Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.

Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.

Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.

Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.

Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt.

Annonser

Read Full Post »

Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?

Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).

Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.

Read Full Post »

Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten.

Read Full Post »

Zen Chos Sorcerer to the crown smickrar Susanna Clarke på det mest uppriktiga av sätt, i alla fall till världsbygget: England under Napoleonkrigen, med magiska sällskap samt ett älvland som man måste hålla goda förhållanden till. Även här har maginivån sjunkit, men det är en relativt nylig utveckling, och inget som accepteras.

Det finns också redan från bokens första sida flera praktiserande magiker, bland dem Kunglige magikern Zacharias Whyte, som nyligen ärvt titeln från sin adoptivfar och som nu starkt ifrågasatts som förste afrikan på posten. Kvinnor anses inte kunna hantera magi (förutom tjänare och annat enklare folk, som verkar använda den för att mjölken inte skall koka över eller tvätten fara iväg i dyn), vilket är den andra huvudpersonen, föräldralösa Prunella Gentlemans största problem (och hur hon skall hitta en man som kan försörja henne och låta henne hållas).

Boken bjuder in till diverse tidsriktiga analyser: av kön, av klass, av koloniala förhållanden, av rasism och fördomar; ibland verkar den snarast mer skriven för att illustrera sådant än för att berätta en bra historia (vilket den också gör, för all del). Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Prunella får höra sanningen om sina föräldrar och istället för att börja grubbla på vem hon är snarast verkar tycka att det är vad man kunde vänta sig.

I sina bättre stunder är dock driften med sådant mer nedtonad, och boken framstår snarare som rent situationskomisk (som när en av Whytes belackare tas om hand genom att en fruktad släkting, en drake till kusin, tillkallas) – Prunella har en förmåga att hamna i problem, och ta sig ur dem, som skulle pryda vilken hjältinna av den romantiska komedins lättare skola som helst. Personerna är också bokens stora styrka: man gillar Prunella trots viss oberäknelighet, liksom Zacharias trots att han är lite av en torrboll. En malajisk häxa som skapar kaos i London, en något sirlig kinesisk gentlemannamagiker och en sardonisk engelsman bjuder också på goda stunder.

Detta väger delvis upp den lite väl övertydliga agendan, att en sidohandling får mer utrymme än som först verkar nödvändigt, och att boken när den vill framhäva hur orättvis och idiotisk den engelska rasismen är monterar ned ett system som baseras på hudfärg men istället reser ett annat som baseras på ett mer personligt, men likafullt reellt arv. Det finns mycket som är bra här, och för den som vill ha ett magiskt sengeorgianskt England med baler, bjäror och intriger kan boken mycket väl rekommenderas.

Read Full Post »

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

Older Posts »