Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2021

Fredrika Bremers Hertha är nog en av dessa romaner där påbyggnaderna med tiden blivit viktigare än det som en gång var grund: Bremers förmåga som gestaltande författare framstår idag som begränsad, den reform hon i första hand propagerade för genomfördes redan något år efter att boken nådde läsarna, och dess mer långsiktiga vision av kvinnan som fri varelse är så starkt kristet infärgad att även den idag känns passé. Istället är det just idén som henne som föregångsfigur, som en tidig kvinnosakskvinna eller feminist, som verkar tilldra sig störst intresse.

Romanen handlar om Hertha Falk, som lever under sin stränge faders regemente, tillsammans med tre älskade systrar. Hertha känner sig instängd: trots att hon är 27 år så är fadern hennes förmyndare, ty detta utspelar sig vid den tid då de enda kvinnor som ansågs myndiga var änkorna. Hertha träffar Yngve Nordin, en ung järnvägsingenjör, tycke uppstår, men giftermål är inte möjligt då fadern inte ger samtycke. Runt omkring dem pågår livet i staden Kungsköping (löst modellerad på Örebro), med flera bifigurer.

Som roman betraktat är det bara ett fåtal delar som lever: vissa bifigurer har något av djup och egensinne, men Hertha och Yngve framstår som lite för mycket av idealgestalter, fadern som begripligt men ändå ensidigt tyrannisk. Bremer förklarar mycket som en skickligare författare hade klarat av att låta komma fram på annat sätt, eller i alla fall på ett sätt som inte bryter flödet i berättandet. En kris framkallas av ett anonymt, inte helt ärligt brev, men sedan den klarats så görs inget försök att reda ut vem avsändaren var.

Värst av allt är dock kanske att bokens stora idé, den om att den myndigförklarade kvinnan kommer att verka som en god kraft i världen, huvudsakligen förs fram som just idé, något Hertha känner och vill verka för men som aldrig riktigt gestaltas, trots att det finns goda möjligheter i form av ett galleri av bifigurer. Slutet på boken – som är tämligen bittert – verkar lägga mycket skuld på just att Hertha var instängd i omyndigheten, samtidigt som hon paradoxalt nog blir dödligt sjuk nästan samtidigt som hon kommer ur den.

Herthas betydelse i dåtidens dagspolitik har debatterats: var den utökade möjligheten till myndighetsförklaring som kom snart efter den en konsekvens av boken, eller en oberoende utveckling. Dess roll som ikon för svensk feminism, där Fredrika Bremer-förbundet uppkallade sin tidskrift efter den, är dock bortom tvivel. Där ligger dess stora betydelse, för som roman så märks det att är ett alster från tiden när hantverket inte riktigt blivit ordentligt förstått i Sverige.

Read Full Post »

Det krävs en särskild sorts idiot för att komma på tanken att det är en bra idé att rädda någon från en superskurk genom att byta ut henne mot en annan superskurk i en klonkropp: visst, det kanske funkar en kort stund, men sen har man plötsligt två superskukrar som jobbar tillsammans. Clint Barton (alias Hawkeye) är precis en sådan idiot, vilket inte Kate Bishop (alias Hawkeye) inte är sen att berätta för honom i Family reunion.

Innan vi kommer dit har vi dock sett dem på en ö någonstans fylld med en massa andra prickskyttar (de flesta av dem skurkar). Fast Kate är Kate som hon annars är idag, Clint är från en tidigare era och känner inte igen henne (eller flera av skurkarna). Det hela hade kunnat vara en bagatell som fyllt ett nummer, men visar sig faktiskt vara ett sätt att introducera vissa saker som spelar roll när vi återvänder till LA och Kate och Clint skall försöka ta reda på vad som hänt med Kates mamma, och Clint skall behöver hjälp med någon som försöker mörda honom (här någonstans kommer den där klonen in).

De får slåss, gnabbas, slåss lite mer och plågas av gamla misstag (mest Clints). De tar inte vettiga beslut någonstans, men tar sig ur dem med flinka händer och fötter. Sedan är det över: Vad som hänt Kates mamma är fortfarande oklart, men Clint är inte längre jagad. Tyvärr verkar det också vara slutet på Kate som huvudperson i egen serie, men hon dyker säkerligen upp någon annanstans.

