Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

The mermaid’s madness, andra delen av Jim C. Hines serie med prinsessor som själva ser till att rädda prinsar och halva kungariket, är ungefär vad man kan vänta sig av en andra del: huvudpersonerna är etablerade och kan börja utvecklas, liksom världsbygget, samtidigt som historien i sig inte kan ha riktigt samma närhet: nu finns inga elaka styvsystrar som kan försöka hämnas eller ta till mörk magi, så problemet som skall lösas är mindre personligt, och framstår inte som lika fruktansvärt, även om skurken är betydligt intressantare och lurigare.

Som titeln antyder är det alltså sagan om den lilla sjöjungfrun som skruvats till några varv. Den som läst H.C. Andersens original och vet hur Hines tidigare gett andra sagor en mörkare framtoning kan tänka sig ungefär vad som hänt: efter att ha getts mänsklig gestalt men ratats av människoprinsen hoppar inte sjöjungfrun Lirea (varför tror folk att anagram är så jäkla smarta?) i havet utan använder den kniv hon getts för att faktiskt ta kål på honom, varefter hon blir galen (på det klassiska hör-mordiska-röster-maneret), tar kontroll över sin stam havsfolk och förklarar krig mot människorna. Det är således upp till Danielle, Talia och Snow att försöka ställa allt tillrätta. Till sin hjälp har de Lireas syster Lannadae, en förtjusande ung sjöjungfru som tycks överväldigad av att befinna sig i närheten av tre prinseesor direkt ur sagorna.

Som sagt ger boken en hel del utrymme att utveckla de tre huvudpersonernas karaktärer. De har alla fått egna stycken där man följer deras tankar, även om detta i sig inte ger lika mycket som vad de faktiskt berättar för varandra. Man får fler detaljer kring i synnerhet Talias förflutna, och en del saker som inte gavs utrymme att utvecklas närmare i första boken börjar här ta fart. Även om ingen av dem genomgår någon revolutionerande förändring, så bidrar några väl valda detaljer till att göra dem alla tre mer rundade.

The mermaid’s madness är kanske något snäpp mindre lyckad än första delen, men det är ändå en spännande och lyckad omgestaltning av en klassisk saga till en vuxenberättelse där alla ens dagar kan ta slut väldigt snabbt.

Read Full Post »

Jag vet inte om det är för att jag redan läst den en gång för några år sedan, eller för att jag listat ut tricket med Agatha Christie, men att lista ut vem mördaren var i They do it with mirrors visade sig vara en lätt sak. Var det på grund av det första så hade jag i vilket fall helt glömt alla detaljer när jag började läsa, och var det på grund av det sista så berodde det på att Christie var för smart för sitt eget bästa: allt som krävs är ju att hitta en person som absolut inte kan vara mördaren, men som ändå får en hel del utrymme, och så är det den.

I They do it with mirrors är det i vilket fall miss Marple som är den som har i uppdrag att lista ut det hela, vilket är en nog så delikat fråga: hon ombeds av en ungdomsvän att  hålla ett öga på dennas syster Carrie Lousie Serrocold, som lever på en stor herrgård som omvandlats till en rehabiliteringsanstalt för unga kriminella, ägd av en stiftelse som hennes förste make instiftade. På herrgården finns även hennes nuvarande make Lewis Serrocold som driver rörelsen, samt hennes barn och barnbarn. En kväll när alla samlats på salongen drar en av de intagna med sig Lewis Serrocold in på ett kontor, låser dörren och ställer till med ett uppträde, och avslutar med att avfyra två skott, men missar. När uppståndelsen lagt sig visar det sig att en av medlem av fondens styrelse mördats i ett helt annat rum där han suttit och arbetat. Snart framkommer det att han hade kommit fram till att någon höll på att förgifta Carrie Lousie.

Inte ett av Christies bästa arbeten, främsteftersom det är alldeles för lätt att gissa mördaren utifrån vad man vet om Christies stil. Att Miss Marple dessutom lyckas se igenom en viss typs agerande när inte professionella psykiatriker gör det får väl möjligen skrivas upp på Christies allmänna konservatisms konto, men helt övertygande är det inte. Som sagt, inte ett av Christies bästa, men det duger som läsning för en eftermiddag.

Read Full Post »

Bokrean

Idag inleddes bokrean (även om Adlibris sändning nådde mig redan under gårdagen). På grund av en nära förestående disputation på avdelningen var dock större delen av dagen uppbokad, så jag fick gå på morgonen. Tillsammans med inköpen från internetboklådorna blev det en försvarlig hög, bland annat bestående av

  • Fyra av Carl von Linnés resoredogörelser, från Skåne, Öland, Gotland respektive Dalarna. Reapris 25 kr och fyra-för-tre
  • Ett synonymlexikon
  • Två böcker med fysikessäer
  • E. M. Forresters Ett rum med utsikt
  • En samlingsvolym med barna Hedenhös
  • En bok med biografier över allmänt märkliga personer
  • En samlingsvolym med Karlfeldts diktning
  • Anna Karenina (vilket kanske inte var den smartaste av idéer: jag har ju trots allt inte kommit mig för att ta tag i Krig och Fred)

Av de fysiska boklådorna var Bokia klart bäst: det normala utbudet kan av förklarliga skäl aldrig slå internethandlarnas, men böckerna av Linné och Karlfeldt hörde tydligen till restlagret. Akademibokhandeln verkade inte ha något sådant överhuvudtaget. SF-bokhandeln hade inte ens morgonöppet, så de missade mig som kund.

