Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

I den lilla olivmonarkin Minorca regerar några år in på nittonhundratalet storhertig Ramon XX, utfattig men annars tämligen nöjd. Hans rike är förvisso nästan helt förpantat, hans kosthållning är allt annat än för en storhertig passande, men hans undersåtar är trogna och förutom kravbreven finns inga större bekymmer. Då dyker den osympatiske herr Binzer upp med dolda mot en svavelfyndighet som skulle tvinga det lilla riket, där inget tycks ha hänt sedan Napoleonkrigen, in i samtiden Dessutom är en osedvanligt otrevlig skuld på väg att utlöpa, och det finns måhända ändå undersåtar som inte är så nöjda med sakernas tillstånd?

Samtidigt sitter i London professor Pelotard, alias Filip Collin, internationell gentlemannabov, och planerar en kupp i minorciska värdepapper. Först skall han bara ta hand om en otrevlig konkurrent, sedan kan han ta sig ner mot Minorca för att kunna presentera sig som den nye huvudfodringsägaren. När hans bana så korsas av en vacker, mystisk ung kvinna, så är handlingen på allvar igång i Frank Hellers Storhertigens finanser.

Det är en trevlig liten äventyrsberättelse, något åt Tintinhållet, med smårepubliker, kraftkarlar, lömska upprorsmän, giriga skurkar och sköna damer, båtfärder och nattliga rekognoseringar genom ett nermörkt Mahon, innan ordningen kan återställas och de skyldiga ställas inför rättvisan – vanligen den högsta, ty slutet är mer blodigt än jag riktigt skulle väntat mig. Världsmannen Collin är dock en utmärkt typ, helt orubblig, och hans allierade solida men ibland aningen fåniga bredvid denne, och det hela är en förtjusande bagatell som tiden varit synnerligen vänlig mot.

Read Full Post »

En fördel med Decameron är att om man känner att dryga hundratalet medeltida noveller är lite väl mastigt om de inte blandas upp med annat, så är den redan indelad i grupper om tio, dessutom med var sitt tema – undantaget den första gruppen, eller dagen, om man så vill. Innan dess noveller har man dock hunnit läsa om hur pesten drabbar Florens, och hur tio unga, dygdiga, vackra män och kvinnor söker sig till en villa utanför staden,d är att leva frånskilt världens olycka och roa sig bäst de kan, vilket alltså inkluderar historieberättande; var och en skall varje dag prestera en historia på ett tema.

Ramberättelsen är lite väl styltig och dygdig, och första dagens berättelser har kanske inte riktigt de mer okyska drag som annars brukar vara det som man hör mest om (i alla fall var det intrycket jag fick på gymnasiet, när någon antologimakare med känsla för vad tonåringar kan tänkas vilja läsa valt en historia av det mindre dygdiga slaget) – även om det ändå finns kungar ute efter vackra damers dygd och okyska munkar. Finns det något tema är det väl inledningsvis att man inte skall bekymra sig alltför mycket om prästerskapets ohelighet – Gud förstår att även om man lurats att bedja till falska helgon så är det tanken som räknas. Argumentet i en av novellerna, att den påvliga kurians dålighetsliv måste vara ett tecken på kristendomens överlägsenhet, ty om sådant kan försiggå och religionen ändå vinner anhängare måste den sannerligen ha gudomligt stöd, är också roligt i all sin vridna logik.

Annat handlar om hur man genom att finkänsligt pika sina medmänniskor kan få dem att ändra livsföring eller åtminstone inte fortsätta att sträva efter ens dygd. Inte riktigt lika kul, men trevligt nog.

Read Full Post »

Bokmässetankat

Så: helgen spenderad nere vid Svenska mässan. Böcker inköpta. Många böcker.

Årets teman: Japanska kortare klassiker – Basho, dagböcker –, serier – Berglins (signerad!), Stockholmsnatt, Mumin –, vampyrer – två fackböcker, två klassiker. Förhoppningsvis glitterfria. Tyska temat huvudsakligen undviket, undantaget Goethes Werther.En del trevligheter bland de litterära förbunden. Har nu en Strindberg, en Wägner och två Lagerkvist att läsa.

I förlagstävlingen var Norstedts överhuvudtaget klart överlägset Bonnier: fem från det förra, ingen från det senare. Ellerströms dock allra något bättre ändå: sex böcker, förutom de japanska och en av vampyrböckerna dessutom två O’Brien. Fick dessutom min första vinst i Amnestys lotteri – en liten pocketbok om Martin Kellerman som jag annars knappt skulle tittat åt. Lyckades å andra sidan ena dagen tappa min garderobslapp, men det ordnade sig rätt snabbt. Tack ni i garderoben!

