Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

Jag vet inte om det låg någon sorts cynism bakom det usla slutet i Mass Effect 3, baserat på att fans som lagt så mycket tid och energi på en serie skulle fortsätta att vara den trogna vad den än gjorde, men faktum kvarstår: jag kan tänka mig köpa det mesta som Bioware står bakom. Som The art of the Mass Effect universe, en imponerande volym med diverse skisser, teckningar och målningar som användes vid skapandet av spelserien: hur skulle de olika utomjordingarna se ut? Platserna? Rymdskeppen, fordonen, vapnen? De personer man möter, de monster man skjuter, de stora rymdskepp man försöker besegra?

Om man vill kan man se en utvecklingslinje över de tre spelen: inför det första så försökte man fundera ut hur utomjordingarna skulle se ut, inför det andra hur olika personer, och inför det tredje försökte man designa om mycket av vad man redan sett. I alla fall mycket grovt sett; naturligtvis fanns dessa element i alla spel – men föga förvånande är spel två också det mest intressanta.

Lite tråkigt är de olika lakuner som finns: inget om de nedladdningspaket som finns till spel 3, förutom det som släpptes första dagen. Inget om Aria T’Loak, inget om batarer eller vorcha – men en halv sida med skisser för olika dräkter för Miranda (hon skulle ha kunna vara än värre än vad hon är), och en hel sida med den jäkla stjärnslyngeln.

Nå, det är vackert, och intressant nog för en fantast. Andra bör nog inte försöka bry sig.

Read Full Post »

Främlingen och Albert Camus var en gång definierande texter, den typen unga gick omkring med för att markera intellektualism och att man ställde sig lite avsides. Berättelsen om Mersault, som tycks gå genom livet med alla känslor utöver lusten starkt dämpade, är kort, och dess huvudscener när den unge mannens tidigare återhållna beteende vid hans moders död vänds emot honom är säkert tilltalande – det kan knappast vara helt ovanligt att gå omkring och känna sig en aning frånkopplad, även om det här är extremt och farligt.

Till en början är det också en rätt banal historia, om hur Mersault först begraver sin mor och sedan träffar en flicka och dras in i sin grannes solkiga kvinnoaffärer. Till slut skjuter han dock en arab som tidigare hotat honom och grannen (det hela utspelas i det koloniala nordafrika), och nu börjar en lätt absurd rättegång där hans tidigare uppträdande tolkas som okänsligt och han utmålas som ett monster renons på känslor. Det märkligaste här är väl den fina balansgången: man kan till viss del hålla med åklagaren om att Mersault tycks lite väl kall, samtidigt som argumentationen går till överdrift – men inte så mycket att det egentligen drar åt det komiska. En påfrestande fängelsepräst får Mersault att brisera, men inte ens då verkar han helt begriplig.

Jag vet inte om jag tycker om det hela: det känns som avslutningen inte riktigt gör klart vad det hela skall varit bra för, även om enskilda tidigare stycken är bra och skarpa. Jag finner mig lämnad med lätt förvirring.

Read Full Post »

En bärande tanke i Eriks Lönnroths redan klassiska Den stora rollen. Kung Gustaf III spelad av honom själv framgår direkt av titeln: Gustaf III var en person som levde så i offentligheten att det är svårt att veta var han själv slutar och rollen som kung (helst med prefixet hjälte-) börjar: man kan inte ta något han rapporterats ha sagts eller han skrivit ner på allvar a priori. Man kan förvisso skönja några personlighetsdrag som intelligens, mod, härsklystnad, opportunism och verklighetsförnekande, men det kan vara mycket svårt att se vad som dominerar i en given situation.