Read Full Post »

Själva titeln till Ett drömspel antyder att detta inte är en helt normalt pjäs: det är snarast ett surrealt experiment långt innan surrealismen, en pjäs uppbyggd på drömlogik men med tydligt idéinnehåll. Som huvudpersonen Indras dotter själv säger: det är synd om människorna. Hon har hamnat på jorden, och springer in i olika människor: en officer som varje dag försöker passera en dörr till en älskad han aldrig sett, en advokat som dottern själv bestämmer sig för att gifta sig med, akademiker, arbetare, portvakterskor, älskande, oälskade, en poet: ingen är lycklig, och de som en kort tid verkar vara det bestämmer sig för att dränka sig för att lyckan ej skall passera.

Pessimism, ja, och underliga övergångar, men aldrig något osammanhängande: detta är en pjäs att hänga tolkningnar på likt en klädhängare (eller är det en kandelaber? eller ett träd?). Njutning, plikt, kärlek, familj: inget leder till lyckan. Poesin kan möjligen få en att skudda av sig stoftet, men det verkar vara något högst tillfälligt, och sedan är man åter i jämmerdalen. Vissa har det kanske mindre illa än andra, men även om de kolbärare som talar om revolution och att ta hämnd på de rika verkar ha det sämre än andra och var förtjänta av mer, så verkar ingen kunna prisas.

Lite av Strindbergs idéer om könens kamp och vetenskapens onytta finns här, men inget så att det helt tar över. Troligen det han skrivit med lite tydligare idéinnehåll som gör allra minst motstånd.

Read Full Post »

Margareta Beckmans När Sveriges generalkonsul räddade Paris hör till de där böckerna man brukar stöta på vid bokreor och liknande: inte direkt lockvaror, men riktigt billiga och lämpliga som fyllnad på reaborden. Här är det extra passande, eftersom andra världskriget normalt brukar locka köpare. Boken har en underrubrik, En biografi över Raoul Nordling, vilket indikerar dess främsta problem: den försöker täcka in lite för mycket material på ganska få sidor.

På knappa 200 sidor skall vi alltså få träffa bekantskap med Nordling, svensk generalkonsul i Paris under andra världskriget (och biträdande konsul under första), vi skall få en snabblektion i ockupationen av Paris, hur det gick till när staden befriades, och vad Nordling gjorde för insats. Det blir ganska knappt och hastigt, och framför allt: det som titeln lovar framgår aldrig.

Det bör kanske direkt sägas att Nordling gjorde en otvivelaktigt mycket förtjänstfull insats under de där dagarna 1944 när de allierade närmade sig den franska huvudstaden och tyskarna desperat började undra hur de skulle göra: fly, underhandla, förstöra vad de kunde? Nordling lyckades då utverka att alla de personer som tagits till fånga av tyska militären skulle överlämnas till honom personligen, och räddade därigenom livet på tusentals. Men Paris? Det är sant att övergalningen i Berlin givit order om att staden skulle förstöras om den inte kunde hållas: Notre Dame, Triumfbågen, Eiffeltornet, Invaliddomen, allt skulle gå upp i rök. Det verkar dock också vara så att den lokale befälhavaren Choltitz var en man med kultur och visst samvete, som inte var beredd att följa denna order.

Det Nordling istället verkar ha åstadkommit, förutom fångbefrielsen, var vapenvilor, möjliggörande av kontakter mellan det franska motståndet i Paris och de allierade befälhavarna, och dessutom underlättat för Choltitz att med hedern i behåll kunna kapitulera på ett sätt som minskade antalet förluster i alla fall något. Inget av detta är illa, allt är tillräckligt för att Nordling borde ha en lika framstående plats i den svenska diplomatins historiska finrum som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, men inget av det är riktigt detsamma som att ha räddat Paris. Det är något paradoxalt i detta: byggnader kan återställas, människoliv kan det inte, men likfullt är det ofta kulturell förstörelse som om- och eftervärld ser som värre. 4000 motståndsmän var många då, men nu är de som snön som föll i fjol.

Jag vill för all del inte avråda från Beckmans skrift: den är inte illa skriven, även om det finns delar som inte riktigt redigerats ihop, och den berättar livligt och klart om olika händelser i Paris historia. Den når inte riktigt fram med vare sig det som huvud- eller underrubrik utlovar, men det den faktiskt har att säga är spännande nog.

Read Full Post »