Pindariskt smicker

Ingvar Björkesson tycks vara en översättare av det mer arbetssamma slaget, dessutom från fler språk än man tror skall vara riktigt möjligt. Bland hans senaste överföringar till svenska finns Pindaros oden, riktade till diverse segrare vid grekiska spel. Även om det inte förefaller finnas någon stilistisk skillnad mellan hyllningar till segrare i de olika spelen är detta den gängse sorteringsmetoden, och den första halvan av Björkessons mödor har därför samlats under titeln Olympiska och pythiska oden – spelen som föranledde de förra torde även den mest antikokunnige hört talas om, medan de pythiska, vars status närmade sig de olympiskas, stod i närheten av Delfi och alltså har namn efter Apollons orakel.

Dikterna är i allmänhet hållna efter en viss modell: en kort förklaring av vem de riktas till, därefter en längre mytologisk utläggning kopplad till denne, vanligen utifrån anfäder eller hemstad, men ibland istället kopplad till personliga egenskaper, och sedan en anropan om ytterligare lycka tempererad av en varning om att inte förhäva sig och nöja sig med de njugga mått gudarna beskärt de dödliga: om man någon gång gjort något bra och sedan kan få sitt minne hugfäst (till exempel via en hyllningsdikt av Pindaros, som ett litet tips till åhörarna) så kan man inte hoppas på mer. Ödet är nyckfullt och grymt, människan svag.

Detta upplägg gör att man slipper från det obehag som förbehållslöst smicker annars lätt inger, vilket man istället får prov på i Sture Linnérs annars trevliga inledning där denne höjer Björkesson till skyarna. Och inget ont om denne, men jag hoppas nästan att han sett sig tvungen att förlora lite av poesin i översättningen, eller att det är den snåriga mytologin (den som inte behöver använda de utförliga noterna är värd mycken respekt) som gör att den kommer bort, för mycket känns faktiskt platt: långa snåriga mytologiska redogörelser på vers som egentligen är menad för en annan typ av språk än svenskan.

Det finns kanske ett par andra småsaker att anmärka på, som att en kutter plötsligt dyker upp i Grekland, vilket i någon mån är korrekt men i alla fall för mig blir dissonant, men i det stora hela är det nog en rätt lyckad översättning för den som är ute efter idéinnehåll, även om detta i sig kanske blir lite väl svårsmält och hindrar andra kvaliteter att riktigt synas.

Read Full Post »

Upprättelse

Det känns som en rätt överflödig uppgift att skriva en sammanfattning av Harry Potter and the Philosopher’s Stone; den som inte redan vet vad det handlar om har antingen levt under en sten eller medvetet sållat bort all information om hur unge herr Potter börjar i trollkarlsskola och där hittar såväl vänner som lömska fiender, så låt mig därför bara kasta ner några kortare observationer.

Först skall väll sägas att jag nästan glömt hur fantastiskt intagande boken är; det är fortfarande efter ett flertal läsningar svårt att slita sig från den, med den säregna blandningen av föräldralös hemskuppväxt (tack och lov långt från någon sorts verklighetsskildring), resa in i en ny värld där ens rätta värde uppenbaras, detektivroman, ungdomsäventyr och internatskolenärvaro, allt av klassiskt engelskt snitt (hela trollkarlsvärlden verkar ju byggd för att vara mer engelskt än England självt), liksom de ordlekar som gör även utfyllnadsdetaljer älskvärda i sig själva. En del av historien satt också en aning löst, mestadels för att den trots att den är rätt koncentrerad – inte mycket pågår som inte har någon påverkan på slutresultatet – också ibland ger ett intryck av att vissa saker bara händer utan förvarning. Lite kan man också förvånas över hur lite Rowling gör på det här stadiet för att korrigera sina huvudpersoners uppfattning om att elakhet implicerar ondska, men det kommer å andra sidan att ändras på med råge.

Man hade kanske önskat att det fanns lite mer fyllning som inte så tydligt var där för att plantera senare saker, men låt gå:  magin finns fortfarande där, och mitt beslut att läsa om hela serien verkar fortfarande välgrundat.

 

Read Full Post »

Läsfrukter

Innan jag började läsa Andrew Taylors Böcker som förändrade världen var jag rädd att det skulle visa sig vara ett av alla dessa bokmässenerköp: en boks om lät som en god idé men som skulle visa sig vara ett enda moras av barnslighet och allmän oförmåga. Att presentationen av den första bok (av inalles 50) som togs upp – Iliaden – ägnade mycket energi åt att lista engelska översättningar fick mig dessutom att frukta att den dessutom hade beståtts en vänsterhänt översättning till svenska, trots att Ulrika Junker Miranda på omslaget påstods ha gjort en bearbetning.

