Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

Om en person utan speciellt alltför stark religiös tro ombeds teckna en bild av ondska så är det troligt att den kommer ha något att göra med fascismen: antingen Hitler eller hans koncentrationsläger. Fascismen, och dess underart nazismen, ses som mänsklighetens nollpunkt: allt annat måste vara bättre. Steget är sedan inte så långt från att låta fascismen symbolisera ondskan till att låta den vara ondskan. Ondskan vill vi ha på tryggt avstånd. Därmed är fascismen inte längre en ideologi, utan en kuliss.

Henrik Arnstad vill med Älskade fascism ändra detta: fascismen bör analyseras, inte enbart avbildas. Det finns akademiker som arbetar med just detta, och dessa behöver en defintion som gör att man kan se fascism som annat än antidemokratiska, antisocialistiska rörelser under mellankrigstiden. Arnstad är främst ute efter att presentera dessas forskningsmödor, i syfte att vi skall kunna få syn på fascismen som den ser ut idag. Den definition han med störst gillande citerar kommer från Roger Griffin, och visar på essentiella komponenter: folklighet, ultranationalism och ett program som syftar till nationens återfödelse.

Exakt hur detta sedan tar sig uttryck varierar: det kan vara såväl ateistisk som högst kristet (troligen också med andra religioner i centrum, men Arnstad håller sig huvudsakligen i Europa), agrart eller urbant, elitistiskt eller folkligt. Den är dock nästan alltid rasistisk och aggressivt maskulin, i alla fall när den fått stå och ruttna ett tag. Den är inte populistisk (i meningen bara inriktag på utspel som vinner brett gillande), men i alla fall vanligen inriktad på att vinna och omforma massorna (för att bli framgångsrik kräver den folkrörelser. Att folklighet är en del av teorin hindrar dock inte att enskildra grupperingar kan ha elitistisk framtoning; jämför kommunism).

Förutom att analysera denna ideologi så skildras också dess många misslyckanden och dess få triumfer (hittills): i princip i vartenda land i Europa uppstod under mellankrigstiden fascistiska rörelser, men det var endast i ett fåtal länder de vann makten, och i något enstaka mer de i alla fall fick stort inflytande. Detta är en sanning som är mindre uppenbar än den verkar: även om de många unga demokratierna som uppstod vid krigsslutet ofta gick under så var det på grund av maktövertagande från auktoritära figurer med en klassisk konservativ agenda (som Franco, som visserligen utnyttjade fascister för att slåss mot de demokratiska valda styresmännen, men som själv ogillade massrörelser).

Det finns en del som kan sättas frågetecken efter, men huvudpoängen kvarstår: vi kan inte längre känna igen fascism när vi ser den (vi förväntar oss den klädd i uniform och har svårt att hantera att den lika gärna kan klä sig i kostym), och vi riskerar därför att låta den återkomma utan att ta den på allvar när de politiska konjunkturerna är lönsamma. Och det tycks de vara just nu.

Read Full Post »

Om John Mandeville är följande känt: han var en lågadelsman som skänkte änkedrottningen Isabella av Frankrike ett par hjortar vid jul 1357. Han var dock vid det tillfället inte riddare, och om han har något som helst samband med den uppgivna författaren till John Mandevilles resor ( här med titeln The Book of Marvels and Travels) är högst tveksamt: i likhet med det mesta som har med denna reseskildring att göra är det svårt att få ett säkert grepp om några sanningar utöver det mest grundläggande. Den uppgivne författaren säger sig själv vara, förutom världsresenär, en riddare bördig från St Albans, men forskare har hittat alla möjliga kandidater, bland dem ovan nämnde John Mandeville.

Boken föreligger i en ohygglig mängd varianter, men troligen skrevs den på engelsk franska och översattes snart till engelska (liksom en hel massa andra språk; det var en av medeltidens allra mest populära texter), varvid material lades till, ströks, ändrades eller omformulerades; att arbeta med den är antingen en filologs mörkaste mardröm eller högsta önskan. Innehållet är dock i alla fall någorlunda enkelt att beskriva: det är i första halvan huvudsakligen en medeltida reseguide för pilgrimmer till Heliga landet, och i andra halvan en skildring av en rundresa i Asien, med stopp på såväl Java som i Cathay och prästerkungen Johannes rike.

