Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Nu är det verkligen inte mycket kvar av The wicked + The divine. Vi är så nära slutet att det är dags att samla ihop alla historier som berättats lite vid sidan av huvudhistorien i en volym som fått namnet Old is the new new: fyra stycken som handlar om tidigare panteon (455, 1373, 1831, 1923), en hög kortare historier om det nuvarande, samt en hop gästhistorier med mer humoristiskt tema.

De fyra historiska berättelserna berättades ursprungligen inte kronologiskt, men gör det nu. Det spelar kanske ingen större roll nu, men när de släpptes uteslöt de noggrant större eller mindre delar av Anankes stora plan. Den från fyrahundratalet visar vad som händer om en gud blir kvar för länge, när övriga dött. Lucifer stoppar tillfälligt vandalerna från att bryta in i Rom, utropar sig till kejsare och blir snabbt mer och mer galen; Ananke använder sedan Geiseric för att få historien att glömma. På 1300-talet har Lucifer åter lyckats överleva, men är nu en ung nunna som ger själavård till pestdrabbade, när hon luras till Anankes sjukbädd och får sig till livs en historia som slutligen får henne att gå över gränsen, efter att ha klarat sig längre än någon tidigare.

På 1800-talet är vi vid Genevesjön, och möter fyra unga författare som berättar skräckhistorier för varandra. I den minst överraskande reinkarnationen någonsin har Lucifer denna gången blivit galen, dålig och farlig att känna, och försöker med Morrigan (P.B. Shelley), Woden (Mary Shelley) och Inanna (Claire Clairmont) återväcka en ur Pantheon ur de döda. Det direkta resultatet blir för läsaren väntat, och på sikt intressant med tanke på temat om inspiration.

1900-talets panteon har vi ju delvis redan mött, och nu får vi reda på hur de hamnade runt det runda bordet. Det är den klart längsta berättelsen, huvudsakligen berättad i text, med bara korta serieinslag. Det är en högst litterär övning, med en handling delvis ur Agatha Christie och inslag av Woolf och Fitzgerald, och packad med referenser till andra författare, film och den tidens ideologier. Klart mest intressant av dessa fyra, mycket tack vare att den extra längden.

Sedan är det dags för flera korta berättelser, huvudsakligen från innan eller under första akten: Lucifers och Amaterasus vänskap, Dionysos och Baphomets dito (och nu får man bättre chans att känna igen honom innan han förvandlades), kärlekshistorier, Laura och Lucifer. Småtrevligt, men klart extramaterial. Likaså det avslutande, mer lustiga materialet: gudarna som hundar, en fantastisk korskoppling med Scooby Doo, gudarnas hemliga musikfavoriter. Skoj, men återigen inte speciellt viktigt.

Nu bara en del kvar. Spänningen stiger.

Read Full Post »

Jag är förvirrad. Detta är egentligen inte en helt oväntad följd av att ha läst Rat Queens, men del fyra, High fantasies (ett utmärkt namn som jag dock snarare väntade skulle användas om något där Betty är huvudperson), är värre än tidigare. Alla är tillbaka i Palissade, och de låter Braga ansluta, vilket är utmärkt, de försöker jaga en jätteand, också utmärkt, och Violets bror Barry dyker upp och ställer till med besvär. Inte lika utmärkt, för dem i alla fall.

Detta är dock högst normala ting för drottningarna ifråga, vilket är vad som förvirrar. Nu har tydligen en publicerad episod inte tagits med här, men ändå: del tre slutade ju just mitt när vi var på ett ganska oroväckande ställe, och även om man förstår att det hela slutat väl så skulle man velat veta hur tusan det gick till.

Kan man svälja detta fortsätter det hela i ganska gott tempo: det dyker upp en ny grupp äventyrare som vi tydligen skall få höra mer av senare, Barry ställer till mer trubbel, och så ger de in i ett gammalt tempelkomplex då de behöver få ihop pengar till hyran. De sekvenser där de är ute på äventyr fungerar fortfarande utmärkt, mer lugna är kanske lite för emotionellt överlastade för en serie som till stora delar vilar på rätt barnslig humor.

Det är också ännu en ny artist, vilket gör att stilen nu har mer linjer och utflytande färger. Undantaget att Violet ser rätt mycket yngre ut fungerar det hela dock bra, och förhoppningsvis kan Owen Gieni hålla ut längre än tidigare artister.

Read Full Post »

Andra boken om Tiffany Aching, A hat full of sky, har ett problem för henne att hantera som knappast hör till de enklare: en varelse som hoppar in i andras sinnen, ser med deras ögon, känner med deras kropp, och tänker med deras tankar. Sådana hivers tenderar att snart få sina bärare dödade, ty även om de beter sig någorlunda mänskligt, så är det som människor utan behärskning: människor som ständigt greppar efter vad de önskar sig, och nu dessutom kan få det. Högst obehagligt.