Nåväl, förutom det där med ett något överdrivet intresse för engelska förhållanden stillades snart de värsta föraningarna: presentationerna av de olika böckerna var i allmänhet ganska rimligt hållna, på två-tre sidor, vartill kom ett uppslag med textutdrag, tidslinje över författaren och någon utblick åt ett annat håll – ett upplägg som kanske inte ger några djupare kunskaper men ändå ger utrymme nog för att man för det mesta skall förstå betydelsen. Man kanske kan tvivla på om vissa av de skönlitterära alstren verkligen haft så står påverkan på denna värld – i vissa fall, som Zions vises protokoll har åverkan tyvärr varit stor, men jag undrar om verkligen Stolthet och fördom verkligen kan sägas ha förändrat världen, utöver den glädje som läsningen tillfört den.

Jag kan egentligen inte komma på något verk som direkt saknades på listan – möjligen något i stil med Augustinus Bekännelser, eller något av Rousseaus eller Montesquieus pennor – men den sakprosa som fanns med var i allmänhet välfunnen – undantaget telefonkatalogen, vilket mest känns sökt, doktor Johnsons Ordbok över engelska språket, där vi har engelskcentrismen igen, och Einsteins Den speciella och allmänna relativitetsteorin, som mest är en redogörelse för idéer som redan hunnit förändrat världen vid utkomsten – men en liten invändning var väl kanske att det bara var en av böckerna som tog mig helt på sängen, Thomas Paines Sunt förnuft; det hade varit trevligt att få ett par fler oväntade upplevelser.

I stort sett är jag rätt nöjd med Böcker som förändrade världen, även om jag troligen aldrig skulle plockat upp den till fullpris.

Read Full Post »

Födslar, dödslar och klädslar

Det är förvisso vanligen högst oartigt att läsa andras brev, men när författaren varit död i nästan 200 år får nog sådana hänsyn sedan länge vara överspelade. Därmed inte sagt att detta är något som rekommenderas: det är få brevskrivare som kan hålla intresset uppe efter så lång tid. Jane Austen är tyvärr inte en av dem.

Jo, det finns förvisso några satiriska observationer av den sort man väntar sig, och det finns en del intressanta kommentarer rörande hennes författarskap, och kanske ett par andra skojiga saker också, men den större delen av breven, ställda till systern Cassandra, sysselsätter sig främst med timliga saker; vem som varit på samma tillställning, vem som gift sig med vem, och vilken sorts kläde som skall köpas eller skickas eller färgas eller sys. Måhända är detta intressant för den som forskar i mindre bemedlade bättre damers liv i det tidiga artonhundratalets England, eller lokalhistoriker på jakt efter en anknytning till Austen – svenska sådana bestås en beundrande kommentar om landet som gett världen Gustav Vasa, Kristina, Karl XII och Carl von Linné –, men för den mindre specialiserade läsaren ger det väldigt lite.

Tyvärr hjälper inte den av Deidre Le Faye redigerade utgåvan, med det prosaiska namnet Jane Austen’s letters, mycket här: den är i hög grad ämnad en krets av akademiker, varför det finns detaljerade kommentarer om brevens proveniens, och kommentarer som förklarar allusioner och liknande, men aldrig meddelar varför breven skickats. När de gäller de till Cassandra skall systrarna stått i brevledes kommunikation så fort de var ifrån varandra någon längre tid, men eftersom det inte ges mer än adresser får man själv pussla ihop hos vem och varför de är på en viss plats. Breven till vänner och syskonbarn är i allmänhet något lättare att förstå, och det är också vanligen de som bjuder på några glimtar i hur Austen såg på författande, föranlett av dessas försök på samma bana (inget av detta publicerades mig veterligen), och inte ens då är det särskilt mycket.

Nej, detta var nog ett av de tillfällen då man utan att tveka kan rekommendera den hugade läsaren att välja en volym bestående endast av ett urval – kanske till och med av citat ur breven i stället för dessa i sin helhet.

Read Full Post »

Språk och politik

I världen finns idag sisådär 7000 språk. Det är i alla fall den siffra Tore Janson anger i Språkens historia. Rimligen har det funnits ungefär lika många de senaste 10000 åren, även om de kanske blivit något färre med tiden. Samtidigt är idag ett antal språk betydligt större än vad det största språket var då; även relativt små språk idag skulle för 10000 år sedan varit jättelika. Denna utveckling – språkens yttre snarare än deras inre historia – är bokens huvudtema.

