Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Italien’ Category

Två saker ligger och väntar på att bli gjorda efter Italienresan: att hämta och hänga upp den reproduktion av ett kopparstick som inhandlades i Venedig, och att skriva en recension av den guidbok jag nyttjade. Det förra skall jag göra på fredag, det senare ämnar jag göra nu.

Italien, en av Första klass reseguider, inleds med en kort rundmålning av landet med bland annat en historisk översikt, varefter olika resmål presenteras regionvis, med egna kapitel för de viktigare turiststäderna. Därpå följer separata guider till övernattning och matställen, ett kort kapitel om hur man bäst tar sig till och runt i landet, varefter det hela avslutas med en parlör. Detta, tillsammans med att sidorna är i storleksordning A5, gör att boken knappast går ner i byxfickan. De stora sidorna möjliggör dock tryck av kartor, och de många sidorna gör att det finns utrymme för rika illustrationer med sprängskisser och fotografier på viktigare sevärdheter.

De olika sådana som tas upp verkar i stort väl valda; jag bekymrade mig egentligen inte med att söka något utanför det som togs upp men blev mycket nöjd med det som föreslogs; det är möjligt att det fanns lika intressanta saker utöver det som stod med, men om detta har jag alltså svårt att uttala mig.

Vad gäller hotellen användes inte boken för att få tag på sådana. Matguiden nyttjades dock, vilket ledde till ett par fina upplevelser som redan beskrivits; jag hade inte fått mig vare sig utmärkt pasta med anka eller Tiramisù utan bokens hjälp.

På det stora hela är jag således nöjd; boken var till hjälp både vid planerandet av resmål och beseendet av dessa. Vid nästa liknande semester är risken överhängande att jag inköper ett annat exemplar i samma serie.

Read Full Post »

Dags att täcka upp ett par aspekter av Italien som inte fått plats eller platsat tidigare:

  • Italienska museer har tydligen gott om pengar, för de kan låta personer sitta i i princip vartenda rum för att se till att besökarna inte gör någo dumt. Samtidigt tycks de ofta inte förstå att alla inte kan italienska, för även om det ofta finns material som ger en översikt av innehållet så är skyltarna vid de olika objekten aldrig på annat än detta språk. Och om man inte har någon översättningsnyckel så gör detta att det blir svårt att få ut något. Detta ledde till att jag nu har åtminstone passiv förståelse av olika delar av Nya testamentet, både på engelska och italienska.
  • Italienskan verkar inte riktigt ha fattat vad en mikrovågsugn är, eller så har de en riktigt ful falsk vän i ordet »microne«. Bakom detta ord (och en plastkåpa som skulle lurat vem som helst) dolde sig nämligen en ugn som verkade via samma gamla tråkiga princip som vanliga ugnar, vilket ledde till ett otrevligt brännsår på den oförsiktige skribenten.
  • Gatunummer i Venedig och på Lido är helt opålitliga. På den senare ön låg mitt hotell, med husnummer 45. Att gå längs den med en tung väska i släptåg och se följande rad var inte ämnat att göra en trött turist gladare: 35. 36A. 36B. 36C. 37. 38. 39. 39A. 45.
  • På liknande sätt kan vägskyltningen göra en tokig. Man sätter aldrig ut avstånd, och nya skyltar dyker endast upp när man förväntas svänga. För en bilist kan väl detta gå an, men för en fotgängare är det mycket irriterande att inte veta om man skall behöva gå i två eller tjugo minuter för att komma fram.
  • I Verona kan man som nämnts tidigare köpa ett veronakort för 12 euro och gå in överallt i tre dagar. I Venedig kostar motsvarande kort över 50 euro (endast för studenter och ungdomar, övriga får vackert punga ut 20 euro till), och ger endast inträde till ett begränsat antal museer (främst de runt Markusplatsen och vissa kyrkor). Dock får man åka gratis Vaporetto, vilket i coh för sig kan bli en ganska stor besparing då dessa är långt ifrån billiga.
  • Det måste vara något fel på ett folk som smaksätter yoghurt med kaffe.