Seminarieprogrammet var dock något otillfredsställande. Ett hyfsat om Norden och nordismen, och hur detta tycks vara kulturellt allt mer gångbart men politiskt alltmer omöjligt. En diskussion om historisk korrekthet och anakronismer som hade kunnat bli något om deltagarna inte blankt vägrat att ha olika åsikter. Ett seminarium som ostentativt var om Strindberg som universalgeni men som till slut landade i en diskussion om den svenska skolans brister. Föredrag om bokläsning, där det visade sig att detta fortfarande står sig bland unga, och att jag, förutom vad gäller könet, är en hyfsad typisk läsare. Föredrag av Martin Rundkvist om hans försök att medelst metalldetektorer hitta mjödhallar. Föredrag om vampyrer. Hyfsade saker det mesta, men inget som fick huvudet att snurra. Dock klart besviken: gav upp seminarium om Stagnelius för att istället gå till Deckarscenen lördag kl 12 – och så har de djävla Sveriges bagare och konditorer beslutat sig för att sponsra med temlor! Skandal!

Annars var det mesta som vanligt: mycket folk, mycket böcker, och stora hål i plånboken. Tacksam dock för den tygväska man fick när man köpte seminarieprogram, vari stora mängder gick ner.

Read Full Post »

Det poetiska värdet i mycket av vad Bengt af Klintberg och Finn Zetterholm presenterar i Svensk folkpoesi är tämligen dubiöst. Vanligt folks kollektiva arbete räcker helt enkelt inte att nå en förmåga att sätta samman rim och klang på ett sätt som kan jämföras med det koncentrerade arbetet av ens en halvtaskig skald.

I några fall är det väl hela tolerabelt – balladerna och skämtvisorna, i synnerhet de mer skabrösa, har viss charm, men gåtverser med svaret givet på förhand (vilket förvisso helt är utgivarnas fel), dikter på nonsensvers och gamla pantlekar är knappast något jag läser med stigande rysningar.

Det antropologiska värdet är måhända betydligt högre, men det är inte vad jag främst söker i poesisamlingar.  Detta hade dock kunnat höja boken till åtminstone en nivå där jag kunnat tänka mig vilja läsa om den i sin helhet någon gång, om det bara tillvaratagits; men nej: en kort introduktion, och korta noter om de olika alstrens proveniens är allt man bestås med. Otillfredsställande.

Read Full Post »

Om bortförklaringar kan leda till djupare placering bland helvetets kretsar vet jag inte: klart dock är att Rudolf Höss memoarer Commandant of Auschwitz knappast kan ha påverkat hans position däri nämnvärt – inte för att han inte försöker skylla ifrån sig, för det gör han, hela tiden, utan för att han redan från början torde vara garanterad en plats specialkonstruerad för honom och hans kollegor. Höss var högste befälhavare över Auschwitz under dess uppbyggnad och största delen av dess fungerande period, och får väl i viss mån ses som ett offer för olyckliga omständigheter: i ett annat land, en annan tid, hade han säkerligen kunnat bli en kompetent administratör i något nyttigt projekt som efter lång tjänst avtackades och glömdes. Nu hamnade han istället i SS, och därmed som högste lokale ansvarig i historiens största dödsläger.

Det är på inget sätt en läsvänlig bok. Höss har liten känsla för stil, han försöker hela tiden smita från sitt ansvar, och även om han är intelligent nog att inse att lögn förmodligen är värt att prova så är de osanningar han försöker med pinsamt genomskinliga och egentligen poänglösa – typ »Jag skulle velat förbättra för fångarna, men mina underlydande och överordnade var alla emot detta! Jag hade velat ha humanare förhållanden, men det fanns inte resurser! Jag mådde egentligen illa när jag såg allt lidande, men jag stålsatte mig!«: lätt att säga, svårt att bevisa åt endera hållet, och i slutändan inte värt ett vitten för lägerfångarna.

Masken glider dock ofta undan, och inte ens den låtsade ångern är speciellt attraktiv: mot slutet finns ett stycke som säger allt man behöver veta om Höss och vilket ansvar han kan tillräknas:

I also see now that the extermination of the Jews were fundamentally wrong. Precisely because these mass exterminations, Germany has drawn upon herself the hate of the entire world. It in no way served the cause of anti-Semitism, but on the contrary brought the Jews far closer to their ultimate objective.

Read Full Post »

Efter läsning av Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente kan jag inte säga att jag förstår ett skvatt av varför den blivit skriven.

