Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Catharina Grünbaums Språkbladet är en samling råd, ursprungligen riktade till skribenter på DN, om hur man bör skriva på tidningen. Den är väsentligen tänkt som ett komplement till mer utförliga texter som Svenska skrivregler, och tar därför dels upp saker som inte återfinns där, och markerar dels starkare mot vissa former som inte är så lämpliga i tidningen.

Huvudsakligen är det korta texter – ett eller två stycken – om diverse ord, uttryck eller områden, med en förklaring av vad som är fel, vad som är rätt, och varför: gravid och havande används om människor, dräktig om djur; en fotnot, flera fotnoter, inte fotnötter; dubbelt så liten är förvirrande, skriv hälften så stor. Dessutom finns lite mer udda material, som hur man skall behandla danska namn (knepigt), finska och estniska ortsnamn (enklare) samt en del stilistiska grepp som är så utslitna att de bara är manér.

Det är väl knappast oundgängligt eller mer än bara smått underhållande, men hyfsat praktiskt om än något slumpmässigt i innehållet.

Read Full Post »

Det sägs att god komik skall vara svår att skilja från tragik[1], och det gäller sannerligen för Jen Campbells Weird things customers says in bookshops. Att den mänskliga dumheten är gränslös är sedan tidigare välkänt,[2] men här får man lite mer anekdotiskt stöd.

Det är naturligtvis speciellt ironiskt att dumheterna yttrats i, eller på telefon med, boklådor (främst Ripping Yarn[3] och Edingburgh Bookshop[4]): dessa borde ju rätteligen vara beskärmade från allmän idioti, grinighet och ovilja [5]. Fast det är ju klart, alla som går in i en bokhandel är ju inte nödvändigtvis själva bokmänniskor: de kan ju bara vara tvungna att leva i en sådans närhet, eller faktiskt vara ute efter något helt annat (som kondomer, droger, badkarsproppar eller garn). Men i många fall är de faktiskt ute efter en bok – ett särskilt ont fall ringde upp, fick tips om en bok, och köpte den sedan på Amazon[6], som tyvärr inte har någon tipsservice. Andra läser böckerna där, förstår inte vad problemet är när deras barn har sönder dem, vill ha en filmaffisch med den amerikanske, judiske skådespelaren Adolf Hitler, eller en kokbok, men inte en med sån där konstig utländsk mat med olivolja: ister skall det vara, och inget annat.

(Den som händelsevis tror svenskar är smartare kan tipsas om At the library of Madness[7]. Där finns också ett par länkar till numera nedlagda, liknande bloggar. Tyvärr känner jag inte till någon från någon liknande från en bokhandel.)

Roligt och sorgligt är det, om vartannat. Fast mest … nej, det vete tusan.

[1] A. Pinter
[2] A. Einstein
[3] I London
[4] I Edinburgh
[5] Jmf http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lasning-gor-inte-manniskor-mer-adla_6495544.svd
[6] Amazon.com
[7] http://kultist.wordpress.com/

Read Full Post »

När man läst halva Pär Lagerkvists Bödeln undrar man fortfarande vart det skall hän: dittills har det hela bara varit en lång diskussion på något medeltida värdshus, där en grupp halvfulla städslade män diskuterar bödlar, eftersom stadens sådan också råkar sitta därinne: mycket skrock om vad man kan göra med de hängdas kvarlevor och bödelshänder, men bödeln själv har varit helt tyst och för läsaren osynlig under det att de övriga gästerna växlat mellan att tycka att bödlarna kanske inte är så farliga och att säga att de är ondskans hantlangare.

Så, scenbyte: dansklubb, tydligen 30-tal. En jazzorkester spelar (»negermusikanter«), vita personer dansar och noterar att Bödeln sitter där bland dem. En går fram och hälsar: »Hell!«. Det blir mer och mer tydligt vad de våldsälskande, rasfixerade, självförhärligande gästerna är.

