Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Kanonmatat

Jag hade länge haft en önskan att läsa Mary Gentles Grunts – länge som i att jag läste något om den för flera år sedan och tyckte det verkade intressant med en bok som gav orcherna huvudrollen. Det var alltså med mycket liten tvekan jag plockade upp den från reahyllan och betalade. Baksidan tycktes hålla med om att det här skulle vara något spännande – det drar ihop sig till sista striden, orcherna står under befäl av en dödsmagiker, ljusets här är liten, taktiskt inkompentent men kommer att segra, och orcherna vet att de bara är där som enklaste sortens motståndare, möjligen kapabla att besegra de av våra hjältar som inte har tränats i att slåss eller bifigurer som behöver dö för att ge det hela personlig anknytning, men när vi kommer till slutet av historien mest bara farthinder på vägen.

Nåväl, sånt finns där i viss mån. Vad såväl minnet av den gamla rekommendationen och baksidan helt missade att berätta om är att dessa orcher inte är berg av muskler och ondska som plötsligt utvecklat medvetande om narrativets lagar, utan berg av muskler och ondska (i alla fall fallenhet för smuts och kroppsvätskor, tortyr och att äta vad som kommer i deras väg) som får tag i såväl vapen som en förbannelse som förvandlar dem från anonyma komponenter i ondskans hord till marinkårssoldater, med automatkarbiner och attityd.

Med andra ord: detta är inte en dekonstruering av högfantasy i Tolkiens fotspår, detta är en sorts aktionkomedi med överdrivet våld, en parodi av det militärindustriella komplexet till en fantasyvärld (vilket också gör att boken åldrats: den skrevs tidigt nittiotal, precis efter första gulfkriget). Folk skjuts i bitar och äts upp. Halvlängdsmännen är amoraliska tjuvar snarare än lätt korkade lantjunkare. Saker exploderar. Boken är bitvis väldigt upptagen vid sex med läder och piskor som signifikanta inslag. Mörkrets Herre bestämmer sig för att ta över världen genom att väljas, med stöd av marinkåren, istället för genom erövring.

Humorn är alltså åldrad, och ibland inte speciellt rolig. Handlingen finns mest där för att skyffla runt personerna och placera dem i »lustiga« situationer. Strider är mest en ursäkt för att få prata om inälvor som något som kan tas i handen. Orchernas roll som kanonmat utmanas aldrig i grunden, eftersom de bara får höja sig över den ett par korta kapitel innan de drabbas av förbannelsen.

Så, trots att jag såg fram emot den, och trots att det finns en del intressanta idéer och scener, så är det enda sammanfattande omdöme jag kan ge om Grunts – besvikelse.

Annonser

Read Full Post »

Om man skulle skapa en läslista för fysiker och matematiker, bestående inte av diverse klassiska verk inom fysiken, utan av fiktioner och fantasier vilka på olika sätt kan fördjupa förståelsen, så skulle en av de första titlarna som sattes upp på den vara Edwin A. Abbotts Flatland. Abbott är annars ihågkommen som Shakespearekännare, med bland annat ett fortfarande använt filologiskt verk, men det är den anonymt utgivna historien om en kvadrat som bebor en tvådimensionell värld och en dag får besök av en sfär som vill predika de tre dimensionernas evangelium som främst vinner nya läsare.

Det är en tunn liten volym, dryga 80 sidor och med flera illustrationer. Först får man en genomgång av den tvådimensionella världen, hur den befolkas av regelbundna geometriska figurer (samhällets mer respektabla medlemmar), likbenta trianglar (arbetare, soldater eller slödder, vars respektabilitet ökar ju närmare liksidighet de kommer), samt streck (kvinnor), sedan historien om hur A. Square besöker världar av annan dimensionalitet och övertygas om att sådana inte bara är tänkbara utan även reella.

Den först delen har ofta kallats satir, och det finns förvisso ett mått av Swiftsk lynne i den: den tvådimensionella världen är mer rigid och mindre tillåtande än den högviktorianska tid boken skrevs i, men satir? Jag har svårt att riktigt förstå en sådan läsning: Flatland är förvisso en sorts dystopi (låt vara av tämligen milt slag), men det finns inte många tecken på att man skall läsa den på ett sätt så att man förstår att t.ex. påståendena om kvinnors låga intellekt är annat än fördomar. Passagen om läran att avvikelser från de perfekt symmetriska polygonerna är orsaken till att de är opålitliga och bör behandlas som icke fullvärdiga medborgare eller till och med förstöras kommer nära, men det är bara en kort passage.

