Ondskan

Någon gång i barndomen, troligen i slukaråren, lånade jag från biblioteket hem en bok med den något otympliga titel Fröken Smith den elakaste häxan i världen (ja, där saknas ett skiljetecken) av Beverley Nichols. Jag minns att jag gillade den tillräckligt för att låna om den. Jag minns att den handlade om häxor (tänk Roald Dahl och Macbeth: fula, skräckinjagande och äckliga, men kapabla att förställa sig), och en vit ponny (något suspekt för mig på den tiden), och en liten flicka.

Nåväl, jag kom över den igen och har nu läst om. Saker jag inte kunde påminna mig: den fördärvade nyckelpigan Belsebub, hertiginnan som vill tjäna pengar på småfuskigt hästspelande, flickans mormor som bodde i ett träd. Och framför allt: hur lös handligen är. Eller rättare sagt, jag tänkte nog inte på att den stackars tidigare ägaren till Ponnyn Snowdrop helt avfördes ur handlingen, att fröken Smith mot slutet hux flux tog hjälp av en kollega, eller att rena sammanträffanden två gånger för samman de stackars djur fröken Smith plågat med just de personer som kan hjälpa.

Sedan att unga Judy och mormor Judy kanske inte gör så mycket mer än att samla ledtrådar och smågnabbas med varandra, och att en hel del av deras framgång beror på att onda häxor har svårt att hålla ihop är väl en annan sak. Jag är nöjd med att ha läst den igen, men det dröjer nog ett bra tag till nästa gång. Kanske jag lånar ut den till någon mer i rätt ålder.

Read Full Post »

Mördande reklam

Säga vad man vill, men en fördel när man hoppar över ett antal nummer i samlingen med Gwenpool-serier och går direkt på ”försök att rädda henne så hon fortfarande får ha egna tidningar”- samlingen Gwenpool strikes back är att hon själv kan hantera all förklaring själv genom att bryta fjärde väggen.

Så, hon behöver göra sig relevant. Hon tänker att hon behöver skaffa sig någon mer förmåga än just det där med fjärde väggen, och att tas för någon konstig blandning av Gwen Stacey och Deadpool (vilket väl någonstans ändå är precis vad hon är). Plan A: råna en bank för att locka dit Spindelmannen så hon kan bli biten och få hans krafter. Plan B: Gör en massa saker som blir till häftiga omslag (demaskera Spindelmannen! Förför Reed Richards! Klä dig i bikini och reta upp Hulken). Plan C: teama upp med Deadpool. Plan D. Gör dåliga saker (Dödsmatch på paradisö med massa olika hjältar).

Det hela verkar funka till slut: hon får en ny serie, vilket visas i serien, och inser själv att hon kommer få det (och att hon därmed kommer bli en ny version av sig själv). Alltså: det hela är väldigt, väldigt meta. Antingen gillar man det, eller också får man hålla sig undan från henne.

Read Full Post »

Höstblommor

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Read Full Post »

Pytt

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Read Full Post »

TPK

Sjunde volymen Rat Queens, The once and future king, har en ny författare, Ryan Ferrier. Man skulle kunna tro att han skulle vilja börja lite mjukt, men med tanke på var förra samlingen slutade, med Violet gift och Dee uppstigen till gudomlighet, så får man väl erkänna att det inte är riktigt möjligt att bara fortsätta som förut.

Först av allt får vi dock ett kort äventyr, med Violet men utan nykomlingen Maddie, då de hamnar i ett träsk för att ta hämnd på en pärsschimpans som dödat enhörningar. Eftersom detta är Rat Queens slutar det i blodigt våld och underligheter.

I huvudhandlingen får vi istället se dem försöka ta hand om en invasion av ett annat kungadöme, medan Betty försöker sluta dricka, Hannah är sur på Dee som inte vill använda gudskrafterna, och Branca patroniserar Maddie. Inget är riktigt som det ska, och de fungerar inte som ett lag längre. Eftersom de är hjältarna lyckas de till slut någorlunda hantera sin skit, och gör sig redo för en ny omgång ultravåld. Och så dyker den mest irriterande skurken upp: irriterande för att den har i princip obegränsad makt och egentligen bara vill förolämpa dem för dåliga beslut utan att på något sätt förklara vad som skulle varit bättre.

