Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Idag är väl lejonparten av den effekt som Robert Louis Stevenson ville uppnå med The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde borta: när den stora hemligheten är redan är känd så kommer varje första möte med boken att bli underligt; det är egentligen inte en första läsning, eftersom man redan känner till huvuddragen, men det är det ändå, för man kan ändå förvånas över detaljer.

Formell huvudperson är i vilket fall den gamle advokat Utterson, vän med den framstående doktorn från titeln sedan många år, och oroad över det testamente denne skrivit till förmån för Mr Hyde. Han börjar nysta i vem denne kan vara, och får reda på en del, men blir tillsagd av Jekyll att inte oroa sig. Så en dag begår Hyde ett rått mord, och Utterson börjar på nytt oroa sig, men Jekyll försäkrar honom att Hyde aldrig kommer ses igen. Så går en tid, och Jekyll börjar plötsligt låsa in sig, håller alla gamla vänner på armlängds avstånd, och beter sig allt underligare.

Det är fortfarande en läsvärd bok, även om som sagt det är svårt att tänka sig ett verk där hemligheten är mer avslöjad (skulle väl vara ett par Shakespearedramer, då), och man idag tycker att den Hydes påstått bottenlösa ondska mer är en beskriven än visad egenskap (även om han som sagt mördar en äldre herre): de depraverade gärningar som Jekyll säger sig utföra i sin alternativa gestalt får heller aldrig form, vilket kanske är bra för bokens åldrande, så att varje ålder kan välja något lämpligt ämne, men som å andra sidan gör det hela lite blodfattigt.

Väl konstruerat och berättat är det, men boken är och kommer troligen förbli ett offer för sin egen berömmelse.

Read Full Post »

Jag skrattar åt mycket i Liv Strömquists Einsteins fru: en samling serie med feministisk, upprörd men klar blick: en del kan förvisso ifrågasättas, och jag undrar lite vad en del helsidesteckningar har där att göra, men för det mesta är det avväpnande roliga skildringar av hur kvinnor trycks ner, även av förment feministiska projekt, och hur de tvingas in i roller som per definition underordnande en eller flera mäns vilja.

En av invändningarna gäller dock själva titeln: den hämtas från en serie där »historiens allra mest provocerande pojkvänner« utses – Marx, Sting, Picasso, Einstein. Problemet är att Strömquist, kommer till slutsatsen att Einstein och hans första hustru Mileva Maric var gemensamt ansvariga för hans annus mirabilis (en åsikt som vad jag förstår ligger bortom ens vad de till henne mest positivt inställda forskare tycks anse), samt menar att han efter skilsmässan i princip lämnade henne vind för våg att ta hand om deras gemensamma barn, när han i själva verket gav henne alla Nobelprispengar (om han gav henne något stöd de två åren däremellan vet jag dock inte): det är förvisso inte lika spännande som Strömquists historia, men visst finns det nog många suggskaft där ute för att man skall kunna hitta dem utan att böja sanningen?

Min andra invändning är den serie där Strömquist tycks sätta likhetstecken mellan feminism och avskaffandet av alla skillnader i samhället, genom att ta den gamla bilden av samhällspyramiden, sätta varannan damernas på varje nivå, och hävda att detta inte vore nog. Jag tänker inte säga något om huruvida ett avskaffande av skillnaderna vore lovvärt, men jag kan inte se hur man kan kalla ett samhälle där det inte tycks finnas någon direkt uppdelning efter kön i behov av just feministisk kritik.

Bortsett från dessa två punkter är jag dock nöjd: det är inte de mest vältecknade serier jag sett, men poängerna som görs är för det mesta intelligenta och tänkvärda. Oavsett om det gäller feminism eller den hopklumpande bilden av islam som synliggörs genom att göra en liknande skildring av kristendomen.

Read Full Post »

Det är typiskt att de två hittills enda böckerna i Bibeln som lyckas hålla en jämn och hög kvalitet dels är mycket korta, dels ligger intill varandra.

Predikaren är förmodligen något av det mest pessimistiska som läsas kan: allt är fåfänglighet och jagande av vind. Vishet är poänglöst, ty både den vise och den dåraktige kommer dö. Ett stort namn är fåfänglighet, ty det kommer glömmas. Även kvinnor och kärlek och vänskap och glädje är fåfänglighet, men de får en i alla fall att glömma det för ett tag, så de är ändå värda att jaga. Sådant får en att känna ett visst hopp även för skribenter i religiösa ärenden.

Höga visan är å andra sidan växelsång mellan en man och hans älskade, hans syster: åtrån dem emellan är uppenbar, även om jag undrar lite var komplimangen att jämföra en kvinnas bröst med ett par killingar, och hennes näsa med ett torn, ligger? Nåväl, även om det inte är den starkaste poesi jag läst så har den åtminstone en längd som gör att man aldrig hinner tröttna.