Read Full Post »

Italiensk mat

Det talas ofta om det »italienska« köket. Liksom landet i stort är detta dock bara en behändig beteckning av olika traditioner som råkar ha en gemensam regering.Ha detta i bakhuvudet vid läsning, ty besök i andra delar av landet torde medföra att helt andra saker återfinns på menyerna.

I vilket fall, en italiensk restaurangmeny är maten uppdelad i åtminstone två kategorier: primo och secondo
piatti, oftast även med antipasti. Det sistnämda är förrätter, primo piatti är en form av lättare mellanrätt, typiskt pasta utan kött, och secondo är huvudrätten med kött. Detta system upphävs dock av pizza, som förvisso är en neapolitansk specialité men ändå finns vid de många restauranger, även finare. Äter man pizza äter man alltså inget annat. Det absolut bästa på menyn är dock efterrätterna, enär italienare är riktiga gottegrisar. Förutom detta finns utmärkta glassbarer (gelaterior) med fantastiskt god glass lite här och var, och att lämna italien utan att testa glassen det borde nästan kriminaliseras. På lite samma tema är de kaféer där man får gott kaffe till låga priser, och vill man ha bakverk är sådana snuskigt billiga – jag tog en kaffe med två bakverk och fick betala mindre än 3 euro. Varning utfärdas dock för att de flesta ställen tar ut kuvertavgift, i storleksordningen 2 euro för restauranger. Vill man äta billigt finns ställen som säljer varma smörgåsar eller pizzabitar för ett par euro (dessa har dessutom fördelen av att vara snabba, varför jag ofta nyttjade dem).

För att övergå till från det generella till det speciella: vad åt jag i Italien? Tja, i Verona rekommenderade reseguiden Al Bersagliere, varför jag begav mig dit. Där åt jag först en inte alltför angenäm polenta (en märklig sorts majsmjölsdeg, konsistens ungefär som en tvättsvamp) med ost, och sedan vad som visade sig vara en verklig höjdpunkt: den lokala pastan bigoli (en sorts mycket tjock spaghetti) med anka till. Ytterst smakligt, och billigt för tvårätters (18 euro. De vet att ta betalt i Italien).

I Venedigåt jag först en helt förglömlig middag på en restaurang nära Markusplatsen. Bara för att det kostar smakar det inte. Därefter åt jag god pasta på Cavatappi, samt en dessert som för första gången någonsin fick mig att tycka att kaffe var Helt Rätt: en underbar Tiramisu tillsammans med Capuccino. En rätt man äter långsamt, med andakt. Även på fiskrestaurangen Trattoria alla Madonna, ett stenkast från Rialtobron, åt jag långsamt, dock av en helt annan anledning. Till huvudrätt åt jag nämligen Spaghetti med bläckfisk kokt i eget bläck. Bläcket är ganska lättflytande, så om man vill undvika svarta fläcka tar man det försiktigt (jag kunde stolt konstatera efteråt att jag klarat mig utan fadäser). Det är dock helt klart en rätt som lever på det faktum att när man hört talas om den så måste man ju smaka, för så värst gott var det inte.

I Trieste åt jag mest i cafeterian, vilket var billigt men inte speciellt upplyftande. ett par gångere gick vi dock på restaurang, varvid en mycket god pizza, samt en lika god pasta i tomatsås avnjöts. Priset var dock hutlöst. Vid ett besök på stadens marknad inhandlades även några sötsaker: mandelmassa smaksatt med pistasch. Mums.

För att sammanfatta det italienska köket: absolut inget att anmärka på, ibland väldigt gott, men för det mesta verkade det inte kunna leva upp till sitt rykte.

Read Full Post »

Trieste

Medelhavet en bra dag

Medelhavet en bra dag, sett från Castello di San Giusto

Jämfört med Verona och Venedig är Trieste en tråkig stad; ett ställe man passerar på vägen söderut. Möjligen stannar man till i den romerska runinstaden Aquileia ett par mil bort. Någon järnridå ser man inte mer av här än i Stettin; båda gränserna löper ju gubevars på EU-område idag.

