Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fantastik’ Category

OK, konceptet bakom Rat Queens: Sass and sorcery är bra: fyra unga kvinnor som en äventyrartrupp i en värld i stort sett hämtad ur D&D, med vissa kreativt vårvärldsliga inslag. När de inte dräper svartfolk lever de dålighetsliv med alkohol, krogslagsmål och tillfälliga sexualpartners. Dra dem dessutom en extra gång genom modernitetsfiltret så att krigardvärgen Violet är en sorts hipster som ser snett på andra dvärgar som rakat av sig skägget som en modegrej, alvmagikern Hannah är rebellisk och ilsken och snabbt lägger på när föräldrarna ringer via magiska talismaner, halvlängdskvinnan Betty mer än vanligt glad i svampar och andra substanser, och den mänskliga prästinnan Dee är en ateist som gett sig ut i världen när hon hade tvivel på den flygande jättebläckfisk hennes föräldrar dyrkar (och som tydligen försett henne med krafter efter ett ritualmord), och det finns mycket att intressera en.

Så långt rätt så bra, och något som borde kunna ge intressanta historier. Men, jag vet inte: det mysterium med en grupp lönnmördare som är ute efter dem (och andra äventyrare) lyfter aldrig riktigt, utan verkar hoppa runt lite planlöst, gärna i riktningar som ger tillfälle för dem att slåss, gärna med mycket blod och kapade lemmar som resultat, men aldrig någon känsla av att en viss strid spelar någon större roll.

Visst, det finns roliga episoder, som när Violet och Hannah ryker ihop över hur de inte uppfyller gängse stereotyper, eller Dee sitter hopkrupen bakom en bok på en fest och vägrar prata med någon, men överlag känns det lite för löst i kanten för att jag skall vara verkligt nöjd.

Annonser

Read Full Post »

Att bo på Skivvärlden kan nog ha sina avigsidor, men i alla fall en grupp människor måtte betrakta den med längtan: kartograferna, för vilka idén om en helt platt värld, där inga projektioner är av nöden, torde vara en åtrådd utopi. Förvisso finns det en hel del annat att hålla dem upptagna, som flyttbara landskap (inte bara sådana som utgörs av jättar, utan även öar utan fast hemvist), kontinenter som tidigare inte gick att återvända från, kontinenter som inte gått att åka till, kontinenter man inte vill åka till, monster, drakar, häxor, vampyrer och varulvar, ökenstammar, religiösa fanatiker, allmänna fanatiker, och dessutom kringvandrande barbarhorder i behov av vägvisare.

Likafullt har i och med The compleat Discworld atlas det åstadkommits inte bara en vacker karta på tjockt papper, utan även en beskrivning av de olika länder och regioner som man kan råka hamna i, från Enlightenment Country, i närheten av världens mitt, till Krull, som inte bara ligger brevid randen, utan gör allt det kan för att luta sig utanför och titta på elefanterna och store A’Tuin, från det kalla Nothingfjord till heta Klatch, från urbana (nåja) Ankh-Morpork till lantliga Lancre.

Det är naturligtvis inte många som fått uppleva alla dessa länder (möjligen undantaget Rensvind, som troligen sprungit genom de flesta vid någon tidpunkt), inte ens som läsare. Ibland får man en trevlig påminnelse om någon plats, ibland en smålustig redogörelse för ett ställe man ännu väntar på att besöka. Som de flesta kringprodukter är det rätt trevligt för den redan invigde, men obegripligt för alla andra. Kul att titta igenom, många fina illustrationer, men inget revolutionerande.

Read Full Post »

Kraften, sista delen i Siri Pettersens trilogi om Hirka och Rime, är en stilenlig avslutning av trilogin: Hirka har hamnat hos Umpiri i Dreysíl, ett rike av snö och kyla törstande efter den kraft som endast tycks finnas i Rimes hemvärld Ymslanden, med en befolkning som lever i tusentals år, stolta och längtande efter den hämnd hon är tänkt att ge dem. Det är ett samhälle med enorma klyftor, inte bara sociala; deras stora stad är byggd kring en krater i en glaciär. För en gångs skull är Hirka dock bland de högsta, i en familj hon aldrig anade hon hade.