För den som roas av diverse uppfunna, underliga folk och seder är i alla fall andra halvan en guldgruva (även första halvan har sina stunder, även om den redan vid nedtecknandet något föråldrade skildringen av Jerusalem med omnejd är aningen seg): man får såväl sådana klassiker som enfotingar och människor med hundhuvuden, som en lätt omstöpt version av Den gamle på berget med sina assassiner (för den som inte är bekant med historien: han skall ha skapat en paradisisk trädgård, befolkat den med vackra unga jungfrur, drogat unga män och visat dem trädgården, utlovat dem jungfrurna som himmelsk belöning om de föll i strid, och sedan tussat dem på sina fiender. Förutom förundran över att detta alls framstod som trovärdigt är den största gåtan att jungfrurna skulle förbli detta även efter det att sagda unga män gjort det unga män plägar göra med unga kvinnor).

Dessutom besöker man öar där fri kärlek utövas och all egendom är kommunal. Detta tycks den överlag vidsynte författaren inte haft mycket att invända mot (seder som tillåter män att ha många sexualpartners är en lite väl vanlig komponent i de kulturer han skildrar för att man inte skall ana att han tyckta att detta verkade mycket klokt), för det enda han har att anföra mot dem i moraliskt hänseende är deras kannibalism – vilket ju dock får sägas vara en tämligen ful plump. Annars är Mandeville ivrig att ständigt peka på dygdigheten hos diverse främmande folk, och man får närmast intrycket att missionerande och dop enbart skulle vara formaliteter. Ett undantag gives dock: judarna, som ständigt tycks vara ute efter sätt att förgifta kristenheten.

Den största humbugen med resorna är dock att de alls skall ha utförts: förutom det att materialet är så opålitligt (vad som förefaller vara korrekta upplysningar har ofta smygit sig in bland de rena påhitten) så är det också hämtat utifrån andra källor. Huruvida dessa är såpass lättsmälta som Mandevilles bok låter jag dock vara osagt.

Read Full Post »

Jag tror tamigfan att jag får värre baksmällor av böcker än sprit. Sprit har jag i alla fall lärt mig någorlunda när det är dags att sluta med, men en riktigt jävla bra bok är både svår att lägga ifrån sig fysiskt och psykiskt. De är i och för sig alltför sällsynta, men de senaste åren har Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om Engelsfors i alla fall gett mig två tillfällen då hjärnan så fyllts av adrenalin att sova varit halvt omöjligt. Skulle det bli en tredje gång med Nyckeln?

(Den som inte vill få handlingen i de två tidigare böckerna avslutat hoppar över nästa stycke.)

De är ju bara fyra kvar nu: Anna-Karin, Linnea, Minoo och Vanessa. Hur skall de då kunna stänga demonernas portal? Hur skall de bilda en ordentlig nyckel? Vad skall de göra med den? Därute finns ju dessutom Olivia, och Rådet, och en hel massa som de inte vet – hur fan skall man då försvara sig?  Sen skall man ju vara tonåring också, och förälska sig och bli sviken och svika och klara sig från den psykopaten Erik och morfar som är så svag. Nu är å andra sidan de där vardagsbekymren kanske inte riktigt lika många längre: de finns, men de minsta av dem försvinner, och kvar är de riktigt stora, fula. Och så, igen, det där med att rädda världen.

Så, ja, det blev en tredje gång när jag knappt visste om jag skulle vara glad över att det var så bra eller ledsen över hur sidorna försvann (800 sidor på sisådär 12 effektiva timmar). För allt glider ju ihop så fantastiskt, med häxor som också är tonåringar och fullt trovärdiga sådana, med inte bara frälsarkomplex utan komplicerade föräldrarelationer, enorma inre osäkerheter och närmast självskadebeteende. Speciellt som mycket till slut handlar om ansvar: ansvar för sig själv, ansvar för dem man älskar, ansvar för vad man gör med den makt som magi faktiskt innebär. Det känns helt rätt att det läggs på axlarna på tonåringar, som även annars börjar kräva och avkrävas det: här är det bara så mycket större. Psykologiskt är det helt sant, sen må handling vara hur otrolig som helst.