Boken är egentligen en utbyggd uppsats med syfte att få reda på var Gustaf III:s ryska krig syftade till: i stort verkar det helt obegripligt att Sverige, som redan åkt på pisk i de tre senaste krigen, ensamma skulle anfalla Ryssland (eller, nåja: Osmanska riket var också i krig med dem och Österrike). Den anledning Lönnroth tycks ge är en allmän vilja att spela hjälte, parad med skygglappar som lät kungen ignorera att de villkor som på förhand ställts upp för att kriget skulle te sig gynnsamt en efter en fallerade: det hölls inte tillräckligt hemligt, subsidier stod inte att få, ej heller något annat stöd från någon. Ren tur, parad med att stridskrafterna faktiskt lyckades hålla någorlunda hög standard, gjorde dock vad som ett tag såg ut att bli en katastrof till en framgång stor nog att kunna stoltsera med den.

Sådan tur hade han haft förut, och skulle i viss mån ha igen. Detta var dock en del av problemet: Gustaf var ovan vid motgångar, och hade en överdriven bild av sig själv som den »tredje gustaven« som skulle rädda riket. Vid motgångar såg han sig tydligen tillfälligt som Karl XII, vilket är en smula intressant för Runebergsläsaren.

Behållningen av läsningen ligger dock delvis också på andra plan än det psykologiska: det diplomatiska spelet, där Gustafs förställningskonst ofta lät honom vinna större fördelar än han annars borde kunnat få, ges särskilt mycket utrymme. Detta torde i viss mån vara en naturlig följd av att de flesta av de gustavianska memoarerna förkastats som alltför opålitliga, medan de diplomatiska depescherna visserligen kan ha föranletts av dupering, men i alla fall var ärligt menade. Intressant är också den uppvärdering som hertig Karl bestås – annars mest ihågkommen som den trötte kung Karl XIII framstår han här som ett lojalt stöd och faktiskt en acceptabelt kompetent överamiral (vilket i sig förvisso är sällsynt nog i svensk historia) och den som framstår som den mest lyckade ledaren under kriget.

Det som däremot inte ingår i så hög grad är väl, naturligt nog, lite mer naturliga frågor: kungens verksamhet som författare berörs knappt, liksom hans inrikes politik i så mån den inte inriktas på ökad makt. Gustav Adolfs tillkomst skildras i huvudsak som ett tvisteäpple med Lovisa Ulrika, och de rykten hon tydligen tog allvarligt på ges inte mycket vikt.

Det är välskrivet och välunderbyggt, och den tes som titeln anger springer aldrig iväg helt med författaren. Det är lätt att se varför Svenska Akademien valt att ge ut det här på nytt.

Read Full Post »

Den andra högen om fyra häften från Frans G. Bengtsson-sällskapet visade sig vara betydligt trevligare än den första: här slipper man i stort sett helt återberättande av texter som de flesta mottagare torde njuta mer av i original och som inte ens fått lite hjälpsam extrabelysning.

Ett återgivande som det dock faktiskt finns poänger i finner man i häftet Fotnoter och horisonter: Bengtssons anmärkningar i egenskap av översättare av Eric Linklater kan vara lite väl svårfunna även för entusiasten, men är nog så roliga att läsa om (i alla fall vad gäller Poeten på Pelikanen är de kanske rentav bokens höjdpunkt). I samma häfte finns också en text som säger sig handla om hans »horisonter«, ett nebulöst ord som dock tydligen skall förstås som hans syn på författande. Inget revolutionerande, men läsligt.

I Livsledsagaren, gentlemannen, berättaren låter först professor Ann-Sofie Ohlander läsaren ta del av hennes förhållande till författaren, hur hon läste honom i barnaåren och ibland använde hans text om Jehu som varning inför det alltför urvattnade uttrycket. Sedan gör Torsten Ehrlow en genomgång av Bengtssons kvinnoporträtt för att se om den avsky inför kvinnosynen som ges uttryck i »Ballad om franske kungens spelmän« bara är rollens eller om författaren månne delar den (och se! han visar sig inte göra det). Slutligen så har Sune Jakobsson en text om eventuella tidiga yttryck för sådant som senare skulle bli en del av Röde Orm, med genomgångar av poesi och brev till Tristan, skäligen ofarlig materia.