Och så, ännu ett byte av perspektiv: någon försöker få igång ett samtal med Bödeln, och han ställer sig till slut upp och talar själv, om sin långa tjänst vid människans sida, hur han dödat förbrytare och profeter, folk och upprorsmän. Hur trött han är på det. Hur han efter att ha dödat en galning genom korsfästning sökt upp Gud för att befrias från sin plåga, men inte fått något svar och därför tvingats fortsätta med sin tunga syssla.

Det är egentligen bara det här sista jag har problem med; det känns som att ta en god idé för långt, och blanda in en onödig övernaturlig apparat. Bara jämförelsen mellan den skydda medeltida bödeln och den samtida uppburna hade egentligen varit nog av en poäng. Att ocskå hävda Guds död känns som överarbetning av en annars bra historia.

Read Full Post »

Det skall direkt sägas att Agatha Christies Nemesis inte är en av hennes bästa – men den är betydligt bättre än mycket annat än det som hon skrev mot slutet av sin karriär, befriande fri från diverse konspirationer. Miss Marple får ett uppdrag från den döde Mr. Rafiel, som hon träffade i Karibien, men inga närmare anvisningar än att hon skall hitta sanningen. Snart kommer dock fler detaljer: hon skall ut på bussresa till gamla byggnader och trädgårdar. Efter ett par dagar på resan får hon också en inbjudan till några av Rafiels vänner – tre systrar – att bo där ett par dagar när resten av gruppen åker på en ovanligt tröttsam dagstur. Snart förstår hon också att det troligen är mordet på systrarnas fosterdotter som skall utredas – och att Mr. Rafiels son sitter i fängelse för det.

Som sagt, det är inte en av Christies bästa – i synnerhet en av ledtrådarna skulle annars ha presenterats mer diskret, och den som känner henne kan snart lista ut i princip allt, eftersom det inte ges många alternativ. Dessutom finns ett par otrevliga stycken, där det bland annat diskuteras  hur mycket vanligare det blivit med våldtäkt (Christie trodde tydligen att det berodde på att unga flickor kastade sig över stackars oskyldiga pojkar och sedan övertalades av sina mödrar att anmäla dem när de blivit på tjocken). Lite mer sympatiskt är att hon visserligen ger uttryck för allmän misstro mot utlänningar och ungdomar, men att de sedan visar sig helt oskyldiga.

Nemesis är kanske inte någon höjdpunkt, men den är tack och lov inget att skämmas för som mysterium betraktat. Där får man kanske låta sig nöja.

Read Full Post »

Efter att Gunnar Wetterberg skrivit sin två volymer tjocka biografi om Axel Oxenstierna fortsatte han med Levande 1600-tal, en bok i något mindre format, om diverse relaterade ting: biografiska skisser, texter om fredsförhandlingarna i Westfalen, Stockholms utveckling under tidigt 1600-tal, den svenska adelns historia ur statstjänandeperspektiv, samt ett försök till en furstespegel upphållen framför kanslern.

Det finns, som synes, en hel del att välja mellan. Fördelen är naturligtvis att man aldrig hinner tråkas ut av ett enskilt ämne. Nackdelen är att man knappt hinner inpå den rättshaveristiske bonden Olof Andersson i Lerviken, aristokraten Per Brahe,  Wallenstein, eller den patriarkale biskopen Johannes Rudbeckius innan man skall vidare till Johan Skytte, Richelieu,  Louis De Geer eller Maximilian I av Bayern.

Det man får är dock en bild av maktens förutsättningar under trettioåriga krigets dagar: hur adel och ofrälse stred om den, hur fransmän och spanjorer stred om den, hur kurfurstar stred om den, hur gamla familjer och uppkomlingar stred om den – alltsammans med kanslern allestädes närvarande, nyttjande de möjligheter som gavs men också noga med att inte gapa för stort, prövande nya lösningar som sedan behålls eller förkastas beroende på utfall.

Även om syftet från början var att kunna stampa upp en armé för att skapa en stormakt är det inte svårt att imponeras Oxenstiernas statsbygge: allt kom inte att bestå, i synnerhet inte erövringarna, men den effektiva staten gjorde det, liksom dess förmåga att vinna legitimitet hos de styrda. Det senare var ett nog så viktigt arv inför framtiden.