Hirka måste lista ut hur hon skall få de andra att läka ihop världarna, så att kraften åter kan flöda och kanske, kanske avvärja det krig som är under uppbyggnad, samtidigt som hon parerar de i hennes nya familj som är mindre nöjda med att en svag halvmänniska, med underliga idéer om nåd, kommer och försöker få en plats.

Samtidigt har Rime sina egna problem: i Ymslanden gror oron. Rådet är mer söndrat än någonsin, alla ser om sitt eget hus och vissa anar möjligheter, bara vissa störande element först röjs ur vägen. Rime måste försöka få ihop styrka nog att hålla undan de som bara vill se om sitt eget, utan att han samtidigt fördärvar möjligheterna att stå emot invasionen.

Bokens styrka, och kanske dess svaghet, är den resa Hirka gör: hon tvingas inse att det ickevåld hon tidigare haft som väg kanske inte är tillräckligt, och att de sidor hos Rime hon mest ogillat kanske inte helt kan förkastas. Ensam kan hon inte läka bort en mansålder av infekterad hämndlystnad, och enda sättet att styra den något verkar vara att ställa sig först i ledet. Priset för sådant är högt, men om målet är ännu större, kan det vara värt det? Jag är inte säker på att jag håller med om det svar som ges, men det är något att tänka på, och kanske det mest originella med boken, mer än underliga folk med underliga seder, mer än världar av under som sakta dör, och mer än kärleken mellan två som har mer gemensamt än de kanske ville tro.

Read Full Post »

De första hundra sidorna av Mark Twains A Connecticut yankee in King Arthur’s court var nästan en ren plåga: ta Hank Morgan, en äcklande typiskt självtillräcklig amerikan, placera honom i Monty Python-versionen av Camelot, och fyll sidorna med nämnde amerikans förakt för sin omgivning. Låt honom använda de medeltidas (inbillade) totala okunnighet om någonting alls för att bli ansedd som stor magiker, och sedan på något sätt få fram en helt underjordisk version av USA, med diverse fabriker som producerar sådana nödvändigheter som tidningar, kulsprutor, telefoner och dollarmynt.

Den moraliska indignationen inför kungar, statskyrkan (till råga på allt romersk-katolsk), och diverse moraliska lagar är egentligen kanske inte så konstig, men problemet är bara att målen nästan hela tiden är halmgubbar, eller i alla fall till största delen bestående av halm; när ett bevis för att människorna var idioter är att de tror att en solförmörkelse orsakades av magi så är det inte de medeltida människorna utan författaren som framstår som ignorant. Då har istället styckena om slaveri betydligt större resonans: Twains (och berättarens) upprördhet inför statskyrkor och monarki är djupt känd, men i grund och botten teoretisk, medan upprördheten inför slaveri är självupplevd, och betydligt bättre gestaltad. I slutändan framstår dock Hank Morgan som den stereotypiskt okunnige amerikanen som omöjligt kan tro sättet som andra människor gör saker på kan vara bra.

Historien är som nämndes ovan ganska dum, de flesta personer som uppträder är ganska dumma, den humor som finns är ganska dum (se Monty Python istället), och det budskap som finns bottnar inte hos i alla fall den här läsaren. Även om boken blev bättre en bit in, så kändes den mestadels som ett slöseri.

Read Full Post »

I 600 år har de strävat genom universum döda rymder, likt en bubbla i en glaskropp. I 600 år har de sovit, nedfrusna. I 600 år har de väntat, på att komma fram i en ny galax, där de vill få en ny start, långt från gamla fördomar och trätor. Och så, en dag, så väcks de. Men inte till den triumf, till det utforskande, expanderande, spännande äventyr de väntat, utan till katastrof. Deras rymdskepp har styrt in i något som nästintill helt förstört det, och dödat många av de sovande, inklusive de som skulle hålla i rodret.

Det är alltså ingen rolig sits kolonisatörerna hamnat i i Jason M Houghs och K.C. Alexanders Mass Effect: Andromeda: Nexus uprising, förhistoria till dataspelet. Har man spelat det vet man ungefär var allt detta skall sluta: i än mer elände. Den trio som tar över ledningen består av en ekonom som är lika beräknande som renons på psykologisk insikt, en deprimerad byråkrat och en gammal soldat som agerar först och tänker sedan. De klarar visserligen av att hålla näsan över vattnet, men är alla otillräckliga för att verkligen kunna leda en grupp oroliga, hungriga personer som väckts ur sömnen för att reparera stationen i hopp om att kunna återgå till ursprungsplanen.