Lustgården, Karl XII och ett besök hos Frans G. Bengtsson består till hälften av ett kapitel menat för Den lustgård som jag minns, men som senare förkastades som helhet. Andra hälften utgörs av en text där en lärare Kurt Cederholm gör ett besök i Ribbingsholm tillsammans med ett par kollegor och av författaren serveras drinkar, historier samt fixa idéer, samt en jämförelse mellan Bengtssons och Ernst Brunners Karl XII-skildringar, idag troligen ansedda som ungefär lika användbara för akademiska studier. Inte min musik.

Slutligen så finner man i I Össjö och Lakedaimon häftenas minst intressanta bidrag, där Anders Ollfors går igenom Bengtssons produktion på jakt efter material som rör grekisk och romersk antik, vilket visar sig låta göras utan att något allra minsta omnämnande behöver förbigås. Man finner även en annars oomtryckt dikt kallad »Höstheden«; av namnet kan man sluta sig till ungefär vad den går ut på. Slutligen berättar Eva Thorén om barndomsminnen av »Farbror Franske«, som han kallades när han var deras granne i Skåne, innan han hittat hustru och egentligen fått ordning på ekonomi:en trevlig text som lämpar sig som avrundning.

Read Full Post »

Redan de gamla romarna skrev böcker om retorik; flera har också bevarats till nutiden, däribland Quintillianus’, som på svenska fått titeln Den fulländade talaren, enär den egentligen är en redogörelse för en talares uppfostran och fortsatta träning i konsten snarare än den typ av manual man kanske väntar sig.

Det är också dessa stycken som gör den särskilt läsvärd: att läsa om metaforer och stilarter och uttal kräver snarast specialintresse för latinska språket, och är således inget för den som inte är klassicist. Att se Quintillianus ta avstånd från aga, eller vilka böcker han rekommenderar som god läsning för en talare, eller hans redogörelse för sitt tragiska livsöde (han överlevde såväl sin unga hustru som sina två pojkar) ger däremot perspektiv.

Men visst finns det mer tekniskt stoff som också är av intresse: att man bör hålla sig till det vedertagna språket och varken hålla på med för mycket nya ord eller arkaismer skulle även moderna språkvårdare gå med på, hur man skall bruka skratt eller om den oskolade talaren månne är bättre är också läsbart.

Den svenska översättningen är dock kraftigt förkortad, så möjligen är han i sin helhet torr och tråkig, men detta var överlag trevligt.

Read Full Post »

I förordet till Nicholas Nickleby påpekar Mark Ford att boken markerar Dickens övergång från att ha skrivit pikaresker till moderna  romaner. Detta är garanterat sant såtillvida att han gör en sådan övergång i själva boken: första halvan utgörs av diverse episoder som egentligen bara hänger samman tack vare titelpersonen samt hans syster Kate, vilka måste söka ett uppehälle efter att deras far spekulerat bort sina pengar och sedan dött, och i andra halvan, sedan de funnit trygghet i och med att Nicholas fått en fast anställning,  knyts sedan några av de personer som det tidigare mött samman medan en del andras skuffas undan och får de slut Dickens tycker de förtjänar.

Drivande bakom mycket av handlingen ligger dock farbror Ralph Nickleby, en gnidare av typiskt Dickenssnitt, som av berättelsens krav fattar hat till sin brorson och försöker jävlas så mycket han kan med honom, först genom att under sken av vänlighet skaffa honom anställning vid en skola i Yorkshire, som tar emot pojkar för 20 pund om året och sedan bara knappt ger de vad som behövs för att överleva, men senare mer direkt genom diverse intriger som till slut alla slår tillbaka på honom själv. Innan dess har dock Nicholas bland annat, i ett av bokens bättre partier, dragit sig fram som pjäsförfattare och skådespelare, under den fantastiska familjen Crummles, som spelar teater även när de inte står på scen.