Read Full Post »

En av Jungs arketyper är Skojaren: en moraliskt ambivalent figur som ömsom hjälper, ömsom stjälper, oftast en ganska självisk och obetänksam figur. En muslimsk inkarnation av denne är Mulla Nasruddin, en vishetslärare som stundom  beter sig extremt dåraktigt, stundom utstuderat slugt. Historierna om honom har kanske främst nått västerlandet genom Idries Shahs förmedling: Shah gav ut tre olika böcker på engelska med episoder som behandlar Mullan, och dessa tycks alla ha samlats i Den oefterhärmlige Mulla Nasruddin (viss försiktighet tillråds dock, då det verkar som om en av böckerna har översatts med samma titel). Berättelserna är ofta mycket korta, och handlar ofta om hur Nasruddin får sista ordet i någon konflikt eller ordväxling, ofta på ett oväntat sätt. Eftersom de är så korta kan ett exempel få tjäna som illustration:

Nasruddin satt och mediterade i en moské, längst ut i en rad av rättrogna. Plötsligt sa en av dem, ofrivilligt: ›Jag undrar om jag lämnade elden brinnande därhemma?‹
Hans granne sa: ›Du har brutit din tystnad och fördärvat bönen. Nu måste du börja om.‹
›Det har du också‹, sa näste man.
›Prisad vare Allah‹ sa Mulla Nasruddin högt, ›för att inte jag har brutit tystnaden.‹

Exemplet är väldigt typiskt inte bara för det ambivalenta i Mullans beteende, utan också för den subtila kritik han ofta framför. Den ende historiske person som nämns vid namn är Timur Lenk, som Nasruddin ömsom bävar inför, ömsom driver lätt gyckel med. Samtidigt utspelar några av historierna sig i dagens värld, vilket gör att de känns ganska märkliga och faktiskt plattare än när han går omkring i en ospecificerad forntid. Även vissa av dessa är för all del platta och poänglösa, men som exemplet ovan visar är det knappast en genomgående kvalitet. Mulla Nasruddin är ett intressant fall, på det hela taget, som man gärna tillbringar en eftermiddag med.

Read Full Post »

Islänningarna tycks vara ett otåligt folk: de gjorde i stort sett slut på all egen historia på ett par hundra år. I alla fall är det intrycket man får av Alf Henriksons Isländsk historia, som har mycket att meddela om den isländska fristatens dagar men mycket lite att säga om tiden som en del av de norska och danska rikena.

Mycket från de där inledande århundradena är sådant som snarare hör till litteraturen än historien: trots att islänningasagorna nog för det mesta var baserade på verkliga händelser så förvandlades de med tiden till världslitteratur under de där första århundradena efter kristnandet, då var och varannan islänning tycks antingen ha sysslat med litteratur eller avdagatagandet av andra islänningar (och, i brist på sådana, norrmän). Särskilt företagsamma öbor gjorde bådadera, men när man väl blev norska undersåtar fick verksamheten upphöra: tyvärr så började man i fel ände och lät det litterära intresset stryka på foten för att spara krafterna till dödandet – i synnerhet av diverse misshagliga, av kungen utsända, dignitärer –, men med tiden så stora problem med oskälig handelsbalans och piratinvasioner att man var tvungen att avstå även detta nöje. Stort mycket mer tycks man inte ha åstadkommit, utöver bevarandet av gamla skrifter, vilket å andra sidan får sägas vara en gärning av mer bestående värde än mycket annat som gemene tidigmoderne nordeuropé kunde sysselsätta sig med.

Isländsk historia är en ganska tunn sak, och utöver sammandrag av islänningasagor tycks Henrikson haft problem med materialet och har därför bland annat slängt in ett stycke jämförande poetik: en del av boken består bara av översättningsjämförelser av några stycken ur Havamal, vilket inte är ointressant i sig men skäligen poänglöst som exempel på isländsk historia. Tyvärr är nog detta en av de mindre lyckade av Henriksons historieböcker; en mer komplett behandling av islänningasagorna och utelämnande av senare händelser hade troligen gjort den mer helgjuten. Skrivandet i sig är det ju inget fel på.

