I fädrens fotspår

Sourcery är ett tecken på att Terry Pratchett börjar bli mer och mer klar över sin form, men ännu inte riktigt bemästrat den: här finns fortfarande de rätt ointressanta källardemoner som aldrig lyckas bli till ett riktigt hot, och även om hans beskrivningar av haremskvinnor i tusen-och-en-natt-riket Klatch inte är riktigt så frossande som de skulle kunna vara är de inte heller helt parodiska. Å andra sidan är grundpremissen – en trollkarl som hoppat av och fått en åttonde son (kallad Coin), som därmed är en sourcerer som kan skapa ny magi, och nu genom honom försöker ta hämnd mer lik det alltmer starka humanistiska (och för den delen trollistiska, dvärgistiska och orkistiska, m.fl.) budskapet i de senare böckerna.

Egentligen är det heller inte de gamla kvardröjande svagheterna som står ut mest, utan att en så stor del av boken, när allt kommer omkring, inte leder någon  vart: Rensvind, varande den stora fegis han är, flyr tillsammans med Conina (en dotter till Cohen Barbaren som vill bli hårfrisörska men har utrustats med för mycket barbargener för att det riktigt skall lyckas) till Klatch med Ärkekanslerns hatt undan Coins övertagande, varvid mycket skojande med diverse orientaliska myter i allmänhet och Tusen och en natt i synnerhet tar vid, innan det visar sig att denna resa egentligen inte gjort varken till eller från för slutet, även om den i sig var mödan värd (»Nej!« invänder Rensvind, men sen när lyssnar någon på honom?)

Nåja, en rolig bok är det, även om den som läst Goda omen vet hur mycket bättre ett visst inslag sedermera skulle avhandlas.

Read Full Post »

Män som dött

Egentligen vore ovanstående en vettigare titel på Åke Perssons Berömda sista ord. Nog för att det förekommer ett par kvinnor också, men fokus ligger faktiskt inte så mycket på vad de sagt utan på vad de gjort och hur de gjort, i alla fall i de längre kapitlen.

Att det krävs en längre utläggning om Caesars sista ord (var det månne »Et tu, Brute?«, »Kai sy, teknon?«, eller något annat?) förvånar knappast någon, men även för nästan alla andra som tas upp här finns starka skäl att ifrågasätta de sista ord de tillskrivits (ironiskt nog dock inte för Jeanne d’Arc, där det istället finns nog skäl att vara skeptisk mot en hel del andra inslag i hennes berättelse). Detta är också bokens främsta styrka, att man får en viss genomgång i källkritik. Det är också en någorlunda välskriven (man ser snart att de länge styckena alla byggts upp enligt samma mall med hopp mellan dödsdag och tidigare karriär) redogörelse för olika mer eller mindre kända personers liv.

Den främsta svagheten ligger väl i snarast i urval: när man väl kommit till efterordet (som för övrigt dras med det något udda problemet att det borde varit ett förord; vanligen ser man det omvända) så undrar man varför inga av de stora mästarna på området sista ord, islänningarna, inte tillåtit visa sig, när de plötsligt svischar förbi (den som vill invända att personerna i sagorna är litterära snarare än verkliga hänvisas bestämt till Tormod Kolbrunaskald). Ej heller har ett sådant utmärkt sista ord som kejsar Neros »Vilken konstnär förlorar inte världen i mig« tagit med, till skillnad från de flesta andra är det ganska roligt i sig.

Nåja, är man bara ute efter en lättsam historiebok så finns det nog betydligt sämre val än denna. Handlaget med källmaterialet tycks onekligen vara bättre än det hos många konkurrenter.

Read Full Post »

Fantastiska bestar

Bo Erikssons Bestiarium – en medeltida djurbok är ett försök att sammanfatta de medeltida traditionerna om diverse mer eller mindre verkliga djur, samt den form dessa presenterades i. Bestiarierna kan väl för en modern människa snarast framstå som fabelsamlingar, där djuren tilldelas diverse moraliska egenskaper utifrån delvis symboliska scheman. Myran och biet sågs, då som nu, som arbetssamma och organiserade, ormen som ondskan personifierad, örnen som fåglarnas vise konung. Mer överraskande är kanske att pelikanen sågs som en symbol för Jesus, då de vuxna fåglarna antogs såra sig i bröstet för att kunna föda avkomman, liksom Jesus offrat sig själv.

Verket blandar god inläsning på grundmaterialet med dålig korrektur på angränsande uppgifter. Man hissnar ibland över att författarens inte själv läst på bättre, som när ”vitkindad gås” sägs vara det vetenskapliga namnet på fågeln, eller leoparden sägs vara det snabbaste djuret på savannen (just det stycket tycks aldrig heller bestämma sig om det vill behandla leoparden eller den mystiska ”parden” som de lärde härledde ur namnet); detta är dock i någon mån förlåtligt en historiker, men när han obekymrat citerar Mandevilles resor tillsammans med Marco Polo, eller än värre, blandar ihop Fredrik Vilhelm II av Preussen med Fredrik II av Brandenburg och hävdar att det var den förre som instiftade Svanorden, då börjar man undra.