Om dock denna början – där man även får möta bland andra den otrolige Mantalini, som kan konsten att med ord förföra sin hustru tills hon glömmer alla hans indiskretioner, och läsa ett stycke satir över spekulationsbolag som lika gärna kunde återfinnas hos den unge Strindberg – är mycket roande, så är slutet lite värre: visserligen är det långt mer strukturerat, men det är melodramens struktur. Visst får man ställa in sig på att utseende speglar insida när man läser gamla böcker, men det tar inte lång tid efter det familjen Nickleby på nytt stadgat sig innan resterande sidor mest blir en transportsträcka: man vet på förhand vem som kommer straffas, vilka förtjusande ungdomar som får varandra, och vem som kommer gå ur historien på andra sätt. Då är det tur för Dickens att han har sådant handlag med konstiga bifigurer och språk, för annars hade det nog varit outhärdligt.

Read Full Post »

Innan jag börjar på allvar skall det med nödvändighet påpekas att jag läst Stefan Hammaréns »översättning« av Guy de Maupassants Horla: av uppenbara skäl måste jag absolut separera översättares och författares gärningar.

Spårket är nämligen en slags seg sörja liknande vad man kan få om man skickar en text genom en automatöversättare som visserligen aldrig tar miste på homonymer men har kass känsla för grammatik och stilnivåer. Vi kan ta ett exempel från första stycket:

En hel morgon gavs mig lojt, jag utsträckt i gräset framför mitt hus, härom intar min plats i en halvskuggans belägrade fläck under trädet blad platanus, som ock täcker ut sitt grenverk, ger skydd och lika ofrånkomligt vill beskugga huset för södersolen, upptager denna sig här om gårdens paradanläggelse nästvid så ansvällande, som den krymper ut de övriga uppfarter endast.

Vad fan? Jag vill inte ställa mig i vägen om folk nu vill hålla på och leka hink och spade med grammatik och syntax, men då kan de väl göra det i sina egna småskrifter och inte låtsas syssla med översättningar. Efterordet säger också att »enkel text … får alltid sin mindre kräsna läsekrets«, vilket naturligtvis är kvalificerat nonsens; om inte annat torde denna recension bevisa att det inte är en fråga om grad av kräsenhet, utan smak. Men låt gå: Hammarén tycks i alla fall själv tro på sina idéer, och tycks inte heller hymla med dem. Värre då med förlaget (H:ströms), som istället för att meddela att detta är någon form av stilexperiment ställer sig och hasplar ur sig rena lögner som »kongenial och poetisk« på omslaget: jag vet inte vad de läser för slags poesi (men vill hemskt gärna veta så jag kan undvika den), men att kalla det hela för kongenialt är rena hånet.

Vad jag lyckades vaska fram ur den hopplösa prosan (tack och lov närmar sig den då och då det normala) är (inte en skildring av ett västgötskt samhälle, utan) en berättelse om en rik man som råkar ut för ett osynligt väsen som dricker upp hans vatten och mjölk om natten, och senare börjar ta kontroll över hans handlingar; ett väsen som kanske bara är ett av många men som ändå måste bekämpas på något sätt. Denna historia verkar intressant, men jag vill läsa den översatt av någon som har mer intresse för vad Maupassant än för att få skriva sin egen jävla knasprosa.

Read Full Post »

På antikvariat har jag plockat upp en mindre hög av Frans G. Bengtsson-sällskapets skrifter, små häften om tvenne dussin sidor vardera, som behandlar diverse ämnen med anslutning till författaren. Jag skall här ge kortfattade omdömen om de första fyra:

I Frans G. Bengtsson, poet och prosaist, är två föredrag av Lennart Ploman återtryckta. Dessa består väsentligen av kortare introduktioner till långa citat, och är därför av begränsat intresse för de som redan läst Bengtsson själv.

Lyriskt 20-tal i Lund handlar som titeln meddelar om det kotteri av lundaskalder som Bengtsson tillhörde; de främsta däri var förutom honom själv Hjalmar Gullberg och Sigfrid Lindström. Det är intressant och ger perspektiv, samt några utdrag ur det skämtsamma eposet Rubaiyat om Lund, skrivet av de tre ovannämnda tillsammans med Bengt Hjelmqvist.

I Frans G. Bengtsson, Hérédia och vi ligger fokus på den spansk-franske skalden, sonettens mästare, beundrad och biograferad av Bengtsson, som introduceras och översätts av Lars Strand. Dessutom finns en text om tonsättningar av Bengtssons poesi.