Det är många språk som får passera läsaren: fornegyptiska, kinesiska, grekiska, latin, germanska, engelska, arabiska, italienska. För det mesta är det rätt välbekanta saker, men ibland dyker mer spännande detaljer upp. Den grundläggande teorin är att språk växer sig starka om det finns en stark centralmakt, vilken underlättar kontakter mellan landsändar, inrättar skriftliga standarder och ger undervisning. Det finns undantag: främst kanske grekiskan, som samordnades från flera dialekter trots politisk splittring, och som sedan behöll en stark ställning trots erövring av främmande makt; dess motsats är då latinet, som spreds under en stark stat men sedan splittrades när denna gick under, trots att det även hade en stark ställning via religionen. Språk kan även gå under genom att talarna övergår till ett helt annat modersmål, vilket även det belyses. Sådan utveckling belyses mångsidigt och väl, och här ligger också bokens styrka.

Dess främsta svaghet är att Janson för att kunna skriva en språkens historia i rimlighetens namn måste ge sig in på att definiera vad språk är; ett nog så knepigt område, och som han försöker lösa med ett alexanderhugg: ett språk är ett språk om talarna anser det vara det. Tyvärr blir resultatet, som så ofta när man försöker tillämpa enkla regler på komplicerade förhållanden, långt från hellyckat. Principen leder förvisso till att de nordiska språken kan fortsätta ses som olika språk, och att klassiskt latin och vulgärlatin inte separeras, men också att den forngermanska som nedtecknats med äldre futhark då inte vara ett eget språk eftersom vi inte vet vad talarna kallade det, och att Dante, eftersom han inte kallade sitt språk italienska, skrev en form av latin.

Språkens historia innehåller en hel del om hur olika språk utvecklats och kommit att få hegemoni i olika delar av världen.  Jag kan inte säga att jag fann mycket nytt i den, men den lär säkert göra andra läsare nöjdare.

Read Full Post »

Plågans väg

Det är lätt att överskatta en bok bara för att den lång; om man får tiden att verkligen sjunka in i den och vänja sig vid den så är det lätt nog att bara detta får en att känna sig lite desorienterad och i saknad. I frågan om Kushiel’s Dart av Jaqcueline Carey,  fick dess 900 sidor satta i ett alternativt Europa i alla fall mig att överse med en kanske inte i alla stycken helt originell berättelse, en lätt preciös berättarröst och en första tredjedel där man hela tiden får det förespeglat att en stor katastrof väntar innan berättelsen verkligen kan ta sin början. Tack och lov är de 900 sidorna i varje fall nog för att historien skall kunna ses som i stort sett avslutad, för den här gången.

Och tack och lov gör det att huvudpersonen Phèdre är en kurtisan som fötts till sitt yrke inte att boken urartar helt till en serie sängkammarscener. Eller ja, det hade i och för sig inte varit riktigt att vänta heller: hon är märkt som en okontrollerbar masochist, som vare sig hon vill det eller inte njuter av underkastelse och smärta. Och i hennes Terre D’Ange – ett slags dekadent Frankrike, där änglar en gång vandrade bland och älskade med människorna, och vars kyrkas främsta budord är »älska som du vill« – så skäms man inte direkt för sina lustar, och läsaren får bereda sig på en hel del redogörelser för sargat kött, likväl som mer konventionell kärlek.  Phèdre är dock inte bara den första på tre generationer som fötts till att hejdlöst njuta av plågor, hon har dessutom tränats till spion, och naturligtvis hamnar hon mitt i en politisk komplott, och på synnerligen djupt vatten.

Något måste också sägas om världen: den tycks i stort sett vara vår, satt i tidig medeltid, där förutom det vackra Frankrike finns italienska stadsstater, av kelter fortfarande hållna brittiska öar, och djupa germanska skogar – under ändrade men genomskinliga namn. Phèdre får också se fler av dessa än hon skulle önska, innan resan till slut är över, med nya vänner vunna och gamla förlorade. En ytterligare invändning är måhända hur pinsamt många extraordinära figurer som tycks omge henne: övermänskligt skickliga krigare, härskare och härskarinnor, ja till och med halvt övernaturliga väsen, och det är lite så man undrar hur det skall gå att fortsätta serien utan att degenererar i allmän demonstration av de godas överlägsenhet.

Huruvida jag kommer fortsätta läsning vet jag inte; just nu lutar det däråt, men det kan som sagt bara vara övergående abstinens. Världen och den humor som finns där kanske är värt det, men en liten, liten undran gnager trots allt.

