Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten.

Annonser

Read Full Post »

Zen Chos Sorcerer to the crown smickrar Susanna Clarke på det mest uppriktiga av sätt, i alla fall till världsbygget: England under Napoleonkrigen, med magiska sällskap samt ett älvland som man måste hålla goda förhållanden till. Även här har maginivån sjunkit, men det är en relativt nylig utveckling, och inget som accepteras.

Det finns också redan från bokens första sida flera praktiserande magiker, bland dem Kunglige magikern Zacharias Whyte, som nyligen ärvt titeln från sin adoptivfar och som nu starkt ifrågasatts som förste afrikan på posten. Kvinnor anses inte kunna hantera magi (förutom tjänare och annat enklare folk, som verkar använda den för att mjölken inte skall koka över eller tvätten fara iväg i dyn), vilket är den andra huvudpersonen, föräldralösa Prunella Gentlemans största problem (och hur hon skall hitta en man som kan försörja henne och låta henne hållas).

Boken bjuder in till diverse tidsriktiga analyser: av kön, av klass, av koloniala förhållanden, av rasism och fördomar; ibland verkar den snarast mer skriven för att illustrera sådant än för att berätta en bra historia (vilket den också gör, för all del). Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Prunella får höra sanningen om sina föräldrar och istället för att börja grubbla på vem hon är snarast verkar tycka att det är vad man kunde vänta sig.

I sina bättre stunder är dock driften med sådant mer nedtonad, och boken framstår snarare som rent situationskomisk (som när en av Whytes belackare tas om hand genom att en fruktad släkting, en drake till kusin, tillkallas) – Prunella har en förmåga att hamna i problem, och ta sig ur dem, som skulle pryda vilken hjältinna av den romantiska komedins lättare skola som helst. Personerna är också bokens stora styrka: man gillar Prunella trots viss oberäknelighet, liksom Zacharias trots att han är lite av en torrboll. En malajisk häxa som skapar kaos i London, en något sirlig kinesisk gentlemannamagiker och en sardonisk engelsman bjuder också på goda stunder.

Detta väger delvis upp den lite väl övertydliga agendan, att en sidohandling får mer utrymme än som först verkar nödvändigt, och att boken när den vill framhäva hur orättvis och idiotisk den engelska rasismen är monterar ned ett system som baseras på hudfärg men istället reser ett annat som baseras på ett mer personligt, men likafullt reellt arv. Det finns mycket som är bra här, och för den som vill ha ett magiskt sengeorgianskt England med baler, bjäror och intriger kan boken mycket väl rekommenderas.

Read Full Post »

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

Den fantastiska fiktionen har ett par standardtrick för att förklara det ovanliga: dessa korresponderar i stort sett till uppdelningen i låg och hög fantasy, och kan beskrivas som maskeraden och många världar. Harry Potter är ett exempel på det förra: det fantastiska finns ibland oss, men vi ser det inte (längre). Narnia är ett exempel på det senare: det fantastiska finns, men inte på jorden, och kan, men måste inte kunna, nås härifrån men kan normalt inte påverkar världen. I maskeraden, och fallet med många världar där byte av världar är möjligt finns goda möjligheter att introducera en okunnig människa som allt kan förklaras för, utan att författaren behöver be om ursäkt eller dra en »som vi alla vet…«.

Mer knepigt är det då för de som väljer att helt bortse från denna värld, och som likt Siri Pettersen i Odinsbarn låter oss möta en ny värld genom någon som hör hemma i den; att göra det när man samtidigt har tillgång till en mekanik för att slunga folk mellan världar kräver  tilltro till sin egen förmåga. Tack och lov är denna tilltro väl motiverad: det är sällan man känner att man får världsbygget skrivet på näsan eller att man lämnas utan att kunna förstå.

Huvudperson, och den som titeln syftar på, är Hirka, ett femton års flickebarn som olikt andra är svanslös: hon kom genom en stenport för femton år sedan, när bokens skurk försökte kalla tillbaka de blinda, gamla ondskemakter som för ett årtusende sedan stoppades av tolv krigare som sedan gav upphov till de tolv familjer som sedan dess utgjort Rådet och styrt det mesta av världen. Hirkas bäste vän, Rime, är arvinge till en av dessa familjer, vilka han dock avskyr för den korruption och den oförmåga deras aldrig ifrågasatta styre innebär.

Hirka har fått lära sig att gömma sig av sin far, men som hon har fyllt femton måste hon snart till huvudstaden för att genomgå Riten och bedömas för lämplighet att tjäna Rådet: gör hon det kommer hon dock avslöjas som Odinsbarn, spridare av rötan.

Det är mycket att ta in, mycket som händer, och mycket att tycka om: Hirka är kaxig, tror på sig själv, modig och samtidigt rädd att skada de hon är närmast. Rime är trött på att aldrig ses som en individ, trött på den gyllene bur han vuxit upp i, och trött på världen av politik.  Världen är komplicerad, fylld av skrämt folk som söker någon att skylla på och ledda av ett råd som ville uppehålla det bestående. Skurken däremot är något blek i konturerna och det blir aldrig riktigt klart vad hans slutliga mål är (även om just hans status som skurk aldrig behöver betvivlas).

Det skall finnas två böcker till i serien, men denna står tämligen väl på egna ben: det finns frågetecken kvar att räta ut, men inget så stort att man absolut måste läsa vidare – även om man väldigt gärna vill det.

Read Full Post »

I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.

Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv

Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).

Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.

Read Full Post »

Older Posts »