Nej, läser man boken är det för att få i alla fall lite hjälp på vägen med att förstå tänkande i fler (eller kanske färre) än tre dimensioner: konceptuellt svårt, nästan omöjligt, men kanske lite lättare än för någon i två dimensioner (Abbott måste införa ganska hög dispersion i luften för att inte Olbers paradox skall göra världen obeboelig), och än mer än för någon i en (som framlever sina dagar utan att kunna se annat än två saker) eller ingen (som inte ens har någon uppfattning om att det kan finnas andra saker än den själv). En stimulerande liten bok, väl värd den korta tid den tar att läsa.

Read Full Post »

Det var egentligen inte meningen att det skulle vara fler berättelser från Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistl Crumpet’s camp for hard-core lady-types efter att de listat ut var de treögda rävarna kom från, men eftersom Lumberjanes var så populär så blev det en hel hög. De första har samlats i A terrible plan; dels en fristående berättelse där våra fem vänner och Jen berättar spökhistorier kring lägerelden, dels en längre historia där Mal och Molly går på picknick men hamnar i en parallell dimension med dinosaurier och den hamnskiftande björngumman, medan April, Jo och Ripley försöker tjäna ihop till i alla fall ett scoutmärke var.

Den första berättelsen är ganska enkel, men ger goda möjligheter att fördjupa oss i karaktärerna – vem kan berätta en riktigt läskig historia, vem kan det inte, vem hamnar i en återvändsgränd och behöver lite hjälp från de andra, vem har dåligt självförtroende och så vidare. Eftersom de historier de berättar alla har tecknats av var sin gästartist så blir det en trevlig episod, även om man kanske inte blir direkt rädd själv.

I den andra delen ska Mal och Molly gå på picnick, men måste istället undvika dinosaurier, köttätande växter och ett lavafält medan de rider på en björn, och lär så känna varandras osäkerheter bättre, vilket blir ett trevligt och lagom spännande äventyr, medan de övriga stannar i lägret eftersom de inte vill störa picknicken, och blir så uttråkade att de försöker vinna scoutmärken, vilka som helst. Det blir mer renodlat komisk kontrast, med försök att dekorera tårtor, pardansa, skapa klippböcker och bädda sängen.

Fortsatt skoj, alltså, och ingen anledning att misströsta om kommande nummer.

Read Full Post »

Av de berättelser som utgör 13 svarta sagor om superskurkar (redaktör Jonny Berg), en efterföljare till motsvarande titel om superhjältar, lär man sig snabbt att de mer heroiska typerna om inte annat har den fördelen att man kan skriva mer varierande noveller om dem. Visst, visst, det är stor skillnad på de olika skurkarna, från de som helt gått in i rollen likt Vincent i Jens Daniel Burmans »Hajar attackerar i motljus«, till de som egentligen menade väl likt huvudpersonen i Boel Bermanns »Stormen« eller är reformerade som han i Love Kölles »Revansch«. Men ändå: en skurk har en viss roll att spela, och för att den rollen skall fungera någorlunda måste berättelsen se ut på vissa sätt.

En superhjälte går bra att skriva en enskild episod om. Det går alldeles utmärkt att bara låta den bura in veckans slödder och sedan låta den vandra oberörd vidare med underkläderna utanpå pyjamasen. För en skurk, däremot, finns inget sådant (möjligen om den snarare är en antihjälte). För en novell gäller utanpå detta att man direkt måste förstå handlingen, och om man då inte väljer att likt Oskar Källner i »Casus Belli« ha personer direkt kalkerade på kända förlagor, så behöver man också förklara var dessa personer kommer ifrån. Lägger man därtill (oavsett samlingens titel), att en historia gärna får ha en liten ljusglimt i slutet, så blir det vanligen så att skurken hamnar på en mindre skurkaktig bana (tydligast kanske i Daniel A Lagergrens »Inga jävla hjältar«, men det finns fler exempel).