Read Full Post »

Att jag ens äger och har läst The last unfinished voyage of Jack Aubrey säger faktiskt en hel del om kvaliteten på serien i stort, betydligt mer än man kan ana av att bara läsa dessa ofärdiga manuskriptsidor: av bokens 150 sidor är ungefär hälften ett tryck av en renskrivning, resten en faksimil av de handskrivna sidor denna renskrivning baserades på.

Fast inte ens de renskrivna sidorna är färdiga. De har uppenbart inte putsas, annat än enstaka stycken, och det är högst troligt att de skulle utökas vidare. Det som finns är en resa till Buenos Aires från Chile, ett möte där med Sam Panda, som nu är påvlig nuntie, ankomsten av den flotta Jack skall kommendera en del av, mötet med hans kommendör, samt resultatet av brev hemifrån: familjerna Aubrey och Maturin reser ner till Sydamerika (tillsammans med Christine Wood och hennes bror), och mötet med en duellsjuk armékapten. I den handskrivna delen fortsätter handlingen ytterligare några sidor, men jag fann dem så svårläsliga att jag inte orkade fortsätta.

Det finns alltså en del trevlig att läsa; saker man verkligen unnar Jack, som hans hissande av den blå amiralsflaggan, och mötena med familjen. Även om det hela är ofullständigt och ofärdigt är det alltså ett bra ställe att ta farväl, och sedan låta dem segla ständigt vidare in i solnedgången.

Read Full Post »

Boel Westins Tove Jansson: Ord, bild, liv kan tyckas tjock, men det är mycket som skall in på dess 600 sidor; förutom sådant som källapparatur och ett generöst bildmaterial finns helt enkelt stora mängder saker att berätta. Tove Jansson var ju inte bara författare, och även om det är främst med Mumin som man förknippar hennes namn är även hennes övriga litterära produktion omfattande och inte att förakta.

Men det var med konsten hon började: hemma hos föräldrarna, konstnärerna – pappa bildhuggaren och mamma illustratören –, med studier, eget målande: en karriär på väg mot ett strävsamt om än inte speciellt uppburet liv som bildmakare. Så kom kriget med olust och ångest, och hon tog upp pennan, och började skriva av sig i form av berättelser om små krumelurer som tidigare vimsat runt i karikatyrerna och skämtteckningarna för tidningen Garm, små troll som började leta efter ett hem eller ett sätt att överleva kometens allförstörelse. Jansson hade redan tidigare producerat texter och till och med fått några tryckta, men sedan hade konsten tagit över helt.

Med mumintrollen kom varken pengar eller berömmelse – inte förrän de omvandlades till serieform. Då blev de visserligen till plikt, tröttande plikt, men en plikt som brodern Lasse till slut tog över så att Tove kunde få lusten åter. Nu upptäcktes också kärleken på nytt, och skrevs in i böckerna – Jansson är inte lika tydligt självbiografisk som Strindberg, men verkligheten är sällan speciellt hårt maskerad, och Toflsor, Vifslor och Tootickis kräver inte alltför mycket för att de skall avkodas. Efter avslutandet av serietecknandet blev skrivandet alltmer inriktat mot vuxna: inom muminböckerna, men även i form av helt andra projekt, vilket slutade i böcker som bör hållas på avstånd från barnahänder. (Ungefär vid denna tid skedde också vad som kan vara den underligaste sammanstrålningen av talang inom barnböcker någonsin, när Astrid Lindgren förlade, Britt G Hallqvist översatte och Jansson illustrerade Tolkiens Bilbo.)

Läsningarna av litteraturen är också Westins styrka; i alla fall kan jag inte uttala mig om konsten, och framställningen i sig är i stort sett hantverksmässig, med endast ett par olyckliga meningar som kan behöva omläsning för att se hur orden skall tolkas. Man får i vilket fall följa kritiken, se hur livet halkat in, hur Mumintrollet själv långsamt frigör sig. Det är inget mästerverk, men heller inget som lär göra den intresserade läsaren besviken.

Read Full Post »

Older Posts »