Alltså: ganska tunga ämnen, och med ganska lite av de knasiga bitarna att balansera med. Blodbaden är kvar, dock.

Read Full Post »

Mot nya världar

Och så var listan över Skivvärlden-romaner all: att avsluta med The last hero är kanske inte riktigt lika lämpligt som titeln kan ge sken av, men ändå bra: det här är en av de böcker där flera av personerna dyker upp tillsammans, och slutet är ett faktiskt slut för i alla fall Cohen och silverhorden.

Att jag inte läste den på rätt plats i ordningen beror huvudsakligen på att det är en bok där Paul Kidbys illustrationer tar osedvanligt mycket plats, och den därför inte gavs ut i den serie utgåvor jag annars höll mig till. Här finns helsidesuppslag med målningar, halvsidor med målningar, teckningar och skisser: fullt jämförbart med texten vad gäller total sidyta.

Handlingen är enkel: Cohen och hans hord har tröttnat på det goda livet i det agatheanska imperiet där Rensvind lämnade dem, och har bestämt sig för att lämna tillbaka den eld den första hjälten stal till gudarna. Med ränta. Resten av världen inser att detta kommer få den att gå under, och vill stoppa dem. De ber därför patriciern om hjälp, och han ber Leonard de Quirm ta fram en plan. Denna plan visar sig gå ut på att ta vägen under skivan för att sedan kunna flyga till gudarnas hem på det skyhöga berget mitt på skivan. De modiga aeronauterna är Leonard själv, kapten Morot samt Rensvind (som inte vill anmäla sig frivillig, men gör det ändå för att han inser att han annars skulle tvingas med).

Det som drivs med denna gång är alltså rymdresor samt gammeldags fantastik: förutom Cohen och hans hord träffar vi en gammal barbarhjältinna, samt en gammal Mörkrets herre, med en egen liten hord idiotiska underhuggare. Och förutom detta finns naturligtvis temat att åldras och inse hur orättvist det spel gudarna spelar egentligen är.

Read Full Post »

900 halvmil under vattnet

Jules Verne framhålls ofta som en underbart förutseende och någorlunda vetenskaplig författare. Ett av hans mer kända verk (om än långt från det allra mest kända), En resa till jordens medelpunkt, är dock en förolämpning mot nästan allt vad god vetenskap heter: det finns magnetiska monopoler, batterier som 1860 slår det mesta som är tillgängligt idag, stora växter som överlever utan solljus, levande sjöödlor, en islänning med det omöjliga namnet »Arne Saknussemm«, ett chiffer som är löjeväckande basalt och samtidigt vad det verkar poänglöst, flytande lava som inte dödar människor som befinner sig alldeles intill den, och mängder med allmänt bisarr geologi (det sistnämnda får nog dock förlåtas en bok som bygger på just bisarr geologi).

Geologiprofessor Lidenbrock i Hamburg hittar på antikvariat en handskrift av Heimskringla, skriven med runor (lägg alltså filologi till listan av besudlade vetenskaper), och i den hittar han ett elementärt chiffer som nämnde Saknussemm skrivit som anger en tunnel vari han hittat en väg till jordens medelpunkt. Lidenbrock kastar sig genast ut på expedition med vår berättare, hans måttligt intresserade brorson Axel, samt en isländsk jägare vid namn Hans. De hittar förvisso en tunnel och tränger ner i den, och efter en del vandringar i mörka tunnlar kommer de till sist fram till en jättelik grotta, fylld med ett underjordiska hav samt diverse levande fossil.

Och så tar resan abrupt slut, precis när den borde börjat: en professor Challenger, ungefär lika envis som Lidenbrock men ändå långt mer karismatisk, skulle inte nöjt sig med enbart ett par glimtar av förhistoriskt liv: inledningen av resan är ungefär hundra sidor för lång, medan de riktigt bra bitarna är lika mycket för korta. Det görs förvisso en hel del av den långa, inledande vandringen i mörkret (och det jag mindes tydligast från en läsning som ung kom från denna bit), men det hade gått att göra så mycket mer med det underland som de upptäcktsresande hittar.

