Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Annonser

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

Den fantastiska fiktionen har ett par standardtrick för att förklara det ovanliga: dessa korresponderar i stort sett till uppdelningen i låg och hög fantasy, och kan beskrivas som maskeraden och många världar. Harry Potter är ett exempel på det förra: det fantastiska finns ibland oss, men vi ser det inte (längre). Narnia är ett exempel på det senare: det fantastiska finns, men inte på jorden, och kan, men måste inte kunna, nås härifrån men kan normalt inte påverkar världen. I maskeraden, och fallet med många världar där byte av världar är möjligt finns goda möjligheter att introducera en okunnig människa som allt kan förklaras för, utan att författaren behöver be om ursäkt eller dra en »som vi alla vet…«.

Mer knepigt är det då för de som väljer att helt bortse från denna värld, och som likt Siri Pettersen i Odinsbarn låter oss möta en ny värld genom någon som hör hemma i den; att göra det när man samtidigt har tillgång till en mekanik för att slunga folk mellan världar kräver  tilltro till sin egen förmåga. Tack och lov är denna tilltro väl motiverad: det är sällan man känner att man får världsbygget skrivet på näsan eller att man lämnas utan att kunna förstå.

Huvudperson, och den som titeln syftar på, är Hirka, ett femton års flickebarn som olikt andra är svanslös: hon kom genom en stenport för femton år sedan, när bokens skurk försökte kalla tillbaka de blinda, gamla ondskemakter som för ett årtusende sedan stoppades av tolv krigare som sedan gav upphov till de tolv familjer som sedan dess utgjort Rådet och styrt det mesta av världen. Hirkas bäste vän, Rime, är arvinge till en av dessa familjer, vilka han dock avskyr för den korruption och den oförmåga deras aldrig ifrågasatta styre innebär.

Hirka har fått lära sig att gömma sig av sin far, men som hon har fyllt femton måste hon snart till huvudstaden för att genomgå Riten och bedömas för lämplighet att tjäna Rådet: gör hon det kommer hon dock avslöjas som Odinsbarn, spridare av rötan.

Det är mycket att ta in, mycket som händer, och mycket att tycka om: Hirka är kaxig, tror på sig själv, modig och samtidigt rädd att skada de hon är närmast. Rime är trött på att aldrig ses som en individ, trött på den gyllene bur han vuxit upp i, och trött på världen av politik.  Världen är komplicerad, fylld av skrämt folk som söker någon att skylla på och ledda av ett råd som ville uppehålla det bestående. Skurken däremot är något blek i konturerna och det blir aldrig riktigt klart vad hans slutliga mål är (även om just hans status som skurk aldrig behöver betvivlas).

Det skall finnas två böcker till i serien, men denna står tämligen väl på egna ben: det finns frågetecken kvar att räta ut, men inget så stort att man absolut måste läsa vidare – även om man väldigt gärna vill det.

Read Full Post »

I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.

Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv

Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).

Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.

Read Full Post »

Nu har jag hamnat i dilemmat om hur man skall behandla en bok man vill skall vara bra men där man ser att bristerna är för stora igen: Lisa Rodebrands En droppe i rymden är svensk science fiction, en genre jag önskar all lycka, men den är tyvärr långt ifrån helgjuten: karaktäriseringen är vek, handlingen slumpartad, världsbygget reser frågetecken, och slutet är oavrundat.

Huvudpersonerna är tre: Caroline Russel, André Martinez och Dito: de två första var tydligen huvudpersoner i en tidigare bok, Revolt, men detta verkar inte ha påverkat läsligheten här nämnvärt (infodumpar av typen »som ni vet måste allt vatten på Kyofanis importeras från jorden«handlar snarare om det som handlingen här bygger på), men nu kraschlandar de  i närheten av den militärbas där Ditos far är befälhavare. Dito själv trivs inte med militärlivet, och det verkar inte vara särskilt lämpat för honom: han är uppkäftig och lite feg, har skräck för blod och är klumpig.

Här är också en av underligheterna: de tre sägs vara i nedre tonåren, men med tanke på vad de gjort och hur de ibland beter sig så verkar de snarare på väg att bli vuxna. André i synnerhet sägs vara tuff nog att kunna slåss mot klykoner, genmodifierade rymdorcher som verkar ha tagit makten på jorden i en något rörig bakgrundshistoria, men med tanke på att inte ens vuxna män normalt kan väntas göra detta verkar det mer än lovligt överdrivet. Handlingen drivs fram av att klykonernas mänsklige ledare står efter Andrés liv, men urartar till en rörig jakt upp mot det exilsamhälle på Kyofanis måne dit brottslingar fördrivs och strider mot ozriiter, de telepatiska maskar som är Kyofanis urinnevånare.

Jag är osäker på om de ungdomar som det här egentligen verkar rikta sig till egentligen tycker att det överflöd av handling som är av mig upplevs som bokens största problem är så farligt, men för mig gör det att allt verkar lite väl slumpartat och att vändningar kommer lite väl snabbt. Det finns några bättre partier, som färden på sandångaren eller slutets kamp mot ozriiterinvasionen, men det räddar tyvärr inte helt upp boken från att kännas mer som något som skulle behövt en rejäl genomgång eller två för att bli av med dödvikt.

Read Full Post »

Stadsvakten står inför förändringar i Men at arms: Sam Vimes skall gifta sig in i societeten och sluta vara dess kapten, och Lord Vetinary har beordrat den att ta in, hmm, etniska medlemmar: trollet Detritus, dvärgen Cuddy, och Angua, en kvinna med periodiska problem med hårbeklädnad och en väldigt framåtlutad gångstil. Troll och dvärgar går ihop ungefär som saker som inte alls går ihop, så det finns gott om tillfällen för unge Carrot att utveckla sin förmåga att få andra att tro att de är lika goda själar som han.

Och så är det ju en mördare lös. Inte en lönnmördare, för de är noga reglerade, utan en frilansare. Dessutom en med ett underligt vapen av metall, ungefär som ett armborst utan tvärslå, som vaktats av lönnmördarna men nu är borta. En dvärg hittas med en stort hål rätt igenom sig (så alla som tänker efter inser att det inte kan ha varit ett troll bakom. Då hade ett hål varit ett relativt litet problem), och Lord Vetinary förbjuder strängeligen Vimes och vakten från att undersöka. Två gånger.

Naturligtvis undersöker vakten ändå. Och hittar mördaren. Efter ett mordförsök från ett torn, en jakt genom kloaker, räknande av hur många skott som finns kvar, och liknande. Inte direkt en triumf, men en framgång nog för att vakten skall utökas och få mer att göra (och det kan få gälla som omdöme för hela boken också).

Read Full Post »

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Read Full Post »

Older Posts »