares minst spelade verk (möjligen i konkurrens med något av historiespelen). Det har länge setts som oavslutat, experimentellt, kanske till och med kontaminerat genom samarbete med någon annan författare (horribla tanke). Det låter sig inte delas in i fem akter (vilket, oavsett att man numera vanligen nöjer sig med en paus, tydligen är viktigt), det är en tragedi (med termens ursprungliga mening), där huvudpersonen inte dör på scen, det finns en bihandling som helt plötsligt börjar och som visserligen interagerar med huvudhandlingen men vars relevans är svår att se, och det innehåller en lång scen där huvudpersonen gömmer sig i skogen och interagerar med en hel räcka personer, dock utan att det blir mycket av handling av det. Vissa delar av handlingen rinner ut i sanden. Dessutom är den kort. Och enda anledningen till att pjäsen bevarats och vi ens vet att den skrivits tycks vara att det var något problem när Troilus och Cresseida skulle tryckas i Första folianten, så att Timon fick bli inhoppare.

John Jowett, redaktör för Oxfordutgåvan, erkänner många av dessa problem (i synnerhet det där med samarbete med en annan författare, identifierad som Thomas Middleton baserat på diverse statistisk textanalys, även om han kanske inte riktigt ser det som ett problem). Problemet med längden tycks han nästan själv vilja åtgärda, medelst ett förord av ovanlig längd, längre än till och med andra i serien: i denna volym är den kritiska apparaten av samma omfång som själva texten. Däremot tycks han inte anse att det gör Timon till en misslyckad pjäs: det finns vissa partier som förvisso med fördel kan strykas, och annat som kanske skulle behöva förankras bättre, men han tycks mena att det är en högst spelbar pjäs, som dessutom kan ta publiken med överraskning då den är mindre känd än mycket annat av Shakespeares hand.

Själva handlingen är snabbt sammanfattad: Timon tycks leva för att visa upp sin generositet, ger flådiga fester och skänker bort dyra gåvor. En dag tar pengarna slut, och han försöker hålla sig flytande genom att låna av sina »vänner«, som dock vägrar, varför han till slut flyr ut i skogen för att leva enstöringsliv. Samtidigt förvisas Alkibiades från staden då han alltför ivrigt försvarat en soldat mot en anklagelse för dråp. Timon, som nu hatar mänskligheten och rikedomen, hittar guld, och ger bort till diverse folks om av olika anledningar söker upp honom, innan han dör, varefter Alkibiades försonas med Atens styresmän och allt är över.

Det ges en del möjligheter till härligt bittra tirader, och det förekommer en cynisk filosof som kommer med ovälkommet insiktsfulla kommentarer, men oavsett detta är det svårt att bortse från att pjäsen tycks oavslutad: bud skickas till personer men man får aldrig höra något om svaret, avslutningen är oväntat klumpig, hatet mot mänskligheten som Timon uppvisar leds aldrig över i ens partiell försoning som i Kung Lear. Men, alla aber till trots: det är trots allt Shakespeare, och även om Middleton tycks vara en andraplansfigur så var han dock en del av den engelska teaterns gyllene ålder, och skriver flyhänt han också. Kanske inte det bästa av Shakespeare, men om det här är hans sämsta så har han mycket lite anledning att skämmas.

Annonser

Read Full Post »

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

I Odysséens trettonde sång får Odysseus, den frejdade hjälte, äntligen återvända till Ithaka. Först känner han dock inte igen sig, eftersom Athena villar ögat och talar med honom i förvrängd gestalt, innan hon förklarar att hon ser igenom den lögn han först tagit till och förklarar att han därigenom liknar henne – en intressant episod, och hade det inte varit för att delar av Odysseus äventyr (i alla fall de med cyklopen och Kalypso) bekräftats av gudomar så hade den varit nog för att få en att undra över mycket av det som skedde tidigare.

Därefter får Odysseus en tiggares skapnad, och tar sig till sin svinaherde Eumaios, en av de som varit honom trogen genom hans långa bortavaro. Av honom får han nyheter om vad som skett på ön, medan Athena hämtar tillbaka Telemachos från Sparta. Därvid visar sig det skepp friarna skickat ut i bakhåll för honom verkningslöst, och även han kan ta sig till Eumaios och där smida planer med fadern.