Read Full Post »

Ur folkens djup

Lars-Olof Larssons På marsch mot evigheten kan ses som en fortsättning av hans trilogi om de svenska härskarna under 1400- och 1500-tal; här är dock inte huvudpersonerna de krigarkungar som utvidgade och försvarade det svenska väldet, utan en småländsk adelsätt som inte ens fanns när perioden inleddes; dess grundare, Per Stålhammar, föddes som fattig bondson ungefär när Gustav II Adolf kom till makten och avled när Karl XII var som bäst i färd med att jaga över de polska landen på jakt efter kusin August, och hans levnad sammanföll alltså ganska exakt med Sveriges tid som stormakt.

Stålhammar tjänade den långa vägen och avslutade sin bana som överste vid de småländska ryttarna, där även hans söner skulle bli högre befäl. Förutom Pers väg uppåt följs också hans son, den brevskrivande karolinen Jon som sände över 80 depescher till hustrun Sofia Drake på Salshult, i vilka han gav anvisningar om sönernas utbildning och bifogade skuldsedlar från andra krigare. Slutligen får man också en teckning över denna fru Sofia, liksom över Jons brorsdotter Ulrika Eleonora som rymde hemifrån, klädde ut sig som karl och bland annat tjänade som artillerist och gifte sig med en piga.

Det hela blir en rätt rask marsch igenom det långa sextonhundratalet; i synnerhet den egentliga delen av detta sekel avhandlas med fermitet, speciellt som källorna för denna tid är om inte tigande så i alla fall tystlåtna; något bättre blir det med Jons och dennes svåger Fredriks brev till fru Sofia. Det är verkligen i första hand fråga om en släktskildring: den som främst är intresserad av rikets historia mer allmänt kommer förmodligen finna det som finns lite väl knapphändigt, även om den lite mer småskaliga skildringen inte förhindrar en del mer allmänna betraktelser (till skillnad från Larssons tidigare böcker är detta snarast en uppvärdering av i synnerhet Karl XII, vars krig inte skall ha orsakat fullt så stora förluster i befolkningen som ibland görs gällande).

På marsch mot evigheten är på intet sätt någon dålig bok, men den är kanhända något mindre angelägen än Larssons tidigare böcker.

Read Full Post »

Att synas vara det man inte är

Terry Jones är väl mest känd som Monty Pythonregissör och expert på att spela gummor, men i likhet med flera av sina gamla kollegor har han idag även en karriär som mer seriöst ämnad TV-man; just Jones har inriktat sig på historia, och hans TV-serier tenderar att också bli böcker. Här är det Terry Jones’ Barbarians, skriven tillsammans med Alan Ereira, som skall anmälas, en bok om Rom och de folk som romarna kallade »barbarer« (d.v.s. alla andra),

Låt det redan från början vara sagt att det är en tämligen oredig bok; dess fyra delar är så fristående att händelser i en av dem inte tas som redan presenterat i de senare, vilket ger ett rätt tråkigt intryck. Man kan även undra lite över indelningen: att kelterna har ett eget stycke är oangripligt, liksom de att hunner och vandaler delar på ett, men germaner, daker och goter har inte speciellt mycket med varandra att göra, ej heller hellener med parter och sassanider. Än mer kan man undra över en del av teserna: var Grekland verkligen på väg mot en industriell revolution? Var romarna verkligen så exceptionellt plundringsgalna, eller var det bara att de var de som tack vara överlägsen militär lyckades bäst i den grenen? För den huvudtes som framförs är att barbari är snarast något som bör förknippas med romare, inte »barbarfolken«.

Förvisso är det tydligt att den romerska propagandan varit lyckad, och att romarna nog var väl så usla – man kan inte annat än att hålla med om att det är märkligt att uppröras över människooffer i heliga lundar för att blidka gudar men inte bry sig om betydligt mer storskaliga sådana anordnade på arenor för att hålla populasen nöjd –, men det är ändå inte annat än att man tycker att i ivern att skrapa bort romarnas gamla svartmålning även en hel del redan från början befintlig smuts får komma med och resultatet blir väl skinande. Som vanligt blir en alltför starkt driven tes lätt misstänkt enbart därför.