I vilket fall fick jag inte mycket tid att gå runt i staden, men det lilla jag hann med att se på de lediga stunder jag inte hade var inte vansinnigt upphetsande: ett akvarium, med små vattentankar och en ensam åsnepingvin som verkligen såg ut som den ville vara någon annanstans och ett fort från 1600-talet i lättviktsklass; främsta anledningen att besöka det torde för icke italiensktalande vara den fina utsikten över Trieste och Medelhavet. Det finns förvisso även ett museum inhyst i fortet, men nästan all text är på italienska. Det rymmer dock ett par fina handskrifter, en samling vapen, och en del religösa attiraljer som får en att förstå varför gamle kung Gösta var så invrig att komma över kyrkans ägodelar. I övrigt skall staden hysa ett fint arkeologiskt museum, som dock inte hanns med.

Första gången jag bott på hotell med FN-loggan på fönstren

Första gången jag bott på hotell med FN-loggan på fönstren

Anledningen till detta var densamma som till att jag var i Italien från första början: en workshop i IAEA:s regi om vad man kan använda neutronstatistik till. Om denna skulle jag kunna säga en hel del, men det skulle förmodligen inte bli roligare än vad det var under själva föreläsningarna, under vilka man satt i otroligt obekväma stolar. Deltagarna kunde grovt delas in i tre grupper:

  1. Föreläsare: akademiker, varav hälften från Chalmers
  2. Doktorander, från Europa (inklusive en amerikan i diasporan).
  3. Äldre herrar anställda vid kärnkraftverk eller kärnkraftsmyndigheter, främst från Asien och Sydamerika.

Föreläsningarna pågick fram till klockan sex på kvällen, av vilket man kan förstå att tiden för utflykter var begränsad. Kvällarna tillbringades istället typiskt med att sitta på närbelägen restaurang och dricka öl.

Sådär, det var själva de besökta orterna. Framdeles kommer det även reporteras om mer tematiskt ordnade saker, såsom den italienska maten.

Read Full Post »

Venedig, del två

Två venetianska damer, en bild som, troligen felaktigt, påståts föreställa två kurtisaner.

Två venetianska damer, en bild som, troligen felaktigt, påståts föreställa två kurtisaner.

Förra inlägget om den Italienska resan täckte väsentligen de där sakerna som »alla« tänker på när de hör Venedig. Idag är det dags för aningen mer obskyra saker: kyrkor och konstmuseer.

Vi börjar där vi slutade: vid Markusplatsen. I motsatta änden av denna från Markuskyrkan ligger nämligen Museo Correr, en fin samling med blandad konst: förutom renässanskonsten finns här en fin samling med grekiska och romerska statyer, liksom nyklassicistiska sådana av Canova; välkommen omväxling till de målningar som annars upptar det mesta utrymmet i de flesta konstmuseum jag besökte.

Museo Correr är dock endast nummer två vad gäller konstsamlingar; på första plats kommer Accademia vid Canale Grande. Här kan man gå igenom de kronologiskt ordnade salarna och förundras över till exempel Veroneses Gästabudet i Levis hus, eller Tintorettos serie över evangelisten Markus, eller Carpaccios stadsmålningar, eller fint pastoralmåleri som Giorgiones stormen. När jag besökte museet visades dock inte Leonardos vitruvianske man upp för allmänheten. Personligen blev jag förtjust i Tizians Jungfrun presenteras vid templet, med en ung Maria omgiven av en gloria, ett motivval jag inte träffat på någon annanstans.

Jungfrun presenteras vid templet

Tizian: Jungfrun presenteras vid templet

Ca' d'Oro

Ca' d'Oro

Ett annat museum med mer blandad konst är Ca’ d’Oro, ›det gyllene huset‹, som är ett litet konstverk i sig. Det kan vara lite svårt att hitta den gränd som ingången ligger i, men det är det värt. Även om det inte är ett stort museum, så har det en fin blandning från olika epoker och av olika medier; förutom oljemålningar finns fresker, statyer och bronser. Även om man inte planerar att gå in är det väl värt att gå till motsatta sidan av Canale Grande och beundra utsidan.

