Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).

Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.

Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb«  och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!

Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.

Annonser

Read Full Post »

Röta, andra delen av Korpingarna: Hirka har tagit sig till vår värld. Hon hoppades kunna finna sig tillrätta i en värld där alla är odinsbarn, men hamnade som papperslös i York. Kuro är sjuk. Rime en värld bort. Världen är döende, hon har inte mycket nytta av vad hon vet och kan, och något verkar jaga henne. Snart blir allt värre: det finns en likfödd i världen vars blod är en drog som förlänger liv, och han jagar henne. Hon har två personer till hjälp: en jägare, som söker upp de den likfödde gett sitt blod och övergett, och en annan likfödd. Men vem kan hon lita på?

I Ymslanden kämpar Rime med utfallet av sina handlingar. Rådet är splittrat. Kriget är slut, men likfödda söker sig fortfarande in i världen. Folk försöker förhålla sig, låtsas som inget hänt eller kräver ändring. Själv söker han sanningen. Hirka förblir dock borta.

Om första boken var satt i en värld som skulle kunna vara en ordentligt tillskakad variant av nordisk mytologi är detta helt klart vår värld. Vissa av våra myter tas upp och vävs in i berättelsen, men nämns aldrig som sådana (den likfödde här heter således Graal). Det är snyggt, men jag vet inte om det är snyggt nog. Det som bär boken är Hirka, förvirrad och bortkommen, men modig, beslutsam och med en moral som ingen annan tycks komma i närheten av, även när hon manipulerar och ljuger för att få som hon vill. Rimes historia känns lite som författaren inte riktigt vetat vad hon skall ha honom till förutom i förhållande till Hirka.

Nåväl, bra och spännande nog. Nästa del läses snart.

Read Full Post »

Kriget är på väg mot Ankh-Morpork. Krig mot Klatch, ett land på andra sidan cirkelhavet. Ankh-Morpork har inga soldater, inga pengar, ingen flotta, ingen krigsutrustning (Klatch har naturligtvis allt detta). Däremot har det en stadsvakt, en massa chauvinism, samt lord Vetinari. Tyvärr är det inte Vetinari som leder kriget. Det görs istället av lord Rust, vars idé om strid ungefär är att ära mäts i antal döda, oavsett vems de är.

Jingo börjar dock ute på havet, där några fiskare upptäcker att en ö som då och då stiger ur vågorna gjort det igen. Klatch och Ankh-Morpork börjar dividera om vem som har rätt till ön, och under en diplomatisk vända så försöker någon mörda den klatchiske prinsen, och så måste Samuel Vimes försöka finna ut vem.

Ett par möten med en klatchisk svärdbärare, en kidnappning, och en resa över havet senare, och det börjar se otäckt ut. På hemmaplan har Vimes möjligheter att utnyttja sin position, men i Klatch kan han inte arrestera folk hur som helst. Eller? Tur då att Vetinari återigen visar vad som händer när man försöker sätta honom åt sidan, den här gången i sällskap av Fred Colon och Nobby (i en väldigt underhållande akt). Till slut återgår saker ungefär till vad de varit. Ungefär.

Read Full Post »

I havet flyter Vei, utkastad av sin gud och kompanjon. Hon vet inte varför, bara att Veidar, vars förkämpe hon varit hela livet, en dag tog upp henne och slungade henne i vågrona. Men nu har hon plockats upp på ett skepp, ett skepp med män från Midgård, som ledda av en övermodig ung man kommit för att erövra hennes land, Jotunheim. Ett skeppsbrott senare, och hon är i land i sällskap med kämpen Dal, medan övriga överlevare har tagits av en jätte. När hon kommer hem finner hon att alla människor försvunnit iväg, för att bevittna just den kamp till gudarnas ära som Vei tränat för.

Sara Bergmark Eflgrens och Karl Johnssons Vei Bok 1 är en variation på de nordiska gudasagorna: man både känner igen sig och förundras över nyheter. Ja, Tor och Oden och de finns här; i huvudsak sig lika, men ibland med vissa attribut framhävda som normalt står tillbaka. Och ja, de har en gång stridit mot jättarna, men dessa är här inte kaoskrafter, snarare åldriga och starka, men inte riktigt starka nog att fullt stå emot Odens magi och list. Vei måste kämpa mot asarnas förkämpar; monster, valkyrior och demoner, hålla sig vid liv och hitta någon att lita på.