Men boken också en hel del starka sidor: kapitlet om kelter får mig att vilja läsa mer om dessa, de idéer om vad som drev de folk som vandrade omkring under Västroms yttersta dagar och den politik som då fördes ställer mycket av vad som tidigare var oklart i en förklarad dager. Politiken kring det arianska kätteriet blir plötsligt begriplig, och historien kring Attilas invasion av Gallien och den av Aetius formade koalitionen som bjöd hunnerna spetsen får helt nya dimensioner, även om jag reserverar mig mot åtminstone delar av det resonemang som förs. Andra delar, som den om germanerna, hade dock nästan lika gärna kunnat utgå. Arminius seger över Quintilius Varus’ – ursäkta, Augustus’ – legioner är väl knappast något som behöver lyftas fram igen.

På det hela taget kunde boken kanske redigerats hårdare, och attackerna mot irakkrig och annat känns ibland lite väl opportunistiska, liksom den rätt rara patriotismen som kommer fram när författarna påpekar hur brittiska generaler ständigt fick försvara de galliska provinserna, men även den som redan känner sig hyfsat allmänbildad kommer troligen att finna en hel del nytt och tänkvärt häri.

Read Full Post »

Omdiktning

Jag borde lyssnat på instinkten; den som gör att jag hållit mig borta från arbetarförfattare i allmänhet, inklusive Eyvind Johnsons Strändernas svall: omdiktning av klassiker må ibland ge lyckat resultat, men att göra Odysseuvs till någon slags fredshjälte är i sig skrattretande, och att likt baksidan säga att han först här blivit »helt och fullt människa« är så övermaga att jag inte vet vad som vore en lämplig jämförelse.

Att sedan berättandet inleds på en fruktansvärt överarbetat – vad bryr jag mig om Johnsons fåniga distinktioner mellan »äkta falska« och »falskt falska« leenden? – och att hela idén att lägga den homeriska verkligheten i någon sorts jolmig samtid med fnoskiga inslag av psykologer och omvandling av trojanska kriget till ett slags tidigt världskrig drivet av storpolitik, att göra Odyssevs till någon slags god husbonde som i alla fall nästan frigett sina slavar – nej, nej, tusen gånger nej! Vill man skriva om hur förskräckligt det är med krig och vad det gör med människan så är jag den sista att protestera, i alla fall så länge det inte gör våld på gamla berättelser och förvandlar dem till intresselösa allegorier.

Strändernas svall kanske egentligen är en god berättelse med väsentliga saker att säga, men för mig framstår det som en i grunden feltänkt idé som jag i alla fall idag inte kan finna något tålamod med. Då känns den ikonoklasm som präglar Kyrklunds Elpënor som betydligt mer respektfull, då det i alla fall erkänner att originalet bär på ett idéinnehåll som inte bara kan kastas ut obesett.

Read Full Post »

Med uppenbar känsla för stil

När gamle herr Penicuik, rik, snål och grälsjuk, samlar sina ogifta systerbarnbarn till sitt hus är det bara tre som dyker upp: lord Dolphinton, pastor Rattray, och dennes bror Lord Biddenden, som inte tillhörde de inbjudna. Frederick Stanton och Jack Westruther uteblev, och kunde därför inte avhöra hans tillkännagivande att han skulle ge sin adopterade dotter Kitty hela sin förmögenhet om hon bara gifte sig med någon av alla sina »kusiner«, och att hon i andra fall skulle bli lottlös; en plan som den gamle herrn troligen ansåg som mindre hjärtlös än den verkade, medveten om deras gemensamma svaghet för den stilige odågan Jack; än säkrare kunde han vara att hon inte ämnade gifta sig med den stele Rattray, den lätt imbecile Dolphinton (som tivngats dit av sin tyranniska moder), eller den unge sprätten  Stanton. Kitty har dock egna planer: hon vill till London, och hon vill straffa Jack för hans frånvaro, så hon ingår skenförlovning med Frederick, och sedan är allt igång.

Cotillion är tredje boken av Georgette Heyer jag läst, och minst lika lyckad som tidigare; kärlek med förhinder bland småfåniga figurer ur den engelska artistokratin är ett ämne som kanske inte inbjuder till tyngre reflektioner, men det kan vara nog så skoj ändå, och här finns en hel del av sådant: den stackars stukade Dolphinton, Frederick, som visar sig mer kapabel än han själv trodde, hans syster, som saknar sin broders känsla för stil och får honom att förtvivla över hennes insisterande på att klä sig i lila och Kittys gamla guvernant Fishlock som ständigt talar med poeter, för att nämna något.

Naturligtvis blir saker och ting annorlunda än vår hjältinna tänkt sig (hon är inte helt originellt en smula naiv och nöjeslysten, men godhjärtad), och man förstår som läsare ganska snart hur det hela kommer sluta. Tack och lov förtar det inte nöjet det minsta.

Read Full Post »