Ett sätt att jobba delvis runt detta är att återanvända gamla bekanta: Oskar Källners lösning finns i någon mån i flera av novellerna, även om hans är mest effektiv och kanske mest intressant. Han har dessutom återanvänt figurer vi mötte i sagorna om superhjältar, och det är han långt ifrån ensam om: detsamma har även Anna Jakobsson Lund, Markus Sköld och Patrik Centerwall gjort.

Jag måste nästan speciellt ta upp Lova Lovéns »Inte hela världen«. Själva historien är tyvärr något skissartad, och skulle nog behövt fyllas ut lite mer: eftersom vi hamnar i huvudet på såväl ordningens väktare som den som vill kasta den över ända finns inte riktigt tid för att någon av dem skall bli mer än en skiss, och det gör att historien till slut skär sig. Det som gör att jag måste diskutera den är dock det sabotage mot Forsmark som den skildrar; vilket tyvärr blir ofrivillig komik. Befängda idéer om kärnteknik är förvisso nästan en bärande vägg i genren, men man måste nästan gå in helhjärtat för det och skriva resten av historien med överdrifter och spandex, inte som här snarare ge sken av procedurdeckare, för då blir idéer om att man kan plocka ur styrstavar ur en reaktor under drift och gömma dem, eller att det räcker med att ta bort en av dem för att den skall haverera snarare teknikskräck än en kul variant på gammal konvention.

Historierna är naturligtvis av varierande kvalitet, även om ingen riktigt står ut tydligt ur mängden; möjligen är Love Kölles »Revansch« den mest spännande: även om allegorin till en början vilar lite väl tung när huvudpersonens bakgrundshistoria berättas så är upplösningen den som tydligast ställer läsaren inför en moralisk fråga utan klara svar. Moralisk ambivalens finns hos flera historier, men i de flesta ligger den tydligt hos huvudpersonen snarare än hos läsaren. Men, visst, man skall inte klaga: det är underhållning för några timmar, och ingen har gett sken av att det skulle vara mer än så.

Read Full Post »

Till Jonathan Strange & Mr Norrell har Susanna Clarke även skrivit en serie pendanger i form av The Ladies of Grace Adieu. I en av dem uppträder Jonathan Strange, i en annan hertigen av Wellington, och i en tredje John Uskglass, men annars finns inga direkta kopplingar till romanen, mer än i bakgrunden: allt detta utspelas i det alternativa England där vägarna till älvriket aldrig stängts, under skilda tider.

Platserna ligger på landsbygden, i det England som präglas av herrskapet i sina stora hus: I titelrnovellen åker Strange för att besöka sin svåger och bese hans tilltänkta, bara för att upptäcka tre kvinnliga magiker som använder sin konst för att beskydda de barn som en av dem är guvernant för. Wellington, i sin tur, hamnar i byn Wall (känd från berättelsen om Tristran Thorn) och får se sin häst Copenhagen vandra in i älvlandet. Han följer efter och hamnar i en liten historia med en ung dam som sitter och broderar. Broderi är även i centrum i berättelsen om Maria Stuart. I »On Lickerish Hill« är det inte broderi som historien handlar om, men väl att spinna lin: det hela är en variant på historien om Päronskaft, berättad på lätt irriterande 1600-talsengelska.

Sagokomponenterna är starka även i andra berättelser: den om John Uskglass drar kanske iväg mer åt det folkligt komiska, där Korpkungen förnedras av en kolbrännare som med hjälp av helgonen lyckas få upprättelse när kungen med jaktfölje dragit genom hans boplats. »Mrs Mabb« är en mer skräckfylld berättelse om en ung dam vars älskade hålls fången av en älva och hur hon försöker tränga genom magin för att få honom tillbaka, medan utdraget ur herr Simonellis dagbok (en högst opålitlig och olidlig källa) förklarar hur denna herre räddar ett antal unga damer från ett liknande öde, med inte helt gentlemannamässiga medel.

Berättelsen om Tom Brightwind och hur han byggde en bro, slutligen, passar inte riktigt in i någon genre: älvkungen Tom och hans mänsklige vän hamnar i en by, och får för sig att hjälpa den genom att uppföra en by, men underligt resultat. Underhållande, men kanske det svagaste numret i en trevlig samling.

Har man läst och gillat de korta utvikningarna i Jonathan Strange & Mr Norrell är detta en fin efterskörd. Är man osäker på om man vill lägga tiden på att läsa den månghundrasidiga romanen kan detta vara ett dugligt smakprov. Förkunskap om romanen är inte ett krav, även om den troligen hjälper, och man behöver inte oroa sig för att få slutet avslöjat.