Det sista museet jag besökte var också det jag blev mest imponerad av. Till skillnad från det övriga innehåller det främst verk av en enda man: Tintoretto. Eller tja, ett museum är det strängt taget inte; huset används fortfarande till sitt ursprungliga syfte, att hysa scoulan (en form av religös orden) till San Roccos ära. Ordenshuset har till vägg och tak nästan enbart dekorerats av Tintoretto, och det är en imponerande samling religösa målningar: allt den magnifika Korsfästelsen över en tänkvärd bild av en alltför mänsklig Satan frestandes Jesus till stillsamma bilder av Maria i Egypten. Förutom Tintorettos målningar finns även en samling karikatyriska allegorier i form av träsniderier av Fransesco Pianta.

Korsfästelsen

Tintoretto: Korsfästelsen

Förutom dessa museum finns det i alla fall ett som jag borde nämna, även om jag aldrig hann besöka det: Peggy Guggenheim-museet med modern konst.

Så över till kyrkorna: Inte alltför långt från Scuola Grande di San Rocco ligger San Pantalon, en liten kyrka med en fullständigt enorm takmålning som påstås vara världens största verk på duk. I motsatt riktning ligger Santa Maria Gloriosa dei Frari, eller bara Frari, en franciskanerkyrka med bland annat Canovas grav – som han själv formgivit i syfte att den skulle användas för en kenotaf över Tizian, som dock har fått en mer klassisk sovan på väggen mitt emot Canovas pyramidformade skapelse. Dessutom finns ett munkkor, vacker snidat med helgonporträtt och stadsmotiv, samt ett högaltare med Jungfru Marias himmelsfärd av Tizian.

Santa Maria dei Miracoli

Santa Maria dei Miracoli

Förutom San Pantalon finns en hel uppsjö kyrkor som har en enstaka detalj som gör dem värda att se, som det groteska stenansiktet vid Santa Maria Formosa. Dessa kan förvisso ha interiörer som låter nog så intressanta, men som kanske kan hoppas över till förmån för platser mer täta i sevärdheter. En liten missräkning i detta sammanhang var dock att jag bara hann se Santa Maria dei Miracoli utifrån, den skall vara minst lika vacker på insidan som utsidan. Den sista kyrka som jag hann se insidan på (eller kanske snarare den första; då det var just den första kyrka jag besåg) var dock Santi Giovanni e Paolo. Här vilar flera av dogerna, eller har fått minnesmärken resta över sig.

Read Full Post »

Venedig, del ett

Canale Grande, från Rialto

Canale Grande, från Rialto

Venedig var från högmedeltiden till napoleonkrigen en självständig stad; stundom till och med en stormakt med en dominans på Medelhavet som närmast kan jämföras med Storbritanniens över världshaven. De pengar som därigenom flöt in, liksom de konstföremål som släpades hem från Konstantinopel när staden föll för ett korståg som gick fruktansvärt fel, har använts för att smycka staden, och i synnerhet området runt markusplatsen, husen vid Canale Grande, och stadens många kyrkor. Staden är därför fylld med ypperlig konst, med ett flertal konstmuseer i världsklass.

Pescherian, Venedigs svar på Feskekôrka.

Pescherian, Venedigs svar på Feskekôrka.

Det första jag gjorde i Vendig var dockatt ta vaporetto-linje 1. Denna kan sägas vara en kombination av språvagn och Paddan-båt: den går längs hela Canale Grande, och stannar vid varje hållplats. På vägen får man se flera av stadens vackraste hus, däribland Ca’ d’Oro, som jag skall återvända till. För att förstärka kopplingen till Göteborg passerar man även en fiskmarknad i fuskgotik, dock utan lustigt namn.

I vilket fall är det nog ändå Stockholm som är mer lik Venedig, eftersom Gamla Stan uppvisar samma system av medeltida gränder, dock utan att vara på långt när lika labyrintartad som Venedig. Det finns skyltar med vägen till de flesta större turistattraktioner (som ibland förvirrar mer än de hjälper genom att visa på två olika håll), men en bra karta är ändå att starkt rekommendera. I vilket fall, det rekommenderas även att första gången man tänker besöka Markusplatsen leta sig fram till den från Rialtohållet. Effekten av att komma från trånga gränder med ganska tråkiga hus ut på ett torget gör att det framstår som större än det egentligen är. Runt där finns också stadens två främsta sevärdheter: Dogepalatset och Markuskyrkan.

