Och han höll en våg i handen

Man kan göra många politiska poänger efter att han läst Magnus Västerbros Svälten, om den sista gången då den stora nöden drabbade Sverige, svältåren 1867-1869, när missväxt drabbade först ett redan försvagat Norrland och sedan södra Sverige, två helt osannolika väderår på varandra (att svagåren i undertiteln är tre beror på att konsekvenserna blir värst först året efter, när vinterförråden tömts).

Närmast till hands idag är nog betydelsen av lador att samla i under de goda åren. Corona har, trots alla tragedier, inte på allvar inneburit en svensk demografisk kris: överdödlighet, men i ett samhälle som i stort sett fortfarande fungerar, och där hjälp trots allt finns att få. Likafullt är det enkelt att dra paralleller mellan avskaffade beredskapslager och de på 1860-talet nyss avskaffade bestämmelserna om att kommunerna skulle hålla lager med spannmål att ha i händelse av hungersnöd – i vissa kommuner fanns de kvar och var rimligen en välsignelse.

Lika gärna kan man dock peka på betydelsen av att samhället är berett att hjälpa till, och vilken form hjälpen får. Då var det för det första inte självklart att ge, och hjälpen tog ofta formen av lån – så de som i första hand fick hjälp var de som kanske annars skulle ha kunnat överleva hyfsat, medan de allra fattigaste inte fick något. Och detta var 1867, när staten faktiskt engagerade sig. 1868 tycks man ha ansett att pengarna var slut, varför mycket mindre hjälp nådde fram och krisen blev ännu värre.

Säkerligen finns idag ingen som direkt skulle prata om att nöden var ett bevis på att de lidande var undermåliga människor, men nog kan man ändå ana andra ursäkter för att inget göra än: om man bara skulle ge pengar så skulle ju de fattiga vänja sig vid allmosor, och aldrig arbeta på förbättring. Nej, bättre att hålla på pengarna själv, gå och lägga sig mätt, med en god liberals övertygelse om att marknaden nog skulle ordna det där och att alla ingrepp i längden skulle bli skadliga.

Vill man inte bli politisk finns även annat att hämta i boken – senare nedteckningar av hur folk upplevde det, hur barn upplevde det: att gå och tigga, svälta så att man nästan inte kunde göra annat än att tänka på mat, de otroliga räddningarna, skammen, hoppet, förnedringen.

Svältåren skakade Sverige. Om inte annat utlöste den de riktigt stora emigrationsströmmarna, och på sikt kan den möjligen ha vart ännu en sten i byggandet av de organisationer som skulle komma att forma välfärdsstaten. Lärdomar i närtid verkar i stort ha uteblivet (andra årets missväxt hanterades ju sämre av staten), men det bör inte hindra oss från att dra dem idag.

Read Full Post »

På rymmen

Runaways är en av de mest älskade berättelserna i Marvels serievärld: såväl teckningar som historia är fantastiska, speciellt som historien inte kräver att man känner till något speciellt om världen i övrigt (i alla fall inte till en början), och dessutom inte var designad för att ge oss en grupp hjältar som skall fortsätta kämpa mot nya hot i evighet ( i alla fall inte i den version som först skrevs av Brian K. Vaughan, vilket är de delar som samlats i den volym jag nu läst; senare återupplivades serien).

Det hela handlar om sex ungdomar, som egentligen inte gillar varandra men några gånger om året måste stå ut med varandra då föräldrarna har hemliga möten för välgörenhet – tills de en dag bestämmer sig för att spionera på dessa möten, och ser att föräldrarna egentligen är skurkar som håller på med människooffer. Poliskåren jobbar för föräldrarna, och enda möjligheten verkar vara att fly hemifrån, varefter det blir såväl superhjältande som tonårsdrama.

De nämnda fördelarna gäller i första hand första säsongen: andra är lite mer spretig, och även om andra hjältar hade funnits med på ett hörn redan i första så tar de mer plats här (bland annat i form av en tämligen poänglös strid med X-men), samtidigt som historien inte är lika snyggt ihopknuten. Detta kompenseras i viss mån av utvecklingen i bilderna: de första var lite stela, med ibland ganska platta färger, men mot slutet är det hela så snyggt man kan hoppas på, med fina detaljer och färgskalor.