Read Full Post »

I tredje delen av The wicked + the divine, Commerical suicide, börjar vi kanske äntligen få en känsla för vad det hela kommer gå ut på: idén med gudar återfödda som popstjärnor är kul i sig själv, men det är inte en historia. Nu vet vi dock mer om vem Ananke är och lite av vad hon tydligen vill ska hända, och med tanke på att hon tycks vara den ende som lever genom århundradena och har överblick borde detta innebära att vi kommit närmare en berättelse.

Hennes plan verkar också gå som den skall: Baal attackerar och fångar in Morrigan, vi får se Tara för första gången (hon hatar att vara gud, och hur det gjort det ännu svårare för folk att se hennes person och inte bara hennes utseende), och vi får inblickar i vilka Wodan, Amaterasu, Baphomet och Morrigan samt Sakhmet är (vad vi redan visste, eller anade: jättelik rövhatt, snäll och välmenande, nihilistiska gothar samt hedonist. Nu dock med detaljer).

Eftersom ordinarie tecknare Jamie McKelvie tydligen var upptagen med annat har fyra av de fem delarna tecknats av olika gäster, med varierande stilar: de flesta skulle var för sig kunna ersätta McKelvie utan att det verkade alltför underligt, förutom Brandon Graham som gjort den sista delen: hans stil är betydligt mindre utarbetad och mindre konsekvent i former. För en del står McKelvie som artist, men det innebär egentligen främst att han tagit sitt tidigare arbete och omarbetat det, bytt ut bakgrunder och lagt på artefakter och sedan har det försett med ny dialog.

Fortfarande är det en serie som ofta satsar lite mer på stil än att berätta så tydligt som möjligt. I avsnittet om Tara, den av gudarna som verkar ha fått än mer än de andra – de är, förutom Woden, unga och vackra, medan hon är otroligt snygg – får man se lite mörker som verkar ha koppling till en riktig verklighet med näthat och att tvingas bli något man inte vill vara, men annars känns de flesta konflikterna antingen helt kopplade till konceptet, eller ganska meningslösa. Nåväl, nu närmar vi oss som sagt pudelns kärna, så det finns god chans till att förvirringen lättar. I alla fall lite.

Read Full Post »

Skivvärlden är troligen den enda plats på vilken tryckpressen med lösa typer uppfanns efter filmkameran. Men i The truth har den slutligen nått Ankh-Morpork, och resulterar i ett annat tekniksprång: den används till att börja med inte för att trycka böcker, utan reklamplanscher (knappast en överraskning för de som känner Ankh-Morporkianerna), samt en tidning. Wilhelm de Worde, en ung man som inte avsagt sig adelsnamnet endast då han inte tycks veta att de kanske vore möjligt, blir den förste chefredaktören, och har snart en liten redaktion bestående av honom själv, Sacharissa Cripslock (reporter och redigerare), Otto Chriek (fotograf och vampyr) och Gunilla(!) Goodmountain (tryckchef och sättare).

Skivvärlden vore inte skivvärlden om inte mer saker började hända. Den här gången är det åter det gamla vanliga: ett försök att ersätta lord Vetinary, denna gång genom två inhyrda specialister, Mr Pin och Mr Tulip, i den vanliga gangsterskolan med en smartare och mer behärskad och en som är mindre av båda delarna (men med obligatoriskt specialintresse). En oförsiktig skribent hade möjligen kallat den senare mervåldsam, men det hade inte varit något som egentligen utmärkte honom. Nåväl, firma Pin och Tulip är väl kompetenta och farliga, men knappast det mest skräckinjagande sådana par man sett.

Det som kanske är mest spännande är att denna handling ju ursprungligen är stadsvaktens område: Sam Vimes och hans underlydande spelar också stor roll, men det är intressant att se dem utifrån, och som hinder som ibland måste rundas, vilket William gör med bravur. Mer överraskande är kanske sättet Vetinary tas ut ur historien – man kan inte undgå känslan av att skulle han få scentid när komplotten väl satts i rörelse, så skulle han snabbt ha plockat den i bitar och kommit med lämpliga straff. Stannar man inte upp och tänker på sådant ger boken som vanligt god underhållning och en del att tänka på.

Read Full Post »

Older Posts »