Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

I tredje volymen av Rat queens, Demons, färdas de till den magiska skola som Hannah en gång studerat vid och kastats ut från. Vi möter dem på vägen dit, och Hannah får förklara varför de skall göra något sådant när hon tydligen inte kommer vara helt välkommen. Hennes mor har slutat svara när hon försöker nå henne, och hon vill veta varför. Efter att ha tagit hand om en lönnmördare ute efter Betsy kommer de fram, och får höra vad som hänt: hennes (styv)far har kastats i magisk fängelse efter att ha lett ett uppror, och hon är efterlyst (att ha en demon till biologisk far är tydligen ingen rekommendation).

Men innan vi kan nå någon form av slut på den historien så behöver de andra få lite utrymme. Dee söker upp ett bibliotek och vi får reda på mer om hennes nya roll som överstepräst, medan Betsy får tag på en mekanisk kälke och lurar med Violet på en åktur som slutar i en drakes grotta. Vi får sedan reda på mer om Hannah, och så slutar det här avsnittet i strid och olycka.

I volymen finns också en kortare historia om orchen Braga som vi stötte på i de tidigare avsnitten, och varför hon nu lever i människoland. Denna historia är egentligen rätt konventionell, och ställer inte fantasyklichéer på huvudet riktigt som huvudhandlingen gjort (förutom då att Braga uppenbarligen är transsexuell, men det är aldrig något som explicit kommenteras), men är ändå välskriven och intressant.

Huvudhistorien är då mer intressant, och har nu börjat verkligen få fart: till skillnad från förra boken lämnas vi här med en situation som tämligen omedelbart kommer behöva hanteras, och inte bara hintar om kommande komplikationer. Synd att det inte verkar ha blivit så mycket mer.

Annonser

Read Full Post »

De historier som utgör ungefär nio tiondelar av den lilla volymen med Edgar Allan Poes Tales and poems är inte de man i första hand skulle vänta sig: här finns inga svarta katter, inga skvallrande hjärtan, inga fat med amontillado, inga pendlande yxor, inget hus Usher, ingen röd mask och ingen Auguste Dupin. (Det finns dock ett gigantiskt kyrkur med vässad minutvisare, som expedierar en dam med litterära pretentioner i en sorts självparodi). Det som finns tycks i huvudsak vara lite mindre kända berättelser av varjehanda art: en del är fortfarande ganska goda stämningsskapare, som »Metzergenstein«, men ofta tycks poängen förloras i vaga antydningar om hemska sjukdomar och odefinierade psykiska tillstånd och teorier som i »Morella«.

Det finns dock inte bara skräcknoveller, utan även tämligen humoristiska historier, som den om en student som med pokeransikte ställer till med upptåg, och kanske mest intressant, inte minst på grund av efterordet, »The unparalleled adventures of one Hans Pfaall«, om en nederländsk bälgreparatör som bygger en ballong och far till månen, en historia som liksom flera andra i sin berättarstil påminner mycket om hur Jules Verne senare skulle berätta om liknande sällsamma färder, även om denna inte är riktigt lika bra. Trots efterordet där han anklagar andra som beskrivit månfärder för att mest fuska med fysiken så gör även Poe det: han tycks ta det för givet att en ballong som stiger från jorden oundvikligen skall färdas i riktning mot månen och hamna i dess gravitationsfält, och även om han fyller rymden mellan kropparna med tunn atmosfär så är den ändå så tunn att den omöjligen skulle kunna hålla uppe ballongen. Han nöjer sig också med att beskriva själva resan, och struntar sedan i målet för den.

Det finns även en del berättelser om hypnotism (bland annat en som direkt hamnar i metafysik, helt onjutbar), aningen mindre fantastiska ballongfärder, besök på sinnessjukhus, en man som lägger en förmögenhet på att skapa det mest fulländade av landskap. Poe är inte så mycket ute efter skräckeffekter (även om det finns en del sådana) som att utforska psyket, mest lyckat och underligt kanske i »The imp of the perverse«, om den impuls som ibland uppstiger och får en att med öppna ögon gå rakt mot sina egna intressen.

Slutligen finns naturligtvis även hans poesi, mest känd naturligtvis den dikt om korpen som sitter på en byst och kraxar fram sitt »aldrig mer«, men även andra dikter om förlust och längtan, kanske främst i den experimentella dikten »The Bells«, om de klockor som ljuder ut under olika delar av livet, från bröllop och slädfärder till larm och dödsringningar.

Poe var en mer mångsidig författare än man normalt ser honom som, men även om han sällan helt blamerar sig och ibland kan nå mycket lyckade resultat känns ändå en hel del av detta extra material oavrundat, orimligt eller bara ointressant med lite avstånd till de fenomen eller teorier som behandlas.

Read Full Post »

Sam Vimes har fått det så bra att han kan längta tillbaka till de gamla, goda dagarna, då han var en enkel nattväktare i Ankh-Morpork. Nu  är han hertig, och kommendör, och gift, och snart far. Väldigt snart far. Fast han låter inte det spela roll, ej heller att det är den 25 maj, när en farlig mördare precis har ringats in: Vimes skall försöka ta fast honom själv. Tyvärr utspelar sig Night Watch samtidigt som händelserna i A thief of time, och det slutar med att han och mördaren slungas tillbaka tjugo år i tiden, till ett Ankh-Morpork utan Lord Vetinary och utan den moderna nattvakten.

Det finns dock en ung Sam Vimes där, och en stundande revolution, och en hel massa oskyldiga människor. Sam hamnar, med lite hjälp av historiemunkarna, i rollen som sin gamle mentor, väl medveten om att när han upplevde det hela första gången så slutade det med att sagde mentor dog ( i nutiden högtidshålls minnet av ett fåtal personer som var där: Vimes, Colon, Nobbs, Dibbler, Reg Shoe och Vetinary; en intressant inblick i varför Vimes står ut med dem, och spännande att se dem alla som yngre. Ingen av dem har riktigt hittat den roll de senare skall ha, men de är ändå klart på väg däråt).

Det hela blir snart till en sorts parisisk revolution, med hemliga poliser, kavallerister och barrikader, men också till ytterligare en utforskning av hur Vimes psyke fungerar och vad rättvisa och lag egentligen är, och varför. De gamla dagarna visar sig snart inte ha varit så värst goda: vakten var en ganska korrupt, feg organisation som dock genom Vimes omsorg snabbt blir en av de få försvararna av de människor som inte egentligen bryr sig om vem som styr så länge de inte bryr sig allt för mycket tillbaka. Utmärkt.

Read Full Post »

De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.

Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.

Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.

Read Full Post »

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.

Read Full Post »

Older Posts »