Handlingen går förvisso enkelt att berkiva: gamle nåden Roger Bernhusen de Sars sitter på sitt gamla gods och är argsint och åldrande, hans oäkta dotter Blenda ränner med gossen Jacob, son två av tjänstefolket, och snart dyker baronens förskräckliga, rättfärdighetsfromma och snikna syster med sina två söner upp för att fira hans sextiofemsårsdag. För att jävlas med henne och para ihop de två kära barnen planerar han därför att kungöra sitt testamente: Jacob får allt, på villkor att han gifter sig med Blenda. Problemet är att jag inte förstår vad det hela går ut på.

Troligen är det hela menat som en humoresk, låt vara med tragisk grundton, men detta syfte missades i så fall helt för mig: nästan alla personer är väl smålöjliga på sina egna manér, men en gammal gubbe som pratar konstigt eller en försupen tjänare som mest vill minnas hur vacker han var i ungdomen gör inte i sig själva att det blir roligt. Det närmsta man kommer därtill är väl när baronen lyckas få in träffar på sin syster, men det sker för inkonsekvent och med för mycket försoning däremellan för att man skall kunna finna det riktigt skoj.

Problemet är väl snarast att boken hänger och pendlar lite väl mycket: hade figurerna skruvats till lite mer hade det kunnat bli komedi, hade de varit aningen mindre konstiga hade det kunnat bli hyfsat som normal roman. Som det nu är hamnar den på mellanhand, och där gör den i alla fall inte mig ett skvatt gladare. Obegripligt.

Read Full Post »

Tre saker står klart när man läser prologen till Mass Effect: Retribution: Drew Karpyshyn har ingen som helst koll på fysik, The Illusive Man (hädanefter: Tim) har taskig smak när det kommer till dricka, och Cerberus lär sig aldrig att inte pilla med saker de inte förstår.

Om vi tar de två första, småsakerna först, så kan det direkt sägas att den som vill försöka få sin moraliskt tveksamme mästerplanerare att framstå som sofistikerad inte skall låta denne dricka amerikansk starksprit. Och om man nu måste beskriva en döende stjärna som kommer förvandlas till ett svart hål bör man åtminstone läsa lite mer än inledningen till artikeln på Wikipedia, så man slipper skriva idiotier om att gravitationsfältet skulle plötsligt öka; på samma sätt bör man, om man nu prompt skall ignorera att den underliggande fysiken för kvantsammanflätning faktiskt inte tillåter informationsöverföring, kanske välja någon annan egenskap hos de parade partiklarna än laddningen att laborera med. Skall man fuska med fysik skall man i alla fall hålla fusket till ett minimum.

Nåväl, till skillnad från det obegripliga i att Cerberus kan fortsätta få tag på vetenskapsmän när alla deras experiment och projekt tycks sluta i blodbad (det kan i och för sig bero på att vi bara ser dessa när antingen Shepard eller Anderson är inblandade) så har de tidigare underligheterna inte mycket med handlingen att göra. De försök som Cerberus tänker låta explodera i ansiktet den här gången har med Reaper-teknologi att göra, ett till och med för dem ovanligt puckat val. Eftersom Tim dessutom vill kombinera detta med hämnd och därför valt Paul Grayson som försökskanin kan det inte gå annat än åt helvete: Grayson lyckas innan han fångas överlämna tillräckligt med filer till Kahlee Sanders för att hon och David Anderson skall kunna allvarligt skada Cerberus, och när han själv, infekterad med Reaper-naniter flyr måste de försöka fånga och döda honom innan han kan överföra mer kunskap till Reapers än nödvändigt.

Retribution är möjligen aningen, aningen bättre än förra boken, och det av två anledningar: man får bättre inblick i hur Reapers lyckas förvända sina offer, och trådar sedan tidigare kommer tillbaka på ett annat sätt.  Hur mycket av den som kommer att vara relevant som bakgrund till Mass Effect 3 återstår dock att se. Som nöjesläsning för ickefrälsta är den dock tämligen lättmistlig.

Read Full Post »

Huruvida Alphonse Daudet verkligen skrev sina Brev från min kvarn sittandes i en kvarn på den provensalska landsbygden tycks sannerligen tveksamt; snarare är novellerna skrivna under parisisk längtan efter hans hembygd. Det är mycket folklivsartade saker: en get som flyr från sin matfar och äts av vargen, den stackars gamle mjölnare Cornille som egentligen utkonkurrerats av ångkvarnarna men som klarar sig tack vare bybornas välvilja, en herde som får en natt under stjärnorna med husfolkets vackra dotter.

