Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2018

OK, konceptet bakom Rat Queens: Sass and sorcery är bra: fyra unga kvinnor som en äventyrartrupp i en värld i stort sett hämtad ur D&D, med vissa kreativt vårvärldsliga inslag. När de inte dräper svartfolk lever de dålighetsliv med alkohol, krogslagsmål och tillfälliga sexualpartners. Dra dem dessutom en extra gång genom modernitetsfiltret så att krigardvärgen Violet är en sorts hipster som ser snett på andra dvärgar som rakat av sig skägget som en modegrej, alvmagikern Hannah är rebellisk och ilsken och snabbt lägger på när föräldrarna ringer via magiska talismaner, halvlängdskvinnan Betty mer än vanligt glad i svampar och andra substanser, och den mänskliga prästinnan Dee är en ateist som gett sig ut i världen när hon hade tvivel på den flygande jättebläckfisk hennes föräldrar dyrkar (och som tydligen försett henne med krafter efter ett ritualmord), och det finns mycket att intressera en.

Så långt rätt så bra, och något som borde kunna ge intressanta historier. Men, jag vet inte: det mysterium med en grupp lönnmördare som är ute efter dem (och andra äventyrare) lyfter aldrig riktigt, utan verkar hoppa runt lite planlöst, gärna i riktningar som ger tillfälle för dem att slåss, gärna med mycket blod och kapade lemmar som resultat, men aldrig någon känsla av att en viss strid spelar någon större roll.

Visst, det finns roliga episoder, som när Violet och Hannah ryker ihop över hur de inte uppfyller gängse stereotyper, eller Dee sitter hopkrupen bakom en bok på en fest och vägrar prata med någon, men överlag känns det lite för löst i kanten för att jag skall vara verkligt nöjd.

Annonser

Read Full Post »

En roman som Thomas Manns Doktor Faustus finns det två sätt att närma sig: antingen utrustad med stora mängder belästhet, väpnad med kunskaper i teologi och musikteori, allierad med en utgivare som försett boken med horder av kommentarer och förklaringar, eller rakt på, naivt okunnig om mer än det allra mest elementära vad gäller Faust-myten och Tysklands nittonhundratalshistoria. Båda sätt kan säkerligen vara givande, och även om jag snarast tillämpat det senare.

Visst, den som inte kan sin musikhistoria och sin kompositionsteknik kommer finna långa stycken väl tekniska och bortom sin riktiga fattningsförmåga; den som inte har teologisk förståelse kommer finna andra utgöras av svårligen begriplig teori, och den som inte har huvuddragen i tysk 1900-talshistoria lär förvirras av de analogier, förkroppsliganden och debatter som förs. Till sådana krav bör även läsning av Goethe, kunskap om i alla fall två av Shakespeares verk och en viss allmän humanistisk skolning läggas om man vill få ut så mycket som möjligt av denna redogörelse för Adrian Leverkühns liv.

Till utförandet är det en levnadsteckning av en vän, påbörjad ungefär vid tiden då Nazitysklands militära lycka vände, och sedan framskridande under krigets fortsatta förlopp, vilket då och då tillåts bryta sig in i huvudhandlingen, när Leverkühns barndomsvän och beundrare Serenus Zeitblom känner sig nödgad att mer än annars ställa sig i läsarens blickfång. Verket är i lika grad en redogörelse för denne humanists temperament: olikt Leverkühns övermodiga, tillbakadragna konstnärsnatur är Zeitblom en humanist, gymnasielärare, ängslig på ett sätt som skulle kunna kallas borgerligt småskuret om det inte visat sig så välgrundat.

Som tidigare antytts är det fråga om en variation på Faust-temat, även om detta mestadels klingar i bakgrunden, och endast vid ett par tillfällen får träda fram närmast ohöljt. Adrian Leverkühn påbörjar sin levnad i en tysk mindre stad, påbörjar universitetsstudier i teologi men avbryter dem för att ägna sig åt den musik han tidigare visat en enorm intellektuell-teoretisk, om inte tekniskt-praktisk, fallenhet för. Hans hänfallelse åt Hin Håle sker till slut för att komma undan en intellektets fälla: den när ens fantasi, ens förmåga att se förnyelse, inte på långa vägar motsvarar ens teoretiska kunnande och ambitioner.