Markuskyrkan

Markuskyrkan

Vi börjar med den senare: Vid mitt besök var det den enda sevärdhet jag behövde köa för att få se. Den utmärkte sig även genom att inte kräva inträde… I alla fall inte till själva kyrkorummet. Till de olika inre rummen (skattkammare, museum och Pala d’Oro) fick man dock betala. Innan vi berör dessa skall dock påpekas att själva kyrkobyggnaden är ett li…, nej stort stycke Östrom. Venedig var under en tid en del av detta rike, och även om tiderna skulle ändras så att Venedig med tiden skulle bidra till detta rikes fall så tog det ändå starkt intryck därav. Förutom i grundplanen och kupolerna ser man detta i de guldmosaiker som täcker innertaket, samt ovan nämnda skattkammare, som innehåller massor av ypperliga arbeten samt ett relikvarium, där man beskåda diverse mumifierade kroppsdelar. Pala d’Oro är en gigantisk altartavla i guld med innefattade ädelstenar från 900-talet, mycket sevärd även den. Bäst av de tre områdena är dock museet på ovanvåningen: dels kommer man riktigt nära takmosaikerna, dels kan man gå ut på taket och ta bilder lite grann från ovan. Där finns även Quadrigan, ett fyrspann hästar av oklart ursprung som rövades i Konstantinopel när det begav sig.

Quadrigan

Quadrigan

Innergården av Dogepalatset

Innergården av Dogepalatset

Dogepalatset ligger vägg i vägg med Markuskyrkan, och är idag ett museum över sig självt. Under århundradena täcktes nämligen väggarna och taken med förnämlig konst. Innergården liknar mest en gotisk bröllopstårta, och man har, förutom målningar, nyttjat bladguld för att klä taket i en av trapporna. På det hela taget får man intrycket att det var tur att Venedigs storhetstid väsentligen var slut vid Barockens inträde, annars vet man aldrig var det slutat. I vilket fall, utan guide är det kanske inte helt lätt att njuta av målningarna, som är skamlöst självförhärligande. Roligast är kanske kartrummet, där väggarna klätts med gigantiska kartor över världens alla hörn, samt den fullkomligt enorma rådssalen med likaledes enorma

Suckarnas bro

Suckarnas bro

målningar. Dessutom finns en liten vapenkammare med diverse exotiska vapen (däribland en kombinerad pistol och nyckel), liksom ett kyskhetsbälte – ingen trevlig pryl. Man kan även vandra över suckarnas bro till fängelset – byggt för att ge fångarna en drägligare levnad. Det är dock palatsturens minst sevärda del, och man kan med fördel använda den kortslutning av vandringsleden som finns. Just Suckarnas bro framkallade dock en redignerad suck från mitt håll: vad annat finns att göra inför idén att klä omgivande väggar med reklam?

Read Full Post »

Verona

Verona, sedd från Teatro romano

Verona, sedd från Teatro Romano

Shakespeare omtalar Verona som »vacker«. Om detta finns inte mycket att invända; staden är kasnke inte en strålande skönhet som man förälskar sig i vid första anblicken, men det brukar ju städer inte heller vara. Staden har anor ända till 400-talet f.Kr, och det är inte svårt att förstå varför man valt att bosätta sig här där floden Adige gör en stor krök. Med floden som källa till välstånd från antiken och framåt, dolomiterna i fjärran och tillgång till en vackert rosaskimrande kalksten så är det lätt att se hur man kunnat skapa vacker arkitektur. Staden har också gott om lämningar från äldre tider, och det är lätt att se varför den är ett världskulturarv.

Med detta sagt, måste det dock även påpekas att dessa lämningar från äldre tider är den främsta anledningen att se staden. Staden tycks i stort ha upphört att producera sevärdheter någon gång under renässansen, så den som är ute efter annat än museum och lämningar bör vända sig någon annanstans. För den som är intresserad av sådant är dock utbudet rikt.