Ansvar utvecklar också: jävlar vad långt de kommit (de som fått chansen, och inte dog redan i första boken). De bråkar och sårar varandra, extra djupt när de känner varandra bättre, men de är långt ifrån de sex främlingar som en gång samlades under den blodröda månen. De är en cirkel, på gott och ont, och det är vackert och ledsamt och alldeles uppslukande.

Het klart värt de där stissiga nätterna när det knappt går att somna.

Read Full Post »

Lillebror, ditt förhållande med Karlsson är inte bra. Jag förstår att världen känns fantastisk när han någon gång låter meddela att han bryr sig om dig, men det är dags att se honom för den manipulative, självupptagne person han är. Är det verkligen rimligt att någon skall kunna suga åt sig alla dina ägodelar och allt godis du får sådär, eller att det är han och bara han som ständigt skall ha uppmärksamhet?

Visst, i Karlsson på taket smyger igen bjuder han visserligen på en del roligheter också, som när han tirriterar Husbocken och får farbror Julius att tro på sagor, eller när han avslöjar inbrottstjuvarna Fille och Rulle, men du hade ju inte behövt stå ut med dem från början om det inte varit för honom och din vilja att skydda honom när tidningarna fått nys om hans existens.

Och nog är det roligt med någon som bygger en mumie av handdukar och löständer, men är det verkligen värt att offra sin leksakspistol, sin sängplats och sina karameller, samt en väldig massa energi på allt drama han skapar, bara för några enstaka sådana tillfällen av figureringar och filurande och tirritation?

För den som läser om er, ja, men för dig, Lillebror? Tveksamt.

Read Full Post »

Innehållet i Dick Harrisons Jourhavande historiker är ingen nyhet: allt har redan tidigare publicerats i hans blogg på Svenska dagbladet, och det har enbart redigerats lätt med korshänvisningar, tillräckligt för att man oftast slipper känslan av att det inte hänger ihop, men inte mer.

Det är svar på en stor mängd frågor som Harrison fått sig tillsänd, om allt från Bibelböckers historicitet till andra världskriget, från kvinnliga påvar till Bildsköne Bengtsson, från Skånes statsrättsliga status till hävstänger under bronsåldern.

Det är för det mesta välskrivet och lagom utförligt för att man skall läsa och kunna gå vidare. Man skulle dock önska sig att det fanns mer källhänvisningar eller tips om vidare läsning: en del frågor har det, många har det inte. Även illustrationer skulle i många fall göra boken mer läsvärd. Det är dessutom lite väl snålt att det enda helt nyskrivna materialet är ett förord på två stycken – i synnerhet vore det trevligt med någon form av efterord eller avrundning, istället för det abrupta slutet.

Men visst, om man inte läst bloggen och vill ha en hög korta nedslag i olika historiska frågor är det en mycket bra bok, som kan ge glimtar av oväntade bitar historia: mayaindianer, Sydafrika, Balkan under medeltiden, arsenikmord, läkarpraxis. Så länge man inte väntar sig alltför mycket så är det nöjsamt.

Read Full Post »

Eftersom jag inte har DN så följer jag inte var dag Martin Kellermans Rocky. Ej heller har jag hittills köpt de album som kommer varje år, men jag har nu istället släpat hem den stora volymen med Rocky: samlade serier 2008-2013. Rocky är ju den mest uthålliga dagsserien i sitt slag i Sverige, så man får ha levt under en sten om man inte har koll på denna unga (numer inte så unga) kärlekssökande (numer inte så sökande) hund i Stockholm (numer även i Västerås), som dricker öl och pratar till dess ingen längre orkar höra på. En nedslipad Arne Anka, utan de vassaste kanterna och ojämnheterna i kvalitet.

Rocky vet ju också att han är med i en serie, så han jämför sig själv med Ankan när han en kväll är full och sjunger Bellman. Annars är hans liv betydligt socialare: han har inte bara en enda ständig vapendragare, han hänger i lägenheter och utomlands mer än på sunkiga barer, han kan faktiskt skaffa och behålla flickvänner över en längre tid (även om det förhållande med Edith som skildras till slut faller i bitar) utan att det förstör premissen. Han har dock liknande förkärlek för monologer, om än med mindre självsäkerhet och politiskt fokus. När Rocky håller utläggningar är det vanligen en idé han precis kommit på, och som senare knappast kommer höras av; det finns också betydligt mindre aggression och ilska, i alla fall mot den som han talar med. Han är dock också han normalt full när han gör det.