I övrigt är det en spännande bit idéhistoria, vackert illustrerad, och med flera parafraser utifrån Sveriges första tryckta bok, Dialogus creaturum, tyvärr också med författarens förnumstiga kommentarer. För den som till trots undrat om de tokiga medeltidsmänniskorna verkligen trodde på enhörningar är det en bok som ger svar, även om den inte är lika pålitlig i allt.

Read Full Post »

Irrvägar

Peter Olaussons Blindspår är en bok i behov av endast en sak: ett förord av måttlig längd. Det är sällan något fel på de enskilda kapitlen om diverse vetenskapliga snedsteg: vissa av dem tämligen förlåtliga, som Linnés stilla insomnade försök att utöver djur och väster även ställa upp mineraler i familjer och arter, andra direkt livsfarliga – motstånd mot vaccination, motivera det hur man vill , leder till dödsfall (det bör noteras här att emedan något enskilt vaccin måhända kan ha lett till biverkningar som i efterhand visat sig värre än sjukdomen, hör de allra flesta till den mest effektiva sjukvård som tänkas kan; detta meddelar också Olausson).

Vissa kapitel behandlar enskilda personers fixa idéer (som de bosniska pyramiderna), andra teorier som länge var respekterade men sedermera kasserats (som att det fanns öppet hav runt nordpolen), andra handlar snarast om sedermera respekterad vetenskap som en gång inte var fullt accepterad (kontinentaldrift). De enskilda kapitlen är väl underbyggda, rimligt respektfulla även mot personer med underliga idéer (så konstateras att Mac Key, en av västgötaskolans förgrundsfigurer, faktiskt lyckades visa på att järn en gång framställts utifrån rödjord i landskapet), men också roande.

Det hela blir heller inte bara en översikt över diverse konstigheter, utan även lättillgänglig introduktion till vetenskaplig metodik i största allmänhet. Eftersom de flesta frågorna sedan länge är stängda (utom då vaccinet, den japanska tron på blodgrupper som någon sorts personlighetsindikatorer och möjligen idéerna om Västergötland som Sveriges vagga) så det heller inte en bok som lär uppröra särskilt många, till skillnad från om den handlat om, säg, horoskop, slagrutor och rashygien.

Men den behöver lika fullt ett vettigt förord: nu slungas man rakt in i ett kapitel om flygmaskiner, och det kan ta ett tag innan man riktigt hänger med på vad det har i boken att göra, eftersom man med facit i hand vet att de faktiskt är fullt möjliga. Några sidor som förklarar syfte, urval och upplägg hade alltså gjort en redan mycket trevlig bok ännu ett snäpp bättre.

Read Full Post »

Förnuftets religion

I dessa tider, när allt mer av rädslomånglarna börjat nasa förskräckelse inför världens näst största religion på ett sätt som tidigare var reserverat för socialismen, så kan det vara väl värt att försöka förstå just denna religion: nog måste väl det finnas mer än våld i något som omfattar en miljard människor från Marocko till Indonesien och överlevt århundradena; inte kan väl det rena förtrycket varit det som räddade huvuddelen av antikens filosofi till eftervärlden?

Frågorna är naturligtvis befängda: Islam är knappast värre än godtycklig annan religion, och den som läst det minsta kyrkohistoria borde veta att religioner (liksom andra lärosystem) snabbt frakturerar i diverse afraktioner med skilda läror och agendor på ett sätt som gör sådana svepande generaliserande bisarra.

Nåväl, den bild som Christer Hedin tecknar i Islams historia: tro och traditioner genom tiderna är faktiskt en religion som är någorlunda homogen i grundtankarna; slitningen mellan sunniter och shiiter som ibland görs mycket av är mindre en fråga om läror än om socialt sammanhang. Skillnaden framstår som någorlunda i linje med den som finns i anglikanska kyrkan mellan hög och låg kyrklighet: av stor betydelse för ens sociala sammanhang, i läran mest en fråga om betoning.

Uppdelningen är heller inte den enda: det finns dessutom uppdelningar i olika lagskolor, som skiljer sig i synen på tradition och möjlighet till nytolkning, ställning på skalan mellan sufism och lagisk korantro, sekularism och islamism, varierande progressivitet i sociala eller familjefrågor. Och så vidare. Islam framstår på en gång som mycket enhetlig (det är få av schatteringarna som helt förnekar att övriga skulle vara muslimer) och mycket splittrad (det finns i alla fall bland sunni inga självklara auktoriteter som har tolkningsföreträde på ett sätt som kan ge enhet).

Sedan finns ju det här med det antika arvet: eftervärlden är det abbasidiska kalifatet skyldig mycken tacksamhet för dess kulturella förmedlargärning, även om den livaktiga filosofiska debatten (som i första hand tycks ha utgått från nyplatonism och sysselsatt sig med Guds förhållande till skapelsen och tiden) i efterhand framstår som något tråkig för den som inte roas av spetsfundigheter om huruvida Gud verkar i eller utanför tiden; likväl klart bättre än försöken att få treenighetsläran att framstå som rimlig.