Den musik som skapas är dock bara ett spår i boken: lika vikt ges åt diverse estetiska, politiska, teologiska spekulationer, åt människor runt Leverkühn och Zeitblom som det först sent står klart vad de har för vikt i biografin. Även om man själv inte riktigt kan pussla ihop hur, så framgår det att det inte bara är fråga om en diskussion om villkoren för konstnärligt skapande i en kunskapsmiljö som fått syn på sig själv, utan även en lång vidräkning med den tyska kulturen: en kultur som kan frambringa nazismen och tillåta att dem får löpa amok genom Europa har klara problem, och om till och med en figur som Zeitblom hyser delade känslor när han ser allt elände, måste den vara fundamentalt osund.

Jag vet inte om jag förstått mer av en liten den av Doktor Faustus, vare sig det gäller de mer teoretiska resonemangen som förs direkt i den eller i den större diskussion som förs genom den, men det jag tror mig ha förstått är tillräckligt för att se att den nu kanske lika väl som då den skrevs är en bok som inte enkelt kan läggas åt sidan. Någon gång skall jag nog förse mig med utrustning och färdhjälp, och åter försöka mig på den.

Read Full Post »

Sett genom historiens ögon ter sig Walter Scotts författarskap märkligt: idag vilar hans rykte främst på Ivanhoe, i andra hand möjligen på Rob Roy. I sin samtid var han först känd som poet; hans romaner utgavs inledningsvis anonymt, och, efter den första, med förklaringen ”Av författaren till Waverley”. Denna första roman har även senare fått ge namn åt hela sviten med historiska romaner, oavsett hur mycket gemensamt de har med den i övrigt. I fallet Rob Roy är det faktiskt en hel del: där Rob Roy behandlar upproret 1715 som syftade att återinföra familjen Stewart på tronen handlar Waverely om det 1745, lett av Bonnie Prince Charles, som också får en del scentid här och tämligen god press. I båda är huvudpersonen också en ung engelsman som reser norrut och dras in i händelserna.

Huvudperson är Edward Waverley, siste avkomman i en gammal, rik, familj med Tory-sympatier, även om Edwards far gått och blivit Whig-politiker, vilket hans bror, familjens vördnadsvärde överhuvud, ogillar. En ung Edward lyckas dock närma bröderna till varandra, och blir en sorts fosterson hos sin farbror. När handlingen drar igång på allvar har han fått en post som officer i ett regemente stationerat i Skottland, och drar dit, försedd med introduktionsbrev till en gammal vän till farbrodern, en låglandsbaron konstituerad av lika delar värdighet och smålöjligt pedanteri. Efter vissa möten med högländare, än mer hängivna familjen Stuart, drar så handlingen igång på allvar när upprorsfanan plötsligt höjs.

Fortsatta jämförelser med Rob Roy är givande. Waverley berättas på ett distinkt förmodernt maner, med en författare som aktivt kliver in och urskuldar sig för olika episoder, eller någon gång glider i väg åt det essäistiska. Det finns ett par övergripande handlingar, eller snarare mysterier som bidrar med viss spänning, men kompositionen är mer lös i kanterna, och utvecklas inte ur en enda grundläggande konflikt som senare kompliceras: efter 200 sidor har man ännu inte fått se det som kommer driva resten av handlingen. Edward Waverley är också en enklare figur än Frank Osbaldistone: något impulsiv och romantiskt lagd, men annars lite väl mycket av svärmorsdröm.

Det som däremot redan här finns är en idé om historisk upprättelse och rättvisa åt de förlorande. Skottarna, och i synnerhet högländarna, framställs som människor med flera goda sidor att ta efter (liksom i några fall som mindre förebildliga). Den enda riktigt artikulerade företrädaren för de Hannover-trogna engelsmännen framstår som hedervärd och bra, men i vissa stycken trångsynt. Det är kanske svårt att ta in idag, men Scott var en av de som skapade den lätt romantiska, i grunden positiva bilden av skottarna, i synnerhet högländarna. Även om de representeras av boskapstjuvar och utpressare, så fördjupas bilden med mer tilltalande drag som generositet och hederlig patriotism.