Rocky är en figur som åldras i realtid, men det är knappast anledningen till hans storhet som Karl Ove Knausgårds förord vill ha det till: det är snarare att han faktiskt inte är en karikatyr utan bara lätt renodlad. Någon skulle faktiskt kunna hålla hans utläggningar, eller bete sig så neurotiskt, bara inte fullt så konsekvent. Han är helt enkelt en så rundad figur man någonsin kan önska sig, samtidigt som han är väldigt rolig.

Read Full Post »

Sherlock Holmes är möjligen den sista stora, skapade myten i västerlandet; det finns få klart uppdiktade figurer som kan mäta sig med dem i berömmelse, och troligen inga som är så ikoniska – kanske Danmarks grubbelsjuke prins, Spaniens ädeltossige riddare och Ludvig XIV:s chevalreska musketörer kan jämföras, men sedan är det knappt med figurer som man kan sätta i profil eller presentera med ett fåtal attribut och förvänta sig att de skall kännas igen. Men Sherlock, med jaktmössa, pipa och förstoringsglas, står ändå över dem alla.

Hur blev det så? Mössan för hjortjakt omnämns aldrig, när han röker tycks det alltid vara med rak pipa, och förstoringsglaset används endast sällan – i alla fall inte i Arthur Conan Doyles texter. Den frågan, liksom en hel del andra om Holmes historia i den verkliga världen, är vad Mattias Boström berättar i Från Holmes till Sherlock. Boström är medlem i Baker Street Boys, och sysslar även med forskningar i Conan Doyles efterlämnade papper. Han kan dessutom formulera sig, överraskande bra. Helt rätt person att skriva en sådan bok.

Den som vill ha återupprepningar av vad som händer i de olika novellerna gör sig alltså inte besvär; det här handlar snarare om hur bilden av Holmes formats, samt vad som hänt i familjen Conan Doyle. Sir Arthur kanske inte alltid var den mest förtjuste i sin skapelse, och han gjorde för all del uppseendeväckande saker för att slippa honom, för att inte tala om hans spiritism och älvatro, så blir det riktigt märkligt först när hans efterlevande skall ta över. Sönerna Adrian och Denis var om sig och kring sig på ett sätt bara den i grunden oekonomiske kan vara, liksom lätt humorbefriade och tämligen självupptagna. Boströms lätta ironi när han beskriver hur de sitter och betänker hur de härnäst skall öka inkomsterna från arvet firar triumf på triumf.

Och de som tog över när bröderna försvann var snarast värre.

Men trots bröderna – som dock kunde vara nog så charmanta och tillmötesgående om man strök dem medhårs och inte verkade inkräkta på deras inkomster – så utvecklades också en värld av Holmesentusiaster som började mötas och organisera sig, och skriva om sina idoler, med en sorts kvasiakademisk stil (ett av de första alstren var egentligen en polemik mot alltför skarpsint bibeltextkritik, och på den vägen har det fortsatt).

Jaktmössan och pipan? Det kom ur en teaterpjäs, med William Gillette i huvudrollen (som även spred Moriartys rykte). En pjäs som för övrigt piratkopierades i Danmark. Sedan gjordes en piratkopia på piratkopian i Sverige, samtidigt som piratkopian gick upp. Liksom originalpjäsen. I vilken Gösta Ekman d.ä. gjorde scendebut. Och i originalet gjorde Charlie Chaplin det. Det är överhuvudtaget många andra kända personer som dyker upp på smått oväntade ställen, så man får gott om konversationsöppnare. Ett exempel till: såväl första som andra översättningen av Sherlock Holmes-historier var till svenska, ungefär samtidigt. Och historier med hans namn på var en del av den våg av den sorts smutslitteratur som Piraten skildrat i Bombi Bitt och Nick Carter. Listan kan göras betydligt längre. Och trots allt innehåll: aldrig att boken blir tråkig. En triumf.

Read Full Post »

Older Posts »