I sjuttonde sången tar sig så Odysseus hem till sin borg, där friarna äter hans hjordar. I sång arton brottas han med en annan tiggare, som velat ha ensamrätten till friarnas givmildhet – alla förutom Alkinoos verkar ha viss mänsklighet, vissa så mycket att poeten till och med tycks beklaga att de också måste dö.

Detta parti tycks snarast vara en diskussion av lojalitet och pietet: från hur Eumaios beklagar sig över den herre han till viss del gett upp hoppet om, beklagande hur tiggare ställt sig in hos Penelope med falska nyheter, över de tärnor som fortsätter tjäna sin matmor, men där vissa ligger med friarna och försummar Odysseus gamla hund, som liksom andra djur ser igenom Athenes förställningskonst, och till herden Melentheus, som tycks tjäna friarna med glädje efter att ha fått viss uppmuntran, med den överlägset skrytsamma, nedlåtande rådgivande ton som man än idag känner igen från de som med moralismer försöker rättfärdiga sin upphöjelse. Om Homeros värld annars kan te sig långt fjärran, är den när man möter honom påträngande igenkännelig.

 

Read Full Post »

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Read Full Post »

Odysséens sjunde till tolfte sånger täcker i stort det man lätt tror är huvudhandlingen; ja egentligen kan man stryka även sjunde och åttonde utan att mista något av de missöden Odysseus och hans skeppskamrater råkar ut för. Dessa berättar istället om hur Odysseus anländer till faiakernas hov, och hur han deltar i den idrott som där utövas genom att stå för ett mästarkast med diskuss. Innan han får sätta sig på det skepp som skall ta honom till Ithaka ber dock kung Alkinoos honom att berätta vad som skett honom tidigare, och då kommer hela den otroliga historien fram.

Det hela börjar dock tämligen modest, med en strid mot de högst mänskliga kikonerna, innan det bär iväg till lotofagerna, med deras beroendeframkallande, dövande föda. Än så länge inga stora bekymmer, men så inträder de helt i myternas värld, och cyklopens grotta. Även detta hade kunnat vara bara ett mindre missöde, ett prov på Odysseus slughet när han förblindar den enögde jätten och smiter ut fastbunden under dennes får, om inte han drabbats av något slags hybris och i sin triumf låtit cyklopen veta hans riktiga namn och gett honom möjlighet att be fadern Poseidon att hindra Odysseus hemväg.

Sedan kommer de verkliga katastroferna: hos Ailos får han visserligen en säck med alla motsträviga vindar så att han nästan kan nå hemmet, men hans män öppnar den och chansen försitts; lastrygonerna tar elva av tolv skepp, och sedan hamnar de hos Circe som förvandlar hälften av hans män till svin. Genom att ta sängkammarvägen begränsar han dock förlusten till den olycksalige Elpenor, som ramlar ned från ett tak och bryter nacken. Efter ett råd från Circe far han iväg att väcka de döda, i synnerhet siaren Tereisias, och sedan även kamrater från fälttåget, släktingar, berömda kungadöttrar och män som straffas i efterlivet.

När de återvänt till Circe för att begrava Elpenor framgår det dock att färden tycks varit obehövlig: Circe är i stånd att ge samma varning som Tereisias, och fler därtill (låt vara att hon inte kan berätta hur Odysseus kan försona sig med Poseidon) – men vad är råd värda om Odysseus män vägrar lyssna till dem? Sirenerna och Skylla passeras utan större katastrof, men när solens oxar slaktas bryter olyckan ut på nytt och Odysseus hamnar där vi först mötte honom: hos Kalypso.

Read Full Post »

Nio år har gått sedan akajerna plundrade Troja, och världen förändrades: grekernas excesser vände vissa av gudarna mot dem, och hemfärden blev lång. De flesta av de som överlevde resan har dock kommit hem: Agamemnon (låt vara att han möttes av Klytameistra och Aigisthos), Diomedes, Nestor, ja, även Menelaos efter hans långa vistelse i Egypten. Endast Odysseus saknas ännu. På Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemachos på honom, och en hord friare på att Penelope skall ge med sig.