Read Full Post »

Segrarna skriver historien, heter de ju, men det är ytterst sällan det sker så bokstavligt som när det gäller Julius Cæsar; det enda jag kan komma på som närmar sig (i alla fall i läsaruppskattning) är väl Churchills historik över andra världskriget. Cæsar har det dock bättre: hans memoarer (här Inbördeskriget) har inte så många andra källor att tävla med, så historikerna är helt enkelt tvungna att förhålla sig till honom.

Det skadar inte att han likt Churchill skall ha varit en utmärkt stilist. Sådant försvinner dock i huvudsak i översättningar, även om Ingemar Lagerström har gjort ett förtjänstfullt arbete (även om jag önskar att verket kunnat ingå i den vackra klassikerserie Wahlström & Widstrands hade för några år sedan).

Inbördeskriget är uppdelat i tre böcker: den första behandlar upptakten, efter att Cæsar och Pompejus definitivt framträtt som motståndare på den romerska scenen, samt Cæsars spanska fälttåg. Den andra berättar hur en av Cæsars fältherrar försöker erövra Afrika (d.v.s. ungefär nuvarande Tunisien), och den tredje behandlar Cæsars fälttåg mot Pompejus i Grekland, dess slut i och med slaget vid Pharsalus, samt hur Pompejus flyr till Egypten och hur Cæsar tar sig dit; Cæsars affärer med Kleopatra skildras dock inte.

Cæsar skriver om sig själv i tredje person; det heter aldrig »jag gjorde« utan »Cæsar gjorde«, vilket man dock snart accepterar. Han framställer sig också som en tålmodig och storsint man, som ständigt skickar ut fredstrevare och utstår nästan alla Pompejus provokationer utan att slå tillbaka. Storsintheten är nog korrekt – den finns väl beskriven även på andra håll –, men det andra kan nog betvivlas.

Eftersom det är en bok om ett krig är det dock mycket fältslag och befästningar och förstärkningar och utfall, och tycker man inte sådant är intressant bör man hålla sig borta. Det är dock en mycket läsbar bok, klar och bedrägligt förtroendeingivande.

Read Full Post »

Den som med anledning av slutet på förra boken, där Jack Aubrey med besättning fann sig strandsatta på en liten ö, men med gott om verktyg, mat och virke bärgade, hade förväntat sig något av The Nutmeg of consolation i stil med Robinson Crusoe kommer tyvärr alltför snart komma ur sådana tankar: det tar inte mer än två kapitel för dem att lämna ön.

Då har de å andra sidan redan hunnit arbeta på en skonare, slå tillbaka piratattacker, jaga vilda svin, upptäcka svalbon av den ätliga sorten, och en hel del saker därtill. När de sedan kommer tillbaka till Batavia så får de ett fint litet skepp  i ersättning, en chans att slå ut en fransk fregatt, och dessutom möjlighet att möta upp med Tom Pullings i gamla fina Surprise.

Sedan kan de dessutom segla vidare mot Sydney, under sedvanligt grums från Maturins sida om alla missade möjligheter till botaniska expeditioner – och när de väl går i land på en liten ö för att fylla på förråden har alla innevånare dött av kopporna. Alla innevånare? Nej, två unga flickor har överlevt och tas ombord. Väl i Sydney kan får han dock sitt lystmäte av detta, dessutom helt självförvållat: en duell med en av de officerare som styr straffkolonin som ett eget litet korrupt kungarike får all administration att vända sig mot skeppet, och ger gott om tid att utforska den australiska floran och faunan – ibland lite väl närgånget, ty ingen tycks ha meddelat de europeiska lärde att näbbdjuret har giftiga sporrar.

Osedvanligt bra, till och med för O’Brian.

Read Full Post »

Usurpatorer och pretendenter är inte ett dåligt ämne för romaner; förvisso är ämnet romantiskt och lätt att skämma, men det har också naturligt inbyggd dramatik och förmåga att bära många typer av berättelser och huvudpersoner: den tragiske unge hjälten, den cyniske härskaren, den gode men svage monarken, den lättledde ynglingen som kastas in i något bortom sin kontroll, äventyrare och idealister: alla går att arrangera på olika sätt.

Titeln på Aleksandr Pusjkins Boris Godunov antyder dock att detta är ett verk om denne tsar, som tog makten när Ivan den förskräckliges fromme son Feodor avled: han har förvisso ett par viktiga scener, speciellt mot slutet, men huvuddelen av pjäsen är dock centrerad runt den unge upprorsman som vanligtvis kallas den falske Dmitrij (alltså den förste sådane; ytterligare två skulle sedan dyka upp under stora oredan).