Naturligtvis finns även den andra historien: om de första årens militära erövringar, om korstågen, om islam i Afrika (fast Östafrika får sorgligt lite tid), Iran, Indien, Sydostasien (som också kunnat få mer tid), om folklig fromhet, moderna rörelser, om hur inadekvat ett ord som fundamentalism kan vara, om utbildning, poesi, kultur.

Ibland blir Hedin väl torr; i synnerhet partierna om filosofi kan som sagt vara något långrandiga, även om de oftast är begripliga (fast det kan vara svårt för nybörjaren att hålla isär alla dessa skolor). Den förklaring av skillnaderna mellan shia och sunni som kommer på de sista sidorna hade gärna fått komma tidigare. Å andra sidan är de geografiska kapitlen läsvärda, Att boken nu har några år på nacken märks när den går igenom tillståndet i den muslimska världen; på de flesta punkter är saken nu i annan dager. De varningar för förenklingar som framställs känns dock fortfarande fullt adekvata, liksom huvuddelen av övrigt innehåll.

Read Full Post »

Mästerdetektiven

I flera år hade jag gått förbi den där inne på Hedengrens: en stor uppsättning vackra böcker, tung, gedigen, lockande. Nu slog jag till slut till, och fick med mig hem en komplett, annoterad samling Sherlock Holmes. The new Annotated Sherlock Holmes är uppdelad på tre volymer, där de två första omfattar novellsamlingarna och den tredje de längre berättelserna. Första delen innehåller dessutom en lång introduktion till Holmes och Watsons samtid, liksom Arthur Conan Doyles liv.

Redaktör för det hela är Leslie S. Klinger, och han är uppenbar Sherlockian: förutom sådana hjälpsamma ting som ordförklaringar och utläggningar om personer som nämns i förbigående, eller till och med de fotografier och reproducerade annonser som tillsammans med bland annat Sidney Pagets klassiska teckningar illustrerar verket, så är kommentarerna klart tillkomna för den som vill fördjupa sig i det stora spelet: de korsrefererar historier, ger försök till dateringar, listar förklaringar till de konstigheter som doktor Watson av olika anledningar fört in i historierna (som när hans egen hustru kallar honom ”James”), och ibland ger de även mer, skall vi säga, fantasifulla idéer (som att professor Moriarty, brottets Napoleon, i själva verket var greve Dracula). Det man inte får är istället källor som Arthur Conan Doyle skulle kunnat använda, eller någon djupare analys av historierna.

För den som tjusas av det stora spelet är det en väl värd investering. Är man bara intresserad av mästaren i arbete så gör såväl priset som omfånget troligen att man tjänas bättre av något mer modest.

Read Full Post »

Den stora kärleken

Det är svårt att läsa översatt poesi; översättningen gör att antingen ordens eller idéernas skönhet lätt får stryka på foten. När sedan idéerna kanske inte är av en sort man är van att möta så blir det än svårare. Ändå har Ashk Dahlén lyckats bra med att översätta Jalal al-din Rumi; ett litet urval av denne produktive diktare har samlats i Vassflöjtens sång, tillräckligt för att ge en känsla för denne sufist och poet.

Allt är starkt mysticistiskt färgat, varför man får antaga att även när han skriver vackert om att den aldrig utsagda kärleken glänser mer än den utsagda, eller mannen som valde att gifta bort sin vackra dotter med den vise mannen, istället för den starke eller rike eller ryktbare, så handlar det på någon nivå om Islam, i alla fall i dess mer esoteriskt ekumeniska mening, där de olika religionerna bara är olika sätt att nå till sanning om den sanne guden (det är hos Rumi man hittar liknelsen med elefanten i ett mörkt rum, där den ene tror att den är en orm efter att ha känt på snabeln, den andre en solfjäder när den fått fatt i örat, och en tredje vill fästa en tron på dess rygg).

Rumis poesi är vacker, och när den är som bäst fungerar den på fler plan, när metaforerna i sig själva är meningsfulla och inte får för mycket av allegori över sig.

Read Full Post »

Barndomens glada, oskyldiga dagar

Paret som introduceras i serierna som utgör Calvin and Hobbes behöver förhoppningsvis inte närmare presenteras; historierna om den unge delinkventen och hans tiger är moderna serie-klassiker. Redan i dessa första dryga 300 strippar finns mycket på plats: den halsbrytande humorn, det stundom filosofiska anslaget, barndomens oskuld och förmåga att alltid göra det de vuxna inte vill.

Även persongalleriet är i stort sett färdigt: förutom Kalle och Hobbe och de plågade föräldrarna så granntjejen Susie, fröken Wormwood, mobbaren Moe och barnvakten Rosalynn, liksom stilen: en viss utveckling syns i början, men inte så mycket att man reagerar. Fint att se hur ett fåtal teman kunnat varieras så länge.

Read Full Post »