Read Full Post »

Spelkultur

Även om så knappast är fallet längre så var svensk brädspelskultur länge en tämligen enkelriktad historia: koncept kunde lånas in från andra länder, men ytterst sällan nådde någonting ut. Idag är det väl något annorlunda, när ett av de spel som av hobbyister räknas till världens absolut bästa faktiskt är svenskt, men före Terraforming Mars var troligen Drakborgen (Dungeonquest) det svenska spel som nått flest.

Detta framgår tydligt när man läser Boken om Alga, signerad Orvar Säfström, Ika Johannesson och Jimmy Wilhelmsson: detta spelförlag var länge synonymt med svenska brädspel, och även klassiska spel som andra först lanserade har hamnat i deras katalog, som Bondespelet eller det omslagsprydande Den försvunna diamanten. Mycket av vad de producerat är klassiskt, men lite är vad som idag skulle ses som fullgod speldesign (det en gång panikframkallande Assassin skulle troligen vara opublicerbart än idag, men nu snarare på grund av att vissa spelmekaniska inslag som spelarutslagning och att slå-och-gå anses ge dåliga spelupplevelser och inte moraliska skäl).

För den som vill ha en historia över svenska spel, eller bara en nostalgisk tillbakablick, finns mycket att hämta: bilder, kortare förklaringar av mer kända spel, biografiska noteringar. Flera av Algas nuvarande eller tidigare anställda har ställt upp och berättat om historien (som egentligen bara sträcker sig in på nittiotalet, därefter är allt tämligen kortfattat). Ibland går det hastigt, men de mer kända spelen får ofta breda ut sig ordentligt. Materialet är tematiskt ordnat, vilket gör att man definitivt bör börja med den översiktliga företagshistoria som inleder boken även om man sedan tänker botanisera lite mer på fri hand.

Read Full Post »

Orwell på luffen

George Orwells Down and out in Paris and London ter sig inledningsvis som en efterföljare till Svält: berättaren finner att han knappt har pengar kvar till hyran på sitt parisiska boende, och gör allt vad han kan för att dölja detta, med underliga tankebanor som följd. Orwell är dock inte Hamsun, och detta är snarare en reportagebok än ett experiment i berättande.

Temat är således snarast överlevnad: berättaren försöker hitta småinkomster eller helst jobb, pantsätter kläder, försöker få hjälp av vänner. Han hamnar ett tag i restaurangvärlden, först på fint hotell, sedan på nystartad krog, och registrerar vad han där ser: hur man jobbar och sliter, hur skenet är viktigare än faktisk renlighet, hierarkierna. Till slut får han nog av att jobba 17 timmar i sträck i ett för litet kök som handräckning, och flyr till ett jobb i London.

Väl där märker han dock att jobbet inte kan tillträdas förrän om en månad, och pengar har han fortfarande inga. Lösningen blir ett liv som tiggare och luffare: lagarna tvingar honom att ständigt sova i nya fattighus, och även om han ibland kan skrapa ihop pengar för den enklaste formen av härbärge så räcker det sällan mer än några nätter.

Berättarens egna mödor varvas med iakttagelser av personerna runt honom: de som visar hur man kan överleva på småpengar, hur jobbet i restaurangen går till, hur man kan tigga till sig tillräckligt för nästa dag. Inskjutet finns också Orwells politiska betraktelser om hur dessa enkla arbetare utför i stort sett meningslösa uppgifter som mest verkar till för att de aldrig skall kunna stanna upp och tänka, om fattigvården och synen på luffare.

Det är knappast den mest rafflande av böcker, ej heller den politiskt mest utmanande – nästan ett sekel senare är det intressant att jämföra vad som skiljer sig och vad som är detsamma, men inget av det som sägs framstår som direkt omskakande.

Read Full Post »

Kärlekens nöd

Den uppenbara utgångspunkten när man vill skriva om Honoré de Balzacs Pappa Goriot är Kung Lear. Goriot gör Lears misstag på nytt, och skänker bort vad han äger och har till döttrar, förlitandes på deras tacksamhet. I likhet med Regan och Goneril svarar Anastasia och Delphine först med överseende, innan de suger ut vad lite han har kvar för att sedan helt strunta i honom. Här finns dock ingen Cordelia, ingen trogen dotter redo att älska sin fader med rimlig måtta. Det finns dock en Eugène de Rastignac, en ung student från landet, svårt begiven på att ta sig upp i det vackra Parislivet, men med tillräckligt med hjärta och hederlighet för att ära den lite enfaldige Goriot samtidigt som han uppvaktar dennes döttrar.