Read Full Post »

Något är lurt med den där paradisgrejen: här skall vi alltså ha belöningen för att man levt dygdigt, och så lallas det runt om stor kärlek och att sitta vid Guds sida och annat mjäk. Varför skulle någon vild hedning eller misstänksam ateist vara intresserad av sådant? Att undvika helvetet är väl då ett starkare argument, men en moral som grundar sig främst på att man vill undslippa straff verkar sannerligen moraliskt suspekt. Att paradiset verkligen är tråkigt visas om inte annat av att Dante helt misslyckats med att få fason på denna avslutande del: Paradiset präglas inte av den storslagna kraften i Inferno eller av som Skärselden av en känsla av att man faktiskt är på väg någonstans. Beatrice är dessutom en betydligt tråkigare guide än Vergilius, som nogsamt såg till att skydda Dante från fara och förklara vad som pågick. Beatrice går mest omkring och strålar och är omöjlig att titta på utan att Dante fylls av bävan. Fruktan är en känsla som går att hantera för en berättare, men bävan blir i längden tröttsamt.

Om vi skall titta lite på himmelrikets uppbyggnad tycks det lyda under principen att alla själar är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra: det första man stöter på (efter en diversion i form av en utläggning om varför månen har fläckar) är de i tron svaga, som under tvång har tvingats bryta mot sina löften mot Gud, och sedan fortsätter det och man träffar på diverse förträffligheter såsom tänkare, rättvisa kungar och grundare av munkordnar, varav Dante inte kan bese de flesta eftersom deras själar strålar så starkt att hans ögon inte skulle tåla det (ett berättartrick som upprepas alltför ofta). Inkastat däremellan är diverse filosofiska utläggningar, historielektioner och annat (vilket bara är alltför lätt att tolka som att Dante har brist på material).

Nej, Paradiset är helt klart den minst intressanta delen av Den gudomliga komedin:  dunkel och skildrandes en region vars egenskaper skulle kunnat summeras i en enda sång, istället för att dras ut på trettitre. Läs för all del Inferno, och gärna Skärselden också, men låt det vara där.

Read Full Post »

Oavsett vad man tycker om Dantes Skärselden i övrigt, så är det tydligt att det är ett verk som fler borde läsa, eftersom det på ett storartat sätt krossar två stora myter: för det första den protestantiska myten om skärselden som syftad till att plåga dem som nog förtjänat att komma till paradiset men ändå syndat så att de borde ha något slags straff (och dessutom att det är möjligt att betala för att komma runt den), och för det andra den kanske mer utbredda, men mindre allvarliga, vanföreställningen att medeltidens människor trodde att världen  var platt: Dante har placerat berget där reningen pågår som Jerusalems antipod, och han förstår vad detta innebär: solen vandrar moturs över himlen, när solen går ned över Dante och hans ledsagare Vergilius går den samtidigt upp över Jerusalem, och så vidare.

På väg upp för detta berg får man sig en lektion i medeltidskatolsk teologi och morallära: alla har rätt att komma till himlen så länge man är beredd att uppriktigt ångra sig inför Gud, men vägen dit är olika lätt beroende på hur man levt sitt liv: har man avhållit sig från att synda är den kort, har man syndat så måste själen först helas, även om boten kan synas väl så plågsam: har man till exempel varit en frossare (en av de minst allvarliga synderna, då den kunde utövas utan att egentligen gå ut över medmänniskorna) så måste man gå och svälta, har man varit avundsam får man gå omkring likt en tiggare. Eller har och har, de flesta måste genomgå de flesta kretsarna, det enda som varierar är tiden man där spenderar till själen renats (glöm förresten det där med skärselden, det är inte mycket eld som visar sig här).

Dessutom får man sig en lektion i ondskans väsen: Verigilius förklarar för Dante att kardinalsynderna (vanligen benämnda dödssynder) egentligen inte kommer av någon slags ondska (existensen av sådan förnekas rentav) utan snarare är korrumperad kärlek: antingen till sig själv (högmod, avund, vrede), totalt oriktad (lättja) eller alltför stark (girighet, frosseri, vällust).  På vägen genom skärselden möter man därför botgörare ur Dantes samtid som försöker bli kvitt de märke deras synder lämnat på deras själar, och får dessutom klassiska exempel på antingen människor som förletts av respektive synd eller på ett klart sätt lyckats avhålla sig från dem.

När Dante till slut når bergets topp träffar han till slut sin Beatrice, den kvinna som enligt honom själv tidigare hållit honom på den rätta vägen fram till dess att hon dog och han hamnade i den mörka skog Vergilius räddade honom ut i början av Inferno: nu förebrår hon honom dock för hans syndfullhet innan han ångrar sig varefter boken avslutas med en orgie i allegorier, något som Dante dittills lyckats klara sig utan att använda alltför många av.

Versen är som i Inferno för det mesta lättflytande (med vissa undantag), men knappast någon stor njutning. Skärselden är helt klart en bok som den som är intresserad av medeltida teologi bör läsa (trevligare introduktion är svår att tänka sig), men den som inte är det kan mycket väl nöja sig med Inferno: Skärselden går visserligen aldrig på tomgång, men den är inte speciellt engagerande heller.

Read Full Post »

Older Posts »