Read Full Post »

Bondfångare

Den lilla staden Bad Blintz tror sig ha problem med råttor. Inte för att huvudpersonerna i The amazing Maurice and his educated rodents har kommit dit för att spela upp sin lilla komedi där de nyligen intelligenta råttorna (som tillsammans med gatukatten Maurice fått intelligens och talförmåga från lite magioaktivt avfall från Osynliga universitetet) springer runt och visar upp sig innan deras anställde flöjtspelande pojke tar betalt för att få dem att lämna staden: nej, maten var sällsynt nog ändå, fällorna många och råttfångarna välnärda.

Bakom allt detta finns något ondsint i skuggorna. Förutom Maurice (som finner intelligens ganska användbart, men samvete mer besvärligt och är noga med att påpeka att han inte äter talande varelser) så måste råttorna lära sig att världen inte nödvändigtvis är som i sagorna, och att det knappast går att försöka få den att blir det. Sagornas monster kanske inte finns, men mörkret i dem gör det. Och för att få bort det krävs något mer komplicerat och substantiellt än bara drömmar om en utopi.

Detta är en lite äldre Pratchettbok, som inte getts ut i den fina serie jag annars läst. Den är en av de mer fristående, som visserligen utspelar sig på skivvärlden men där inte många kändisar visar upp sig, och där huvudpersonerna inte återkommer. Man kan se att en del av idéerna skulle tas upp igen: Maurice har en hel del gemensamt med Moist von Lipwig, och råttor och gobliner är väldigt tydliga paralleller. Råttorna är dock snarast ännu närmare vår verklighet: Hamnpork, Sardines och Peaches är visserligen mer intelligenta än några faktiska råttor, men de gifter och fällor de träffar på är fullt realistiska.

Read Full Post »

Monster i faggorna

Huvuddelen av historierna i Dragon age: Tevinter nights hör hemma i någon skräckgenre: att jagas, att upptäcka en uråldrig ondska, att gå omkring i en nekropol fylld med de återväckta. Ett par är snarast detektivarbete: 8 lönnmördare ensamma på en ö, och någon vill döda de övriga, ett mord på en gammal mentor och mördare som är ute efter mer. Ett fåtal handlar om tidigare kända personer från Thedas, huvuddelen är nya. Ett par knyter an till varandra, några tycks än så länge inte ha något särskilt med någonting att göra.

Boken är nu ett par år gammal, en del av försöken att hålla spelarna vakna i väntan på nästa spel (fortfarande långt kvar). Det är en lång radda personer bakom, och de flesta har gjort ett fint jobb – det var bara en av historierna som kändes tröttsam, även om flera kanske inte riktigt är vad jag gillar. Några monster är gamla, men får en mer stabil förklaring. Andra är helt nya, oförutsägbara och svåra att förstå. Och bakom flera historier lurar han, Fen’Harel, som byggts upp som skurken i nästa spel, med magi så stark att den knappast går att stå emot, kunskap så djup att den knappt kan förstås. Några av personerna i boken kommer säkert vara bland dem som försöker stoppa honom, eller åtminstone dyka upp. Vi får se hur det lyckas.

Read Full Post »

Köttsmide

Sjätte samlingen med Rat Queens, The infernal path, lämnar tillfälligt historien med Hannahs onda kopia: istället är det ett band med orker som invaderat en skog som försvaras av Sadie, druid, tidigare Rat Queen, numera delvis uggla. Förutom Sadie dyker det även upp en bard, men å andra sidan har Dee saker att göra för att hantera tidigare misstag (att beblanda sig med tentakelgudar).

Nåväl, ett veckans monster senare är det dags för huvudhandlingen: orkerna i fråga verkar ledas av magiker som gillar att förvränga kroppar och förvandla andra till monster. Och tillfångatar alla utom Betty. Och har kopplingar till Bragas tidigare liv. Å andra sidan kanske Dee kan hjälpa, för hon verkar på väg att byta klass ännu en gång.

Rat Queens fortsätter vara som en rollspelskampanj på syra, uppblandat med påminnelser om vikten av vänskap, fruktansvärda kroppsskador och sex. Den avslutande fristående historien där de istället placeras i en cyberpunkvärld är inte tillnärmelsevis lika intressant som resten.

Read Full Post »