Rastignac är den formelle huvudpersonen, den vars intåg i Paris societet vi får följa: hur han slits mellan detta och studier, hur han tigger pengar av sin fattiga familj för att bekosta detta liv (låt vara att han snart kan betala tillbaka), hur han får ett erbjudande om snabba pengar av den märklige Vaturin, och hur han såväl förtjusas och äcklas vid smutsen bakom den gyllene fasaden.

Stilen i början är grandios: den luttrade läsaren undrar om man verkligen kommer orka med en bok som beströs med sådant självberöm. Med tiden lugnar dock Balzac sig, och även om han ibland återkommer och låter berättaren träda fram med någon retorisk gest, så blir berättandet rakare efter hand; speciellt i mitten av boken, när frestaren Vautrin har sin stora scen, är tät och spännande. Slutet är något som Dickens möjligen skulle velat men knappast kunnat skriva: hjärtskärande misär utan att det urartar i melodram.

Goriot har älskat för mycket och för häftigt. Hans döttrar gör liknande misstag: de har älskat den fina världen, och krossas av dem. Huruvida Rastignac lärt sig av dem återstår att se.

Read Full Post »

Riddarskapets död

Ju mer man läser av Malory’s Le morte d’Arthur, destu mer ser man att det är ett som bäst halvsmält kompilat av olika källor. Tristan, som i nästan halva boken verkar vara huvudrollsinnehavare, försvinner plötsligt helt ur handlingen, och förklaras senare, närmast i en bisats, ha mördats av kung Mark. Ingenting kommer därefter därav, utan resten av boken rullar bara på.

Det är nästan så man önskar en redaktör som helt strykt Tristan: då skulle boken varit mer fokuserad på det man som stackars sentida läsaren egentligen förväntat sig, utan att mycket skulle förloras i begriplighet. Nästan direkt efter att han försvunnit ur synfältet hamnar vi nämligen där man väntar sig: i jakten på den heliga graal, som visar sig vara snabbare överstånden än man kunde vänta.

Den är också den episod som mest står ut från övriga: Tristan-delen skiljer sig från övriga delar främst i vem, inte i vad eller hur (samt i att mycket energi läggs på att Tristan och Launcelot skall hållas isär och inte slåss med varandra). Här blir tonen genast en annan, mycket mer inriktad på riddarnas själars tillstånd. I stort sett är det bara tre som håller måttet, och en av dem endast med näppe: sir Galahad, sir Percival och sir Bors. Alla andra har besudlat sig genom amorösa äventyr (och även sir Bors har vid ett tillfälle haft könsligt umgänge med en flicka, men en gång är tydligen förlåtligt). Lika förunderligt är kanske tillkomsten av sir Galahad, som är Launcelots son: men inte med Guenever, som annars hålls högt av honom, utan med Elaine som lyckas förvända hans syn så han tror hon är Guenever. Det märkligaste med denna våldtäkt (enligt våra dagars sätt att se på saken) är kanske dock att även bestraffningen hamnar på den manliga parten, medan Elaine i stort går fri.

Annars är det som sagt mycket religiöst, mer symboliskt, och med prat om Josef av Arimatea och annat tämligen tröttsamt så man nästan blir glad boken efteråt återvänder till mer världsliga äventyr, och Launcelot hastigt glömmer den botgöring han ålagt sig. Nu brakar det nämligen åt finalen: Launcelot och Guenevers kärlek kommer allt närmare att avslöjas, tills till slut Mordred lyckas ta dem på bar gärning, inbördeskrig bryter ut och flera av de riddare som överlevde sökandet efter graalen dödas; Artur och Launcelot ställs mot varandra, och Mordred griper makten, och till slut är Arturs saga all: kvar på scen är nästan bara Guenever och Launcelot, som båda söker korset, och dör en god död.

Det vore mycket att säga att Mallory är en stor berättare: hans stoff var älskat av samtiden, och hans försök är möjligen bättre än någon före honom, men idag framstår mycket som obegripligt. Det är mycket turneringar och vapenbrak, men ofta tämligen stereotypt skildrat. Många effekter bygger på att riddare inte känner igen varandra, konflikter löses vanligen av oväntade hjälpare och även om tonen ibland är elegiskt längtande efter forna tiders höviska seder så är det först i de sista kapitlen som den egentligen höjs och närmar sig det tragiska på riktigt, även om vissa av samtidens grepp idag snarare gör att den punkteras än höjs. Kanske gör sig boken fortfarande bäst ungefär som den ursprungligen lästes: i små doser i taget.

Read Full Post »