Annat har hämtats från andra miljöer: enkla sjömäns vardag i vattnen mellan Frankrike och Korsika, franska Algeriet, till och med det flydda Paris, där en man med guldhjärna spenderar denne och till slut finner sig vara endast ett tomt skal (en övertydlig allegori om man någonsin såg en). En del novller har de för genren typiska vändningarna, annat är mer filosofiskt och romantiskt till sin karaktär, somligt är rent humoristiskt, som berättelsen om påvens åsna som efter sju långa år äntligen får sin hämnd på en insmickrande slyngel.

Det mesta är trevligt, oförargligt (även om översättaren i sitt förord meddelar att »några uttryck, som kan synas vulgära, ha uteslutits« – översättningen är ju från 30-talet, gubevars), fullt läsbart, och tillräckligt bra för att man skall förstå varför den går att hitta i antikvariat.

Read Full Post »

Det är, om inte trevligt, så i alla fall uppfriskande att läsa författare som dels tycker om sina skapelser, dels är beredda att verkligen offra dem om historien så skulle kräva: när Snow faller offer för en demon i The Snow Queen’s Shadow så må det redan från början stå klart att Danielle och Talia skall besegra denna, men frågan vad priset skall bli känns redan från början mycket oroande.

Det är alltså återigen dags för en H.C. Andersen-historia att stå för inspirationen, nämligen »Snödrottningen«, och historien är väsentligen densamma: Snows spegel går sönder, bitar biter sig in i henne och får henne att hamna under kontroll av den demon som tidigare gett spegeln dess kraft, och hon börjar infektera andra genom att skicka in småbitar i dem också, vilket gör dem till kalla, bittra människor. Den ende som tycks motstå hennes magi är Daniellas son Jakob, och fascinerad kidnappar hon honom innan hon ger sig av mot sitt gamla hemland för att där rensa bort alla människor.

Även om slutet är något förutsägbart – och än mer slutet efter slutet – så är det ändå ett äventyr som i stort sett lever upp till tidigare delar. Man saknar förvisso Snow som sig själv – det är inte många stycken hon får innan hon besätts – men å andra sidan får man viss ersättning, och Danielle och Talia fortsätter att ha djup och bjuda på översakningar, samtidigt som smärtan stiger.  En värdig avslutning på en bra serie.

Read Full Post »

I alla tider har människor försökt meddela sig hemligen med varandra. Det sätt som varit effektivast är kryptering: meddelandet sänds öppet, men förvanskat så att bara den som vet en viss hemlighet skall kunna förstå det. I alla fall i teorin. Att den sällan stämt med verkligheten ges många prov på i Simon Singhs Kodboken, som med början i antik tid redogör för de sätt som använts genom åldrarna: från de enkla substitutionskrypton som redan antikens folk behärskade, över Vigenèrekryptot och Enigma, med en utflykt till tolkningarna av diverse döda skriftspråk, fram till dagens datorbaserade kryptering och morgondagens kvantkrypton (ett något överdrivet namn).

Det är alltså mycket som skall hinnas med, både chiffermetoder och de sätt som utvecklats för att knäcka dem, och även om innehållet ibland blir lite tekniskt lyckas boken för det mesta ligga på en lagom nivå av underhållning utan att ge allt för mycket avkall på korrektheten (även om översättaren Margareta Brogren ofta får flika in en liten korrigerande kommentar, som när Singh påstår att runskrift skulle vara oläslig).  Det är ibland häpnadsväckande vilken skarpsinnighet som i synnerhet forcörer lyckats upparbeta: att generera komplicerade metoder för att dölja sitt budskap är sällan något större problem, vilket däremot försöken att hitta svagheter i dessa är. Och inte mycket hjälper i slutändan om man inte hanterar sina verktyg på rätt sätt: en av anledningarna till att Bletchley Park lyckades avkoda så mycket av den tyska radiotrafiken var helt enkelt att tyskarna ofta gjorde misstag som underlättade.

Bokens sista kapitel är dock tyvärr ett av de sämre; när Singh skriver om PGP (Pretty Good Privacy), så låter det snarare som en annons än som ett reportage: OK att dess största fördel framför konkurrenterna var dess användarvänlighet, men måste detta skrivas ut igen och igen, i långa paragrafer som aldrig verkar vilja sluta komma mot en? En av analogierna i kapitlet om hur man i modern tid hanterar nyckelutbyte är också direkt och fundamentalt felaktig, redogörelsen för kvantfysik är väl förenklad och någon gång felaktig, och i vissa perifera frågor misstar sig författaren. Detta är dock smärre skönhetsfläckar, och i stort är den en användbar och trevlig introduktion till kryptografins och kryptoanalysens värld.

Read Full Post »

Older Posts »