Till att börja med har vi de romerska lämningarna: först och främst arenan, den tredje största bevarade från romarriket. Det är en stor och vacker sak, men såvida man inte är där för att se på opera beundras den nog bäst från utsidan. Har man gjort det smarta draget att köpa ett veronakort, som för tolv euro låter en gå in på i princip allt sevärt i staden, så kan man förvisso lika gärna gå in, men har man inte det är åtta euro faktiskt i mesta laget för en stor stencirkel (även om den är betydligt bättre bevarade än de två som är större). Den andra är Teatro Romano, som är precis vad det låter som. Tillsammans med andra romerska lämningar kommer man även via den in i det arkeologiska muséet, som hyser en del fina fresker och statyer, men som trots detta gör ett något futtigt intryck.

Jesu lidande på korset

Jesu lidande på korset

Härifrån hoppar vi nu fram genom århundradena till medeltiden. Från denna period finns dels några fina kyrkor (mer om dessa nedan), samt slottet Castelvecchio. Idag fungerar detta som ett konstmuseum, med främst norditaliensk konst men även lite flamländsk. Den norditalienska konsten kretsar främst kring religösa motiv, och det är inte utan man blir lite mätt på alla altartavlor. Det finns dock även mycket annat, och muséet är väl värt ett besök.

Medeltida är även den egentliga stadskärnan, runt Piazza delle Erbe, där man idag mest kränger souvernirer, men varifrån man lätt tar sig till den lugnare Piazza dei Signori, där Dante står staty. Här finns även Torre dei Lamberti, där man kan åka upp för att se staden från ovan (undertecknads höjdskräck hindrade dock ett sådant äventyr).

Inte långt därifrån hittar man även stadens största attraktion: Casa di Giulietta. Där kan man beskåda den balkong från vilken hon skall ha mottagit Romeos ömhetsbetydelser. I huset (som faktiskt skall ha bebotts av förebilden till familjen Capulet) finns även ett litet museum, som dock inte är speciellt sevärt: lite reproduktioner av bilder på Julia, lite filmrekvisita, ett par gamla stolar och lite gammalt porslin. Inte sevärt.

Ingången till Tomba di Giulietta

Ingången till Tomba di Giulietta

Aningen bättre är den byggnad som är känd som Julias grav – Tomba di Giulietta. Muséet som är inhyst där har starkare fokus på konst, med ett par fina fresker och statyer. Till skillnad från området runt balkongen är dock inte själva graven klottersanerad, och ger därför ett ganska tråkigt intryck. Betydligt mer stämningsfullt är själva ingången, som faktiskt kan frammana en känsla av förstämning.

Lejon som vaktar Duomo

Lejon som vaktar Duomo

Kyrkor var det också, ja. Av dessa genomgick flera vid mitt besök restaureringsarbeten, vilket gjorde dem svåra att uppsakatta. Bäst var San Zeno Maggiore, med sitt massiva men ändå mycket vackra yttre, och luftiga inre. Till skillnad mot de andra kyrkorna var de vit-och-röd-randiga väggarna här inte främst upptagna av altare med målningar på duk, utan av äldre fresker. Helt klart den mest sevärda kyrkan, inte minst för bronsportarna med sina bibliska scener. Även domkyrkan, Duomo, var sevärd, främst för sina yttre skulpturer, liksom San Fermo Maggiore, där en man byggt en gotisk kyrka  ovanpå en romansk. Slutligen besågs Sant’Anastasia, med två puckelryggar som bär upp pelare, och en fin gotisk målning av Sankt Göran och prinsessan, som dock satt så högt upp att den var svår att fullt njuta av.

Ponte Scagliero, från Castelvecchio

Ponte Scaglieri, sedd från Castelvecchio

Slutligen bör nämnas en sevärdhet som är från förra seklet. Det handlar om medeltidsbron Ponte Scagliero, som efter att ha sprängts av tyskarna återuppbyggdes av veroneserna, som tycks hysa en stor vördnad för sina broar.

Eller jo, förresten, en sak till förtjänas att tas upp. När jag vilsekommen under min första dag av stadsvandring stod på Piazza Bra fick jag se något som verkade en smula lugnande, helt enkelt genom att det påminde om hemma. Italienska vapen tycks ofta bestå av enkla geometriska figurer, och det veronesiska stadsvapnet är inget undatag. Flaggan har formgetts efter vapnet, varför det för en svensk påminner en smula om hemmet:

Read Full Post »

Older Posts »