Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Annonser

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.

Read Full Post »

Av de Mass Effect-serier jag läst hittills är nog Discovery den minst intressanta: huvudpersonen Tiran Kandros har bara en biroll i Andromeda, och av andra kända figurer är det bara ett par som dyker förbi som hastigast, nästintill pliktskyldigt. Huvudmotståndaren, en salarisk biotiker, är inte heller speciellt intressant, och konflikten tycks mest komma av att han inte kan be om det han vill ha tillräckligt snällt.

Historien är samtidigt onödigt krånglig och onödigt simpel: Kandros hittar data som implicerar att Andromedaprojektet har kontakter med geth, och försöker därför infiltrera för att undersöka. Initiativet ger honom i uppdrag att leta reda på en quarisk astronom vars beräkningar är nödvändiga men också visat sig innehålla små men allvarliga fel. Samtidigt är nämnde salarier också av någon anledning på spåret. Det blir ett par stopp och strider på olika ställen, innan allt är över.

Allt är egentligen nästan helt onödigt; man får en förklaring till hur Kandros hamnade i Andromeda, men annars påverkas ingenting, avslöjas ingenting, sägs ingenting. Det hade gått att hitta på någon annan motivation för att han följde med, och då hade alla komplikationer här varit helt poänglösa, mer än som lite underhållning för stunden.

Read Full Post »

Första samlingsvolymen med Rat queens var lite för ryckig för min smak: intressant koncept, men historien var mest en ursäkt för att placera huvudpersonerna i situationer där lemmar och blod skulle flyga över rutorna. Andra delen, The far reaching tentacles of N’rygoth, är då betydligt bättre: snabbt etableras vem som är hotet, vad som skall göras för att mota det, och sedan har det mesta som händer att göra med detta. Även de episoder då vi får se Violet och Hannah innan Rat queens ursäktas med att de kommit för nära svävande verklighetsvridande jättebläckfiskar (om man blott gåve dem en mistlur så skulle vi vara i fantasy-Mass effect).

Eftersom sagda blötdjur har att göra med den demoniske gud som Dee är en tvivlande prästinna för så dyker även någon ur hennes tidigare liv upp. Och den som nedkallar dem visar sig vara ute efter hämnd på Hannahs älskare. Allt detta ger en mycket fungerande historia, som också ger strider med demoner, legosoldater och svampmän (till Bettys stora förtjusning, även om hon annars inte får mycket utrymme).

Efter att den tidigare tecknaren Roc Upchurch arresterades för misshandel tog Stjepan Šejić över och tecknade de två sista delarna av fem – ett gott val av ersättare, då stilarna påminner om varandra. Fortfarande mycket blod och naket, självlysande magi och horribla kroppsskador. Nu dessutom med tentakelmonster, dock snarast av typen som gör en galen, inte den som går på lättklädda kvinnor.

Ett steg framåt, mer än tillräckligt för att det skall vara intressant att fortsätta läsa.

Read Full Post »

Jag tyckte väl inte Nexus uprising, förra romanen som knöt an till Mass Effect: Andromeda var så vidare värst: den bjöd egentligen inte på något överraskande, och var lite för mycket en lång litania över hur jobbigt det var när de första kolonialisterna kom fram: i sak möjligen korrekt, men också vad den som redan spelat de relevanta partierna väntade sig. N.K. Jemisins och Mac Walters Initiation lyckas då bättre: även om det inte är något riktigt revolutionerande man får reda på om Cora Harper och Alec Ryder, som är huvudpersoner, så är det ändå en del, och en del frågor man undrade lite över får man svar på. Eftersom det hela händer innan avresan så är det inte riktigt lika mycket desperation och misär heller.

Historien är dock onödigt rörig: Cora har precis gått med i initiativet, och får i uppdrag av Ryder att stjäla tillbaka den kod som ligger bakom AI:n SAM. Det hela hamnar snart i en röra med folk som förråder varandra och politiska förvecklingar och hemliga militära projekt, och när allt är över sitter man och undrar vad som egentligen hände. Det plockar upp temat  »kan organiska och elektroniska intelligenser samexistera?«, och även om behandlingen här kanske inte är den bästa så är det en någorlunda bra summering av diskussionen i tidigare böcker.

Att det handlar om Cora var kanske nyttigt i stort, men hjälper inte riktigt boken: hon är en ganska lågmäld karaktär, absolut inte tråkig, men inte lika spektakulär som vissa andra. Det stämmer ganska bra på boken i sin helhet också.

Read Full Post »

När J.K. Rowling för över tio år sedan släppte sista boken om Harry Potter hade hon också skrivit ihop den sagobok som nämns i serien: till en början fanns den endast i sju handskrivna exemplar, varav ett såldes på aktion till ett pris av ungefär 20 miljoner kr, men ett år senare släpptes The tales of Beedle the bard till allmänheten, som fortfarande hungrade efter allt som hade med Harry Potter att göra.

Så mycket är det nu inte: hundra sidor, inte speciellt tätt satta, med några inlagda bilder. Det är fem sagor totalt, var och en på dryga dussinet sidor, resten tas upp av Dumbledores kommentarer. Sagornas moral är ungefär den man kan hitta även i vanliga folksagor: var snäll och ha ett rakt förnuft så kommer det gå dig väl, tro inte att diverse magiska trix kan göra mer än att ge dig en chans, försök inte lura Döden (här är han definitivt inte någon kattälskare som talar i versaler och försöker ge sina kunder en så lätt passage som möjligt).

Det är inte många överraskningar, egentligen. Eftersom det är sagor så är magin inte riktigt som man vant sig från Harrys lektioner. De små sidohistorier som kommer via Dumbledores kommentarer är trevliga, liksom hans utläggning om dödsrelikerna, men kommer inte förändra eller fördjupa förståelsen av huvudserien. Lägg för all del en timme eller två på läsning, och köp för all del boken och stöd den välgörenhet till förmån för barn på barnhem som får del av vinsten, men sätt inte förväntan för högt.

Read Full Post »

Older Posts »