Homeros låter även läsaren vänta på Odysseus: de fyra första sångerna i Odysséen följer istället Telemachos, hans konfrontationer med friarna, och hur Athena övertalar honom att besöka faderns gamla vänner för att söka efter nyheter om fadern. Nestor lever ett gott liv på ålderdomen, och sänder honom med sina söner som sällskap till Menelaos Sparta, där Menelaos vet att berätta om vad som hänt sedan sist.

Samtidigt sitter Odysseus fast med nymfen Kalypso på en ö långt i havet: hon vill vinna hans kärlek, han gråter av längtan till hemmet. Zeus befaller Hermes att meddela att han nu skall få resa hemåt, och i brist på fartyg och manskap bygger han en flotte och far ut på havet. Efter nitton dagar ser honom Poseidon på havet, och snart kommer stormen.

Odysseus räddas i sjätte sången upp på fajakernas ö, och möter kungadottern Nausikaa, får kläder och möjlighet att tvätta sig. Om Iliadens tema var krig, kan kanske Odysséens sägas vara gästandet.

Read Full Post »

I Iliadens nittonde sång börjar vi till slut röra oss mot slutet: Peliden Achilles sörjer Patroklos död, och ställer sig inför hären och förklarar att han åter kommer slåss. Han får då allt det Agamemnon tidigare ville ge honom som försoningsgärd, efter att det förlorat sin poäng. I sång tjugo anfaller så den grekiska armén, Zeus ger gudarna rätt att åter lägga sig i, och trojanerna flyr Achilles vrede. Han dödar först Polydoros, och när Hektor ser sin bror falla försöker han stå emot Achilles, med klent resultat.

I tjugoförsta sången försöker gudarna skydda de flyende trojanerna, men de gudar som står på grekernas sida ingriper, och till slut har spillrorna av den trojanska hären flytt innanför murarna. Kvar utanför står endast Hektor, och i tjugoandra sången berättas om enviget med Achilles: hur de först springer tre varv runt staden, hur Athena sedan lurar Hektor att bli kvar, och hur Hektor så till slut faller. Achilles släpar honom i smutsen efter sin stridsvagn, och trojanerna beklagar sig: nu vet de att de är chanslösa, och deras döttrar kommer föras bort, och Hektors lille son kommer bli slav eller dödas av någon rasande inkräktare.

I sång tjugotre blir det paus i handlingen: Achilles anställer begravningsspel över Patroklos, och det tävlas i kappkörning, boxning, brottning, pilskytte och löpning. Även spjutkast står på agendan, men när Agamemnon ställer sig upp är spelledaren kvick att tilldela honom första pris, troligen eftersom det är långt ifrån så självklart som han påstår att överkungen kommer vinna.

I tjugofjärde och sista sången är det istället trojanernas tur att dricka gravöl: Priamos tar sig med gudabeskydd till Achilles tält för att lösa ut kroppen av sin son, den Achilles hitills varje natt kört bakom sin stridsvagn utan att finna ro, och utan att kunna fördärva när gudarna bevarar den. Den gamle lyckas beveka honom, och får tillåtelse att i tio dagar samla ved för sonens gravbål. Med detta slutar Iliaden, och trojanerna beklagar åter sitt öde.

Efterordet av Jan Stolpe handlar mycket om hur illa Lagerlöfs översättning behandlats av eftervärlden: det är sant att språkbruket i den är mycket arkaiskt, men det kan knappast ses som annat än medvetet, då exempelvis de verbändelser i tredje person pluralis som nyttjas fallit ur bruk sedan länge redan vid tiden för översättningen. Att Lagerlöf använder dem och andra åldriga drag bör därmed rimligen ses som ett försök att återge liknande drag hos grundtexten – man kan möjligen invända mot den idén, men om det inte passar så bör man åtminstone erkänna att när man går in och ändrar i översättningen så är den inte längre Lagerlöfs. Detta är också anledningen till att Svenska Akademien gav ut den oförvanskade texten för några år sedan, så att man åter kan läsa Homeros som Lagerlöf tänkte sig honom, med flytande vers och åldriga vändningar.

Read Full Post »

Older Posts »