Historien kanske har vissa svaga punkter, vissa figurer man ännu inte insett vilket syfte de har, men det är effektivt berättat och tecknat, det finns driv i handlingen, och de frågetecken man lämnas med är precis de som författarna tänkt sig. Andra och sista delen emotses med förväntan.

Read Full Post »

Andra delen av Charlotte Cederlunds trilogi om noaidin Áili, Gryningsstjärna, börjar tämligen direkt efter andra, med det sorgarbete som måste göras efter offret i förra delen, samtidigt som hon måste fortsätta sökandet efter ett sätt att skydda sitt nya hem i Idijärvi mot borri noaidi och bygga vänskap med de omkring sig. Efter slutet på förra boken ser några på henne med ny respekt, andra vänder sig från henne, och efter förluster och olyckor så är hon själv långt ifrån balans.

Berättelsen är väl annars en ganska typisk bok två av tre: upprampning efter en första berättelse som kunde läsas som ett avslutat helt, nya avslöjanden och ett förtydligande av hot, och så ett slut som lovar en tredje del. Kapabelt och acceptabelt, men inte oväntat.

Bättre då den tid som läggs på sidohistorier: om samernas relation till resten av Sverige, gammal och ny rasism, liksom de glädjeämnen som finns i vänskap, hundspann eller att åka skoter. Hur pass sanningsenligt detta är kan jag inte svara på (men jag misstänker att det stämmer alltför väl). Sista delen kommer införskaffas och läsas.

Read Full Post »

När vi i Super Famous åter möter Ms. Marvel är det en viss känsla av pisksnärtsskada: världen har uppenbarligen och väntat inte gått under, hon är med i Avengers, Bruno har en ny flickvän… Bruno har en flickvän?! Sen flera veckor? Och sen när gör Ms. Marvel reklam för ett stadsutvecklingsprogram, av alla tänkbara saker?

Nå, en rond mot skurkar, lite lära-känna-bästisens-nya, och en förfrågan från brorsan om att agera förkläde när han går på inte-en-träff med en flicka han inte träffar på tu man hand, och Kamala känner att kanske är hennes schema lite väl fullt. Ett genialiskt infall senare, och hon har två inte fullt så geniala kloner som kan ta närvaro i skolan och sitta med familjen medan hon är ute i mantel och mask. Det hela är idiotsäkert.

Naturligtvis vinner idioterna återigen. Självklart är idioten hon. Självklart lär hon sig en läxa (och kommer lägga mer tid på sina faktiska läxor).

Återigen väldigt trevligt, med en superhjälte som också är tonårsdotter och går i skolan och försöker balansera vänskap med allt annat.

Read Full Post »

Jag vet inte om titeln på bok nummer sex om Viktor Kasparsson, Helvetes fasor, var vad jag väntade mig: nog för att man får en insyn i en persons egna helvete, men de fasor som uppträder gör det snarare i vår värld, i form av våld och fattigdom. En familj hittas grymt styckmördad på ett sätt som påminner om ett liknande dåd 36 år tidigare. Men mörderskan den gången är avrättad, och det finns ingen annan synbar koppling än det överdrivna våldet och några underliga blodspår.

Kasparsson, som numer blivit halt efter en ryggskada, ger sig i alla fall i kast med fallet, och börjar nysta: snart hittas fler gamla fall med liknande grymhet, liksom en annan gemensam nämnare: alla tycks ha utförts av kvinnor. Spåren leder till slut rätt, och källan till allt hittas. Att dränera den visar sig dock svårt, och leder till besök i Gehenna.

Även om jag gillar historien, så vet jag inte riktigt om den är riktigt anpassad efter Gustafssons stil: det är rätt mycket prat och i stort sett vanliga människor, och den lite orena stil han odlar passar bättre för mardrömsstämningar än pusselläggande. Inte en av de främsta, men nog kommer jag återvända till Helsingborg med omgivning för att se vad nästa omgång makaberier blir.

Read Full Post »

Older Posts »