Som roman är Waverley inte heltigenom lyckad, men som försök att ärerädda ett folk, så är den en förebild.

Read Full Post »

Joseph Sheridan Le Fanus Uncle Silas är en roman med underligt tempo – det är en sorts sen gotisk roman, med gamla hus, misstankar om illdåd, en vacker arvtagerska, friare, Swedenborgianism och våld. Första hundra sidorna handlar om unga Maud Ruthvyn och hennes sjuttonde levnadsår: hon bor med sin far, enstörig och tillbakadragen, och nu även en fransk guvernant, den märkliga madame de Rougierre, som skrämmer henne och snokar i allt. I bakgrunden skymtar också hennes mystiske farbror Silas, som fadern förbjudit skvaller kring men man snart förstår omges av rykten av en gammal skandal; snart förstår man att han är en reformerad spelare och vällusting, som en gång anklagades för mord, men som den avlidne hittades i ett slutet rum så har han frikänts i rättvisans ögon, om ock inte omvärldens.

De senare trehundra sidorna placerar sedan unga Maud hos denne Silas, i rollen som myndling. Han visar sig vara karismatisk, sjuklig, opiumätare, sarkastisk, bildad och en utmärkt moralisk utpressare (för mitt inre öga tog han en formen av Saruman i Christopher Lees gestaltning). I hans familj finns även en dotter, intelligent men lämnad att klara sig själv och i behov av att Maud lär henne föra sig i sällskap, samt en son, som snart visar ovälkommet intresse för vår hjältinna. Samtidigt uppträder en mängd andra släktingar och vänner till Maud, som alla varnar henne för farbrodern. Men hennes far ville ju att hon skulle åka till honom, för att visa att Silas verkligen har reformerat sig och att hennes far hyste orubbat förtroende för honom.

Och så, på de sista sidorna, bryter gotiken och skräcken ut: nästan alla personer, som tidigare uppträtt i romanen, får en roll som är såväl logisk som nödvändig. Allt är mycket prydligt, och mycket skrämmande, och det enda man önskar är att slutet börjat lite tidigare, att uppbyggnaden varit lite mindre omständlig, för även om resultatet är gott så var kanske vägen dit lite längre än nödvändigt.

Read Full Post »

1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre?

Read Full Post »

När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att Dick Harrison Kalmars historia – Den begravda staden skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet.

Read Full Post »

Att bo på Skivvärlden kan nog ha sina avigsidor, men i alla fall en grupp människor måtte betrakta den med längtan: kartograferna, för vilka idén om en helt platt värld, där inga projektioner är av nöden, torde vara en åtrådd utopi. Förvisso finns det en hel del annat att hålla dem upptagna, som flyttbara landskap (inte bara sådana som utgörs av jättar, utan även öar utan fast hemvist), kontinenter som tidigare inte gick att återvända från, kontinenter som inte gått att åka till, kontinenter man inte vill åka till, monster, drakar, häxor, vampyrer och varulvar, ökenstammar, religiösa fanatiker, allmänna fanatiker, och dessutom kringvandrande barbarhorder i behov av vägvisare.

Likafullt har i och med The compleat Discworld atlas det åstadkommits inte bara en vacker karta på tjockt papper, utan även en beskrivning av de olika länder och regioner som man kan råka hamna i, från Enlightenment Country, i närheten av världens mitt, till Krull, som inte bara ligger brevid randen, utan gör allt det kan för att luta sig utanför och titta på elefanterna och store A’Tuin, från det kalla Nothingfjord till heta Klatch, från urbana (nåja) Ankh-Morpork till lantliga Lancre.

Det är naturligtvis inte många som fått uppleva alla dessa länder (möjligen undantaget Rensvind, som troligen sprungit genom de flesta vid någon tidpunkt), inte ens som läsare. Ibland får man en trevlig påminnelse om någon plats, ibland en smålustig redogörelse för ett ställe man ännu väntar på att besöka. Som de flesta kringprodukter är det rätt trevligt för den redan invigde, men obegripligt för alla andra. Kul att titta igenom, många fina illustrationer, men inget revolutionerande.

Read Full Post »