Som sagt: den som fått hantera efterverkningarna av händelserna vet ungefär vad som skett. Man vet också ungefär hur de olika personerna är funtade, hur de agerar och tänker. Nexus uprising bjuder inte på några oväntade insikter, inga totala omvärderingar, inga överraskningar. Det är raka motsatsen till den upplevelse som personerna i den får.

Read Full Post »

En skog. Fem tjejer. Rävar med tre ögon. Yetier. Tunnlar, talande statyer och anagram. Och vänskap till max! – ungefär det är vad som utgör stomme och handling i Lumberjanes: Beware the kitten holy, en seriehistoria om tjejer på sommarkollo i en mycket underlig skog, med björnkvinnor, jätteormar i floden och underliga hemligheter.

April, Jo, Mal, Ripley och Molly har en märklig sommar framför sig: de tar lägrets måtto om maximal vänskap på allvar, smyger ut på natten, utforskar hemligheter, upptäcker underligheter, löser pussel och slåss med monster. De verkar specifikt skrivna för att inte trilla rakt ner i stereotyper – Jo verkar vara den som är lätt för matematik och mönster, Ripley är överentusiastisk, April ser ut som hon skall vara den söta väna, men verkar ha mest mod av alla, men de verkar långt ifrån definieras av detta. Mal och Molly är än så länge lite mer oklara i konturerna, men det kommer nog med tiden.

Stilen är charmerande, lite vimsig: den klarar de mer lättsamma partierna utmärkt, de mystiska med finess och de mer skrämmande och våldsamma väl: att de håller sig lite åt det snällare hållet istället för superhjältesvåld stämmer överens med historien, som även den lägger tonvikten vid annat än färdigheter i slagsmål. Det hela är trevligt, spännande och intressant.

Read Full Post »

I Carpe jugulum tycks Lancre drabbats av en invasion av vampyrer. Dessutom ovanligt slipade vampyrer, som lyckats träna bort skräck för heliga symboler, solljus och annat otrevligt. Lägg därtill att de är snabba och starka, kan flyga, och kan styra sinnet på andra, och det är inte konstigt att Lancres tre (fyra? fem?) häxor har problem. Eftersom dessutom Magrat fått en dotter, och Agnes Nitt börjat bli varm i kläderna, finns det en klar jungfru, och en möjlig ny mor, och då kanske Gytha Ogg ska ta över som … den tredje? Mormor Vädervax drar sig i alla fall tillbaka och låter de andra försöka.

Dessa vampyrer är i vilket fall en ovanligt otrevlig sort: inte nog med att de försökt arbeta bort svagheter, de tycks dessutom ha den instrumentella syn på omvärlden som Pratchett mer än annat tycks avsky: även om de flesta vampyrer ser på människor som djur, så är dessas inställning snarast att de är husdjur, boskap: vissa kan vara lustiga och sparas en stund, men de är till slut till för att ätas, inget mer. Annat var det med gamle greven, som deras tjänare Igor älskar att påminna dem om: en helt annan typ, höll på traditionerna, tycks ha sett på människor mer som något att jaga än att reducera till fän. Kanske inte den högsta moraliska standarden, men om valet står mellan jaktgeväret och slaktmasken skulle nog de flesta välja det förra.

Mormor, Nanna och Magrat känner vi sedan tidigare, men nu får även Agnes vara med och försöka, och hon är intressant, inte enbart för att hon delar huvud med en mindre snäll upplaga av sig själv och fortfarande har en röst som kan väcka döda (eller i alla fall skrämma bort dem). Hon må vara nybörjare, och inte helt säker på hur hon skall agera än, men hon har vett och ryggrad och det går att se varför mormor gillar henne, samtidigt som Magrat också börjat bli lite mindre eterisk, och till och med lyckas hålla jämna steg med Nanna,

En omgång huvudologi senare, en vända till vampyrernas fäderneslott (inrett enligt gamle herrns önskan om att ge offren en sportslig chans så att de inte skulle ta illa upp om det blev en returmatch), en omisk missionär och en eldfågel senare, så ser saker i alla fall bättre ut igen. (Vem hade väntat sig något annat?)

 

Read Full Post »

Older Posts »