Godunov sägs här definitivt vara den som dödat tronarvingen, Ivans tredje son (den äldste hade som bekant dött för sin fars hand), och detta hemsöker hans regering: trots att han i övrigt tycks vara en duglig härskare med sinne för det möjliga och nödvändiga, så plågas han ändå av uppror och motvilja. När så den falske Dmitrij leder sitt uppror mot honom ställs saker på sin spets.

Pjäsen sägs inspirerad av Shakespeare, och det stämmer säkerligen vad gäller versmått, och vissa scener. Eftersom de närmaste förebilderna tycks ha varit krönikespelen är det svårt att säga om detta också är orsaken till den lite obändiga dramaturgin; det är lite för många figurer, och lite för luftigt. Enstaka scener är bra, som när Dmitrij försöker undvika tsarens patruller (överlag finns ett visst tycke med svensk 1500-talshistoria: denna episod skulle nästan kunna vara berättad om Gustav Vasa i Dalarna, och Dmitrij är en intressant spegelbild av daljunkern) eller bekänner sin kärlek för en polsk adelsfröken.  Överlag inte någon fantastisk läsupplevelse, men intressant nog,

Read Full Post »

Ordspråksboken, är, liksom så mycket annat i Bibeln, i desperat behov av en redaktör. Den upprepar sig, både i tanke och utformning, den kommer med banaliteter, den lägger massor av energi på sådant man knappt orkar höra. Men när den inte gör detta, när den någon gång har en klar tanke som är något annat än »frukta Herren och gör som han säger«, »kvinnor som lockar till okyskhet är onda!« och »gå inte i borgen för någon«, så kan den faktiskt säga saker som förtjänar att tänkas på:

Den ene vill hållas för rik och har dock ingenting, den andre vill hållas för fattig och har dock stora ägodelar.

Det mesta är dock bara tröttsamt: en på slump vald vers kan illustrera:

Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamligt leverne följer vanära.

Någon som känner sig manad att leva lite mer gudaktigt?

Det enda stycke som uppvisar någon som helst genomgående kvalitet är kapitel 30: här finns bland annat de kända orden om mans väg till en pigo (tyvärr inte alls lika välturnerat i min översättning, men jag har sedan länge gett upp hoppet om den), och en del annat i liknande stil. Det kan rekommenderas. Det mesta annat skulle kunna klippas ner till ungefär samma längd utan att något skulle förloras.

Read Full Post »

Jag har nu avslutat den fjärde och sista av Hjalmar Söderbergs romaner: Förvillelser. Fast egentligen är det ju hans debut, och det märks. Det är visserligen återigen en ung man som flanerar runt i Stockholm och trasslar till det för sig, men det sker inte med riktigt samma lätthet i berättandet som i senare verk.

Den unge mannen heter här Tomas Weber, studerar till medicinare, och är nyss fyllda tjugo. Hans bekymmer är de av kärleken orsakade: till Märta Rehn, barndomskamrat och den han drömmer om att gifta sig med, och den med Ellen Karlsson, butiksbiträde. Unge herr Weber har nämligen ett utvecklat sinne för praktisk moral – för honom praktisk moral – och gör den inte unika tankesvängen att tro att om han älskar med en flicka han inte tänker gifta sig med kan han hålla sig med den han tänker gifta sig med.  Vilket naturligtvis inte fungerar.

Efter att sommaren går får han dessutom nya bekymmer: han behöver låna pengar, då pappa professorns ekonomi också är ansträngd, och det kostar att hålla en liten våning för att kunna vara ensam för älskog. Dessutom smyger oron på att  Märta skall hamna i olycka. Och naturligtvis kommer så katastroferna: den som är upptagen med att vara ung och kär – låt vara alltmer oroligt – kan inte tänka på pengar.

Boken blev naturligtvis anklagad för omoral, och det fanns väl ett mått av fog för det: Tomas Weber är som bäst amoralisk, och dåraktig, och ung, men det går honom nästan bättre än vad man kan vänta sig. Det går inte heller som i de senare av Söderbergs böcker finna speciellt mycket som man idag kan nicka åt men som då måste varit upprörande, även om berättandet åtminstone inte nickar instämmande åt dålighetslivet som förs. Bra är det, men inte så bra som annat av författaren.