Egentligen skulle ju Tiffany bara gå i lära hos Miss Level, en snäll men inte särskilt respekterad häxa där hon får gå på besök hos de bybor som behöver hjälp med födslar, dödslar och allt däremellan. Där finns också en samling av andra häxor i vardande, bland annat den inte speciellt snälla Annagramma Hawkins och den kanske för snälla Petulia Gristle. Och så Mac Nac Feegle, som sett att hivern är på jakt efter Tiffany och bestämmer sig för att hjälpa till.

Fortfarande spännande och roligt; Mac Nac Feegle är underbara i sin lite småkorkade men klarsynta hjälpsamhet, medan Tiffany lyckas både se igenom Granny Weatherwax långt bättre än någon utom möjligen Nanna Ogg och samtidigt vara både aningen självömkande och beredd att ta ansvar.

Read Full Post »

Nu närmar vi oss slutet på The wicked + the divine. Mothering invention skall vara den näst sista delen av huvudhistorien, och nu börjar det bli riktigt tydligt vad det är som pågår, och vilken överjäkligt dålig situation som gudarna hamnat i. Man får reda på vad som egentligen hände där i slutet av förra delen, och vad Ananke egentligen håller på med. Vi går tillbaka ända till den första cykeln, och får sedan en lång, lång exposé över alla cykler sedan dess: alla de platser där Ananke väckt gudar inom ungdomar och sedan låtit dem dö.

Numret är något tjockare än tidigare, men många sidor är enkla variationer på ett tema, eller nya repriser där vi igen får se att seriemediet medför goda möjligheter att ljuga genom uteslutning.

Med de dödsfall som decimerade gudarna förra gången, och ytterligare sådana som sker nu, så är de inte många kvar, och de som är det får också se sina hemligheter avslöjas. Lik i garderoben har de alla, vissa mer bokstavliga än andra, och bland dem har vissa långt, långt fler än andra att svara för. Vissa tycks till slut förstå vad som pågår, andra är fast i lögnens nät, och när vi snart når slutet lär det bli spektakulärt.

Read Full Post »

Djupt under Stilla havet sover överprästen Cthulhu i R’lyeh, och väntar på att stjärnorna skall ställa sig rätt så att han och hela den ras han tjänar skall vakna och fortsätta sitt obegripliga värv. Runt omkring världen finns diverse kulter till hans ära, kulter som utför outsägliga riter och terroriserar omgivningen.

Ingen av Lovecrafts berättelser är mer känd än The call of Cthulhu, en skrämmande sak även om den berättas i andra eller till och med tredje hand: vår berättare reser och undersöker visserligen olika spår, men han kommer aldrig närmare Cthulhu själv än en berättelse nedtecknad av en numer död man, och även detta tycks ha varit för närgånget för hans smak.

Den utgåva jag nu läst har illustrerats av Francois Baranger, med stora, vackra bilder, där såväl den inledande, närmast akademiska förtjusningen tar toner av gammal journalfilm, nära till Indiana Jones, medan den senare delen, när det omänskliga R’lyeh skall återges visar en regnpiskad värld fylld med underliga formationer och konstiga vinklar (om än inte lika underliga som de Lovecraft beskriver); det är i hög grad kongenialt och närliggande texten, och väldigt snyggt (även om jag önskar att någon lagt lite mer tid på att välja typsnitt som gått lika väl med berättelsen: i en så i övrigt snygg produktion är det en onödig plump med ett som snarare påminner om interna företagsrapporter).

För den som inte tidigare läst Lovecraft är detta en fin introduktion, om än kanske lite väl svårhanterlig till formatet. För de som är förtjusta i monster från bortom stjärnorna och vill ha en riktigt vacker utgåva är detta dock klockrent.

Read Full Post »

Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever?

 

Read Full Post »

För den läsare som händelsevis skulle vilja ge sig ut på tågresa runt Ankh-Morpork finns nu den excellenta Mrs Bradshaw’s handbook to travelling upon the Ankh-Morpork & Sto plains hygienic railway, en Baedecker för Skivvärlden, med praktisk information om sevärdheter, övernattning och utskänkning. Man får lära sig om olika prisklasser på denna nybildade institution, sevärdheter i Quirm, shopping i Sto Helit, tips på var man skall bo om man planerar besöka Brassica world med familjen.

På omslaget står Terry Pratchett som författare, vilket troligen är, för att inte vara alltför finkänslig, en lögn. Visst, han har förmodligen godkänt allt, och det är onekligen Skivvärlden som behandlas, men det är troligen andra som fört pennan. Även om de gjort det med viss skicklighet, och undviker att bli pinsamt flåsiga, till skillnad från vissa andra böcker som också knyter an till livet ovan Store A’tuin, så är humorn ganska mild och bygger i stort sett helt på konceptet: en reseguide skriven för en värld som är fylld med olikartade medvetna varelser, och med en del annan underlig biologi. Det är roande för stunden, men i stort sett harmlöst.

Read Full Post »

Older Posts »