Slutligen får man i Frans G. Bengtsson, Thoreau och Conrad läsa först en kortare studie av översättningen Skogsliv vid Walden (den som läst diskussionerna om Ohlmarks översättning av Sagan om ringen känner igen mycket av kritiken), sedan en länge oomtryckt recension från Bengtsson av Conrads Fribrytaren, och till slut en sammanfattning av en brevväxling mellan Bengtsson och en litteraturintresserad lärarstudent. Detta är också tillsammans med häftet om Lundaskalderna den mest intressanta av skrifterna.

Read Full Post »

Det jag gillar mest med Mattias Boströms och Perter Olaisens Bisarra böcker är nog egentligen omslaget i fejkläder. Själva idén att samla diverse märkliga böcker och skriva en sida om dem var är också bra, men problemet är att herrarna själva inte riktigt lyckas hantera sitt material.

Vi kan ta Pastor Carl Dymlings Kvinnors själsliv som exempel: egentligen är all text onödig, ty bara titeln och omslaget, där ett porträtt av en stint stirrande kvinna har monterats in istället för ansiktet på ett stort kattdjur (puma?). Man behöver då inte få läsa att Dymling förklarar att »[kvinnornas] själ befinner sig ofta i labil jämvikt, som ytterst lätt kan rubbas«; det förstod man nästan direkt när man slog upp sidan och såg en sinnesrubbad sfinx.

Eller så tar vi O. Viborg-Larsens Familjekod, vilket inte är en självhjälpsbok utan en lista över tvåställiga telegramkoder för familjebruk: man köper således två exemplar av boken, och kan således spara en hacka när man behöver skicka hem och meddela att man nu är »gift«  (MA) och vill spara hälften av tecknen. Att Boström och Olaisen meddelar att boken innehåller en kod för »ja« (VU) men inte »nej« är visserligen utmärkt, men man lämnas ändå med en fråga: hur mycket var man tvungen att telegrafera innan man sparat in de 2 kr som två exemplar av den kostade?

Urvalet böcker är som sagt i stort sett bra (även om det i How to avoid huge ships är bättre: amerikanarna är inte bara fler, de tycks också utveckla sitt vanvett på ett något annat sätt), men texterna kunde man mista utan att sakna.

Read Full Post »

Det finns två böcker jag skulle vilja utgå ifrån för att diskutera Hunter S. Thompsons Fear and loathing in Las Vegas: Burroughs  Naked lunch och Strindbergs Inferno. Naked lunch mestadels för att  Fear and loathing… bevisar att det går att skriva en bok om någon som går omkring och är hög på syra och meskalin (och eter och kokain och alkohol och vafan annars nu berättaren stoppar i sig) och ändå ha mer sammanhang än en telefonkatalog körd genom en dokumentförstörare, och Inferno eftersom – om man byter ut droger mot alkemi och Swedenborgiansm – det är ungefär samma historia: galning irrar omkring och är allmänt paranoid och vanvettig, dessutom skrivet som vill påskina att det hela är sant, men som ändå lämnar en undrande.

Historien i Fear and loathing… är ganska enkel: huvudpersonen åker till Las Vegas för att bevaka två händelser: en kappkörning i öknen, och en poliskonferens om kampen mot droger. Han åker tillsammans med sin juridiske rådgivare doktor Gonzo, och även om han faktiskt skriver lite om de två händelserna handlar boken i huvudsak om hur de två åker på den ena dåliga trippen efter den andra, hur de lurar omgivningen så att de kan åka fina bilar, sno ofantliga mängder tvål, plockar upp en liftare och skrika livet ur honom, eller inse hur okunniga poliser och experter är om droger (och göra dem än lite okunnigare).

Som sagt: även om tempot är högre, och de två personerna är betydligt mer benägna för bedrägeri än för förlamande paranoia (även om de ofta är nog så nojiga), så är likheterna med Inferno betydande, även i det allmänna förakt för omgivningen som uppvisas. Det är ingen vacker bild som visas upp, men nog fan är den rolig.

Read Full Post »

Older Posts »