Read Full Post »

Man skulle kunna säga att ett mysterium som läsaren kan gissa upplösningen på i förhand till viss del måste ses som misslyckat; att den förtjusning som kommer av att ha gissat rätt bara kan tillåtas om den ges efter att den främste detektiven gjort detsamma (men gärna innan det avslöjas för de sämre). Ändå: trots att det redan tidigt var hyfsat tydligt vem som var primus motor i Alan Moore och Dave Gibbons Watchmen, så förblev det en stark berättelse; visserligen med  ett rätt svagt slut, men åtminstone framdrivet av tydliga, djupa och trovärdiga karaktärer, låt vara klädda i superhjältekostymer som ibland är mer naiva än de klassiker de inspirerats av.

Det som är närmast att jämföra med är väl Batman, dels på grund av den moraliska tveksamhet som vidlåter en del av dessa »hjältar«, dels på att en är modellerats på hans utrustning, en är en mer våldsam variant av honom, och en påminner något om hans ärkefiende. Samtidigt är skillnaden stor: här har skurkarna sedan länge upphört att gå omkring i masker och följa något slags tema och istället för spektakulära punktbrott ägnar de sig åt mer diffusa sådana, som narkotikaframställning eller människohandel, där de superhjältar som fortfarande är aktiva snarare stödjer USA i kalla kriget (som därigenom vinner i Vietnam) eller ägnar sig åt småskalig vigilantism.

Superhjältar och superhjältar, förresten: egentligen finns det bara en av den sorten – Doctor Manhattan, mer av en naturkraft än en hjälte, som förstår mer av partikelfysik än mänskligt beteende, men som kan styra materia och därigenom håller ryssen i schack – medan de flesta hjältarna bara är ordinära människor med mask. De flesta har dessutom tvingats i pension av en lag som gjort deras verksamhet olaglig, om de inte redan innan tagit av sig masken och börjat sälja sina egna actionfigurer (det är tämligen gott om små skämt på den etablerade serievärldens bekostnad).

En dag mördas så en av dem brutalt, och den ende av dem som fortfarande är aktiv (i trots mot lagen), den våldsamme, svartvit-seende och troligen rubbade Rorschach misstänker att det finns en konspiration mot dem, och mycket riktigt kommer snart fler attacker. När Doctor Manhattan så går i självvald exil på Mars så rycker dessutom Sovjet in i Afganistan, och tredje världskriget tycks nära.

Watchmen framhålls ofta som det främsta exemplet på att tecknade serier kan vara riktig litteratur, riktig konst, och det är inte svårt att hålla med (även om det från en europeisk utsiktspunkt känns som ett något onödigt påpekande): karaktärsteckningen, samspelet mellan berättelse och bilder, de fiktiva bokutdrag och liknande som lagts in mellan kapitlen: allt gör att detta blir ett verk som är intressant och helt kongenialt med sitt medium.

Read Full Post »

Under läsningen av Italo Calvinos Varför läsa klassikerna? fann jag att svaret i viss mån gled undan allt mer: detta eftersom boken gick från att handla om böcker jag läst (Odysséen) till böcker av författare jag läst (Ovidius Metamorfoser), till böcker jag inte läst men vill läsa (Candide) till böcker jag hört talas om men inte känt mig värst lockad av (Stendhals produktion) till böcker av författare jag hört talas om (Balzac) till böcker av författare jag inte hört talas om (Carlo Emilio Gadda) till en dikt av en författare jag inte hört talas om (Eugenio Montale). Tack och lov att den åtminstone avslutades med en uppskattad författare (Borges).

I allmänhet är essäerna alltså ämnade för den som faktiskt redan vet vad böckerna handlar om. Gör man de är de utan tvekan mycket nyttiga och lärorika. Gör man inte det kan de vara allt mellan lärorika och dövande tråkiga: i allmänhet direkt korrelerat till hur nära bekant man ändå är med verket.

Bäst är troligen den inledande essän, som också gett namn åt samlingen (ett urval om femton essäer): den håller sig hela tiden på en såpass allmän nivå att vilken läsare (åtminstone av klassiker) som helst hela tiden känner sig hemma. Sämst är helt klart den om en Montalos »Forse un mattino andando«. Boken är utgiven av Italienska kulturinstitutet, vilket dock annars knappt märks: möjligen har detta fått översättaren att behålla ett par av författarens anmärkningar om italienska egenheter som annars kunde ha rensats undan utan någon förlust, men annars verkar hantverket gott, och tacksamt nog finns även översättningar av citat när Calvino tycks ha väntat sig att hans läsare skall ha klarat franska eller latin.

Med tanke på vilka författare jag har som standard för essäer om läsning är det ingen större förolämpning mot Calvino när jag säger att jag finner hans sådana av hygglig, men långt ifrån utmärkt karaktär; invändningen att de skulle vara bättre om jag vore mer beläst har endast begränsad riktighet då en bra skribent skulle kunnat kringgå detta, och en utmärkt hade fått mig att genast vilja åtgärda det.

Read Full Post »

Older Posts »